Unfucked

En sak jag hatar, i den långa listan är över saker jag hatar och specifikt listan är över myter jag hatar om kreativa människor, är den där jävla bullshiten om att man för att vara kreativ också måste vara oorganiserad, stökig och allmänt kaosig. Okej, jag vet, ordning är bara för idioter och genier behärskar även kaos, bla bla bla, men alltså nej.

Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag att ha det städat omkring. Jag vill ha tusen saker omkring mig, visst, men jag vill att var sak ska ha sin jävla plats och att det ändå ska finnas en ordning i kaoset. Jag vill inte ha damm överallt och jag lämnar aldrig disk över natten. Jag torkar av handfaten varje dag och spolar av badkaret efter att jag duschat. Jag vill liksom ha det städat omkring mig!

Bildkälla: http://www.laughteraustralia.com/

Det som revolutionerat mitt sätt att se på städning har absolut varit Unfuck Your Habitat, som menar på att det alltid går att göra någonting åt sitt kaos, att det är bättre att göra lite än att inte göra någonting, och att man inte städar för andra personer, man städar för sig själv. Idén att "åh nu får jag främmande, nu måste jag städa" är idiotisk för det antyder att du själv förtjänar att leva i en smuts som dina gäster inte bör se.

Anyway, det jag ville säga med inlägget var helt enkelt att pga jobb har jag inte hunnit städa på tre veckor och även om jag gör lite upkeep dagligen blir det rätt smutsigt ändå, speciellt under vinterhalvåret. Detta gör ju att jag själv blir stressad och omotiverad och allting känns bara jobbigt. Så idag fick jag ta en hel dag och tokstäda hela lägenheten (vilket UFYH visserligen är emot, men jaja) och allt känns så mycket bättre nu. Clean apartment, clean mind typ. Eller unfucked apartment, unfucked mind snarare.

Bildkälla: http://www.dispoproducts.com/

Dagens städtips för övrigt: om man inte får bort fläckar i badkaret eller handfaten kan man använda schampo.

Men för att återknyta till det här med kreativitet, jag fattar att folk säger såna saker för att kunna motivera att bo i ostädade lägenheter, men jag hatar att se såna citat för det får mig att känna mig som att det är något fel på mig, som att jag inte är tillräckligt kreativ och spontan och fantastisk för att få ägna mig åt typ skrivande, för om jag verkligen var en författare skulle jag bara skriva när musan infann sig och leva i en ostädad lägenhet med grejer över hela skrivbordet.

Fast så är det ju inte. För jag har ju varit fett kreativ idag också. Typ såhär kreativ:

Så jag antar att de som påstår att man inte kan vara kreativ och organiserad inte vet vad de pratar om. Till och med om det var Einstein som sa det.

True story.

Viskningar på Cosmonova

Omggg, gissa vems creepypasta som ni kan höra i senaste avsnittet av Creepypodden? Min! "Vi är här nu" har fått ett nytt namn i podden, men det är samma fina berättelse som jag skrivit. Och vem har läst upp den? SARA BERGMARK ELFGREN. Så himla coolt! Hon gör ett jättebra jobb tycker jag, jag blev själv nästan imponerad över hur bra den blev när jag lyssnade.

Åh, och för de som hittat hit och undrar vad man ska googla ... alltså jag är jätteledsen men det var bara något jag la in för att få det att låta coolt, det finns inget. :P Men folk som har googlat (på vad vet jag inte) har bland annat hittat artiklar om meteoriter som finns på museet, make of that what you will.

Och för de som ifrågasätter om huruvida jag jobbar på museet, klart jag gör!!! Eller har iaf jobbat, fick imorse veta att jag inte får fast tjänst så vi får se hur länge jag blir kvar, men jag HAR jobbat på museet i flera år och på Cosmonova i typ ett år.

Men eh, den dåliga nyheten till trots ska jag försöka vara glad idag för att Sara Bergmark Elfgren läser ens berättelse är ju inte fy skam direkt!

True story.

P.S. Vill ni läsa mer läskiga berättelser av mig? Jag har faktiskt skrivit en om pokémon go: There's a grey gym near where I live.

"Vi är här nu"

Alltså fy fan.

Jag tänker att alla som läser min blogg vet att jag jobbar på Naturhistoriska och att jag trivs rätt bra med mitt jobb, så om jag säger att jag att jag hellre typ bryter fotleden igen än går till jobbet imorgon, då kanske ni förstår hur illa det faktiskt är.

Anyway, idag jobbade jag i Cosmonova, vilket alltid är lite nostalgiskt och påminner om förra sommaren då jag jobbade där hela tiden. Dessutom var det ganska varmt ute vilket innebär att det inte varit kaosmycket besökare, och så är det mörkt och svalt i salongen, vilket passar perfekt när man hatar sommaren som jag. Aja, det är åtminstone inte trettio grader ute, så kanske inte ska klaga så mycket ...

Dagen började helt normalt, jag kom till jobbet, kollade hur många som skulle gå på filmerna, och gick den vanliga rundan för att kolla att allt står rätt till inne i salongen. Jag kan tycka att det är rätt nice att göra det, så man inte släpper in folk och upptäcker att någon glömt ställa upp dörrarna eller att det står på skärmen att folk ska testa sina 3D-glasögon när det inte är en 3D-film.

Nu förutsätter jag att alla varit på Cosmonova, men för er som inte har det så är det en så kallad IMAX Dome-bio, vilket betyder att bioduken är en gigantisk kupol, så att du är omsluten av filmen du ser. Den är 23 meter i diameter, så SF kan slänga sig i väggen med sina fjuttiga 21 meter IMAX ... Ehum. Salongen är med andra ord enorm och större delen av den är bara tom yta mellan duken och sittplatserna.

Ibland kommer man in där innan teknikerna har startat upp bion och då är det mörkt i salongen. Jag menar inte mörkt som i "det var lite mörkt igår när jag gick upp på toa mitt i natten och gatlampan utanför fönstret slocknat", jag menar mörkt som i "det finns inte ett uns av ljus i hela den här salongen och mörkret som breder ut sig framför en känns nästan fysiskt påtagligt". Det spelar ingen roll att jag sprungit upp för Cosmonovas trappor hundra gånger innan, att jag smitit in där mellan filmerna och tagit en paus för att komma bort från alla besökare, det faktum att det är mörkt som i en grav och en enorm tom yta framför en är fruktansvärt. Jag har kollegor som berättat om att de drömmer mardrömmar om att vara inne i Cosmonova när det är sådär mörkt, och de första gångerna det hände mig gick jag faktiskt tillbaka ut och tog den långa vägen ner till insläppet för att komma ifrån det. Jag vet inte varför, men det där tomrummet och det totala mörkret skaver mot någonting djupt nere i ens själ.

Nu för tiden har jag kommit på att tänder man bara mobilficklampan är det inte så farligt att gå ner för trapporna även utan annan belysning. Tog mig bara ett halvår eller så att komma på det ... Ändå är det någonting obehagligt bara de där första stegen in i den nersläckta salongen innan man inser att det är mörkt, någonting som får en att sakta ner och hålla andan medan man lyssnar efter ... ja, vad exakt vet jag inte, men någonting.

