Standing But Not Operating

Uttrycket "Standing But Not Operating" är ett uttryck inom nöjesparksbranschen som syftar på nöjesparker eller åkattraktioner som är monterade och redo men inte i bruk. Inte typ som att Gröna Lund stänger ner under vintern och öppnar till sommaren, utan mer permanenta nedstängningar, som när Six Flags New Orleans stängde efter Katrina och aldrig öppnade igen. Det går rykten om bergochdalbanor som varit SBNO i över trettio år och aldrig öppnats, som Vertigorama. Fast det är oklart vad som gäller med den, jag har hört folk berätta om att de åkt den, medan andra påstår att den saknar ström och alltid gjort det ...

Och Vertigorama är faktiskt inspirationen till berättelsen jag skrev under NaNo förra året, som heter just Standing But Not Operating. Den handlar helt enkelt om en bergochdalbana som på grund av en olycka varit SBNO i trettio år, men som tas i bruk igen. Såklart visar det sig att det kanske hade varit bättre om den aldrig öppnats igen.

Ooooch Standing But Not Operating är också en sjukt bra beskrivning på hur jag känner inför nämnda berättelse när jag redigerar den. Det finns där, men av någon anledning tycker jag inte den funkar riktigt. Jag har alla bra delar den behöver, bra karaktärer, bra atmosfär, bra miljöer, rätt bra handling, twister som hintas på ett tydligt stadium och är logiska när de avslöjas ... och sen ba, faller det helt platt. Jag förstår inte hur jag ska pussla ihop allting till en rimlig historia.

Det gör redigerandet så jävla tröttsamt. Jag har hållit på med det i flera månader och jag brukar inte alls behöva så mycket tid på mig, det brukar gå på en eller två beroende på hur mycket det är och vad som behöver göras. But not this time, trots att jag inte ens hade särskilt stora omskrivningar planerade?

Idk vad jag ska göra med skiten? Gömma den någonstans på datorn där den aldrig mer får se ljuset? (NEJ!) Hitta någon stackars testläsare som får ge den en chans och försöka hjälpa mig på rätt spår? Eller plocka isär den bit för bit, räkna ut vad felet är på egen hand och sedan sätta ihop den igen till någonting som fungerar?

Ugh, jag har ingen aning. Men det är extremt frustrerande och det var länge sedan jag hade såna problem med något jag skrivit.

True story.

P.S. Idag på jobbet såg en besökare min namnskylt och ba "är det du som skrivit berättelse i Creepypodden?". Är alltså officiellt cool nog för att bli igenkänd på jobbet. Antar att det betyder att jag är för cool för att någonsin prata med er igen. Oh well, later peasants!!! D.S.

Skrivsommar

Av någon anledning är jag fett taggad på att skriva i sommar, trots att jag egentligen har mindre tid under sommaren än jag brukar (ska i stort sett jobba heltid under juli, hurra!). Kanske för att jag skrev typ fyra noveller (eller var det fler?) under förra sommaren? Nu känns det som att sommaren är för noveller vad november är för längre berättelser. If that makes sense.

Jag har inte hittat lika många novelltävlingar i år, men det kanske kommer. Givet är förstås Fantastiknovelltävlingen 2016. Dit får man ju skicka fler bidrag, så kanske ägnar mig åt att skriva fantastiknoveller hela sommaren. Why not, liksom? Hur som helst ser jag redan nu framför mig hur jag ska sätta mig i midsommar och skriva ihop någonting till den, för då ska jag vara på landet och ta det lugnt ett par dagar. Kommer bli fett nice!

Juni kommer nog ägnas åt redigering av NaNo 2015 (jag har ungefär 100 sidor kvar att fixa där ...), men i juli har jag bestämt mig för att skriva en creepypasta, dvs en spökhistoria jag ska publicera på internet. Jag fick idén till en skräcknovell för typ ett år sen men har inte kommit på något bra att göra av den, tills det slog mig förra veckan. Den utspelar sig på mitt museum och eftersom de flesta här älskar creepypasta känns det ju helt rimligt att skriva den när jag jobbar mycket. Plus att jag tror det är bra för mig att skriva någonting utan att ha en novelltävling som slutmål om jag ska vara ärlig.

