When you're going through hell, keep going

Usch, det har hänt alldeles för mycket skit sedan sist. Och nästan bara skit. Fun fact: lägenheten jag köpte, köpte jag från ett dödsbo och jag misstänker att den var typ hemsökt för efter att den köpts hände typ allt dåligt mig. Det var helt sjukt, men när jag insåg mönstret tog jag min salvia och gick runt i varenda rum och renade lägenheten, så förhoppningsvis blir det bra nu. Ungefär en dålig grej har hänt i månaden, så vi får väl se efter februari om det lyckades eller inte. MEn so far, so good.

Så, vad hände egentligen?

Well, i oktober, precis innan jag flyttade ut ur min gamla lägenhet, blev jag tvungen att avliva min gerbil Fíli. Han var ganska gammal med gerbilmått mätt (fyra år, nästan fem, och de blir mellan 3 och 5), men det var ju ändå inte särskilt kul. Dessutom var själva avlivningen ganska traumatisk eftersom han inte riktigt ville somna in ordentligt. :/ Jag blev inte mindre deppig av att det var en sån där dag då Martin hörde av sig till mig jättesent för att säga god morgon, typ långt efter att avlivningen blivit av.

Tycker ni det är svinigt har jag iaf goda nyheter för er: vi är inte längre ihop. Det var novembers dåliga grej, en vecka efter jag flyttat in i lägenheten så blev jag ceremoniellt dumpad precis innan jag skulle iväg till Ikea. Good times!! Lyckligtvis hade jag en syster som kunde följa med mig dit, så jag höll mig på ganska bra humör hela den söndagen, fram tills jag på kvällen fick för mig att lite "ironiskt" lyssna på min break-up-playlist på Spotify. Protip: du kan inte ironiskt lyssna på en sådan playlist samma dag som du blivit dumpad utan att gråta tills du inte kan andas. Fast det var ganska skönt ändå, så jag kan ändå rekommendera det.

Bildkälla: http://knowyourmeme.com/memes/lie-down-try-not-to-cry-cry-a-lot

Pga allmän flyttstress, första gången med heltidsjobb och att plötsligt bli dumpad var november första gången jag inte avslutade en berättelse i NaNoWriMo. Jag skrev 50,000 ord, men jag hade satsat på 80k och dit nådde jag inte. Jag tappade liksom skrivlusten de sista dagarna, vilket jag tyckte var helt förståeligt.

Bortsett från den jävla terrorn som det är att vara nydumpad i december (seriöst, vet ni hur många julsånger som handlar om kärlek? SKITMÅNGA. Vet ni hur mycket i juletid som handlar om att hitta tillbaka till sina ex? SVINMYCKET) så var det en bra månad ... tills självaste julafton då jag backade min brors bil in i en annan och gav dem en rejäl buckla på framdörren. Vafaaaan! Lyckligtvis måste bilägare ha en trafikförsäkring som täcker just att köra in andra personer på det där sättet, så jag behövde bara betala 1000 kr i självrisk till min bror, men det är klart - jag hade kunnat göra roligare saker för de pengarna.

Dessutom var det ett helvete att sälja min gamla lägenhet, så jag fick bara 3000 kronor över och det räckte inte riktigt till alla nya möbler jag behövde. Har basically behövt tömma mitt sparkonto, så alla extra utgifter för idiotiska krockar har ju inte direkt muntrat upp mig.

Bildkälla: https://www.memecenter.com/fun/504859/money-is-no-more

Var det slut där? NEEEJ, såklart inte. Jag kom tillbaka från Skåne efter mellandagarna bara för att upptäcka att mitt marsvin Bofur slutat äta. Jag spenderade två dagar med att stödmata honom i väntan på att veterinärerna skulle öppna efter nyår, sedan två dagar med att åka på vetbesök, stödmata ännu mer, innan jag till sist konstaterade att hans liv inte gick att rädda och fick avliva honom. Det sög. Han var 5,5 år och marsvin blir visserligen mellan 5-8 år, men jag tyckte inte han kändes så gammal. Jag trodde verkligen jag skulle få ha honom i flera år till, men nej. Gott nytt år, liksom.

Så, ja, efter allt det där konstaterade jag att det kanske var dags att rena lägenheten och mitt liv. Någonting var ju clearly ute efter mig och det hade inte varit så innan jag skaffade min nya lägenhet, så jag visste i alla fall vad jag misstänkte.

True story.

Osäkra jobb

Har velat tipsa om den här Aftonbladet-artikelserien ett tag: Osäkra jobb. Den beskriver typ min arbetssituation, även om jag lyckligtvis inte har det sådär extremt, men jag känner igen mig i väldigt mycket av texten.

Men hur mycket hon än trivdes på arbetet när hon väl var där, och hur mycket hon än tyckte om arbetskamraterna och gemenskapen och kunderna så maldes Jessica ner. Hon kunde aldrig slappna av. Hon hade ständig jour utan att få betalt för det. Hon kunde inte planera något med vänner. Hon visste inte om hon hade pengar nästa månad. Hennes sambo ville åka till Grekland på solsemester. Skulle hon ha råd med det? Och vågade hon lämna staden, lämna chansen att bli inringd? 

Det där är literally mitt liv!!!  Planerar aldrig in saker med folk på dagtid om det kan undvikas för jag vet ju aldrig, jag KANSKE blir inringd och då måste jag kunna göra det. En av grejerna jag skippade förra månaden var att hälsa på min döende farmor på sjukhuset, för jag behövde åka in och jobba istället den dagen (lyckligtvis kunde jag hälsa på henne några dagar senare).

Jag vet aldrig när jag har pengar, jag TROR jag kommer få precis rätt antal pass den här månaden för att gå runt, men jag vet inte för schemat är inte lagt än. Jag förutsätter att jag jobbar på söndag för jag jobbar ju alla helger, men jag vet inte. Det är såhär hela tiden, att jag typ tycker att jag har mycket schemalagt om jag vet att jag jobbar tre veckor framåt. Sommarens schema, som ska koordineras med de fast anställdas semestrar, är inte lagt än, jag har bara fått ett förslag på tider jag kan ta.