Så det var ju verkligen helt fantastiskt skitkul när jag kom in där till mörkret imorse och upptäckte att kameran på mobilen inte fungerade. Den har börjat kuka ur lite på sistone (och tar bilder som får folk att tro att jag lagt in ett artsy instagramfilter) och när den inte funkar då funkar inte ficklampan. Först tänkte jag att jag skulle gå runt men sen tänkte jag att vafan jag är vuxen, jag har jobbat här i ett år nu, den här förvuxna filmsoffan skrämmer inte mig, så jag gick in i salongen och famlade mig fram till trappräcket. Det är som är så sjukt är att även om man har dörren till salongen öppen så räcker inte ljuset från korridoren mer än någon meter in, det är som om Cosmonova slukar allt ljus som skulle kunna lysa upp där inne.

Ja, ja, i alla fall så famlade jag mig fram till trappräcket och tog mig långsamt ner för den branta trappan. Redan här ångrade jag det här skitdumma beslutet, men det är inte som att det var särskilt lockande att gå tillbaka heller. Det var som att det var lite pinsamt att bli rädd och vända om, trots att ingen förutom jag själv hade sett det.

Det var då viskningarna började.

Jag flämtade till så högt att jag typ skrämde mig själv och blev stående i trappan halvvägs genom ett steg. Okej, det kanske inte ens var viskningar, vad vet jag, det kanske är så nån av projektorerna låter när den vaknar till liv på morgonen, men det lät verkligen som röster, även om jag inte uppfattade några ord. Efter några sekunder tvingade jag mig själv att ta ett steg till, och ett till, men viskningarna blev bara högre och högre och högre ... till sist pallade jag inte mer. Jag vände mig om, sprang ut ur salongen och gick den långa vägen ner till insläppet. Tvingade min stackars kollega att gå och kolla om teknikerna tänt upp när det var dags för insläpp så att jag skulle slippa gå in i mörkret igen, men det hade visst tänts. Ingenting konstigt där.

Nej, visst. Ingenting konstigt. Ändå kände jag mig fruktansvärt tacksam för att det var min kollega som tog första filmen och inte jag.

Efter att ha hängt i kassan lite och gett infon rast hade jag glömt bort de läskiga viskningarna lagom tills det var dags för insläpp till nästa film. Till min förvåning var det inte min kollega som dök upp utan tjejen som jobbar som resurs idag (det vill säga att hon jobbar inte på någon av de fasta stationerna, utan hjälper bara till där det behövs). Min första kollega blivit akut sjuk under filmen och tvingats gå hem. Resursen sa att hon sett rejält bakis ut, men när jag träffade henne en timme innan verkade hon helt frisk. Hon är verkligen inte någon som brukar vara sjuk i onödan, så jag antog att hon blivit magsjuk eller så. Nu är jag inte lika säker.

Men, tanken på de läskiga viskningarna hade försvunnit och när jag presenterade filmen kändes det mest nice att jag inte var magsjuk. Det var typ hundra personer i salongen, så inte ens halvfullt, men ändå tillräckligt för att det inte ska kännas meningslöst att köra en film.

På väg upp för trappan hörde jag de där viskningarna igen och det hade varit så lätt att bara tänka att det var en högtalare som krånglade eller en besökare som sa någonting, men den här gången var det extremt tydligt vad viskningarna faktiskt sa:

"Vi är här nu."

Ooooooookej, tackochhej nu drar jag hem. Eller inte. Alltså jag ska inte ljuga: i ungefär en sekund var jag så rädd att jag trodde jag skulle kräkas, men sen drog filmen igång och ingen annan i salongen verkade ha märkt någonting, så jag tvingade mig upp för trapporna och in i båset där vi sitter medan filmen är igång. Lyssnade spänt resten av filmen efter någon endaste liten viskning, men ingenting.

Ändå hade jag en klump i magen som inte försvann förrän jag gick ut ur salongen för att ställa upp dörrarna när filmen nästan var över. Jag hatar som sagt sommaren, men jag får ändå uppskatta att det är en ljus årstid, för det är det svårt att vara rädd i fullt dagsljus. Var också rätt glad över att filmen bara var tjugo minuter lång och tog slut snabbt.

Jag hade filmen direkt efter (också tjugo minuter lång) och när jag klev in i salongen - trots att den var upplyst och full av surrande människor - kände jag samma instinktiva skräck, samma motvilja mot att gå in där som jag brukar känna när det är nedsläckt. Jag darrade seriöst på rösten när jag presenterade filmen, men antagligen trodde väl folk bara att jag var lite nervös (som om). Det kom inga läskiga röster den här gången, och under lunchen började jag återigen intala mig själv att jag bara inbillat mig allt. Ni vet. "Jag är nog bara trött", "det var säkert bara en högtalare som inte fungerade som den skulle", "det kanske var en besökare som sa det", sånt där rationaliserande. Ni sitter säkert likadant nu med era mest logiska förklaringar till vad som hände och vad det var jag upplevde.

Men så var det det här med min andra film.

När jag kom in i salongen efter lunch, redo att presentera en fyrtio minuters-film, dansade ljusa och mörka linjer över hela Cosmonovas kupol. Jag har aldrig sett någonting liknande, men jag vet att det finns en del testslingor som teknikerna ibland drar på, för att se att olika delar av utrustningen fungerar som den ska. Vi har ju tre olika kamerasystem (digital 3D, IMAX-projektorer och Fulldome), och eftersom det här verkligen var över hela-hela kupolen antog jag att de testkört Fulldome-systemet och råkat glömma stänga av testgrejen. Det har hänt förut att de glömt det, en gång när jag såg en film var det fullt av läskiga ansikten som stirrade ut över publiken även när filmen börjat.

Jag borde förstås redan då funderat över det faktum att vi inte visar några Fulldome-filmer under sommaren, och att alla sex projektorerna som används för de filmerna var stängda. Men sånt vill man liksom inte tänka på.

Anyway, jag presenterar filmen som vanligt, ber alla att stänga av sina mobiler och att inte filma eller fotografera när filmen är igång, bla bla bla, och börjar gå upp för trappan. Det är knäpptyst medan alla väntar på att filmen ska börja, vilket den oftast brukar göra när jag är halvvägs upp för trappan. Den här gången hann jag hela vägen in i båset innan filmen började, men de vita och svarta linjerna fanns kvar.

Sedan börjar någonting äntligen projiceras på duken, men det är inte rätt film. Filmen som projiceras visar en bild av en annan planet, en som påminner om Mars men med en grönaktig sand snarare än röd. Fortfarande dansar linjerna över kupolen och det är knäpptyst inne i salongen. Vi visar inga rymdfilmer i sommar, det ska vara ljud på alla våra filmer och det ska inte vara med några dansande linjer, så jag börjar famla efter telefonen för att ringa teknikerna och be dem fixa det, för det är helt klart någonting som är fel.

