tisdag 22 november 2016

En spark i röven i Bäsna

Jag vet inte om jag pratat om det innan, men nu är det i alla fall officiellt - det blir ett MultiCon 2017! Är säker på att ni suttit on the edge of your seats. Läs allt om det och ser vår fina trailer på vår hemsida! Jag är, som ni kanske förstår, med som arrangör i år igen, den här gången med Ch och Hanna. Det kommer bli amazing, våra möten är redan orimligt långa trots att vi knappt kommit igång men vi har väldigt roligt i alla fall och det är ju det viktigaste.

I helgen var vi i Bäsna, vilket är en liten håla norr om Borlänge för att ha en liten uppstartshelg. Det var absolut inte en kick-off, utan mer som en spark i röven för att komma igång. En spark i röven i Bäsna, liksom, förkortat SiR. Det fanns en officiell SiR-guide skriven av Hanna, ett jätteseriöst schema med olika hashtags för varje moment, och en amazing playlist för roadtripen dit gjord av mig och Ch (playlisten räckte dessutom typ precis hela vägen, vilket var perfekt timing).


Efter att ha sovit i ett svinkallt rum och därmed inte somnat förrän extremt sent hade vi en mkt serils presentation om årets konvent, sedan tvingade vi vår kära funktionärer att komma på bra idéer inför årets konvent. De var mycket bättre på det än vad vi trodde att de skulle vara, så det tog upp en mycket större del av dagen än planerat. Inte för att vi egentligen klagade på det ...


Sedan var det dags för trailersläpp! Vi hade förstås gjort det fint så att vi skulle se det på så stor skärm som möjligt. För att visa att vi är "nere med kidsen" så gjorde vi även en mannequin challenge för att fira det stora ögonblicket!




Jag och Hanna är som ni ser inte med i videon för vi, eh, var och köpte yoghurt. Som man gör.


Sedan lämnades jag och Hanna ensamma i huset för att laga tacotårta åt tretton personer, vilket såhär i efterhand inte var en bra idé. Vi fick bevisat för oss varför vi två inte arrat några konvent ensamma sedan 2009, när vi bland annat låg på golvet och grät ett tag innan jag fick krypa bort till kylskåpet för att hämta en vitlök och rädda guacamolen. Det var en jävligt svår tid i vårt liv, faktiskt, men i slutändan fick vi till två fantastiska tacotårtor som ingen utom Martin klagade på (men han klagar ju alltid så vad ska man göra).


Vi hängav oss också åt "müslicon" vilket var ett återkommande event där man fick göra den ultimata müslin. Eventuellt kommer vi arrangera fler müslicon i framtiden, för det blev riktigt goda resultat faktiskt, till och med när man använde veganyoghurt (som jag vanligtvis inte är ett fan av). Så, glöm inte det, müslicon - it's gonna be a thing!

Trots att jag bara fick 100 ord skrivna på NaNo under helgen måste jag säga att den var väldigt lyckad på alla sätt och vis! Åt god mat, god müsli, och vi fick många goda idéer inför MultiCon. Och tiden efter. För nu när MultiCon 2017 är #sistakapitlet börjar arrgruppen sakta men säkert skakas av en insikt ... vad fan ska vi göra med våra liv när vi inte arrar konvent?

Antar att vi har till juli på oss att komma på svaret ...

True story.

tisdag 15 november 2016

Review: Du, bara

Du, bara

My rating: 4 of 5 stars

Wow, den här boken hade mycket mer sex i sig än jag trodde den skulle. Det gjorde det lite awkward att läsa den på tunnelbanan och ett tag tänkte jag typ "ska det inte hända någonting mer än sex i resten av boken, elleeer?" men sen dök lite plot upp, så det gick bra.

Jag gillade den, och vid vissa tillfällen fångade författaren en svinig snubbe som tror att han behandlar en annan person väl så perfekt att det faktiskt gjorde ont att läsa det, och andra gånger var den jättefin för att make up for it. Så, en väldigt trevlig läsning, om man klarar av allt sex. ;)


True story.

måndag 14 november 2016

Unfucked

En sak jag hatar, i den långa listan är över saker jag hatar och specifikt listan är över myter jag hatar om kreativa människor, är den där jävla bullshiten om att man för att vara kreativ också måste vara oorganiserad, stökig och allmänt kaosig. Okej, jag vet, ordning är bara för idioter och genier behärskar även kaos, bla bla bla, men alltså nej.

Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag att ha det städat omkring. Jag vill ha tusen saker omkring mig, visst, men jag vill att var sak ska ha sin jävla plats och att det ändå ska finnas en ordning i kaoset. Jag vill inte ha damm överallt och jag lämnar aldrig disk över natten. Jag torkar av handfaten varje dag och spolar av badkaret efter att jag duschat. Jag vill liksom ha det städat omkring mig!

Bildkälla: http://www.laughteraustralia.com/
Det som revolutionerat mitt sätt att se på städning har absolut varit Unfuck Your Habitat, som menar på att det alltid går att göra någonting åt sitt kaos, att det är bättre att göra lite än att inte göra någonting, och att man inte städar för andra personer, man städar för sig själv. Idén att "åh nu får jag främmande, nu måste jag städa" är idiotisk för det antyder att du själv förtjänar att leva i en smuts som dina gäster inte bör se.

Anyway, det jag ville säga med inlägget var helt enkelt att pga jobb har jag inte hunnit städa på tre veckor och även om jag gör lite upkeep dagligen blir det rätt smutsigt ändå, speciellt under vinterhalvåret. Detta gör ju att jag själv blir stressad och omotiverad och allting känns bara jobbigt. Så idag fick jag ta en hel dag och tokstäda hela lägenheten (vilket UFYH visserligen är emot, men jaja) och allt känns så mycket bättre nu. Clean apartment, clean mind typ. Eller unfucked apartment, unfucked mind snarare.

Bildkälla: http://www.dispoproducts.com/

Dagens städtips för övrigt: om man inte får bort fläckar i badkaret eller handfaten kan man använda schampo.

Men för att återknyta till det här med kreativitet, jag fattar att folk säger såna saker för att kunna motivera att bo i ostädade lägenheter, men jag hatar att se såna citat för det får mig att känna mig som att det är något fel på mig, som att jag inte är tillräckligt kreativ och spontan och fantastisk för att få ägna mig åt typ skrivande, för om jag verkligen var en författare skulle jag bara skriva när musan infann sig och leva i en ostädad lägenhet med grejer över hela skrivbordet.

Fast så är det ju inte. För jag har ju varit fett kreativ idag också. Typ såhär kreativ:


Så jag antar att de som påstår att man inte kan vara kreativ och organiserad inte vet vad de pratar om. Till och med om det var Einstein som sa det.

True story.

söndag 13 november 2016

Review: Gudarna

GudarnaGudarna by Elin Cullhed
My rating: 2 of 5 stars

Jag vet inte riktigt med den här boken, jag connectade inte riktigt med den på det sätt jag ville. Det fanns saker jag verkligen gillade och det är säkert en bok som är fantastiskt för vissa människor (kanske även mitt tonårsjag), men jag är inte en av dem. Vissa saker var lite ehhhhh men jag tror att författaren åtminstone har goda intentioner.

Språket var riktigt bra på sina stället dock, det fanns vissa meningar som verkligen fastnade på mig. Så det gillade jag!


True story.

onsdag 2 november 2016

Oktober i bilder

Oktober, den bästa av månader, är över, och den var lika nice som jag drömt om att den skulle vara. Var den lika fin när man ser på bilderna därifrån? Det får vi se ...


Jag var i Umeå och hälsade på Martbot1, en fin liten robot.


Martbot1s ägare och jag roade oss med att 3D-printa saker. Pokémonsaker, obviously.


Som sedan fick bli till den finaste lampan jag någonsin sett!


När jag kom hem var det kanelbullens dag. Det firade jag, såklart, trots att nämnda kanelbulle inte var vegansk ...


Charmander fortsatte lysa upp min tillvaro.


Njöt av en badbomb från Lush!


Höstfixade balkongen lite.


Eller mycket, beroende på hur man ser på saken.


Och, eh, resten av lägenheten ...


Det var några dagar sent, men det kändes ändå rätt att baka kanelbullar! Veganska den här gången.


Bakade även PUMPABRÖD. Degen blev kanske liiite för lös men brödet blev sjukt gott. Är domestic goddess osv.


Grå naglar = fett höstigt.


Hurra för sweater weather!


Ännu ett tillskott till min samling "koppar övergivna på jobbet" eller vad jag nu kallar den.