Och det var ett ångestmoment i sig, för mig finns det inte en chans att åka på någon solsemester till Grekland. Förra sommaren hade jag bara ledigt när jag arrangerade MultiCon, vilket som ni vet är fyra dagar basically konstant arbete. I år har jag unnat mig två veckor, men det inräknas midsommar och tiden på MultiCon, så vi snackar inte direkt två veckor semester. Sist jag hade mer än någon dag här och där ledigt var sommaren 2014.

Bildkälla: https://www.redbubble.com/people/hifaistos/works/10954863-if-you-work-for-a-living-why-do-you-kill-yourself-working?p=sticker

Jag åker till Umeå typ en gång i månaden, ibland varannan månad beroende på hur våra scheman ser ut, och varje gång gör det att jag missar minst två dagars arbete eftersom jag är borta på helgen. Kanske till och med fler, för man vet ju aldrig vad för pass som kan dyka upp på fredagen och måndagen. Eftersom helger är mina enda säkra kort kan det sluta med att jag jobbar en eller noll dagar de veckor jag åker till Umeå, för att sedan kompensera senare under månaden när det kanske är något lov eller helgdagar och jobbar hur mycket som helst. Under loven kan jag jobba fjorton dagar med en dags ledigt bara för att det över huvud taget ska vara lagligt.

Det är skitjobbigt, ärligt talat. Man blir knäpp, speciellt när jag haft det såhär i snart två år. Jag trivs med mina kollegor och Naturhistoriska är mitt favoritmuseum, men jfc den här situationen är inte hållbar. Att jobba varje helg börjar bli helt sjukt frustrerande, att se andra skriva om TGIF eller att det ska bli så skönt med en långhelg när det är påsk eller skit har gått från att vara "lol, själv jobbar man helger men det är okej" till att få mig att vilja gråta av avundsjuka. Visst, jag jobbar sällan måndagar och alltid söndagar så jag har aldrig söndagsångest, men det var flera år sedan jag upplevde den där euforiska fredagskänslan och jag saknar den.

Anyway, slutsatsen här blir 1) läs artikeln, 2) timanställningar är jävla bullshit och borde avskaffas och 3) jag är så redo för ett nytt jobb med fasta tider där jag gör någonting jag är utbildad för. SÅ. REDO.

True story.

I'm still standing for hope and glory

hashtag detgårbranu

Hela förra veckan var som ett töcken av nervositet eftersom jag väntade på svar om jag skulle få ett jobb eller inte. Det var rent löjligt, på torsdagen kunde jag i perioder inte tänka på någonting annat, jag bara stirrade på telefonen och väntade på att den skulle ringa medan en klump i magen växte sig större och större. Det är ju inte direkt hälsosamt att leva sitt liv så.

På fredag morgon ringde det och när jag insåg att det var rekryteraren och inte själva arbetsplatsen förstod jag ju att jag inte fått det. De sa massa snälla grejer, om vilken bra kandidat jag var, att de helst hade velat anställa mig och den som fick jobbet, att om något öppnade upp sig så skulle de höra av sig och att jag i framtiden ska begära mer i lön, men det ändrade ju inte riktigt det faktum att jag inte fick jobbet. Att det nu väntar åtminstone några veckor till av osäkra timmar och dåligt med pengar, även om en annan amazing opportunity skulle dyka upp på en gång.

Så det var ju inte så jävla party, om man säger så.

Jag har inte direkt lust att gå in på detaljer på min jäkla blogg, men när man trodde veckan inte kunde bli mycket sämre kom Martin och ba RELATIONSKRIS, vilket ju verkligen inte var vad jag behövde men å andra sidan är det ju sällan man kan planera såna saker så vad förväntade jag mig? Jag tror iaf vi kommer ta oss igenom skiten, men jag räknar med att helgen som kommer - när jag ska dit - kommer att vara ganska emotionell. Som det se ut nu föreställer jag mig att vi kommer gråta massor och ha asmycket sex, men det kan vara så att jag har sett för mycket film och har en romantiserad bild av relationskriser. Antagligen kommer vi bara kolla på Iron Fist och ba "den här var ju ... inte så bra".

Hur som helst har jag redan lite tips på jobbfronten så helt kört är det väl inte att lyckas styra upp någonting innan sommaren, vilket just nu är mitt mål. Men det vore ganska skönt om världen bara kunde ta och fucking chilla lite i fem minuter, för jag känner mig ganska så överväldigad at the moment.

Oh well. Bara att bryta ihop och gå vidare. Fast I swear to the gods om nån säger det till mig igen kommer jag fucking bryta deras nacke och gå vidare.

True story.

Never a frown with golden brown

Uuuggghh, januari blev inte som jag tänkt mig. Hade så mycket att se fram emot! Chriss hälsade på, jag skulle styra upp min blogg, mitt jobb, mitt liv, jag skulle inte behöva stressa över pengar eller pass på museet och lägenheten skulle vara ren och fin ...

Och så blev jag dödssjuk. Eller okej, jag överdriver, men jag blev utslagen i influensa efter en dags ledighet (och Martin trodde typ att jag dött och började SMSa mina kompisar, så jag överdriver inte helt) och har fått tacka nej till så mkt museijobb att jag nu inte kommer att komma upp i så många timmar som jag behöver för att gå runt. Jag var sjuk hela tiden Chriss var här så istället för alla amazing planer vi hade såg vi mest på My Little Ponies och hon tvingades laga mat åt mig. Det var ju kul bara att träffa henne iofs, men alltsååååå.

Dessutom var jag på en jobbintervju för ett jobb jag verkligen ville ha, men fick det inte så alla mina drömmar om att börja året med en fast anställning och riktigt med pengar och allt sånt skit sprack.

Så det var ju en bra början på det här året, får man väl påstå.

True story.

Det är inte snön som faller

Hade någon idé om att jag skulle kalla det här inlägget för "jag älskar mitt meningslösa liv", men jag vettefan om jag älskar det så himla mycket. Har enorma humörsvängningar och eftersom jag just haft mens kan jag inte ens skylla på PMS, utan får helt enkelt acceptera att jag är sån. Jahaja. Man inbillar sig gärna att det händer någonting med en när man växer upp och blir vuxen, men så enkelt verkar det inte vara.