Ändå. Det är inte alls lika mycket som jag hade att skriva förra sommaren och det är lite tråkigt - det känns nästan som att det är mindre tävlingar i allmänhet i år? Eller så är det bara jag som blivit feg och inte skickar in till exakt varenda tävling jag hittar.

I don't know.

Ska ni skriva något kul i sommar?

True story.

Ingenting är lika tyst som en ljudlös telefon

Jag vet att jag skickade ut mitt manus till förlag igår och att det är orimligt att vänta sig svar ... ja, kanske inte förrän efter sommaren (varför gör jag alltid förlagsutskick i maj!?), ändå börjar man ju genast vänta. Och vänta. Och vänta.

Väntan påminde mig dock om någonting jag stört mig på ett tag hos folk, vilket är förmågan att läsa in saker där ingenting finns att läsas in. Alltså, jag vet att det är en mänsklig egenskap som är svår att göra sig av med, den ligger till grund för typ all vår folktro och våra religioner, men ändå kan jag fan bli galen på folk som försöker förutspå vad förlagen menar när de troligtvis inte menar någonting alls.

Exempel på det är typ att försöka avgöra hur det går för ens manus beroende på svarstiden från förlaget. Typ "om förlagen gillar ditt manus svarar de snabbt, inom en månad" eller "om de inte hört av sig på ett halvår är det ett bra tecken för då diskuterar de fortfarande ditt manus". Really? För jag har inte hört av ett av förlagen jag skickat till på två år, antar att det är SKITBRA för mitt manus. Eller så har de bara glömt det. Eller skiter i att skicka refuseringar. I don't fucking know, allt jag vet är att jag inte blir utgiven av dem.

Eller när folk faktiskt får standardrefuseringar och ska försöka läsa mellan raderna på dem. Har de läst mitt manus? Ogillade de den här karaktären? Borde jag ha skrivit ett tydligare följebrev? Man letar efter ett enda ord i refuseringar som kan ge en ledtråd till vad som inte höll, TROTS ATT STANDARDREFUSERING BETYDER ATT DET ÄR EN STANDARD. Jag vet det, för jag har fucking jämfört standardrefuseringar, Chriss fantastiska manus som är en utgiven bok these days fick exakt samma standardrefusering från ett förlag som jag fick. Sen fick hon en del positiva utlåtanden också från andra förlag, men standardrefuseringen var densamma.

Poängen är att det finns ingen kod att knäcka, inga hemliga meddelanden, inget förlagsspråk som bara få utvalda kan förstå som kommer förklara varför de väntar/standardrefuserar/whatever. Ibland är en standardrefusering bara en standardrefusering.

Inte för att det gör väntan mer uthärdlig, but it's true.

True story.

Here I go again (on my own)

Idag var det äntligen dags igen! Mitt gamla manus, Fyra tidsresor och en ukulele, har under två år varit ute hos femton förlag, fått standardrefuseringar av tolv och inte hört ett pip från de övriga tre (jag blir bitter för då har jag inte ens ett refuseringsbrev att samla på som bevis för min möda ... FUUU). Nånstans har jag tvingats inse att manuset - iaf i sin nuvarande form - inte direkt kommer bli utgivet.

Whatever. Vad gör man? Gråter över det som aldrig varit? Skyller ifrån sig? Ger upp? Naah, don't fucking think so. Distraherar sig själv med ett nytt skrivprojekt? That's more like it. När jag satte mig ner inför NaNo 2014 trodde jag nog inte själv jag hade något bra på gång, men när jag var klar ... det var något helt annat. När jag redigerade det så blev det bara ännu bättre, mycket bättre än Fyra tidsresor och en ukulele, och den var ändå det bästa jag skrivit ever, för två år sen i alla fall.

Så nu, en sådär två år senare, är det dags igen.

Ja, mitt nya manus har det fina namnet De döda bits inte. Det är ungefär 100 utskrivna sidor kortare än min första manus vilket om inte annat gjorde det lättare skicka iväg med posten. Och det krävde inte lika mycket papper från mina föräldrar. Om jag någonsin blir utgiven antar jag att jag måste ge dem typ hälften av mitt förskott bara för att ersätta mängden papper de tvingats lägga ut med.