Innan jag ens fått upp telefonen börjar viskningarna igen. "Vi är här nu ... vi är här nu ... vi är här ..." Vid det här laget förstår till och med besökarna att någonting är konstigt, och deras småprat sprider sig i salongen. Några barn börjar gråta, men det händer iofs på föreställningar som går felfritt också.

Till sist får jag fatt i telefonen och slår numret till teknikerna. Och det här är verkligen inget skämt någonstans, jag kommer aldrig glömma det samtalet om jag så lever tills jag är hundra år gammal. Fy fan.

"Jaa?"

"Hej, det är Ell uppe i filmen, och alltså det är något väldigt konstigt här. Det verkar vara nån rymdfilm som visas och det är några konstiga linjer över skärmen ..."

"Åh, helvete."

Ni vet när man väger på en stol och tappar balansen, den där hisnande känslan man får i samma sekund som man inser det? Här slog den mig så hårt i magen att jag nästan tappade andan och den har fan inte lämnat mig sen dess.

"Utrym salongen, nu."

"Va?"

"Utrym! Nu!"

Jag ser mig egentligen som en person som är bra att ha i krissituationer, som liksom kan hålla huvudet kallt, ta ett djupt andetag och bara kötta på tills krisen är över, och sen - om det behövs - få panik. Men då ... alltså jag visste inte ens vad fan jag skulle göra. Vadå utrym? Det hade inte ens gått nåt larm, hur gör man ens då? Ber alla gå ut? Filmen spelas fortfarande!

Samtidigt hör jag teknikern skrika till sin kollega om att hämta en tändare, vilket gör situationen ännu mer bisarr. Speciellt med tanke på hur allvarligt vi ser på brandsäkerhet på mitt jobb (något som kommer sig av de hundrasjuttiotusen liter högexplosiv sprit som förvaras under byggnaden).

Så jag stod bara där som en idiot, med ögonen fästa på skådespelet över kupolen. Långsamt svepte kameran över planeten och de gröna sanddynerna. Två solar steg över horisonten. Jag kunde inte slita blicken från skärmen och publikens viskningar och småprat hade tystnat. Vi var alla som förhäxade.

Sedan tjöt brandlarmet och filmen stannade automatiskt. Jag hatar det där jävla ljudet av brandlarmet, tätt följt av rösten som bara "viktigt meddelande: en brand har utbrutit i byggnaden ..." Den är så lugn och själv vill man bara skrika, men idag var den på ett sätt det finaste jag någonsin hört. Och på ett annat sätt det värsta som hänt i mitt liv.

Aja, brandlarm har jag åtminstone hanterat förr så då vet jag hur man gör. Jag slängde mig på panikknappen som kapar högtalarsystemet och sa med min allra lugnaste röst åt folk att gå ner till brandutgångarna och att sedan ta sig ut till flaggstången framför huvudentrén som är uppsamlingsplatsen. Därefter slet jag åt mig en av de fula västarna vi ska ha på oss och ryckte åt mig pappret med utrymningsinstruktioner. Nånstans där dök resursen upp för att ta den andra utrymningsvägen (det finns en för den som har Cosmo-filmen och en för den som inte har en film). Hon verkade nästan lite taggad vilket jag inte kan klandra henne för, för första gången jag var med om ett brandlarm tyckte jag också det var spännande, men efter allt som hänt under dagen ..... njaej.

Men, med tydliga instruktioner och ett djupt andetag kunde jag åtminstone ta tag i mig själv och göra det jag skulle. Jag såg till att alla kom ut ur salongen innan jag följde efter själv och sedan skrek jag på folk tills de gick till uppsamlingsplatsen. Det kan vara så jävla svårt att få folk att gå dit, jag blir seriöst tokig på det, men det är ju inte som att man kan skrika att om brandkåren inte kommer fram finns en risk att vi spränger oss själva och halva Djurgården i luften. Panik lär inte göra folk smartare.

Dessutom var jag distraherad. Att brandlarmet gick precis efter att Cosmo-teknikerna ropat om tändare, det var väl knappast en slump? Och teknikerna fanns ingenstans i folkvimlet.

Jag såg dem faktiskt inte förrän brandkåren gått igenom byggnaden och gett alla tillåtelse att gå in igen, då kom de smygande och sa att projektorn inne i Cosmonova överhettats och att det var vad som orsakat brandlarmet. Tyvärr, sa de, går det inte alls att köra några fler filmer idag för de måste gå igenom hela systemet och se till att det inte händer igen. Eller hur.

Ja, det fanns inte så mycket för mig att göra utan några filmer att visa,så jag fick bli resurs under resten av dagen. Med tanke på att det redan kändes lite överflödigt med en resurs (eller ja, inte när min Cosmo-kollega gick hem på morgonen, men innan), var det extremt överflödigt med två.

Såattehhh, jag gjorde det enda rimliga och gick tillbaka till Cosmonova.

Alltså, jag VET. Helt idiotiskt, om jag var med i en skräckfilm skulle jag fan tycka att jag förtjänade att dö, men jag måste ju få veta. Och jag är inte helt dum i huvet, jag gick inte in i salongen igen (you couldn't pay me to ... eller vänta, jag får ju betalt för att gå in där. Fan), men jag gick in till teknikerna. Om inte annat tyckte jag att jag förtjänade svar eftersom jag inte angav dem för att ha satt igång brandlarmet.

Inne i teknikernas rum var det kaos, inte för att där brukar vara särskilt välstädat (det ligger ofta papper huller om buller över deras skrivbord), men nu hade de vräkt omkull datorer och skärmar och annan konstig utrustning som jag inte har en aning om vad den används till, och det steg rök ur en papperskorg i ett hörn. När jag öppnade dörren stod de längst in och viskade med varandra, men när de fick syn på mig blev de misstänkt tysta.

I några sekunder såg vi bara på varandra, innan en av dem (han som jag pratat med i telefon innan, den andra vände sig mot sitt skrivbord och började bläddra bland lite papper, som liknande ritningar över museet) suckade djupt och sa "vad har du sett?".

"Vad borde jag ha sett?" frågade jag, och fick en sorts fnysande skratt till svar.

"Du borde inte ha sett nånting", sa han. "För det borde inte finnas någonting där."

"Men det gör det?"

"Kanske."

Vi var tysta igen. Jag måste ju fråga men jag vågade fan inte. Det fanns på tungspetsen, så nära att jag nästan kvävdes av det, men jag fick inte ur mig något. För jag vet inte om jag faktiskt ville veta svaret.

"Du satte igång brandlarmet", sa jag till sist.

"Jo", sa han. Inte ens ett försök att förneka det. Som om det inte kostade museet massor av pengar vid falsklarm. "Det var nödvändigt."

"Varför?"

"Du vill nog inte veta."

Nej, det gjorde jag väl egentligen inte.

"Gå hem", sa han när jag inte sagt någonting på ytterligare några sekunder. "Det kommer vara fixat på måndag."

"Är ni säkra?"

"Nej."

Någonting drog genom rummet. Jag vill säga att det var en kall vind för det hela min kropp slog ut i gåshud och jag stelnade till som man gör på vinterdagar när musklerna är för kalla för att röra sig, men ... inte fan kände jag någon vind.