Var ute med jobbet och då hamnade vi en lång diskussion om Buffy, som man gör, och efter det blev jag extremt sugen på att se serien igen. Var ju tre år sen så det börjar ju bli dags, och den finns ju så praktiskt på Netflix ...


HALLOWEENHELGEN BÖRJADE. Det var en fantastisk helg. Bland annat gick jag på en promenad och lyssnade på Creepypodden och fångade spökpokémon, resten av tiden såg jag massa Buffy och käkade godis. Good times!


Höstigt på väg till jobbet.


Hann med att hänga lite i Skaparverkstaden också. Där gör vi spindlar av kastanjer! Mycket tjusiga.

Inser att de flesta bilder jag tagit den här månaden har hamnat på Instagram. Känns väldigt tråkigt faktiskt, det får det bli bättring på. Massa roliga grejer jag gjorde som inte hamnade på bild alls? Sämst.

True story.

söndag 30 oktober 2016

Review: Nordiska Gudar och Hjältar

Nordiska Gudar och Hjältar

My rating: 3 of 5 stars

Jag köpte den här boken för några år sen i nån begagnat-hög, men förstod inte förrän förra veckan att det inte är en uppslagsbok utan bara en normal fackbok. Eftersom mitt NaNo-projekt fokuserar på nordisk mytologi, kändes det rimligt att sätta den högt på min att läsa-lista.

Den var rätt bra. Jag gillade att få en mer historisk kontext på myter och hur de påverkar oss idag (ehh, mest genom namn som blivit kvar). Det var också roligt med alla berättelser om folk som försökt beålla sin tro på den gamla gudarna när den nya dykt upp, speciellt när historierna accepterar att det finns flera gudar, även om det förstås bara är meningen att man ska tro på *den enda*.

Fast boken förutsätter att man ska kunna många av myterna sedan innan och förklarar inte alltid vad den pratar om, så det var lättare för mig att hänga med i de myter som handlar om gudar eftersom jag kan dem, snarare än hjältesagorna, för de är jag inte lika bekant med. Men ändå. Spännande läsning!


True story.

fredag 28 oktober 2016

NaNo needs

Hanna gjorde ett mycket tjusigt inlägg om vad hon behöver för att klara NaNo och jag tänkte att jag inte skulle vara mycket sämre, så here goes:


Jag behöver inte så mycket för att klara NaNo egentligen, men det är typ de här sakerna. En telefon (eller surfplatta, men telefon är nästan bättre) för att skriva när jag är out and about. Jag ska till Umeå en helg i november och Bäsna en annan och då vet jag inte om jag bara ska ha med mig telefonen för noveling purposes eller om jag ska ta med mig en dator eller surfplatta också. Alltid skönt att resa lätt liksom.

Te, obviously, och helst jävligt mycket av det. Bananer eller annan frukt för man måste hålla igång energin när man skriver, och när det det går riiiiktigt trögt att skriva är "en bit banan efter var hundrade ord" ibland det enda sättet att få någonting gjort.

Och sen behöver man tid. Börjar just nu undra om jag har tillräckligt av det för att klara 100,000 ord på en månad, men lyckligtvis är jag ju envis som fan så det kommer jag nog klara av. Men det blir nog inte lätt.

True story.

söndag 23 oktober 2016

Review: Where Am I Now?: True Stories of Girlhood and Accidental Fame

Where Am I Now?: True Stories of Girlhood and Accidental Fame

My rating: 4 of 5 stars

Så här är någonting ni kanske inte vet om mig: jag var aldrig en känd filmstjärna när jag var liten. Jag vet, chockerande, eller hur? Jag spelade inte en söt tjej i några filmer och jag förstår om det låter helt otroligt, men det är sant. Mara Wilson, å andra sidan, gjorde det.

Man skulle kunna tro att det gör hennes liv olikt mitt på alla sätt, men nej, det jag gillade med den här boken var faktiskt hur relaterbar den är. Hon gör ett så bra jobb med att beskriva sina rädslor och ångestkänslor, och hur de hemsökt henne större delen av livet. Jag tror de flesta kan relatera till det, även de av oss som inte har lika mycket ångest.

Det finns också några riktigt sorgliga bitar i boken, som handlar om hennes mammas och Robin Williams död (dödar?), men de delarna är jättevälskrivna och hjärtskärande. Jag gillade också att läsa om hennes förhållande med sin syster, och även om jag har en bra relation till min lillasyster, fick den delen mig verkligen att avundas Mara och Anna. Att Skypea när man gör vanliga grejer som att baka eller måla naglarna verkar så mysigt.