Jag är mer chill den här gången än före mitt första förlagsutskick. Har man refuserats femton gånger blir man väl det. Dessutom har jag ju deltagit i en jävla massa skrivtävlingar de senaste arton månaderna vilket jag antar också härdat mig en aning.

Men på ett bra sätt! Inför första utskicksomgången spenderade jag VECKOR bara med att researcha den biten, om hur man skrev följebrev, vilken font som var bäst, hur många förlag man ska skicka till, osv. Insåg i söndags att jag inte ens skrivit något följebrev till det här, men det var lätt ordnat. Skrev en ganska bra synopsis på NaNo-sidan som jag använde mig av (så där har ni ännu en anledning att skriva en synosis, kiddos!) och resten av strukturen hade jag sen gammalt. Det behövdes liksom inte läsas varje dag i tre veckor för att bli perfekt (ni tror jag skämtar but I don't). Vilket är nice.

Och det behövdes inte tolv frimärken heller. Kunde trycka ner det i en sån där L-påse från Posten, fett smidigt!! Ska bara skriva manus i den längden från och med nu så att jag inte behöver köpa de där enorma XL-påsarna. En mkt bra anledning till att inte skriva ett första manus på närmare 100k ord (finns iofs flera anledningar till att man inte bör göra det).

Fast en sak har inte förändrats: jungfrufärden sker fortfarande med snigelpost. Resten av förlagen, som accepterar via e-post, får det imorgon istället. Några traditioner kring sina utskick får man väl faktiskt behålla.

Aja, vi hoppas det går vägen den här gången, annars blir det väl ett nytt försök om ytterligare två år. Och två år efter det. Och efter det. Och efter det ... ja, ni fattar. Jag är bara 27, jag kommer ha massvis med chansen att bli publicerad i framtiden. I'm sure of it.

True story.

P.S. Den som är intresserad av berättelsen kan lyssna på min jätteinspirerande Spotify-playlist eller kolla min Pinterest-board. Eller så kan ni ljuga om att ni gjort det i kommentarerna bara för att göra mig glad. D.S.

Självpublicering eller Varför skriver du egentligen?

Jag har varit inne på det här med att bli publicerad i ungefär två år nu, och en grej som hela tiden dyker upp är självpublicering. Första gången jag hörde talas om det var när jag läste Meg Cabots blogg, det här inlägget, där hon är ganska kritisk mot fenomenet. Naturally gjorde det mig kritisk mot det också även om jag inte kunde så mycket om utgivning alls då.

Anywaay, sedan dess är jag inte riktigt lika skeptisk, men jag måste ändå undra: har det alltid varit sån jävla hets på att självpublicera? När jag skickade ut Fyra tidsresor och en ukulele till förlagen för två år sedan hade jag inte ens fått mitt första refuseringsbrev förrän folk började fråga om jag skulle självpublicera som sista utväg. Eller det var inte ens en fråga, det var mer "jaja, men om förlagen säger nej, då självpublicerar du väl?".

Gör jag? Gör jag verkligen det?

Det kanske alltid varit sån hets på det sedan tidernas begynnelse, men jag tror nog att det blivit värre på senare år, helt enkelt därför att självpublicering blir lättare och lättare. Det finns massa tjänster för den som är intresserad av det, för att inte tala om hybridförlag eller bloggar och hemsidor där vem som helst kan lägga ut det de skrivit. Är din bok tillräckligt bra kanske ett förlag köper upp den efter att du självpublicerat och då är lyckan gjord.

Men grejen är att självpublicering handlar ju för fan inte bara om att ladda upp sin bok någonstans så att den blir tillgänglig online, ska du göra det ordentligt ligger det massa jobb bakom:

"You will have to pay someone to edit, print, market, publicize, sell, and design a cover for your book, as opposed to someone paying YOU for all this (which is how it works in traditional publishing).

But it will be a book!"