Det räckte för mig, jag hade haft hjärtat i halsgropen sedan jag blev tillsagd att utrymma och det finns bara så mycket jag kan uthärda innan jag bryter ihop, så, jag gjorde som han sa. När jag öppnade dörren för att gå därifrån sa den andra teknikern (som hållit på med ritningarna hela vår konversation) precis så högt att jag kunde uppfatta det:

"Om du verkligen vill veta är det ganska lätt att googla på det."

Jag lät dörren smälla igen bakom mig, sprang ut från Cosmonova och sjukskrev mig för resten av dagen. Jag tror inte direkt de saknade mig.

Så, här sitter jag nu. Jag har druckit två koppar te och virat in mig i en filt sedan jag kom hem men ändå kan jag inte skaka av mig en isande kyla i ryggmärgen. Varje okänt ljud får mig att hoppa till, när marsvinen skriker efter mat skriker jag lika högt av chock, och mina jävla händer kan inte sluta darra. Jag har suttit och skrivit här i en timme för jag trodde det skulle få mig att må bättre, men jag vettefan alltså. Jag är livrädd för att googla på vad jag hörde men samtidigt är jag så sjukt jävla nyfiken så jag vet inte hur länge till jag kan låta bli.

Och det värsta är att jag måste gå till jobbet igen imorgon.

Bullet Journal

I våras skrev jag ju lite om Studyblr-communityt på tumblr, som mest är unga tjejer som motiverar varandra till att studera (vilket är amazing), och nämnde att jag blivit sugen på att starta en Bullet Journal, någonting som alla studyblrs är besatta av. Efter att ha gjort en del research bestämde jag mig för att starta en, och jag har använt systemet sedan i juni eller juli någon gång. För mig fungerar det SKITBRA. Den är ett jättebra sätt för mig att strukturera min vardag, och att jag också använder den som en vanlig dagbok gör att jag faktiskt blivit bättre på att skriva dagbok än jag varit på flera år typ.

För den som inte vet vad en Bullet Journal är rekommenderar jag sidan http://bulletjournal.com/ som förklarar rätt bra, speciellt med den här introduktionsvideon:

Som ni hör var det en snubbe som kom på konceptet, men säg den grej en snubbe uppfunnit som tonårstjejer beväpnade med färgglada pennor, dekorativ tejp och kreativitet inte kan göra bättre? En Bullet Journal KAN vara lika tråkig som exemplet i videon, men den kan också vara hur snygg och färgglad som helst. Basically, en Bullet Journal blir vad man gör den till.

De två viktigaste sidorna som man alltid börjar med är ens legend och ens index. Videon nämner inte legend för videon har bestämt att tasks är bullet points (pga namnet Bullet Journal) och ringar är meetings, men självklart är det bättre att använda symboler som passar en själv bättre, som jag gjort. Jag har också en fin fyrfärgspenna som symboliserar lite olika saker.

Indexet är det viktigast, det är här man håller koll på var alla ens listor finns. Några av listorna här, t ex den som heter Filmer eller Skriva idéer, är faktiskt bara referenser till ytterligare listor, vilket är ett bra sätt att inte clog up sitt index, till exempel den här, där jag listar idéer jag har till vad jag ska skriva och vilken sida i min Bullet Journal jag kan hittade anteckningarna på.

Jag har inte någon yearly spread som han pratar om i videon, istället har jag bara en lista över framtida planer/datum. Gör man ett monthly spread klarar man sig ganska långt, men ibland dyker det upp planer som ska schemaläggas längre fram i tiden och då är det bra att ha det nerskrivet någonstans. Det är väl egentligen det enda dåliga med Bullet JOurnals, att de inte är helt optimerad för långsiktig planering ... men då löser man det såhär:

Förut brukade jag ha daily/weekly/monthly spreads, men jag har nu tagit bort mina weeklys och börjar göra monthly som är över två sidor (istället för bara en). Då får jag en bra överblick av den kommande månaden och behöver inte hålla koll på för många sidor åt gången. Såhär ser t ex december ut:

Jag har behållit mina weekly matspreads dock, för jag tycker de är mkt praktiska. Jag gör helt enkelt bara en matsedel för den kommande veckan, och sen kan jag skriva en inköpslista bredvid. Här använder jag som ni ser det klassiska bullet point-systemet:

Såhär kan till exempel två dagar se ut en helt vanlig vecka, med dagsboksanteckningar. Ibland skriver jag bara vad jag gjort under dagarna, ibland mer om hur jag känner, men obv tänker jag inte posta bilder på det på internet. :P

Ibland ser jag på film och då brukar jag skriva små recensioner:

Men det går också att använda den för att skriva ner anteckningar inför jobbintervjuer eller hålla koll på hur många varv man gjort på sin stickning:

Och så vidare, och så vidare. Det finns verkligen tusen idéer om vad man kan använda sin Bullet Journal till. Fler idéer finns på http://bulletjournal.com/ och What the heck is a Bullet Journal?

Sen är jag också ett stort fan av "tags". De finns på den sista sidan i boken, jag är små färgglada markeringar jag gör i marginale för att signlare att här har jag skrivit en filmrecension (rosa), eller här finns ett monthly spread (planering) eller här är en lista med böcker jag läst (lila). De gör att det går snabbt att bläddra om man inte orkar korsreferera tre-fyra listor. :P

För mer generell inspiration rekommenderar jag att bläddra igenom Bullet Journal-taggen på tumblr. Vissa personer har lite halvfula journals, som jag själv, andra har skitsnygga mästerverk fulla av inspirerande citat. Man gör det som passar bäst för en själv helt enkelt, för det är ju själva grejen: att det ska vara ett flexibelt system som är anpassat för en själv.

Nån annan som har en Bullet Journal? Nån som blev sugen på att testa? :P

True story.

Ferrari

Ännu en förlorad novelltävling, tänkte jag skriva men det kändes himla självömkande. Jag vann faktiskt en alldeles nyss och det är lite orimligt att förvänta sig att man ska vinna varenda gång. Den här skrevs till Tidningen Skrivas novelltävling på temat Djuret, vilket ärligt talat kändes som ett sjukt tråkigt tema.

_____________________________

Blocket-annonsen visade en bild på en röd ödla med två mörka fläckar på ryggen. Kläckt tre veckor tidigare, med en förväntad livstid på sju år. Ett terrarium och döda syrsor ingick i priset, som sänktes med trehundra kronor om man kunde hämta den inom en vecka.

Tre dagar senare var Marie på väg hem med en helt ny ödla i ett terrarium i bilen. Hon bestämde sig för att kalla den för Ferrari, eftersom den röda färgen påminde om en sportbil. Han var enligt säljaren väldigt social och skulle bli ett troget husdjur.

Två veckor senare hade Ferrari växt ur sitt terrarium.

Marie hade visserligen lagt märke till att han växt ordentligt efter bara några dagar: först hade han kunnat sitta i hennes handflata, men snart draperade han sig runt hela hennes arm och nu var han stor som en hund, och kunde inte längre få plats i terrariet annat än för att sova där.