Jag blir bara tokig på att mitt liv känns så ... jag vet inte ens? Meningslöst är fel ord för det är klart det finns mening i mitt liv, men jag har ju ingenting going for me, så att säga. Liksom, vad har jag för mål jag vill uppnå? Jag skulle vilja skaffa ett jobb som betalar tillräckligt väl för att jag inte måste känna mig stressad varje månad och jag vill väl ge ut en bok och kanske känna att livet inte plötsligt står still. Det enda som typ händer i mitt liv just nu är väl hela Umeå-situationen, men till och med den står ju rätt still.

Bildkälla: http://imgur.com/gallery/ZveCZrt/comment/502952248

Okej, jag arrar konvent också, vilket är fett kul, men det är också någonting som kommer hända i framtiden, inte nu.

Idk, det finns kanske någonting poetiskt i att vara tjugosju och kunna relatera till det mesta i Friends-introt, fast jag vet inte om det är bra poesi. Jag önskar jag kunde säga att ååhh jag är stuck in a dead end job, men inte ens DET är jag. Jag jobbar några random timmar på museet när de behöver mig för jag är inte ens tillräckligt bra på det jag gör för att få en fast tjänst inom serviceyrket (herregud, vem fan har ens en fast anställning längre?), hur ska jag kunna få något som man faktiskt behöver en utbildning för? Jag har till och med TVÅ jobb nu, för om jag inte fick jobba någon dag med pappa här och där skulle jag vara pank så in i helvete.

Good times.

Bildkälla: http://www.lovethispic.com/image/45102/fml

Dessutom är jag så jävla trött på att gnälla om det här. Det känns som att jag inte gjort annat sedan slutet av sommaren och även om gnällande var min paradgren back in the days och någonting som jag var nästan stolt över kan man fan bara gnälla om samma sak så många gånger innan man kräks på sig själv. Eller?

Jag vet fan inte. Det kanske bara är 2016 som är jävligt mot alla, och det är knappast som att jag egentligen lider (ååhh, stackars mig, jag jobbar bara tre-fyra dagar i veckan och har tid att ägna mig åt hobbies och gå på bio och kan åka på långhelger till Umeå en gång i månaden och mina naglar är alltid snygga och tidigare i år sprang jag ett halvmaraton), men just nu är jag så jävla trött på mig själv och mitt liv. Jag behöver inte ens en paus från det, jag har tagit pauser, vad jag behöver är att någonting händer. Att jag tar fucking tag i skiten och skaffar ett jävla jobb som betalar väl och slutar gnälla, men det är ju lättare sagt än gjort.

Bildkälla: https://www.teepublic.com/tank-top/195072-i-run-because-punching-people-is-frowned-upon-cust

Äh. Hur mycket av det här tror ni egentligen handlar om att jag bara sprungit tio kilometer sedan slutet av oktober? Säkert 90 %, om jag får göra en kvalificerad gissning.

True story.

:S

Ugh, hela grejen med att inte få fast anställning ... Jag vet inte. Allt är så komplicerat och osäkert just nu, det gör mig tokig. Det var aldrig meningen att jag skulle jobba i kassan på Naturhistoriska så länge som ett år efter att jag tagit min master, men här är jag. Och det värsta är ju att jag trivs. På ett servicejobb! Jag som har pluggat massa år på universitetet och har två fina examen, obviously måste det ju bli något mer av mig än någon som har ett servicejobb. OCH TRIVS MED DET.

Det borde inte ens störa mig, men det gör det. Det första pappa sa när jag fick jobbet var att jag inte fick fastna här. Det är så lätt att göra det, säger alla. Museum är fulla av underbetalda, överutbildade människor. Ändå har jag inte ens lyckats fastna här, så uppenbarligen är jag skitdålig på allt jag tar mig för.

Okej, det är inte sant, det är min dåliga självkänsla som talar. Jag borde kunna hitta ett annat kul jobb, kanske ett välbetalt jobb relaterat till min utbildning ... men vill jag ens ha det? Det har varit segt att vara timanställd på många sätt, men det har varit riktigt jävla gött att inte jobba heltid. Speciellt inte att sitta fyrtio timmar i veckan på något kontor och glo. Vilket är ju exakt den sortens jobb jag tänkte att jag skulle ha min utbildning till.

Så nu är jag helt lost. Vad vill jag ens ha för sorts jobb? Det ska bli mindre timmar här för oss timanställda men även om det inte var det hade jag nog inte kunnat fortsätta som jag gjort det senaste året. Ekonomisk osäkerhet varje månad. Jobb varenda helg. Jag behöver lite lediga helger nu. Jag behöver veta varje månad att jag kan betala räkningarna.

Men hur fan ska jag uppnå det när jag inte har en aning om vad jag vill just nu?

True story.

56:41

ÄNTLIGEN LEDIG. Efter åtta dagars arbete i rad kunde den här dagen inte komma bättre. Faktum är att jag har hela två dagar ledigt, vilket jag inte haft på typ tre veckor. When you work for a living why do you kill yourself working osv ... Det här med två jobb, konventarrangerande och bostadsrättsföreningsarbete blev plötsligt lite väl överväldigande. Aja, om två veckor hoppar jag av styrelsen och om tre veckor är konventet, så då blir väl lite lugnare.

Sen, som mitt senaste inlägg antydde, händer det ju massa annat skit också, vilket inte direkt gör saken bättre. I förrgår blev jag brutalt dumpad av en vän vilket ju var lite tråkigt, och fick hela torsdagen att kännas extremt weird. Sen trillade det in en jävla refusering också - efter bara två veckor! Fattar att förlagen vill bli av med så mkt som möjligt inför sommaren, men det kändes inte som det ultimata tillfället för dem att slå hastighetsrekord.

Jag till förlagen

Näe, jag är inte bitter. (Alltså, det är jag faktiskt inte. Sist jag skickade till samma förlag tog det fyra månader för svar så ska inte klaga på att de faktiskt skyndar sig. Och vad gäller timing så brukar det vara så att de kommer när jag som minst väntar dem eller behöver dem. Typ på midsommarafton eller speciellt stressiga tider i mitt liv. Alltid.)