- http://www.megcabot.com/2010/04/faqs-from-the-book-festival/

Och jag tror inte folk fattar det? Jag har inga pengar eller energi eller tid att lägga på allt det där, ska något jag skrivit ges ut tycker jag det verkar tillräckligt jobbigt att skriva klart boken och redigera den, resten får gärna någon som är mer kompetent än jag göra. För den som har den energin eller möjligheten är det ju skitbra, men jag fattar inte varför ALLA förväntas göra det? På varenda blogg man läser står det antingen "jaja, säger förlagen nej får jag väl överväga självpublicering" och säger de det inte själva så kommer det någon och kommenterar med det.

Vilket osökt leder mig in på frågan Varför skriver du egentligen? När man menar att alla måste självpublicera om de får nej från förlagen känns det som att undertexten är att annars är ju allt ens arbete med boken förgäves. Om du inte får se den i tryckt form, om du inte får läsare, då var det inte värt någonting. Att skriva i sig har inget värde, att ha en hobby har inget värde, kan du inte tjäna pengar eller berömmelse på det, då är det värdelöst.

Pfft. Classic capitalism.

Jag har inget emot självpublicering (det finns ju de som gör jättehäftiga grejer med det), men det är ingenting för mig och jag börjar bli så trött på att det alltid ska tas upp som någonting man måste göra om allt annat skiter sig. NEJ. Tackar alla förlagen nej till ett manus så skriver jag ett fucking till och försöker med det. Om alla förlag i hela världen lägger ner och självpubliceringssidorna sprängs i luften och jag tvingas bo i en grotta utan wifi men med en laptop med word (extremt specifikt och trovärdigt scenario) kommer jag fortsätta skriva för min egen jävla skull, för det är därför jag skriver.

Så, eh, sluta hetsa med det tack.

True story.

Frisk-ish

Efter att ha varit sjuk i nästan TVÅ VECKOR är jag finally tillbaka på jobbet. Är lite snuvig och inte helt pigg, men mår tillräckligt bra för att orka vara här. Faktiskt jävligt skönt. Jag vill inte vara nån workaholic eller så, men efter två veckor när den enda man pratat med är kassören på Tempo (som troligtvis börjar undra vad man håller på med när man glider in ungefär samma tid varje dag, i samma sunkiga outfit, och köper ingefära och en påse med Jätten choklad) är det rätt gött att vara ute bland folk.

Jag försöker också komma igång med genomläsningen av NaNo 2015. Jag hade nog kunnat läst klart den redan förra veckan och påbörjat redigeringen för jag har ju inte haft 45 graders feber och legat helt utslagen, meeen ... jag har inte haft nån lust. Hela mars har varit extremt dåligt både när det gäller löpning och skrivande, och jag misstänker starkt att de hänger ihop. Innan jag börjar springa på riktigt igen kan jag nog inte börja skriva.

Eller så är det bara en ursäkt. NaNo 2015 är så tråkig! Och dålig! Jag fattar inte varför för den har så mycket going for it, intressanta karaktärer, spännande plot, cool setting, ändå tycker jag bara den faller platt. Jag överväger starkt att ändra från tredje person dåtid till första person nutid ... men jag vet inte riktigt. Den har ett limited POV så första person skulle kanske vara bra där, men samtidigt är min huvudperson rätt knepig och svår att lära känna - jag undrar om man ändå inte får bäst grepp om henne när det är tredje person. Eller så är det bara jag som är så van vid att skriva i det perspektivet att jag automatiskt glider tillbaka dit.

Fast om det är så måste jag ju acceptera att jag skrivit en ganska dålig story. Jag fick en insikt tidigare idag, och jag tror bristen på subplots kan vara en anledning till det. Det finns egentligen bara en enda plot i berättelsen och jag tror det gör den väldigt tråkig och enkelspårig, men det passar på något sätt ihop med min huvudperson. Hon fastnar väldigt lätt i ett spår. Så jag antar att det är upp till mig, den fantastiska författaren, att tvinga in på henne en subplot eller två som kan ge berättelse lite mer djup.

Eller så slänger jag allting åt helvete och skriver något annat. Fast det kommer jag nog inte göra ...

True story.

Fördelarna med att din BFF blir utgiven

För länge sedan, när Chriss pratade om sin väg till utgivning, skrev jag ett inlägg om hur det var att vara avundsjuk, där jag nämnde att det också fanns fördelar med att ens BFF blir utgiven och inte en själv. Nu när jag sitter på jobbet, två dagar efter Chriss releasefest, känns det som att det är dags att skriva det inlägget!