Marie ringde säljaren men numret hade tagits ur bruk och när hon åkte hem till honom var huset igenbommat och sålt. Hon sökte runt på internet efter ”kinesisk jätteödla”, artnamnet som säljaren uppgett, men hittade ingenting.

Efter två månader var Ferrari långt över fyra meter och var tvungen att flytta ut i garaget. Marie gick ofta ut och klappade på honom, för oavsett hur kallt det var utomhus var hans hud alltid torr och varm. Garaget påminde mer och mer om en ångbastu för varje dag som gick.

Marie fick också svårare och svårare att hålla koll på sina smycken, silverbestick och småmynt: på ett eller annat sätt hamnade allting i garaget, och hon hittade det förr eller senare längst in i ett hörn där Ferrari lagt allting på hög. Hon fick säga till honom på skarpen för att få tillbaka sina småpengar, men snart började hon ta för vana att samla på sig små, blänkande föremål och ge till honom.

Mat var också ett problem: grannkatten försvann under mystiska omständigheter och Marie fick snabbt se till att alltid ha ett extra kylskåp i garaget fyllt till bredden med stora köttbitar. Det höll på att ruinera henne, tills en vän till en vän kunde börja sälja kött direkt från slaktaren till ett förmånligt pris. Hon hoppades att Ferrari hade slutat växa nu.

Det hade han inte. En dag, ett halvår efter att hon köpt honom, kom hon hem och insåg att hennes garage brunnit ner. Hon trodde först att Ferrari rökskadats i eldsvådan, för tjock rök bolmade ut ur hans näsborrar, men när hon la fram dagens köttbit till honom andades han fram tunna små eldsflammor ur munnen och stekte köttet på bara några sekunder. Han svalade det i en tugga innan han tillgivet gned sin kind mot henne: han var nu så stor att han nästan slog ner henne när han gjorde det.

Grannarna var förbannade: en enorm, eldsprutande ödla som fick hela bostadsområdet att stinka av svavel och rök sänkte priserna på deras bostäder, för att inte tala om att det inte längre gick att ha husdjur eller värdesaker i området eftersom allt sådant försvann spårlöst och dök upp hemma hos Marie. Fördelen med att ha en enorm, eldsprutande ödla på sin sida var att ingen vågade köra ut en ur huset man bodde i av rädsla för att dö en plågsam elddöd. Det tog inte många månader innan grannarna flyttat därifrån och försvarsmakten tillkallades.

När de första stridstankarna rullade in på gatan visste Marie först inte vad hon skulle göra. Hon kunde inte skydda sin Ferrari, men hon ville inte skada militärerna heller. Hon strök honom försiktigt över de mörka fläckarna på ryggen: de hade alltid varit extra känsliga, som ett extra lager hud över ryggen.

”Jag vet inte vad vi gör nu, Ferrari”, sa Marie. ”Flyr kanske. Men jag tror inte de kommer låta dig gå härifrån.”

Ferrari nickade långsamt, sedan vecklade han ut den extra känsliga huden till två mörkröda vingar och prövade dem försiktigt. Marie klättrade utan att tveka upp på Ferraris rygg och medan stridsvagnar närmade sig kastade sig draken upp i luften och tog dem långt därifrån.

_____________________________

Obviously inspirerades jag av historierna man hör med jämna mellanrum om folk som köper en gullig liten minigris och två år senare har ett fullvuxet svin i lägenheten. Det känns som att det fanns utrymme för att göra den längre, vi får väl se om det händer någon gång.

Tidningen Skrivas nästa novelltävling har tema Attack, med deadline 5 augusti!

True story.

Mod

Idag trillade ett presentkort värt 2000 kronor ner i brevlådan. NICE. Varför fick jag ett sånt? Därför att jag vann en novelltävling! ÄNNU MER NICE.

Tävlingen var Åkersberga Centrums novelltävling, och nu har de avslöjat vinnarna på sin hemsida och lagt ut en fin bild på mig. Det står också att det kommer finnas en intervju med mig i nästa nummer av deras tidning Citylife där jag pratar om vad som inspirerar mig ... måste säga att detta var en nyhet för mig??? Inte för att jag klagar, förstås! Får se vad för spännande grejer jag har att säga om inspiration.

Och här är motiveringen till varför min novell vann:

En finstämd novell som fångar stämningen mellan människor som möts och kanske kommer att få en avgörande betydelse. Lågmält och med en trovärdig dialog beskriver den känslor kring svåra beslut och inger samtidigt hopp och ny förväntan. 

Fett fint! Speciellt att dialogerna var trovärdiga, eftersom jag faktiskt är mest stolt över mina dialoger när jag skriver. Nu tycker jag ni ska gå in häääär och läsa min fina novell Mod. tw: suicide antar jag.

Sjukt nice är det i alla fall. Känns som att jag skickar in miljoner noveller som aldrig vinner någonting (fast det är väl en överdrift), så känns himla kul att få vinna någonting nu också. Fast så var jag väldigt nöjd med novellen också. ^^

True story.

Barnmaten

Senaste numret av Skriva trillade av en slump (eller elakartade omständigheter) ner i brevlådan, vilket påminde mig om att jag inte vann deras senaste novelltävling på temat Vilse, sååå därför tänkte jag publicera min fina berättelse Barnmaten här:

~*~

Hon rundade hörnet och tvärstannade. Det var inte möjligt! Hon hade just varit här – hur kunde hon ha hamnat bland barnmaten igen? Hon hade sprungit till andra sidan affären, nu tornade ändå hyllor fulla av barnmat och blöjor upp sig framför henne. Sålde de ingenting annat än barnmat?

Hon svor till. Mataffären var övergiven nu när det bara var fem minuter kvar till stängning. Hon kunde föreställa sig de irriterande minerna hos kassapersonalen som bara ville stänga för kvällen och gå hem. Hon ville också gå hem, men hon måste köpa flingor först. Flingor som var omöjliga att hitta.

Tänk logiskt, sa hon till sig själv. Flingorna finns bland torrvarorna. Torrvarorna finns nära sylten. Hon hade sett sylt tidigare, hade hon inte det? Jo, det hade hon. Det var bara en fråga om att gå tillbaka samma väg som hon kommit för att hitta sylten, och flingorna efter det.

Hon vände om och tog till höger. Städgrejer. Men de brukade ju stå närmaste kassan, bredvid godiset? Hur hade hon hamnat där? Hon backade sakta ut från hyllan, gick några hyllrader längre bort och svängde till vänster.

Nej! Barnmat igen – hur var det möjligt? Någonting var fel här, fruktansvärt fel. Hennes lokalsinne, antagligen. Hon hade ju kommit in i butiken, gått längsmed huvudkorridoren, och sedan hamnat bland barnmaten. Om hon gick tillbaka igen måste hon ju hamna vid kassorna och där kunde hon fråga om hjälp. Perfekt. Hon hade plan. Allt skulle lösa sig.

Hon backade sakta ut från barnmaten. Huvudkorridoren bredde ut sig till höger och vänster om henne, men hon var inte längre säker på vilken väg som ledde till utgången och vilken som ledde längre in i butiken. Åh nej. Desperat tog hon upp sin mobil och öppnade appen med kompass i. Kompassnålen snurrade några varv innan den orienterat sig och visade henne vart norr låg.