Neee, men sen blev det bättre! Fick ett mail någon timme senare som upplyste mig om att jag inte vunnit en novelltävling jag deltagit i, men att de gillade min novell tillräckligt mycket för att vilja publicera den i ett kommande e-magasin, så jag har åtminstone det att se fram emot. ^^ Alltid skönt att någon gillar det man skriver även när man inte vinner!

Sedan sprang jag Blodomloppet igår också, väldigt spontant beslut att ta min brors plats eftersom han blivit sjuk (tredje året i rad han planerat att springa men inte gjort det). Sket i att anmäla mig själv i år för trodde inte jag skulle vara i form att springa en mil nu och hade dessutom inga pengar, men jag hade åtminstone jävligt fel i en av grejerna.

Bildkälla: http://www.fauxrunner.com/

Förra året sprang jag på 1:03, vilket kändes helt okej även om det inte var direkt amazing (hade väl hoppats på under en timme), i år tänkte jag att om jag bara kom runt banan vore det en seger, men under en timme vore ju inte helt fel. Hade min klocka men ingen tidtagning för att hålla lite koll på hur snabbt jag sprang och blev konstant amazed över hur högt tempo jag höll. När jag såg att jag sprungit 8 km på 45 minuter fick jag seriöst dubbelkolla klockan flera gånger för jag trodde att den ljög

Sen kom jag in i målfållan och såg att jag sprungit på runt 57 minuter (exakt tid gick inte att avgöra eftersom jag inte hade tagit exakt tid på min klocka och jag hade inte kommit iväg exakt när startskottet gick) vilket var åtminstone två minuter än min drömtid. Satte mig på riktigt i målområdet och grät för jag var så jävla överväldigad: har varit så fucking stressad på senaste tiden och massa grejer har varit jobbiga, så det kändes helt jävla amazing att klara av någonting sådant. Kan fortfarande inte fatta det.

Kan ännu mindre fatta det nu när tiderna kalibrerats och min sluttid bestämts till 56:41. DET ÄR HELT GALET!?!?!? Det ger mig en km-tid på 5:43 min/km och det är ett tempo jag bara hållit en gång tidigare, för ett år sen när jag sprang 5 km. Jag kan inte fatta att jag klarade det på 10 km som jag bara sprungit en handfull gånger tidigare i hela mitt liv!?!?!?!?

Jag vet att i det stora hela är 56:41 på milen inte direkt amazing och bla bla bla men för mig är det sjukt jävla bra så jag tänker leva på det här länge nu, även om jag har svinont i höften idag. Det är smällar man får ta.

True story.

You sing a sad song just to turn it around

Bildkälla: http://www.relatably.com/

True story.

Jahapp

Fick veta igår att Andra Världars superhjälteantologi inte blir av pga för lågt deltagande. Jahaja. Det ger mig ett år att fixa till slutet på min hastigt skrivna novell, så det är väl något. Men det är ju lite tråkigt också.

Något annat som är lite tråkigt är att när jag äntligen har två dagar ledigt i rad så blir jag sjuk. Antar att jag ska vara glad att jag lyckades överleva två veckor med nästan konstant arbete, men jag känner min kropp och jag vet att jag kommer vara utslagen större delen av veckan. Nu har jag ont i halsen och känner mig hängig, och det åtföljs alltid av att halsen blir bättre och att jag snorar tills jag inte kan andas längre. Det ser vi fram emot. Eller inte.

Jahapp. Det var ju tråkigt.

True story.

Walk

Idag var jag och opererades igen. Ingen fattar riktigt VARFÖR jag var tvungen att opereras eftersom det bara var ett brutet ben, men som jag sagt förr så var inte bara brutet, det var SUPERBRUTET. Jag gör ingenting halvdant liksom, då det var inte bara att åka till sjukhuset för att gipsas lite, jag opererades ju samma kväll som jag skadade mig och då stoppade de in en jävla massa skrot där som skulle hålla allt ihop.

Tyvärr är sjukhus sämst på att ge information (men bra på andra saker ... vi kommer till det), så det var först idag jag fick se röntgenbilden (från den 20 augusti, två veckor efter att jag bröt mig) och se vad de gjort. Vill ni se? Klart ni vill!

Nu tänker ni såklart "oj jävlar, det var en del, jag förstår att de var tvungna att operera för att få bort allt", men då har ni fel. Det enda de tog bort idag var den där jättelånga skruven, "ställskruven", som hållit fast tibian (det tjocka benet) och fibulan (det med den fastskruvande metallskenan). Uppenbarligen var frakturen ganska högt upp på fibulan, därav mitt väldigt långa operationsärr. Eller ja, EN av frakturerna, det var ju tre stycken. Ska begära ut mina journaler snart så jag får veta mer detaljerat, för allt jag hört hittills är tre frakturer och att jag "krossade båda fotknölarna". Mmmm, mysigt.

Och ja, jag kan totally känna den där metallskenan. Det är jätteobehagligt, men de tar inte bort den om den inte orsakar besvär, och det är väl åtminstone ett halvår innan de kan säga om det kommer göra det, så det är bara att stå ut,. Med ställskruven borta ska jag iaf återfå en del av rörligheten med lite sjukgymnastik. Enligt en jag pratade med på sjukhuset kanske jag kan börja springa igen redan om en månad, vilket är sjukt mycket bättre än vad jag väntade mig!

När jag efter mycket om och men hittade fram till dagoperationsavdelningen (den låg hundra mil bort från huvudentrén på våning 12) fick jag svida om till mkt sexiga sjukhuskläder. Gillade iofs den där rocken, förutom att den knäppts där fram och bara med ett skärp (typ som en badrock), vilket gjorde att ens ben tittade fram när man gick eller satte sig. Kvinnliga ben är så jävla sexualiserade så det kändes lite segt. Fick iaf ha mina egna underkläder, vilket fan är nice!

Därefter satt de in i droppen på handen på mig. DET SÖG. Jag hade dropp i armvecket hela förra vistelsen vilket jag inte hade några problem, men ååhhh vad oskönt det var i handen. Det sved och hade sig och huden liksom stack upp. Fick värktabletter i samma veva och vet inte om det var de eller droppet som gjorde att jag plötsligt blev helt sjuukt illamående. Gick från "det här ska bli kul" till "nej men om man skulle svimma och dö" på typ en minut där.

