Inte för att låta som en hippie, men ibland känns det verkligen som att universum svarar på de vibbar som skickas ut. Eller så vill en bara tänka så eftersom det i efterhand känns som att det var så det gick till.
Men det var nog bara några dagar efter att jag Hanna hälsat på hos mig som jag fick ett mail från en person på kommunen, som jobbar som strateg mot våld i nära relationer (jag har inte jobbat på så många kommuner så egentligen har jag ingenting att jämföra med, men det finns mycket Norrtälje gör bra i mina ögon, bland annat har de en helt avdelning som jobbar med trygghetsfrågor när det normala kanske bara är att en eller två personer gör det).
Hon hade fått mitt namn från kommunens jämställdhetsstrateg (sa ju att det var awesome) om att jag eventuellt skulle vara intresserad av att bli utbildare om våld i nära relationer (vilket jag sagt till jämställdhetsstrategen i januari och helt glömt bort). Tanken är att alla i kommunen ska utbildas inom våld i nära relationer och planen är att nyckelpersoner/utbildare går en kurs i det och sedan utbildar sina kollegor.
Så jag är numera en sådan utbildare! Jag har hittills hållit två (av fyra) utbildningstillfällen för min avdelning och fått jättepositiv respons, så det känns superroligt. Det är ett viktigt ämne att utbilda folk om, och framför allt tycker jag det är en så konkret grej att göra vilket var EXAKT vad jag behövde för att komma ur den där cyniska cykeln jag hamnat i. Som utbildare ingår en i ett nätverk av utbildare som ska träffas några gånger per år och första träffen med delar av nätverket (de som blir utbildare/nyckelpersoner i samma veva som jag) var så himla nice för det var bara kvinnor (tror iofs män är välkomna) och vi hade bra diskussioner om våld i nära relationer och feminism och det var bara så jävla skönt att kunna prata om det utan att sitta och fundera på vem eller vad som var mest problematisk.
 |
| Källa: http://tumblr.com/ |
Ungefär samtidigt försvann en man i Norrtälje och det sattes upp lappar som efterlyste honom lite överallt i min närhet. Det var inte som att jag såg dem och fick värsta insikten, men de måste ha påverkat mig för någon dag efter det började jag plötsligt tänka på organisationen Missing People. Jag lyssnar på en del true crime-poddar och jag vet att den omnämnts positivt några gånger i bland annat Mordpodden, och sen minns jag också när den startade hade jag en väldigt positiv bild av organisationen eftersom den fick ganska mycket uppmärksamhet i media.
Hur som helst kom tanken plötsligt till mig att jag borde engagera mig hos dem, så jag gjorde min research (dvs läste igenom hela deras hemsida tre gånger pga jag är för evigt en Ravenclaw) och inom en vecka hade jag signat upp mig på deras skallgångsregister och blivit medlem. Sedan dess har jag varit på tre sök med dem, och det kanske är fel att använda ordet "kul" för att beskriva det, men jag kan absolut rekommendera det. Det känns återigen som något väldigt konkret en kan göra, och som är väldigt uppskattat av de anhöriga till den som är försvunnen.
På mitt senaste sök pratade vi med en av de som är med i lokala insatsgruppen efteråt och han nämnde att om en är intresserad av att engagera sig mer, och t ex leda sök, behöver de fler människor och de skulle väldigt snart utbilda fler personer. Jag nämnde att jag jobbar med kartor och är utbildad inom GIS, och blev i stort sett beordrad att maila så fort som möjligt, eftersom en del av jobbet går ut på att göra just kartor och hantera GIS-program. Dessutom gillar jag ju att organisera saker, vilket inte heller är en dålig egenskap.
Så, en vecka efter det satt jag på en heldagsutbildning för att bli "grönväst" inom Missing People. Planen är att utbildas under en heldag till och sedan kommer jag vara en av dem som organiserar sök efter försvunna personer i Stockholm. Exakt vad det kommer innebära vet jag inte, men jag ser framför mig att jag lämnar jobbet i all hast och bara släpper allt för att åka iväg och rädda liv. Kanske inte riktigt så dramatiskt, men i alla fall. Jag tror det är någonting som passar mig extremt väl.
Dessutom har jag äntligen registrerat mig som smslivräddare och har appen igång hela tiden ifall det skulle bli ett hjärtstopp nånstans i närheten och en kan hjälpa till. Jag har fan tänkt göra det i säkert två år, men har jag gjort det?? Nej. Varför? I don't fucking know. Ibland behöver en bara bli lite motiverad verkar det som.
Vad är poängen med det här inlägget? Jag vet inte riktigt. Jag och Hanna träffades igen i helgen och då nämnde hon typ exakt det jag klagade på igår, att det känns som att en bara sitter och gnäller på internet och inte gör någonting, så antagligen är jag inte den enda personen som har de här problemen. Så jag antar att jag skrivit det för att kanske inspirera någon att själv göra något, om det nu är vad du vill. Det finns asmånga saker att engagera sig i om en bara letar.
Och om organisationen varit problematisk så får den väl ha varit det. Jag nämnde för en kollega att jag gått med i Missing People och det första han sa var "jag vet inte om jag gillar dem, de publicerar efterlysningar på folk som inte alls är borta utan har skyddad identitet" för det är klart att det första en gör är att leta fel. Nu hade jag som sagt lusläst deras hemsida så jag kunde omedelbart svara att nej, för att de ska gå vidare med en anmälan måste det ha skett en polisanmälan och två anhöriga godkänna det, för antagligen är det här kritik de fått tidigare och förbättrat sig på (på utbildningen berättade de att de fick en del skit något år efter att de startat innan de lyckats reda ut exakt hur de skulle samarbeta med polisen, men nuförtiden funkar det väldigt bra). Som sagt, jag tänker inte sluta stödja Greenpeace bara för att de inte har en tydlig vegansk profil, för allting behöver inte vara perfekt för att vara värt någonting.
Och växthuseffekten? Hmm, ja, där har jag kanske mer att jobba på. Men det får vi ta en annan dag. Jag måste faktiskt inte rädda hela världen på en gång.
True story.