Norr låg rakt fram. Solen gick upp i öster. Man åt flingor på morgonen, när solen gick upp. Alltså måste hon gå till vänster, det var glasklart. Med förnyat hopp skyndade hon genom matbutiken. Vad var klockan? Var det för sent? Hade hon redan sumpat sina chanser att få en näringsrik frukost imorgon? Det gick inte för sig – frukost var dagens viktigaste mål. Om hon förvägrades det visste ingen vad som kunde hända. Naturkatastrofer, pest och kolera, besök från Skattemyndigheten och Radiotjänst. Hon kunde inte riskera det.

Hon tyckte sig skymta en burk sylt ensam på en hylla och svängde in där: när hennes blick föll på barnmaten skrek hon nästan av frustration. Varför hade gudarna övergivit henne? Hon var en god människa, en person som skänkte pengar både till Greenpeace och Amnesty, som pantade flaskor, samlade in batterier och alltid ringde till det dyra numret när hon röstade i Melodifestivalen. Förtjänade hon inte bättre än såhär?

Hon vände sig om och sprang. Hon brydde sig inte om vart, hon måste bara komma så långt bort från barnmaten som någonsin var möjligt. Var det hennes biologiska klocka som ledde henne dit? Försökte den tala om för henne att det var dags att skaffa barn nu? Hon hade inte tid, inte lust, att skaffa några barn, varken nu eller sen.

”DU KOMMER ALDRIG FÅ MIG!” skrek hon desperat och rusade förbi hyllor med gifflar, DVDer, pulvermos och ost. Inte en frukostflinga så långt ögat kunde nå.

Någonting tornade upp sig framför henne: en enorm reklamskylt för den nyaste smaken av barnmat. Nej. Hon kunde inte ta mer nu, butiken måste ha stängt för länge sedan och hon var för evigt fast i ett gränsland mellan blöjor och barnmat, där inga flingor existerade.

Hon tog till vänster och hamnade bland hyllorna med barnmat igen. Det var bara att acceptera sitt öde. Hon var fast här för evigt nu, vilse bland hyllorna och utan vägledning. Hon tog ner den närmaste burken med barnmat och öppnade den. Lukten var obeskrivlig, men det var mat.

När vaktmästaren hittade henne tio minuter senare hade hon redan ätit hela burken.

~*~

Jag kunde inte komma på någonting vettigt på temat Vilse, så jag försökte mig på att vara rolig, eftersom jag gillar att skriva roliga grejer. Jag tycker personligen jag lyckades ganska bra i åtminstone andra halvan av novellen.

Dessutom är jag galet nöjd med formuleringen "hon var en god människa som alltid ringde till det dyra numret när hon röstade i Melodifestivalen". Jag har velat använda det typ femhundra gånger i konversationer sedan jag skrev det här.

Jaja, kanske inte det bästa jag skrivit och jag kände mig rätt säker på att jag inte skulle vinna redan när jag skickade in den, men ibland är det kul bara att få något skrivet. ^^

True story.

De Underjordiska

Eftersom den inte vann Skrivas novelltävling på temat "Klockan" tänkte jag att jag kan låta er läsa min novell. Den är inte det mest amazing som någonsin skrivits, men jag är ändå nöjd med den, av anledningar jag tänkte berätta om efteråt.

_____________

KLANG.

Han ignorerar kyrkklockan. Det är lätt gjort en dag som denna, när solens sista strålar glittrar i snön på kyrkogården, ljus står tända på några av gravarna och luften är sådär frisk som den bara kan vara en molnfri dag i januari. Dessutom är det bara den första ringningen: gott om tid för honom att avsluta sitt ärende och hinna tillbaka till kyrkan innan mörkret faller.

Hennes grav ligger längst bort på kyrkogården, i ett av hörnen där en hög stenmur omger den på två sidor och det är långt till närmsta granne. Hon hade velat ha det så: på andra sidan stenmuren reser sig den mörka skogen hon alltid älskat, skogen där de lekte som barn. På hösten tappar träden sina färggladaste löv över muren och bildar ett täcke i gult, rött och orange på graven. Han behöver inte ens gå dit och kratta, för hon kunde inte drömt om en bättre plats för sin sista vila än under tusen färgsprakande löv.

KLANG.

Men nu är det vinter, det är årsdagen av hennes död och han går alltid dit då. Går alltid dit och gör graven så vacker den kan bli. Han låter snön som samlats på stenen ligga kvar, som en vit krona, men borstar bort den som täcker hennes namn. Han trycker ner blombuketten i snön framför graven och ritar hennes initialer i ett hjärta i snön. Lite fånigt, kanske, men de var ganska fåniga tillsammans.

Han sjunker ner på knä och berättar om det senaste året, berättar om allt som hänt sedan han var där sist. Det är tyst på kyrkogården förutom hans viskade röst: inte ens vinden viner. Träden på andra sidan muren står som tysta, kala väktare och ser ner på honom. Han sneglar på dem med en rysning, låtsas som att de inte stör honom. Hon hade inte tyckt om att han ser träden som någonting hotfullt. Att han inte alls får den tröst från dem som hon fick.

KLANG.

Han ser upp. Var det andra eller tredje ringningen? Nog skulle han ha reagerat om det hade ringt igen sedan han kom in på kyrkogården? Det måste vara andra. För säkerhets skull reser han på sig, viskar tre korta ord till henne, och skyndar bort mot kyrkan. Den reser sig långt bortom alla rader av gravar. De grå stenarna syns knappt i det avtagande dagsljuset, porten är som ett enormt svart hål. Inte det minsta ljus slipper ut inifrån.

Kyrkporten är stängd. Det måste ha varit den tredje ringningen trots allt. Helvete. Han springer den sista biten fram till porten, bankar hårt på den och skriker att de måste släppa in honom. Det är lönlöst, ingen får öppna porten efter tredje ringningen, inte för någon. De kan inte rädda hans liv utan att riskera livet på alla andra som redan hunnit in, alla som planerat bättre än honom.

Han vänder sig om. Det måste finnas någon annanstans han kan vara säker. Vad som helst som är inomhus och har en dörr som går att låsa eller barrikadera. Han ser sig omkring, desperat: solen har gått ner och försänkt hela kyrkogården i mörker. Den första stjärnan blinkar till. Han har inte lång tid kvar nu, vid den femte ringningen måste han vara inomhus.

KLANG.

Räddningen finns längst bort på kyrkogården, så långt ifrån hennes grav som det går att komma. Där står ett litet träskjul. Kanske är det låst, kanske har någon redan gömt sig där, men det är hans enda chans nu. Han måste dit innan det är för sent.

Han springer. Skjulet närmar sig, han har inte hört den sista ringningen än. Hjärtat bankar. Dörren står öppen, bara lite, lite grann, men tillräckligt för att en sista glöd ska tändas inom honom igen, suga de sista krafterna ur honom. Benen brinner när han springer de sista meterna fram till skjulet, hoppar över en gravsten och smäller igen dörren bakom sig.