Nämnde det för en sköterska och flyttades omedelbart från vad som enbart kan beskrivas som universums stelaste väntrum till en egen säng där jag fick ligga och vänta på operation. Var faktiskt mer nice än väntrummet, så illamående är mitt bästa sjukhus-lifehack för att få lite alone time, heheh. Det fanns wifi och jag hade en bok med mig så väntan var inte så farlig, och dessutom tog det inte mer än två timmar.

Sen kom en narkossköterska och sa att jag skulle få låsa in telefon och bok innan operation. Hon gav mig påsen jag fick dropp från och ba "tar du boken, mobilen och den här så tar jag din filt". Jag ba ok lol det kommer ju gå med kryckorna, och hon var förvånad över att jag inte fick gå någonting alls utan kryckor. Fattar att det är mkt att göra på ett sjukhus och många patienter, men hallå???

Rullade iaf in på operation och där någonstans förstod jag att jag skulle bli nedsövd. Alla beskrivningar av den här operationen innan hade varit "det där fixar de med lite lokalbedövning". Fick lite panik och försökte förklara att jag inte hört någonting om nedsövning innan, att jag blev stressad eftersom jag inte vet någonting om det (som den Ravenclaw jag är hanterar jag alla jobbiga situationer genom listor, planering, och att googla), och att jag ville få veta lite mer om vad nedsövning innebar. Det misstolkades som "patienten vill mycket hellre ha lokalbedövning" och det blev lite tjafs inne på operationen, men till sist enades vi om nedsövning. Fick veta att jag skulle vakna nästan omedelbart (innan jag lämnade operationssalen) och att lokalbedövning innebar att jag skulle känna att när de skruvade i benet, eftersom man inte kan bedöva skelett. Narkossköterskan sa åt mig att tänka på något trevligt eftersom jag skulle drömma om det då så jag tänkte på Tom Hiddleston, sen somnade jag.

När jag vaknade hade jag knappt märkt att jag somnade (och jag hade definitivt inte drömt om Tom Hiddleston, FY FAN!), och hade skitont i halsen. De ba "ja, det brukar bli så, du har haft en slang där", och hade jag inte varit så trött och borta hade jag fan vrålat "DET HÄR ÄR EXAKT DEN TYPEN AV INFORMATION JAG VILLE HA INNAN JAG BLEV SÖVD FÖR HELVETE". De skjutsade tillbaka mig uppvaket där jag fick en macka och kaffe, vilket jag åt långsamt eftersom jag mindes hur mycket jag kräktes när jag åt efter den första operationen (pro tip: hetsdrick inte två liter vatten direkt efter operation när du inte druckit på över tolv timmar).

Sen ... fick jag typ gå? Fick lite information om vad jag som händer nu (ska själv boka in tid hos distriktsköterskan och sjukgymnast), sen kunde jag gå därifrån. Eller, ja, gå kunde jag ju inte, vilket gjorde mig lite besviken. Det gör fortfarande ont och jag är stel, men jag går bättre än jag gått sen i augusti och jag behöver bara en krycka nu. Det kändes ändå lite jobbigt, så när jag gått därifrån hittade jag en bänk och satte mig och grät lite. Jag vet inte ens varför det behövdes, men det kändes mycket bättre efteråt, så det var bra.

De frågade också om jag ville behålla skruven de tagit ut, och självklart ville jag det. Jag vet inte vad jag ska göra med den, men jag vill fan ha den. Har sån himla lust att använda den till att spika fast mina refuseringsbrev med. Typ fuck you, tror du en refusering är jobbig eller? Men jag får se. Kanske bara sätter upp den nånstans som en påminnelse, eller använder den i nått IKEA-hack (Fredskronks idé).

Nu lyssnar jag på kick-ass soundtrack från Fast & Furious-filmerna (THIS MOMENT, WE OWN IT) och pappa steker pannkakor (på en tisdag!). Livet är inte riktigt perfekt (har fortfarande skitont i halsen), men det går i alla fall framåt. Ska flytta hem imorgon och det ska bli asskönt, även om det gått mycket bättre att bo hos mina föräldrar än jag trodde det skulle göra när jag först kom hit. Tror ingen tänkt att det skulle bli nästan tio veckor, men är glad att de inte slängde ut mig.

Kanske skriver någonting typ "tio saker jag lärt mig av att bryta fotleden" i framtiden, men vi får se. Tyckte jag hade massa smart att säga om att ligga på sjukhus efter att jag gjort det, men nu vet jag inte ...

True story.

Saker jag ska göra när mitt gips kommer av

Idag är det fem veckor sedan jag snubblade till på leksak på en lekplats, tänkte "det är så jävla typiskt mig att skada mig nu och förstöra hela dagen" och sedan krossade båda fotknölarna när jag landade. Det är också en vecka kvar tills jag får ta bort gipset följt av fyra till sex veckor då jag inte får stödja på foten längre. Det finns dock en del grejer jag verkligen ser fram emot med att bli av med gipset, så här kommer en lista:

• Klia
  Man kan inte klia sig under gipset. Speciellt inte längst in, vid fotknölarna, där jag har blivit sydd och det därför kliar extra mycket. Efter fem veckor utan att få klia ska jag ta mig fan riva upp hela jävla benet när det kommer av. När de ska ta bort skruvarna efter operationen kommer de inte behöva skära upp foten för jag kommer riva upp ett tillräckligt stort sår. Så mycket ska jag klia.
  
  
• Duscha
  Okej, jag har duschat varje dag sedan jag bröt benet, men jag har behövt klä in benet med en platspåse och hållit den utanför duschen. NO MORE OF THAT SHIT. Kommer kunna sitta på duschgolvet och soaka i timmar nu. Yeees.
  
  
• Bada
  Fast det första jag ska göra är att gå hem och ta ett långt bad. Ska fan gå förbi Lush och köpa en badbomb bara för att det ska bli riktigt jävla skitnice, sen ska jag ligga där och skrynkla ihop resten av dagen. På vägen upp ska jag passa på att ...
  