Jag hade lite problem med att hålla koll på tidslinjen och vad som hände i show choir och grejer. Jag kan visst inte tillräckligt mycket om amerikansk kultur för det, verkar det som (jag menar, jag såg aldrig på Glee). Men ändå, en väldigt bra bok om en före detta (typ) skådespelerska som jag tror de flesta i min ålder minns från vår barndom.


True story.

torsdag 20 oktober 2016

Is it November yet?

Efter att ha debatterat med mig själv fram och tillbaka skickade jag Standing But Not Operating till några testläsare för ett par veckor sedan. Det är faktiskt inget fel med att be om hjälp när man har kört fast, så jag tänkte att det var lika bra att göra det istället för att tvinga mig själv att fortsätta. De kanske tycker det är jättebra? Eller skitdåligt? Framtiden får utvisa.

Hur som helst, med det avklarat har jag kunnat ägna mig åt det som oktober ska ägnas åt, det vill säga: NaNo-prep. Ni boorde veta vad National Novel Writing Month är, annars får ni fan googla. Jag har insett att det är tio år sedan jag var med för första gången (allt är så tio år sedan ...) och även om jag misslyckades det året har jag klarat det varje år sedan dess ... vilket innebär att jag i år kommer vinna för tionde gången! Om jag vinner alltså, men det lär jag ju göra. Är fan expert.


Satsar hårt i år, på 100,000 ord istället för de vanliga 50k. Senaste året jag nöjde mig med 50k var 2012, så jag känner mig faktiskt inte särskilt orolig. 80k som jag kört de senaste två gångerna har varit lagom mycket, men i år vill jag ha en utmaning, så då blir det som det blir.


Vad ska jag skriva? Oh, I'm so glad you asked ... Första gången jag skrev mer än 50k var 2010, då jag förvånade mig själv genom att ha SÅ JÄVLA ROLIGT när jag skrev och sprutade ur mig 50k på två veckor. Jag slutade på 80k och då var berättelsen, trots sina flaws, det bästa jag någonsin skrivit. Jag redigerade den jävligt långsamt de kommande åren innan det blev dags för förlagsutskick 2014. So far har Fyra tidsresor och en ukulele refuserats av tolv förlag (och aldrig hört av tre stycken), men who's counting? Två år senare ser jag absolut en del problem med manuset, men det hindrar inte mig från att älska det villkorslöst ändå.


2013 skrev jag uppföljaren, 10 orsaker att hata asagudar, och nådde 50k på bara tio dagar. Det blir fan ingen kvalité på skrivandet när man håller det tempot, men jag hade så jävla roligt när jag skrev och avslutade november på 100k. Behövde berättelsen vara så lång? Knappast, men när jag närmade mig 90k var det väldigt svårt att motivera sig själv till att sluta. Jag fick skriva om ungefär hela slutet (tror jag slängde sextio sidor rakt av) och styra om rätt rejält i handlingen i övrigt, men ändå. Det var skitkul att skriva och ibland går jag bara tillbaka och läser om mina favoritscener bara för att jag tycker den är så nice.


Nu, tre år senare, sex år efter att jag skrev den första berättelsen, är det dags för den tredje och avslutande delen i serien: Hur man blir av med en apokalyps på 10 dagar (ja, jag tycker jag är jättefyndig med titlarna! Får dock ge mycket cred till Zackrid för Fyra tidsresor och en ukulele - inte bara titeln utan en del brainstorming innan jag började skriva). När jag gästbloggade för NaNoWriMo tidigare i år skrev jag om hur jag gillar att låta idéer mogna innan jag skriver dem, och det har jag verkligen gjort med den här. Den har legat i bakhuvudet och väntat sedan åtminstone 2013, och då och då har jag återkommit till den, funderat lite på vad som ska hända, och sedan låtit den vara.

Tills nu. De senaste veckorna har jag hängt på NaNo-forumen och så smått börjat strukturerat min story genom mitt Excellenta Excel-dokument, gjort en Spotify-playlist, fixat en Pinterest-board, samt börjat göra lite research. Hittade en hel bok hemma som jag trodde var ett uppslagsverk om nordisk mytologi men som verkar vara mer av en faktabok så jag tror jag ska klämma den innan november.

