Så, efter gårdagens väldigt uppmuntrande inlägg är ni förstås alla otroligt oroliga för mig. Är jag deprimerad? Har jag sjukskrivit mig från jobbet för att allt suger? Spenderar jag mina kvällar med att sitta på golvet, dricka alkoholfritt vin, se Shakespeare in love och gråta tills jag inte kan andas? Well, det sistnämnda gjorde jag, men det var bara en gång, och mest för att jag inte hade någon soffa ...
Ärligt talat är jag lyckligare än jag varit på flera år. Det har varit så jävla mycket så jävla länge, men jag börjar äntligen "landa" som man så fint säger och det är så jävla skönt. Jag orkar styra upp sociala aktiviteter med folk istället för att de måste störa mig, jag har börjat läsa och skriva igen, jag minns faktiskt inte senaste gången jag grät som inte var typ "gullig post med en isbjörnsunge på tumblr".
 |
| Bildkälla: http://www.polarbearendangered.com/ |
För ett år sen var jag så jävla stressad och nere att jag hade gånger då jag var tvungen att avbryta mig mitt i matlagningen därför att jag grät så jävla mycket att jag inte klarade av att stå upp längre. Jag hade ändå det ganska bra, jag trivdes bra på museet och tyckte det var roligt att gå dit (hade jag haft ett jobb jag hatat vet jag inte hur jag pallat) eftersom jag hade asbra kollegor (som jag numera måste kalla mina vänner :P), och jag hade Martin som var väldigt bra på att säga saker som "du låter faktiskt deprimerad och jag tycker du borde träffa nån för det" och som sedan pushade mig att verkligen gå och prata med en doktor fast jag intalade mig att det inte var så illa (för han hade varit med om samma sak). Och andra amazing vänner såklart, en av de finaste grejerna förra året var när jag hade ett totalt break-down och Ch genast åkte hem till mig med nybakad bananchokladkaka. :')
Anyway, det var inte en kul tid. Det var inte kul att konstant stressa över pengar och ha dåligt samvete varje gång jag tog ledigt en helg för att hälsa på Martin eftersom jag borde ha jobbat och sådär. Det blev ju inte heller bättre av att vårt förhållande inte direkt var stabilt - vi gjorde nästan slut två gånger under våren och trots att det blev bättre efter att vi bestämt oss för att fortsätta i alla fall så var det ju svårt för mig att inte bli paranoid och tro att han skulle dumpa mig varje gång han var lite, lite distanserad i sina sms typ.
Sen fick jag jobb och där tänkte jag ju att allt skulle bli amazing och fantastiskt med en gång, men så var det inte riktigt. Jag hade ingenting att göra de första två månaderna och jag vet inte hur många gånger jag tänkte "well, jag väntar till oktober men blir det inte bättre då måste jag hitta ett annat jobb". Jag började leta ny lägenhet och varenda jävla steg och den processen var en fucking struggle, allt från att få lånelöfte till att få tag på säljarna när jag väl vunnit en budgivning till att sälja min egen lägenhet till att få tag på säljarna när jag väl skulle köpa lägenheten och så fucking vidare ... fy fan vad jobbigt det var, och dessutom hamnade jag i ett jättebråk med pappa om lägenheten jag faktiskt köpte. Det var liksom inte kul, och ovanpå allt det här pendlade jag FYRA TIMMAR varje dag till och från Norrtälje, vilket gjorde min fritid extremt begränsad.
 |
| Bildkälla: http://www.quickmeme.com/meme/35el87 |
Så jag tänkte ju att när jag väl flyttat in skulle allt lösa sig, men då blev jag som jag nämnde igår dumpad och det var lite sådär "jaha, aldrig får det vara bra", men jag hade misstänkt det i typ två dagar innan och på den tiden hade jag konstaterat att om jag skulle bli av med någonting i mitt liv var det faktiskt mitt förhållande jag skulle offra, så ... c'est la vie.
Jag vill ju inte snacka massa skit om Martin på min blogg, för jag tycker fortfarande om honom (är det något vi är bra på är det ju att vara ex :P), så jag nöjer mig med att säga att jag tycker det är skittråkigt att vi inte kan få det att funka när det känns som att vi borde det. Men även om jag blev skitledsen när det tog slut var det också ganska skönt. Jag hade tänkt så många gånger att jag borde dumpa honom, men varje gång kom jag fram till att nee, jag vill ändå fortsätta vara ihop, och så försökte jag bara ignorera grejerna som var dåliga. Pro-tip: DON'T FUCKING DO THIS. Jag vill verkligen vara en stark person som bara lämnar sånt bakom sig utan att bry sig, men clearly är jag inte det. Tråkig grej att inse om sig själv, men men.
Det jag dock insett med mig själv sen dess är hur mycket jag älskar att vara singel. Eller det visste jag ju innan, men jag var så rädd för att jag inte skulle hitta tillbaka till det efter att ha varit i en relation, att jag skulle ha svårt att se poängen med livet när jag inte hade resorna till Umeå att se fram emot längre, men ... nej. Det är inte så. Det är klart jag saknar att kunna prata med Martin varje dag (eller kanske bara en gång i veckan, för tillfället håller vi oss lite ifrån varandra), men jag vet ju att när allt är lugnt finns han där igen, så det är okej. Mest är det så jävla skönt att bara kunna göra exakt som jag vill, att inte behöva tänka på nån annan eller hoppas på att han ska inkludera mig i sina planer. Att bara fokusera på mig själv, att kunna lägga upp mina helger exakt som jag vill ha dem. Att kunna åka till London och ha svinkul med mina kompisar utan att behöva tänka på honom.
Dessutom går allt så bra på jobbet nu. Allt det där som jag var besviken på i början, på att inte ha något att göra, på att inte få bevisa allt jag kan, det är liksom inte en grej längre. Jag hade medarbetarsamtal i höstas och jag skojar inte när jag säger att det var ett fyrtiofem minuters samtal om hur bra jag var. Den vanligaste kommentaren från de som jobbat ett tag på kommunen är "det känns så skönt att du är här och styr upp saker nu". Jag gör grejer jag tycker är kul, som jag är bra på, och det är exakt vad som behövs på arbetsplatsen och det är så jävla gött. Jag älskar att jag har 50 minuter buss till och från jobbet för det är mycket bättre än min gamla pendling men det ger mig också nästan två timmar av lästid varje dag och det är seriöst livskvalité. Jag älskar att jag kan springa med mina kollegor på onsdagar så att jag inte behöver lägga varenda kväll på det, men jag älskar ändå att springa på kvällarna när jag gör det.
Jag älskar att ha pengar. Jag älskar att bo i en stor lägenhet där jag får plats med mina jävla prylar, jag älskar allt space, jag älskar att ha en 140-säng helt för mig själv.
Det här inlägget blev långt och jag vet inte ens vart jag skulle med det, men låten som rubriken är från (som jag skrev dit redan igår) kom just igång på min playlist så jag tror jag avslutar här. Det är kanske lite cheesy, men jag tror verkligen att det är så.
All will be well (you can ask me how but only time will tell).
True story.