  
• Raka benet
  Jag har iofs rakat mig under den här tiden också, men obv inte under gipset eftersom det finns vissa logistiska svårigheter med det. Jag är superhårig där nu, vilket är mkt spännande för jag tror inte jag haft ett hårigt ben sen jag var tonåring eller någonting. Så först ska jag fascinerat undersöka hur det känns att vara en yeti och sen ska skiten bort. Föreställer mig att det kommer vara sååå satisfying.
  
  
• Self-care
  Mmmm, efter det ska jag nog köra lite hemmaspa med bodyscrub och body butter och hela köret. Sist jag såg benet (för tre veckor sen) var det fullt av blåmärken och de gånger jag kliar mig på foten följer det med massa döda hudceller ut (varsågod för info), så att go nuts med Body Shop-grejer kommer bli amazing.
  
  
• Ta på mig jeans
  När jag kommer upp ur badet tjugo timmar senare får jag klä på mig utan att behöva dra ett par leggings över gipset, och då ska jag fanimig fira höstens antågande med att ha på mig jeans, om så bara för tio minuter.
  
  
• Ta på mig strumpor
  EVEN BETTER, JAG KAN HA STRUMPOR PÅ MIG. När jag skriver detta har jag lagt en filt över mina fötter för jag fryser för fan hela tiden om tårna och det är sjukt oskönt att ha strumpor över gipset (ja, jag har försökt). Har redan tagit med mig fuzzy socks hit och det ska bli så gött att äntligen få ha på dem ordentligt.
  
  
• SKOR
  I samma veva måste jag nämna att jag kommer kunna ha SKOR!? Har glidit runt med den gipsade foten i en jätteful sko jag fick på sjukhuset och min friska fot i löpdojorna bara för att matcha i höjd, men efter det här kommer jag faktiskt kunna ha två MATCHANDE par skor på mig???? Fy fan vad gött. Funderar på att investera i fluffiga uggs bara för att det verkar asskönt även om det är fult som fan.
  
  
• Sova bekvämt
  När jag sedan går och lägger mig på kvällen kommer jag att kunna SOVA NORMALT för första gången på sex veckor. Fattar ni hur mycket gipset är ivägen när man sover??? Det ska liksom ligga i högläge så jag har två kuddar enbart placerade i sängen för att få upp gipset lite, och rör man sig minsta lilla så sparkar man typ sig själv med gipset. Så jävla onice.
  
  
• Sträcka på mig
  Sen vaknar jag morgonen därpå och sträcker på mig och HURRA det går. Att sträcka ut sig när benet är i gips gör att man kan sträcka hela kroppen UTOM EN FOT och den börjar bara vibrera fram och tillbaka i frustration. Det som borde vara morgonens höjdpunkt blir bara jätteobehagligt.
  
  
• Sitta bekvämt
  Det går inte att luta foten på ett bra sätt utan stöd. Alltså ok, jag fattar ju att gipset ger stöd, men det är ju samtidigt i vägen och runt på ett sätt som gör att det hela tiden rullar fram och tillbaka. Det är så otympligt. Tänk att kunna lägga foten i vilken position man vill. Vilken dröm ...
  
  
• Slippa blåmärken
  Jag är typ 99 % säker på att jag har ett enormt blåmärke på hälen eftersom jag hela tiden slår ner den i gipset. Sist det togs bort hade jag blåmärken på ställen jag inte ens visste att man kunde få blåmärken på. De har åtminstone slutat komma krypande upp ur gipset och se fula ut, men det är bara en slight improvement ...

Det finns såklart saker jag INTE ser fram emot med det här, typ att jag inte kommer få stödja på foten och kommer behöva hoppa runt på ett ben vart jag än ska, men om det någonsin känns jobbigt ska jag fan bara klia lite på foten och tänka på things that were ...

True story.

Sjuk(t dålig timing)

Sist jag var i Västerås (högsätet för mitt exjobb) var första april, när jag hade en snorlång dag men hämtade Fíli och Kíli vilket gjorde det helt okej. Sen dess har jag jobbat ifrån Stockholm, hemifrån för det mesta men i skolan då och då, och planerat in fältarbetet som skulle ske den här veckan. Jag har även en halvtidspresentation på fredag, så det blir tre dagar i Västerås på mindre än en vecka, efter en månads uppehåll.

Fältarbete! Ut i skogen och gräva! Hurra vad roligt! Som jag inte gjort sedan biogeo och saknat.

Är det nån som är det minsta förvånad över att jag valt just den här veckan att bli sjuk???? Näe, inte jag heller. Kände att förkylningen var på g redan för en vecka sen och försökte ta det lugnt, men vad fick jag för det? Inte ett skit.

Istället var jag tvungen att gå ut och gräva i naturen med en fet förkylning och jätteont i halsen. För min kropp älskar mig på det sättet.

Fuck you, kroppen. Så fort du frisknat till ska jag fan straffspringa milen med dig, din jävel.

True story.

Busy busy busy doing nothing at all

I'm stressing over nothing don't bother to call ... eller actually, please bother to call, för de flesta av mina problem på senaste tiden har mest handlat om att folk inte hör av sig till mig som jag vill. Typ företaget som jag ska göra exjobb hos, som jag inte hörde av på en vecka. När de väl hörde av sig fick jag en vecka "ledigt" till, eftersom vi inte ska ha vårt möte förrän på fredag. Ett möte då jag kommer få reda på mer om exakt vad det är jag ska göra, hoppas jag.

Don't get me wrong, jag ser fram emot att göra exjobbet hos dem, det låter fett kul, och jag ville göra hos ett företag så jag har något att komma med när jag söker jobb, men de senaste två veckorna har jag inte haft något annat i skolan än just exjobbet, så när det inte kommit igång ... tja, jag sitter mest och rullar tummarna. Eller näe, jag ser på Netflix, men rent metaforiskt, liksom. Busy busy busy doing nothing at all.