Han andas ut. Dörren går att regla, men för säkerhets skull känner han sig runt i mörkret efter någonting att ställa i vägen. Han hukar sig ner på golvet för att inte slå i huvudet i det låga taket. När han lägger handen på golvet fryser blodet till is i ådrorna.

Skjulet har ett jordgolv.

KLANG.

______________

Okej, kanske inte det mest amazing eller originella, men I like it. Jag hade en extremt tydlig bild av hur storyn skulle bli innan jag skrev den, och visste exakt vad som skulle hända. Det är ovanligt för mig, oftast improviserar jag bara hej vilt, så det var kul att faktiskt veta vad jag höll på med för en gångs skull.

Den är också skriven i presens, vilket är ett tempus jag är fruktansvärt dålig på men som jag testar på i lite noveller bara för att se om jag kan. Jag fick läsa om den ett par gånger för att se om den var konsekvent, och jag har säkert missat något verb här eller där fortfarande.

För det tredje gillade jag bara själva novellen. Jag har aldrig försökt skriva någonting läskigt innan, jag har aldrig försökt skriva någonting där man aldrig får se själva monstret, där det bara hintas om det i titeln. Som sagt, den är kanske inte superoriginell, men man måste få testa på att vara lite klyschig ibland tycker jag, för att se om man vill göra någonting bättre av det.

Skrivas nästa tävling har tema Vilse, så vi får se om jag hittar på någonting på det temat också. Även om jag inte vinner tycker jag det är kul med novelltävlingar, för utan dem har jag så svårt att inspireras till kortare berättelser. ^^

True story.

Pumpkin Spice

Webbshoppen Vilerïa hade en liten novelltävling med tema Halloween och yours truly skickade in ett bidrag - och vann. Är jätteglad över detta eftersom jag kände att det behövdes en liten självförtroendeboost för mitt skrivande just nu, och också för att jag kan använda min vinst - ett presentkort - till att köpa de sjukt snygga grejerna från webbshoppen (när jag sa till Chriss igår att vinnaren presenterades idag var hennes kommentar:"hoppas du vinner ... alltså jag hoppas ju mest att du gör det så du kan köpa nice grejer åt oss").

Efter att den här motiveringen har översålt min story förstår jag att ni är väldigt nyfikna på att läsa den, såå jag tänkte att eftersom det är halloween och halloween är nice så bjuder jag på den idag. Enjoy:

Regnet smattrade mot taket. De färgsprakande höstlöven var inte särskilt sprakande den här dagen, bara våta och tunga. De var vackra dock. Fulla av liv, trots att de var döende. Hon log åt tanken.

Hon drog filten tätare omkring sig. Borde inte sitta ute såhär långt in i oktober, men hon trivdes så bra där på verandan, med sin tekopp. Hon kom närmare regnet på det sättet, kände sig närmare naturen. Kunde betrakta det livgivande vattnet i en döende jord på ett annat sätt ute i den friska luften.

En svart katt låg på golvet bredvid henne. Giles var närmare tjugo år nu, gammal för att vara katt. Hon hade varit orolig för att han inte skulle klara flytten, mer orolig än hon varit för sig själv, men allt hade gått bra. När de äntligen fick se den stora, vita villan, med den stora trädgången, långt ifrån närmaste granne, visste både hon och katten att de var hemma. Inte ens Theas korp hade stört Giles, en katt som annars jagade varenda fågel han såg.

Hon saknade ändå Staterna ibland. Språket, människorna, till och med maten. Såhär i oktober längtade hon som mest, för Halloween här var aldrig detsamma som Halloween hemma. Inga trick-or-treaters här inte, bara några pumpor och skräckmasker. Det blev aldrig något riktigt firande av det hela.

Men det fanns andra bra saker här. De hade kunnat gifta sig. Sjukvården var gratis. De hade haft råd med huset, Thea hade fått ett jobb. Till skillnad från Thea var hon inte tvåspråkig, men nästan alla hon pratade med förstod engelska, även om de inte talade det särskilt väl. 

Hennes te hade blivit kallt. Hon suckade, viftade med handen och värmde upp det igen. Hon hade suttit där för länge nu, började säkert bli nedkyld. Thea skulle ha ett och annat att säga om det hela, men vad spelade det för roll? Hon frös alltid nuförtiden, hon kunde lika gärna göra det där ute där hon trivdes, som inomhus.

Trädgården var vacker såhär års: blandningen av träd med rödgula löv och några få som fortfarande var gröna tilltalade henne. Under mattan av gulröda löv stack det ännu upp grönt gräs. Alla dessa färger, allt detta vatten: det hade en behaglig effekt på henne. Gav henne liv när det borde göra motsatsen.

Det påminde henne om höstarna därhemma i Staterna. Det borde stått tretton pumpor i trädgården, det var det enda som saknades. Hennes coven hade alltid haft varsin pumpa med sig på Halloween, skurit ut lustiga ansikten i dem tillsammans innan de tänt värmeljus och ställt ut pumporna i trädgården. Hon saknade dem ibland, men ärligt talat fanns det inte många kvar av dem att sakna längre. Hon började bli gammal.

Men det borde stå pumpor i trädgården, det borde det. Kanske skulle hon odla några nästa år, om den växtsäsongen någonsin kom.

Theas röda Volvo svängde in på grusvägen som ledde upp tull huset. Thea var tidig, eller så hade hon suttit därute längre än hon trott. Hon log igen. Efter alla dessa år var det här fortfarande det bästa på hennes dag: när Thea kom hem till henne igen.

Thea parkerade bilen på grusgången, steg ur och smällde igen bildörren bakom sig. Hon hämtade en stor papperskasse ur baksätet tillsammans med två pappmuggar. Balanserade dem utan problem samtidigt som hon låste bilen. Gick genom regnet utan paraply. Thea använde aldrig paraply, behövde det aldrig för regnet undvek henne, hade alltid gjort det.

Det var så hon sett Thea första gången, för så många år sedan: Thea som vandrade genom regnet på Manhattans gator, ung och skrattandes, och till skillnad från alla andra på gatan hade hon inte varit dyngsur. Hon hade varit torr och glad och full av liv. Hon hade fallit för henne där och då och aldrig sett tillbaka.

”Kära nån”, mumlade hon och såg på kaffemuggarna Thea ställde ner på bordet. ”Säg inte att du köpt sånt där dyrt kaffe när vi har en utmärkt kaffebryggare här hemma.”

“Inte som det här.” Thea log. Hon hade talat engelska i många år nu, men hade fortfarande lite dialekt i allt hon sa. ”Det här är latte med pumpasmak, mina elever säger att de är väldigt populära i USA nuförtiden. De måste vara det om de tagit sig hela vägen över Atlanten.”

“Latte med pumpasmak?” Hon var skeptisk. Smaken av pumpa var aldrig lika tilltalande som åsynen av en pumpa. ”Jag som just tänkte på hur jag saknade pumpor. Hösten är inte densamma utan dem.”

”Jag trodde nästan det.” Thea ställde ner papperspåsen på golvet och lyfte upp en stor pumpa ur den.

”Du behövde inte.”