Man kan helt enkelt sammanfatta det med att jag är jävligt taggad. Ska bli så kul att få återse mina gamla karaktärer och bara skriva tills jag kräks typ. Jag har nästan hela ploten klar för mig vilket jag aldrig haft innan, men det gör mig bara ännu mer taggad för jag känner bara OMGGG DET HÄR ÄR SÅ BRA, DEN HÄR TWISTEN ÄR AMAZING. Det kanske inte blir det när jag väl skriver ner det, men just nu ... mmmyes, allt jag vill ha.

Såå, frågan är helt enkelt ... Is it November yet?

True story.

P.S. Antar att frågan också är: ska du göra NaNo i år? Vem mer är taggad? Frienda mig gärna, jag heter Animal_Planet på NaNo-sidan (eeh, ja, det blir lätt så när man varit medlem i tio år ...). D.S.

onsdag 19 oktober 2016

Review: Himmelstrand

Himmelstrand

My rating: 2 of 5 stars

Jag är väldigt underväldigad. Konceptet är bra (väldigt Stephen King dock ... men det är inte en dålig grej) och den börjar rätt lovande, men sen ... idk. Genom hela boken blandade jag ihop de manliga karaktärerna, Stefan med Peter och Olof och Lennart med varandra.

Det är ett problem jag hade med boken: karaktärerna. Jag tyckte inte de var välutvecklad och intressanta som många andra, jag tyckte de var ytliga och stereotypa. Typ "hmm, vad är barn? JA just det, de är små människor som gillar Star Wars och inte kan stava, ah men dåså, allt den här ungen gör kommer relatera till Star Wars och det faktum att han inte kan uttala någonting." "Bönder ... ja, men det är ju en hel personlighet bara det, de kommer relatera allt till sånt som händer på bondgården". Ingen hade en egen röst och jag blandade ihop alla hela tiden.

Dessutom kändes de typ som samma personer jag redan läst om i Lilla Stjärna. Donald och Majvar var ju typ exakt som paret som hittade Terese. Jag menar, kan två personer som varit gifta en lång tid ha någon annan typ av förhållande förutom en som är abusive där kvinnna är lite korkad och undergiven? Jag gillade var Majvor slutade boken, men näe.

Mitt andra problem: språket. Det är inte riktigt pretentiöst, men det känns otroligt tillgjort. Som om Ajvide Lindqvist skriver på det sättet för att han tror att man ska skriva så. Han använder ordet "ty" alldeles för ofta för någonting skrivet det här århundrandet. Jag menar, när Åke Ohlmarks hade med det i sin översättning av Sagan om Ringen var det väl lite motiverat, men knappast i den här boken och det fick mig att cringea varje gång jag såg det (för att inte tala om alla gånger ordet "hjässa" används. Det är tamigfan mitt nya hatord och det är med HELA tiden!!).

Handlingen hade sina moments, det får jag erkänna, och hade jag gillat karaktärerna eller språket mer hade jag nog älskat boken, men som den är ... nej. Framför allt inte eftersom man inte får några förklaringar mot slutet, för även om sånt kommer förklaras i en senare boken kommer jag nog aldrig läsa någonting mer av författaren.

Åh, och det jävla hundperspektivet? Cringe cringe cringe.


True story.

tisdag 11 oktober 2016

September i bilder

September var i ärlighetens namn lite för varmt för min skull, men oktober har hittills varit svinkallt så det verkar jämna ut sig. Antar att jag gjorde massa roliga saker i september so let's have a look:


Stickade klart ett fint pannband!


Vi spelade Laser Tag och det var roligt men man blev extremt svettig och äcklig av det. Såg liiite sliten ut efteråt.


Fick hjälp av en kompetent vikarie på jobbet.


Pumporna växte fint!




En fågel flög in i fönstret vid Cosmonova när Amanda stod och rökte (det händer henne uppenbarligen ofta), men till skillnad från de flesta andra levde den här. Vi tillkallade experthjälp från Jessica som viskade med fågeln tills den kände sig redo att flyga iväg (efter att ha krockat med fönstret en gång till, idiotfågel).


Tröttnade på TV-serier och började istället med Gilmore Guys och dataspel.


Det är småkaos på jobbet, en kollega startar datorn lite hastigt för att kunna kolla upp någonting lite snabbt och SKRIKER rakt ut när hon möts av den här bakgrunden.


