If you stand for nothing, what will you fall for?

När Conan O'Brien slutade som host för The Tonight Show 2010 så höll han en avslutande monolog där han bad, speciellt de unga som lyssnade: "Please do not be cynical. I hate cynicism – it's my least favorite quality, and it doesn't lead anywhere.". Jag var tjugoett så jag måste ha varit exakt den typen av unga personer han syftade på, och som alla unga antog jag att jag visste bättre. Att vara cynisk var skitnice, sarkasm var det bästa sättet att kommunicera på, och alla som förväntade sig att en skulle vara snäll hela tiden var dumma i huvet.

Well, på något liknande sätt resonerade jag i alla fall då, för jag minns väldigt tydligt att budskapet spred sig över internet (jag kunde svurit på att jag såg det på tumblr, men jag skaffade inte tumblr förrän 2011 så nope) och jag fattade inte storheten i det. Det var väl bra att vara cynisk så man inte blev lurad att vara positiv hela tiden och tycka att allt var så jävla bra. Right???

När jag var tjugoett ville jag också rädda världen och drömde om att få jobba med miljöfrågor och lösa växthuseffekten, men vi återkommer till det.

Bildkälla: https://ok2disconnectportfolio.com/
(Jag googlade efter citatet och hittade den här bilden på Pinterest och var extremt nära att bara länka dit innan jag insåg hur dumt det var. Så jag använde reverse google image search för att hitta vem som faktiskt skapat bilden. Jag är hyffsat säker på att jag har rätt, men jag önskar reverse image search hade en funktion för att välja den äldsta bloggposten med bilden i. Hur som helst tog det inte många minuter att hitta den och förhoppningsvis ge cred till rätt person (bilden liknar andra grafiska grejer personen gjort) istället för att bara länka till Pinterest. Hoppas Jack Werner skulle vara stolt)

För nån månad sedan var Hanna och hälsade på mig över helgen, och jag minns att vi pratade om en massa jävla grejer som en gör, och bland annat tog hon upp grejer hon läst i feministiska grupper på Facebook som hon hänger i. Jag tänker inte riktigt gå in på exakt alla Hannas politiska åsikter, men jag minns att jag blev väldigt imponerad över att hon typ hade så mycket åsikter om saker, saker som kanske inte är så populära i vissa feministiska kretsar, och att det faktum att hon hängde på Facebook och engagerade sig i debatter var så jävla mycket bättre än det jag gjorde.

För vad gjorde jag? Ingenting. Nånstans hade jag gjort exakt det Conan O'Brien varnat för och blivit cynisk (nu låter det som att jag är ett jättefan av honom vilket inte är sant, men av nån anledning har orden "Don't be a cynic" hemsökt mig sedan 2010). Vad jag än hörde talas om kändes det som att jag kunde hitta någonting problematiskt med det, det spelade ingen roll om det var en film, en kickstarter, eller en insamling för något gott ändamål. Dök det upp ett inlägg på tumblr som tipsade en om en bra grej så kunde en ge sig fan på att det två timmar senare kom exakt samma inlägg igen, den här gången med ett argt tillägg om hur grejen var Problematisk och därmed dålig och alla som stöttat den var dumma i huvet och hemska människor. Det var lättare att bara inte stödja någonting så en skulle slippa känna sig dum efteråt än att reblogga saker.

Eller för att ta ett enkelt, icke-tumblr, exempel: jag och Martin pratade en gång om välgörenhetsorganisationer och jag sa att en bör åtminstone stödja Greenpeace och Amnesty, som är de två största organisationerna som är helt oberoende och inte tar emot stöd från varken regeringar eller större företag för att kunna agera helt opåverkat. Martin sa genast att Greenpeace är ju faktiskt extremt problematiska för de säger inte att köttindustrin är dålig trots att det har den största påverkan på klimatet (vilket okej, de kanske inte pushar för veganism på det sättet som de borde, men det står faktiskt på deras hemsida att en grej en kan göra är att äta mindre kött och mjölkprodukter) och Amnesty var också problematiska. "Varför då?" frågade jag. "Eehhhh ..." sa Martin och sa sedan att en kille vi brukade umgås med som var jävligt sleazy jobbade för dem. Nånstans hade Martin hittat exakt de argument han behövde för att inte stödja varken Greenpeace eller Amnesty ekonomiskt. Good for him (obs, försöker inte hata på Martin här, tycker bara det här exemplet är så jävla tydligt på problemet jag försöker blogga om).