”Det är inte tretton”, sa Thea. ”Bara en åt oss var.”

Hon log ännu en gång. Fann inga ord.

”Jag sa åt några elever att de gärna fick ta med sig pumpor och komma hit”, fortsatte Thea. “Elever som jag tror är …” Thea letade efter rätt ord: Thea, språkläraren, som alltid måste hitta rätt ord. ”Begåvade.”

”Vi är alldeles för gamla för att starta en ny coven, kära du.”

“Jo, jag vet, och jag antar att ungdomarna har bättre saker för sig än att spendera sina fredagskvällar med gamla tanter som oss. Men det vore trevligt med lite yngre energier i huset, vore det inte?”

Hon nickade. “Jag antar det.”

Thea satte sig i stolen på andra sidan bordet. Den ena kaffemuggen svävade bort till henne.

”Du borde inte vara ute såhär, det är alldeles för kallt.

“Jag vet”, sa hon. “Men det ger mig liv.”

(Ta-daa! Från början var den bara tänkt som en liten oneshot, men karaktärerna passar så bra in i min NaNo att de nog kommer att dyka upp där också. Och nu är det inte många timmar kvar innan vi får börja skriva!!)

True story.

Julpynt

Dricker te (EHUM, Gunpowder!) och ser på Sunes jul i väntan på att Mysteriet på Greveholm 2 ska gå på TV. Hittills tycker jag det är fett bra! "Inte lika bra som originalet" säger folk, men NEJ, det är väl klart, men det kan ju vara bra för det!

Imorgon ska jag upp klockan fyra för att hjälpa till med inventeringen på en sportbutik. Jaja, pengar är pengar! Och så får jag lägga mig tidigt, vilket är nice för jag är på dåligt humör. Och detta trots allt julpynt i min lägenhet! :O

Balkongen är vinterpyntad.

Späckhuggarna är juliga!

Adventsljus, och en pyntad gran!

Stjärna i fönstret, och glitter på gardinstången såklart!

Juldinosaurier. För obviously.

Jag hade lite glitter över, så jag julpyntade min kantdracena. ^^

Jag blev julpyntad av snön. "You've got frozen Sweden all over you,"
som en av mina Twitterföljare sa.

Jag gillar att stearinet ser lite ut som snö. ^^

True story.

If I was a rich girl...

Ibland kan jag inte låta bli att gå runt och fundera över vad jag skulle göra om jag var ekonomiskt oberoende och verkligen snuskigt rik. Alltså det kommer ju aldrig att hända, men det är ändå nice att drömma sig bort lite...

Om jag nu blev det, så skulle jag iaf börja med att skaffa mig ett jävla slott att bo i. Typ som Nic Cage har i slutet av National Treasure, eller som Batman bor i. Kanske tekniskt sett inte slott, men ni fattar vad jag menar!

Bildkälla: http://www.jamb.ca/

Bildkälla: http://www.comicbookmovie.com/

Komplett med en motherfucking batcave, och självklart - ett gigantiskt bibiliotek.

Något, ni vet, modest i stil med de här...

Bildkälla. http://upload.wikimedia.org/

Bildkälla: http://blogger.com

"Eh, Ell, det där biblioteket är från en tecknad film..." - "JAG BETALAR DIG FÖR ATT BYGGA, INTE FÖR ATT PRATA."

Sen skulle jag köpa typ alla böcker i hela världen och fylla det med. Jävlar vad jag skulle köpa böcker.

Självklart skulle det här huset ligga strax utanför Stockholm (typ i någon förort), så att jag har nära till stan och sådär, men det raisar ju omedelbart några frågor: vart ska jag ta vägen när jag vill ut på landet och slappna av lite?

Till min hobhåla, såklart! Förstår inte varför det inte finns fler hobhålor i världen, vi fucking wastear vårt tid.

Bildkälla: http://www.simondale.net/

Bildkälla: http://www.alicia-logic.com

Gandalf är alltid välkommen, obviously.

Och jag skulle ha så jävla mycket nördprylar överallt. Alltså ni vet hur man har rustningar stående i gamla slott? Jag skulle ha stormtrooperuniformer. I varenda jävla trappa!

Bildkälla: http://www.tumblr.com

Bildkälla: http://www.tumblr.com

Liksom, förutom biblioteket och spelrummet skulle det såklart finnas en jäkla biograf full med alla filmer ever typ.

Åh, och kläder! Jag skulle gå in på ställen som Superherostuff.com eller Threadless.com och skicka en beställning på ALLA DERAS T-SHIRTS I MIN STORLEK. Sedan skulle jag spendera en dag eller två med att gå igenom det jag fått hem, behålla det jag gillar och skänka resten till välgörenhet. Sen skulle jag använda samma princip på typ alla kläder jag köper. Skulle ta bort alla ångest kring shopping känner jag.

Fatta om man var rik alltså. Det vore så jävla värt ändå...

True story.

AAHHHH SHIT

Jag glömde en asviktig grej. SECRET DOORWAYS. Mitt slott ska vara fullt av dem!

Bildkälla: http://www.tumblr.com

Bildkälla: http://www.tumblr.com

Jävlar.

Varför jag inte har ett eget matlagningsprogram är ett mysterium

Plötsligt - trots att jag inte ätit det på flera år, eller kanske just därför - får jag enorma kräm-cravings. Måste ha kräm. Går till Tempo för att köpa det och käka till middag, men de har ingen! Smög omkring där som ett freak och tittade i alla hyllor, men såg inte minsta spår. Var finns ens kräm? Bland juicen? Jag är lost.

VAAAR!?

Går besviket hem och tänker att jag kan göra couscous-wraps istället som jag från början planerade. Upptäcker dock att couscousen är slut. Kan ju inte gå tillbaka till Tempo igen för de kommer ju tro att jag är psyksjuk, så jag börjar leta efter något annat.

En oändlig källa till visdom.

Hittar tre potatisbullar som jag nu steker. Brukar äta minst sex till middag annars, men fick ta vad som fanns eftersom ingenting annat lockade.

Frågor på det?

Ibland är jag jävligt dålig på att vara vuxen. Men imorgon ska det fan inköpas couscous och kräm, och så blir det bra igen (tror ni det skulle vara gott att blanda-- nej, förresten, glöm att jag sa något...)!

True story.

Hipster-Ell

Okej, vi vet väl alla att jag älskar hipsters? Så om man hittar ett par hipsterglasögon liggandes och dessutom har lite för mycket fritid, vad får man då?

Fear my 1337 paint skills!

HIPSTER-ELL!!!

Hipster-Ell pluggar biologi.

Har svårt att hålla isär begreppen.

Pokémon Yellow, yo.

It's funny because it's true.

Tru dat, hipster-Ell!

Hipster-Ell tittar bara på de svartvita Doctor Who-avsnitten.

Hipster-Ell jobbade faktiskt för Greenpeace förut.

Nej, okej, nu får jag fan ge mig. Om ni gör egna älskar jag er. Om ni gör er själva till hipsters och bloggar om det ironiskt så älskar jag er ännu mer.

Nu ska jag lyssna på Friday - ironiskt! - innan Chriss kommer hit!

True story.