Återsåg en kär gammal vän.


Pumporna slog ut i blom!


Hade tråkigt på jobbet och lärde mig att vika en origamielasmosaurus.


Avslutade månaden med att flyga till Umeå. Var nöjd över att ha fönsterplats.

True story.

söndag 9 oktober 2016

Review: Lilla stjärna

Lilla stjärna Lilla stjärna by John Ajvide Lindqvist
My rating: 3 of 5 stars

Alltså hur kan det ha tagit mig två veckor att läsa den här,  jag måste styra upp min läsning. Det var inte för att boken var dålig, jag hade bara ingen lust att läsa av någon anledning. Fast hade boken varit amazing kanske det hjälpt… 

Jag menar, jag gillade den, men … nu när jag är klar vet jag inte vad den försökte säga mig. Det fanns några övernaturliga element i den men de utforskades inte alls och på ett sätt boken kanske varit bättre utan dem? Eller var de där alls? Jag vet inte, ärligt talat. 

Eftersom karaktärna var födda bara några år efter mig gillade jag att läsa om deras liv online, för det gjorde mig nostalgisk för tiden jag växte upp. Jag gillar också vänskapen mellan de båda flickorna av samma anledning. 

Men det som utspelade sig på Skansen (både första sidan och slutet) var för överdrivet för mig och det var alldeles för mycket ur en pedofils perspektiv för att jag ska kunna hylla boken.

View all my reviews

True story.

söndag 25 september 2016

Standing But Not Operating

Uttrycket "Standing But Not Operating" är ett uttryck inom nöjesparksbranschen som syftar på nöjesparker eller åkattraktioner som är monterade och redo men inte i bruk. Inte typ som att Gröna Lund stänger ner under vintern och öppnar till sommaren, utan mer permanenta nedstängningar, som när Six Flags New Orleans stängde efter Katrina och aldrig öppnade igen. Det går rykten om bergochdalbanor som varit SBNO i över trettio år och aldrig öppnats, som Vertigorama. Fast det är oklart vad som gäller med den, jag har hört folk berätta om att de åkt den, medan andra påstår att den saknar ström och alltid gjort det ...

Och Vertigorama är faktiskt inspirationen till berättelsen jag skrev under NaNo förra året, som heter just Standing But Not Operating. Den handlar helt enkelt om en bergochdalbana som på grund av en olycka varit SBNO i trettio år, men som tas i bruk igen. Såklart visar det sig att det kanske hade varit bättre om den aldrig öppnats igen.

Ooooch Standing But Not Operating är också en sjukt bra beskrivning på hur jag känner inför nämnda berättelse när jag redigerar den. Det finns där, men av någon anledning tycker jag inte den funkar riktigt. Jag har alla bra delar den behöver, bra karaktärer, bra atmosfär, bra miljöer, rätt bra handling, twister som hintas på ett tydligt stadium och är logiska när de avslöjas ... och sen ba, faller det helt platt. Jag förstår inte hur jag ska pussla ihop allting till en rimlig historia.

Det gör redigerandet så jävla tröttsamt. Jag har hållit på med det i flera månader och jag brukar inte alls behöva så mycket tid på mig, det brukar gå på en eller två beroende på hur mycket det är och vad som behöver göras. But not this time, trots att jag inte ens hade särskilt stora omskrivningar planerade?

Idk vad jag ska göra med skiten? Gömma den någonstans på datorn där den aldrig mer får se ljuset? (NEJ!) Hitta någon stackars testläsare som får ge den en chans och försöka hjälpa mig på rätt spår? Eller plocka isär den bit för bit, räkna ut vad felet är på egen hand och sedan sätta ihop den igen till någonting som fungerar?

Ugh, jag har ingen aning. Men det är extremt frustrerande och det var länge sedan jag hade såna problem med något jag skrivit.

True story.

P.S. Idag på jobbet såg en besökare min namnskylt och ba "är det du som skrivit berättelse i Creepypodden?". Är alltså officiellt cool nog för att bli igenkänd på jobbet. Antar att det betyder att jag är för cool för att någonsin prata med er igen. Oh well, later peasants!!! D.S.

lördag 24 september 2016

Review: Sekten på Dimön

Sekten på Dimön Sekten på Dimön by Mariette Lindstein
My rating: 3 of 5 stars

ARGH, så kluven mellan två eller tre stjärnor, men jag antar att jag är snäll. För den här gången. Jag vet inte. Som bäst är den nästan värdig fyra stjärnor, men som sämst når den knappt över två, så ja, jag är verkligen inte säker. Safear med tre.