Detta leder ju dock till alla studenters favoritproblem, som jag i stort sett varit förskonad under alla mina år på uni: inget CSN. Inte förrän jag har skrivit kontrakt med en handledare blir jag registrerade vid uni, och inte förrän jag gör det får jag CSN. Good times. Det är egentligen inte så farligt, jag har pengar undanlagda och jag vet att jag får CSN förr eller senare, så jag kommer klara mig, meeen man ska fan undvika problem med CSN som pesten, såattehh det är ändå jobbigt. I'm stressing over nothing ...

Dessutom har refuseringsbreven börjat rulla in nu igen. Det var iofs väntat och det är väl på nåt sätt kul att det händer nånting, men njaej, refuseringarna har förlorat sin charm. Det var kul de första gångerna, nu börjar jag mest känna mig dålig. Speciellt som det bara varit standardrefuseringar, utan minsta uppmuntran om att återkomma. Don't bother to call.

Plus att jag nu är sjuk också? Mår som en prins...korv som ätits upp och skitit ut igen. Har nån sorts käkledsvärk som är skitjobbig och dök upp out of nowhere igår kväll. Pga detta och allmäna känslor av hopplöshet har jag varken skrivit eller tränat sedan i måndags, och eftersom det är typ mina två största hobbies efter Netflix är läget rätt drygt.

Mmmm, ännu ett whinigt inlägg a'la Ell, min specialitet. Just the way mama likes 'em.

True story.

Vissa dagar

Hmmm, men har sista föreläsningarna förhoppningsvis ever under de två kommande dagarna, så det är ju något att se fram emot. (Vore förstås mer typiskt mig att skippa dem, men äh. En av dem är inte ens en föreläsning utan ett studiebesök på naturhistoriska. Ja, där jag jobbar. Fast jag inte jobbat där sen i somras. Men i alla fall.)

True story.

I ain't gonna be part of this system, I'm an adult

Pendlar just nu mellan

och

men allvarligt talat, är inte de lite samma sak större delen av tiden? Eller är det bara jag?

Har den här veckan insett att sommarjobbet jag hade på g inte alls är så bra som jag trodde, att jag har ingen som helst aning om vad jag håller på med när det gäller mitt exjobb och bara väntar på att någon ska komma och förklara för mig att det skett någon form av misstag och att jag inte alls är kvalificerad för det här utan att det nog är dags att gå om lågstadiet, och som om det inte är jobbigt nog så fick jag dessutom veta att jobbet på Posten upphör nästa vecka. Så jävla gött livet är ändå, bara fullt av regnbågar och enhörningar.

Bildkälla: http://jodiambroseblog.files.wordpress.com

Jag veeeeeeeeeeet att livet inte är kört för det löser sig säkert det där med exjobb (jag vet inte hur, men saker och ting brukar liksom lösa sig för mig... eventually), och jag ringde pappa som blev väldigt glad över att jag kunde jobba med honom i sommar (vilket var tvärtemot vad jag trodde för jag hade fått för mig att han var trött på att fixa sommarjobb åt mig, men apparently not) så jag kommer inte bli av med lägenheten eller behöva låna pengar... fast jag måste flytta hem igen och jag var så nöjd över att jag skulle kunna klara mig en sommar utan att behöva bo i Täby och liksom klara mig själv.

Clearly not. Men det är väl okej. Om jag bor där finns det ju faktiskt en gräsmatta så då skulle jag kunna släppa ut marsvinen där på kvällarna så nu ser jag framför mig hur jag spenderar sommarkvällarna med att sitta ute och läsa medan marsvinen leker i gräset. Vilket inte är så illa ändå. Plus att i Täby finns det vettiga löparrundor så jag kan börja träna ordentligt. It's not the end of the world.

Fast det här förutsätter ju att exjobbet inte har ihjäl mig först, så vi får väl se hur det blir med det då. Och om jag kommer ha någonting att jobba med i höst eller om det blir till att leva fattigt.

True story.

Så trött att jag inte minns vad som är piggt längre

True story.

Sovfail

Vände tillbaka dygnet. Var snortrött igår. Sov två timmar mitt på dagen.

"Jag ska sova tolv timmar inatt", sa jag till en på twitter. Blev pigg igen.

Somnade 2 på natten.

Vaknade 8 av alarm som jag glömt stänga av. Kunde inte somna om.

Somnade om klockan 10.

Vaknade 16.

Insåg att jag faktiskt HADE sovit tolv timmar, dock inte som planerat.

Hatade livet.

True story.

Nattjobb

Alltså det här med att jobba natt... jag trodde verkligen det var min grej. Jag är ändå uppe hela nätterna (okej, kanske inte HELA nätterna, men länge), och tja... why not? Fett med OB, och jag har ändå ingenting att göra på dagarna.

Fy fan vad det inte är kul dock.

Igår kunde jag inte sova, vilket slutade med att jag vid elva gav upp och gick och handlade. Sedan försökte jag sova igen, gav upp och slog in julklappar. Jag somnade HALV ETT PÅ DAGEN. DET ÄR INTE OKEJ. Det enda som var okej var att jag fick lite välbehövligt dagsljus. DET var alldeles för länge sen.

Nu är det sista natten ikväll, sen nästa vecka ska jag fan se till att gå ut och få lite välbehövligt dagsljus varenda dag. Det är inte roligt att somna när det är mörkt och vakna när det är mörkt. Fattar inte hur norrlänningarna klarar det.

True story.

Shame on the night, for realz yo

Vilken jävla PISSNATT.

Alltså jag försökte somna runt 1.30, vilket fan ÄR EN HELT NORMAL SOVTID PÅ EN LÖRDAG. Ja, okej, jag har somnat runt 1ish i flera dagar nu för jag har varit väldigt ledig, men still. Egentligen har jag nog sovit alldeles för länge i flera dagar också, men grejen är att jag hela tiden varit trött vilket är fett weird.

ICKE I NATT DOCK. Nej, nej!

Anyway, runt 2 fick jag ryck och bara "vad fan hette alla mina gamla julkalendrar jag skrev?" så jag gick upp och kollade det vid datorn i typ tio minuter, sen la jag mig igen. Eftersom jag inte kunde sova tog jag till mitt favorittrick (det funkar ALLTID annars): läsa SVH-recaps på mobilen. Eller alltså, vad som helst som man läser på mobilen i ett mörkt rumt brukar få mig att inte kunna hålla ögonen öppna efter ett tag, så jag brukar ta till det om jag VERKLIGEN inte kan somna. Ibland tar det typ 40 min av läsande, men det funkar.