Den största fördelen är ju att du kan skryta hejdlöst. Skryt är inte den mest attraktiva av egenskaper ... när det handlar om en själv alltså. Ja, ja, jantelagen är hemsk, vi svenskar måste bli bättre på att framhäva oss själva BLA BLA BLA gå och prata med nån centerpartist om det där. Faktum är att det är tråkigt med folk som skryter. Om sig själva.

Att skryta om sin bästis å andra sidan? Go fucking nuts. Man kan vara hur jävla taggad som helst och ba "MIN BÄSTIS HAR SKRIVIT DEN BÄSTA BOKEN EVEEER NI MÅSTE LÄSA". Och vet ni vad det bästa är? Att folk blir taggade tillbaka! Jag har hört från säkra källor att när man själv försöker skryta lite om att ens bok ska ges ut försöker folk alltid downplay, typ "mmm, jaha, då är det väl självutgivning, va?", men när man skryter om sin bästis är reaktionen alltid "SHIT VAD COOLT vad heter den jag ska lätt köpa den när den kommer ut". Without fail.

Plus, som Trams upptäckt, att det funkar skitbra att dodga jobbiga frågor från sin familj. "Varför har du inget jobb? När ska du skaffa pojkvän? Hur går det med din utbildning?" man ba "ehh, jo, alltså, HAR DU HÖRT ATT CHRISS SKA GE UT EN BOK?". Funkar alltid.

Dessutom lär man sig jävligt mycket om bokbranschen. Om du läser det här utan att känna någon som gett ut en bok eller ha läst på som fan så lovar jag att allt du inbillar dig om bokbranschen är fel. Visste du till exempel att man som författare bara för betalt en gång om året? Att man planerar sin egen releasefest? Att du bara kan bli med i författarförbundet och räknas som författare när du gett ut två böcker? Jag hade ingen aning.

Okej, en del av de grejerna har jag lärt mig eftersom Chriss förutom att bli utgiven författare även läst förlagskunskap och jobbar som korrekturläsare: hon kan med andra ord bokbranschen. Men det är även en del saker som jag lärt mig nu bara genom att se hur allt går till när hennes bok kommer ut. Att boken släpps ett visst datum och recenseras ett helt annat datum, något senare, var också helt nytt för mig. Faktum är att typ allt är helt nytt för mig, men jag tror helt klart det är sånt jag kommer ha nytta om (när) jag själv blir utgiven. Man vet mer vad man förväntar sig, liksom!

Jag inser att jag egentligen bara har två fördelar med det här när man sammanfattar det, skryt och kunskap, men alltså det är två sjukt bra fördelar. Fatta om ens egen bok blev utgiven, fatta hur stressad man skulle vara över om folk gillade den och om den skulle sälja bra och att man måste ta dåliga recensioner med gott humör ... det behöver man inte när det gäller nån annan. Jag är övertygad om att Chriss bok kommer sälja bra, om att den är amazing, och ser jag nån som ger den annat än 4 stjärnor kan jag bli skitsur för det rör inte min bok. Det rör Chriss bok, och fuckar du med den så fuckar du med mig, så att säga.

Så jag rekommenderar helt klart den vägen. Skaffa talangfulla vänner.

True story.

Dubbel-deadline

Lyckades faktiskt få ur mig hela TVÅ noveller under februari, vilket är imponerande. Typ. Mest imponerande eftersom jag inte visste att Andra Världar gått med någon info om sin kommande antologi om superhjältar och hörde talas om deadlinen i onsdags förra veckan. Tur att jag hade lite dötid på jobbet och fick iväg någonting.

Det var även deadline på University of Glasgows sci-fi-tävling med tema "medicine, health, and illness". Den hörde jag talas om för några veckor sen, men det verkar som att den announcades redan i somras (typ juli) och att deadline flyttats från sista januari till sista februari. Not sure what that means.