Typ två veckor efter att Hanna varit hos mig trillade det in ett mail från tumblr som varnade för den suspekta ryska aktiviteten som pågått där. Lol what tänkte ca alla bloggare som fick det här mailet, och jag kollade upp de användarnamn som tumblr menat att jag interagerat med (t ex genom att reblogga poster från dem). Jag hittade inte så mycket, det enda som gav utslag var en blogg som jag rebloggat grejer från som hade med antiblack racism att göra, och obv på ett sätt där USAs polis framstod som rasistiska och att svarta i USA var extra utsatta för rasism. Det var absolut inget fel på innehållet, men själva framtoningen var väldigt aggressiv och skuldbeläggande. 

Lyckligtvis tog Pikachu sitt ansvar!

Bildkälla: http://tumblr.com

Men det var hela deras grej: de verkade vara legit social justice-personer, gärna people of color, som pratade om viktiga ämnen, men i slutändan var det de ville att få Hillary Clinton att framstå i dålig dager så att woke tumblrmänniskor inte skulle rösta på henne. Du kan inte få den average sociala justice-användaren på tumblr att rösta på Trump genom att säga att han ska bygga en mur mot Mexiko, men kan du få personen att inte rösta på Hillary genom att antyda att hon är ~*problematisk*~ har du ju ändå hjälpt honom vinna valet. Och det funkar!

(För den intresserade har jag rebloggat följande poster om de ryska tumblr-kontona: om Hillary Clinton, om IRA i allmänhet, och om state-sponsored propaganda)

Det var nånstans här som jag insåg att holy shit, jag har fan fallit exakt för det här. Jag har känt så många gånger att jag kan inte stå för nånting, för allting är problematiskt och dåligt och saknar en intersektionell analys och bla bla bla. I slutändan kunde jag bara sammanfatta min politik i plattityder: racism, homofobi och sexism är dåligt (nej nu var jag problematisk igen för jag nämnde inte transfobi i listan!) och allt utöver det var för komplicerat. Jag kunde inte engagera mig i någonting därför att det var aldrig tillräckligt, jag försökte inte fixa allt och då var det ingen idé att försöka. Ingen kan göra allt, så ingen borde göra något, som den äckliga snabbmatsclownen nästan sa.

Växthuseffekten låg glömd i ett hörn.

Det var verkligen en insikt att det här har pågått i jag vet inte hur många år och bara lett till att jag blivit exakt det som Conan O'Brien varnat mig för: cynisk. Att kunna tänka kritiskt, att inte svälja allt med hull och hår, det är såklart skitbra egenskaper, men att bli så cynisk att jag tyckte jag var en bättre "aktivist" som satt hemma och rebloggade kritiska inlägg på tumblr än folk som faktiskt var ute och gjorde saker, även för organisationer som kanske inte var perfekta, det var kanske inte det bästa. Kanske rent ut sagt dåligt.

(Med det sagt finns det såklart organisationer som ÄR dåliga. Jag kommer t ex aldrig stödja PETA trots att jag bryr mig mycket om djurrätt. Men jag kommer troligtvis alltid stöda Greenpeace, även om de borde sluta vara populistiska och propagera för veganism mer.)

Därför kom vi liksom lite tillbaka till inläggets rubrik: if you stand for nothing, what will you fall for? Förhoppningsvis kan jag svara på det imorgon. TIll viss del i alla fall.

True story (eller? Ni kanske borde fundera lite på det själva och inte bara take my fucking word for it).