Orkade dock inte läsa i fyrtio minuter då, utan slutade efter en recap. Kunde fortfarande inte somna. Vred på mig i typ hundra år.

Jag är lite osäker på exakt i vilken ordning allt hände efter det, eftersom jag är fett död nu, men jag tror jag började läsa recaps igen runt tresnåret när jag inte kunnat somna, och jag FÖRSÖKTE verkligen trötta ut ögonen men icke. Det var helt omöjligt. Jag försöker göra avslappningsövningar, jag försöker räkna i huvudet för att tankarna inte ska glida iväg, ALLTING, men varenda gång jag börjar vara på väg att somna blir jag plötsligt medveten om att det är EXAKT det jag gör, vilket väcker mig.

Här någonstans börjar jag såklart bli övertygad om att jag har drabbats av FFI (Fatal Familial Insomnia), för det blir jag typ jämt när jag inte kan sova. Eller sFI eftersom ingen i min familj har drabbats av det. Nevermind att ni vet, FFI är EXTREMT släktrelaterat och att bara typ 100 personer någonsin insjuknat, eller att det genom hela historien bara funnits 8 fall av sFI, jag är övertygad om att jag har det.

Fem över fyra lackade jag uppenbarligen ur på min väggklocka, för den låg utan batteri stannad på just den tiden. Någonstans där bestämde jag mig för att sängen var ett värdelöst redskap och gick och la mig på golvet i typ en timme. Jag var på g att somna där, men sen kom jävla DN där någonstans runt halv sex eller vad fan hon kan ha varit, och det låter så jävla högt så då väcktes jag igen.

Till sist la jag mig i sängen igen och somnade någon gång efter sex. Jag vet det, för min R2-väckarklocka piper en gång i timmen. Fy FAN vad inte roligt det är när man legat i FEM JÄVLA SKITTIMMAR och försökt sova. ÅT HELVETE MED DET.

Drömde typ en mardröm som jag sen vaknade till från och bara "ÅH HALLELUJAH, EN MARDRÖM, DET BETYDER ATT JAG SOVIT".

Sen vaknade jag vid tio av att hon som bor i lägenheten ovanför började dammsuga. Alltså hade det varit trumpetande igen hade jag fan mördat henne, men dammsugande får man acceptera. Har sovit mindre än fyra timmar, VILKET KÄNNS, men eftersom jag måste gå upp typ sju imorgon så känns det som att jag kan försöka hålla mig vaken så att jag kan somna inatt.

Vilket jag ju inte kommer göra, nu när jag drabbats av FFI och grejer...

True story.

Försvarstal

Okej, så jag har pluggat och jobbat samtidigt i... ungefär två och ett halvt år. Jag har inte jobbat hela tiden iofs, och inte särskilt mycket, men jag har gjort det i alla fall. Två-tre gånger i veckan, även om det ibland har gått en eller två månader då jag inte jobbat för att, tja, skolarbetet har inte tillåtit det.

Och hela tiden har folk sagt "hur orkar du?" och jag brukar säga att det är chill, för jag jobbar på kvällarna och det innebär att jag har lediga helger. Det är faktiskt chill, för mig är det mycket lättare att jobba fyra timmar på kvällarna, än att hela min helg ska gå åt, även om det ibland innebär att jag måste ta igen skolarbete på helgerna (men äh, det måste jag ju ändå).

Det är bara det att jag ORKAR inte nu. Tanken på att behöva jobba i höst gjorde mig asstressad på Tjärnö, och när jag tittade på mitt schema för hösten ser jag långa dagar nästan hela tiden. Att sluta runt tre-fyra och sen börja jobba fem har ALDRIG varit kul, och de gånger jag jobbat mycket har det var när vi slutat runt tolv (och kanske långa dagar ibland, när det behövts).

Så jag har inte ringt mitt jobb. Om de ringer mig kanske jag säger ja och jobbar lite, men jag pallar faktiskt inte ta tag i det. Jag orkar inte! Jag vill ägna mig helt åt mitt skolarbete (för när biogeo pluggar heltid då ÄR det heltid), och kunna ta det lugnt på kvällarna. Träffa folk. Se på TV.

Inatt hade jag en stressdröm där jag hela tiden försökte ta mig till jobbet (dock inte mitt jobb, istället var det min systers jobb), men av någon anledning kom jag inte iväg. Till sist gjorde jag det och stannade för att käka hamburgare på vägen, och sprang på några klasskompisar som bara "ska du jobba nu? Men vi har ju obligatorisk övning om en timme!" och så var jag tvungen att ringa min chef i drömmen (inte min riktiga chef) och säga att "jag vet att jag skulle börjat jobba för en halvtimme sen, men ehhh jag kan inte jobba alls, jag har skola".

Poängen är i alla fall att jag inte pallar. Nu har av någon anledning alla jag känner bestämt sig för att skaffa extrajobb, vilket gör att jag känner mig fruktansvärt misslyckad som inte drar in pengar, men allvarligt talat... då får jag väl stå för det? Det blir mindre pengar (jag tror jag ska ringa pappa om jag har långhelg någon gång och se om jag kan jobba lite för honom, så utfattig blir jag väl inte), men just nu så känns det faktiskt som en uppoffring jag är villig att göra. Det finns en för stor risk att jag går in i väggen annars, och jag har ingen lust med det. Då är det helt okej med mig om jag inte har råd att typ köpa DVD-boxar i höst (för jag går runt med CSN, det är bara det att det är ju kul att ha pengar att göra saker för också).

Det kändes viktigt för mig att skriva det här som ett blogginlägg - eller försvarstal - för då kanske jag slipper ha stressdrömmar som den inatt för att mitt undermedvetna inte kan acceptera det. Sen får folk tycka att jag är bortskämd eller inte jobbar hårt nog, men då får det vara så. Jag behöver ta ledigt ett tag nu, för jag har fan bara haft två veckor ledigt den här sommaren.

True story.