Hur som helst använde jag mest den tävlingen för att skriva en novell om K2, eftersom jag för tillfället är väldigt inne på bergsklättring och bergsklättrarolyckor (no shit?). Det är det som är nice med att skriva massa noveller och delta i en massa novelltävlingar, man kan vara så jävla selfindulgent ibland och bara skriva om det som intresserar en. Bryr sig någon annan om en novell om K2 och hur det är att klättra där om hundra år? Nope, men det var nice att skriva den.

Och det är ju alltid kul att testa att skriva på engelska.

Vi får se vad mars bjuder på i skrivarväg. Jag tror eventuellt det är dags att ta sig en titt på det jag skrev under NaNo 2015, men jag vet inte om jag är redo ännu ...

True story.

Nej

Igår kom jag hem och såg att jag fått brev från Liv I Sverige, där jag deltagit i en novelltävling i början av januari. "Jaha, en refusering", tänkte jag, eftersom vinnarna skulle få veta via telefon, sen när jag öppnade tänkte jag "nähä, bara reklam för deras förening", men sen, bakom reklamen, hittade jag följande bekräftelse på att jag inte vunnit novelltävlingen, men ...

De gillade ändå novellen och vill publicera den! :D Vinsten var nån bok så att jag inte vann gör mig faktiskt inte jättemycket, det är bara asnice att jag faktiskt  blir publicerad. Lite som hur Usain Bolt tycker det är viktigare att vinna OS-medaljer än att slå världsrekord. Fast ändå inte.

Hur som helst är jag glad! Den senaste vinnande novellen jag skrev skrevs i maj förra året och jag har skrivit sju noveller sedan dess som inte vann någonting och började nästan undra om jag plötsligt blivit dålig på noveller eller att skriva i allmänhet. Vilket obv inte är sant, men det är lätt att bli paranoid ...

När jag trodde det var en refusering tänkte jag ändå positivt och ba "det blir iaf en till refusering till samlingen", men det känns ännu mer nice att få lägga ännu ett positivt besked till min andra samling. ^^

True story.

Var börjar man?

En sak jag märkt att folk ofta har problem med när de ska skriva är ... var börjar man egentligen? Eftersom NaNo närmar sig och vissa av er säkert har problem med den frågan tänkte jag att jag skulle ge er mitt bästa tips angående inledningar:

Börja ifrån början.

Ni ba:

Bildkälla: http://the-reactiongifs.tumblr.com/post/84453297545

Nej, men ärligt, det är faktiskt bäst att göra det. Fråga dig själv: var är det absoluta första som läsaren MÅSTE veta för att förstå din berättelse? Vilken händelse GÅR det inte att utelämna för att man ska fatta resten av storyn? Börja där.

Är du fortfarande inte övertygad? Okej, låt mig ge några exempel ...

Bildkälla: http://www.tumblr.com

Var börjar Harry Potter? Börjar vi med att Voldemort smyger in i Harrys föräldrars hus och mördar alla? NOPE. Vi börjar helt normalt i en helt normal setting. Här introduceras vi med en gång till familjen Dursley, och en ganska konstig dag i Storbrittaniens historia. När kapitlet är slut vet vi att Harry är pojken som överlevde, vi vet varför han måste växa upp hos Dursleys utanför trollkarlsvärlden, och vi vet att det finns magi och en jävligt ond trollkarl som heter Voldemort. Efter det hoppar vi vidare i tiden, lär oss lite om Harrys uppväxt och de konstiga sakerna som hänt i hans liv, innan vi får följa med till London zoo där ormen släpps lös.

Okej, så vad hade hänt om vi börjat ur Voldemorts perspektiv? Tja, vi hade vetat allting om den där natten. Eller ingenting, kanske hade Rowling skrivit så jävla vagt att vi inte fattat ett skit, men varför skulle hon göra det? Under seriens gång kommer vi lära oss allt om den natten i alla fall, sakta men säkert, så varför börja där? Det är inte det viktigaste, det vi måste veta är att Harry är föräldralös och bor hos Dursleys.

Men tänk om Rowling gjort tvärtom, tänk om hon börjat där på zoo, när allt spårat. In medias res - direkt in i handlingen! Mjaa ... fatta vad mycket backstory som måste introduceras då: hela första kapitlet skulle behöva dyka upp som små flashbacks, och vi skulle inte få känslan  av att historien rör sig framåt. Därför måste historien börja med att Harry dumpas på Dursleys tröskel, det är den första händelse som inte går att utelämna ur historien.