Så de första 150 - 200 sidorna gillade jag den inte alls. Jag tyckte inte språket var särskilt bra och det var alldeles för uppenbart att författaren använde sin egen erfarenhet av att vara med i en sekt i USA som grund. De flesta karaktärer kalls för sina efternamn, vilket inte är en grej i Sverige. Huvudpersonen är i tjugoårsåldern men hon låter inte som att hon är det, hon låter som en mycket äldre person som minns hur hon var tjugo. Och så vidare och så vidare.

Jag gillade inte heller den onda sektledaren, han kände så överdriven och hans bakgrundshistoria fick mig att tänka på Lord Voldemort ... fast inte på ett bra sätt. Jag hade hellre sett honom var charmig, sett honom charma mig, läsaren, som han charmade Sofia, så jag kunde förstått henne bättre.

Efter det, blev den dock VÄLDIGT bra och det var svårt för mig att lägga den ifrån mig. Jag kanske inte köpte sättet som Sofia hamnade i sekten, men när hon väl var i den kom författarens förstahandskunskap om sekter verkligen till sin rätt, och det var extremt trovärdigt hur Sofia inte bara kunde lämna hur som helst och hur hon ljög för slät och vänner (eller snarare inte berättade sanninge), samtidigt som hon blev upprörd när folk inte förstod vad de gjorde på ön. Den biten var bra, och som jag sa, det var svårt att lägga ner boken och jag blev så stressad för AARRGGHHH, vad kommer hända nu????

Tråkigt nog kom problem från de första hundra sidorna tillbaka i de sista hundra. Den kändes inte längre trovärdig, jag köper liksom inte att någon gör en detaljerad bekännelse av morden de begått och sedan går till tidningarna och ba "eehh, det är en bok, japp, definitivt, den här bruden stal min bok så nu måste vi skriva nationella löpsedlar om hennes försvinnande ... med min bok!". Lolwut??? Jag gillade också hur hon gjorde en Bob Panini och drog till Norrland i brist på bättre alternativ.

Det faktum att det ska bli en trilogi får mig att vilja ta bort en stjärna dock. Som en ensam bok är den rätt bra, men som den första av tre? Ehhh, not so much. Kommer nog inte läsa uppföljarna.


True story.

torsdag 22 september 2016

:S

Ugh, hela grejen med att inte få fast anställning ... Jag vet inte. Allt är så komplicerat och osäkert just nu, det gör mig tokig. Det var aldrig meningen att jag skulle jobba i kassan på Naturhistoriska så länge som ett år efter att jag tagit min master, men här är jag. Och det värsta är ju att jag trivs. På ett servicejobb! Jag som har pluggat massa år på universitetet och har två fina examen, obviously måste det ju bli något mer av mig än någon som har ett servicejobb. OCH TRIVS MED DET.

Det borde inte ens störa mig, men det gör det. Det första pappa sa när jag fick jobbet var att jag inte fick fastna här. Det är så lätt att göra det, säger alla. Museum är fulla av underbetalda, överutbildade människor. Ändå har jag inte ens lyckats fastna här, så uppenbarligen är jag skitdålig på allt jag tar mig för.

Okej, det är inte sant, det är min dåliga självkänsla som talar. Jag borde kunna hitta ett annat kul jobb, kanske ett välbetalt jobb relaterat till min utbildning ... men vill jag ens ha det? Det har varit segt att vara timanställd på många sätt, men det har varit riktigt jävla gött att inte jobba heltid. Speciellt inte att sitta fyrtio timmar i veckan på något kontor och glo. Vilket är ju exakt den sortens jobb jag tänkte att jag skulle ha min utbildning till.

Så nu är jag helt lost. Vad vill jag ens ha för sorts jobb? Det ska bli mindre timmar här för oss timanställda men även om det inte var det hade jag nog inte kunnat fortsätta som jag gjort det senaste året. Ekonomisk osäkerhet varje månad. Jobb varenda helg. Jag behöver lite lediga helger nu. Jag behöver veta varje månad att jag kan betala räkningarna.

Men hur fan ska jag uppnå det när jag inte har en aning om vad jag vill just nu?

True story.