Review: The Climb: Tragic Ambitions on Everest

The Climb: Tragic Ambitions on Everest by Anatoli Boukreev
My rating: 3 of 5 stars

Det här är inte Into Thin Air. Vilket jag antar att författaren skulle ta som en komplimang, eftersom han verkar hata Jon Krakauer, men det är inte menat som en. Fast det är klart, boken har fått tillräckligt mycket hyllningar att jag tvivlar på att min åsikt räknas.

Okej, så vi pratar om saker som hände för tjugo år sedan, så min åsikt kanske räknas eller betyder någonting, men whatever. Jag tycker inte att Into Thin Air utmålade Anatoli Boukreev som en rysk filmskurk, om inte versionen av boken jag läste hade redigerats avsevärt. Visst, Krakauer kritiserade Boureevs beslut att inte använda sig av syre och för att han sprang ner från berget efter att han nått toppen, men det är typ det, han fortsätter med att säga att det Boukreev gjorde efter att han insåg vad som hände var mycket modigt, oavsett hur många han lyckades rädda.

Men det kan ju tänkas att media på den tiden var väldigt hård mot honom (och jag har inte läst Krakaukers artikel i Outside Magazine), så det är möjligt att till och med milda anklagelser från Krakauer kan ha låtit mycket värre i Boukreevs öron på den tiden. Min poäng är, jag förväntade mig någonting värre, speciellt när en hel bok skrivits för att motbevisa det Krakauer skrivit.

Och mitt problem med den här boken är att den inte - som en kritiker skriver på bokens baksidan - är "essential reading" för de som läst Into Thin Air, utan att Into Thin Air är essential reading för de som läser den här. Det är så mycket i den här som skulle vara förvirrande om man inte lästa ITA först, och det kanske delvis beror på att den fokuserar så hårt på Anatoli Boukreevs berättelse, men nej ... det saknas saker.

Åh, och mitt exemplar är 378 sidor långt och det sista kapitlet slutar på sida 224. Det följs av ett efterord, en epilog, ett postscript, ett in memorian, ett kapitel med den alternativa titeln "fuck you Jon Krakauer", en bokrecension och transcript från en Mountain Madness debrieing som skedde några dagar efter 10 maj. Av de sakerna är In Memorian förstås viktigt (eftersom den handlar om Anatolis död i december 1997), och jag tycker också att epilogen, om hur Boukreev återvänder till Everest 1997 och begraver Sott Fischer och Yasuko Namba, borde ha varit bokens sista kapitel (fast skriven på ett annat sätt) ... Jag läste inte ens "fuck you Jon Krakauer"-kapitlet för det var fyrtio sidor långt och hela boken handlade redan om vad som var fel med Into Thin Air, varför skulle det behövas 40 extra sidor för det? Speciellt med tanke på att det skrevs efter Anatoli Boukreevs död, så det kunde knappast involvera nya insikter från honom.

Jag orkar inte ens förklara varför det är skitkonstigt att inkludera en recension av din egen bok helt random. Jag gillade transcriptet av debriefingen dock, speciellt som det var ett av få tillfällen i boken som DeWalt faktiskt redovisades sina källor.

Meen, för att summera: det är ingen Inte Thin Air, men det var intressant att få se Mountain Madness-sidan av berättelsen. Härnäst: Beck Weathers Left for dead.

View all my reviews

True story.