Bildkälla: http://www.opalen-sundsvall.se

Visserligen en film, men Mad Max: Fury Road är också ett SJUKT bra exempel på det här. Först börjar vi med lite kort background med Max, när han blir jagad och slutligen tillfångatagen av The War Boys och används som blodpåse. Genom snabba flashbacks lär vi oss lite om Max, om hans tragiska bakgrund med en död familj, vi får se världen vi nu befinner oss i (väldigt bra för de som inte sett de tidigare filmerna), men det dröjer inte längre förrän Max hänger upp och ner och tappas på blod.

Sen börjar vi. Imperator Furiosa sticker iväg för att hämta bensin, men går offroad och flyr. Immortan Joe inser att hon hjälpt hans fruar att fly och jagar efter henne, Nux tar med sig Max, sin blodpåse, på sin bil när han hjälper till i jakten. Det här de två viktigaste händelserna vi måste se för att undvika flashbacks: vi måste se varför Max hamnar längst fram på Nuxs bil, och vi måste se att Furiosa gör någonting utöver det vanliga och kickstartar handlingen (för er som inte vet är det Furiosa som är filmens huvudperson, trots att titeln kanske antyder någonting annat). Därefter går ploten rakt fram hela tiden.

Vad behöver vi inte se? Mad Max: Fury Road är smått amazing, eftersom den har med fem stycken misshandlade och våldtagna kvinnor, MEN VI FÅR ALDRIG SE DERAS TID I FÅNGENSKAP. Vi behöver inte se den, för vi får veta allt vi behöver om den genom hur de uppför sig, genom vad de pratar om, genom att de fucking säger att de inte ville vara hans harem längre. Vi behöver inte se hur och när Furiosa hamnade hos Joe, vi behöver se när hon sticker därifrån. Allt annat förklaras senare, det viktiga är att vi från början förstår 1) att Furiosa och fruarna försöker fly och 2) varför Max slår ihop med dem (han har inget annat val).

Bildkälla: http://www.sciencefiction.com/

Och så avslutar vi med ett avskräckande exempel. Här har vi en story som är post-apokalyptisk, precis som Mad Max: Fury Road, men som inte är fjärde delen i en serie, utan första. Självklart kan en post-apokalyptisk berättelse utspela sig långt efter att världen gått under, så länge man introducerar världen som den ser ut nu på ett bra sätt.

Det gör inte Den Femte Vågen. Den femte vågen är, precis, den FEMTE vågen. Den börjar några månader efter den fjärde, när alla väntar på att den femte skiten ska ta sin början, och det första som händer är att Cassie - huvudpersonen - berättar för oss om allt som hänt innan. Det blir ungefär 150 sidor i början som BARA är backstory, nästan bara Cassie som tänker tillbaka på allt som hänt. Den viktigaste händelsen, den vi inte kan vara utan, är exakt i samma stund som rymdskeppet dök upp på himlen, men det är inte där vi börjar. Vi börjar flera månader senare, till och med efter att Cassies lillebrorsa kidnappats, och att rädda honom är hela Cassies jävla motivation i första boken.

Don't fucking do this. Om Den Femte Vågen hetat De Fem Vågorna och börjat i samma stund som rymdskeppet dykt upp, för att sedan ta oss hela vägen fram till den femte vågen hade den tamigfan varit femhundra gånger bättre. Det är det vi måste veta för att förstå handlingen, allting bygger på att vi förstår hur jävla plötsligt och oprovocerat det där rymdskeppet kom, men det förläggs som backstory. Vi missar hela Cassies personlighetsutveckling, från girl next door till den sista människan på jorden, och det så jävla svårt att relatera till henne på grund av det. Om du börjar på en punkt som kräver att du sedan ger oss femhundrafemtio flashbacks för att vi ska förstå vad som hänt, då har du börjat din berättelse för sent.

Say it with me now: det är lika bra att början ifrån början.

True story.

Ells excellenta Exceldokument

Jag nämnde för några veckor sedan att jag börjat strukturera mina berättelser i Excel istället för Powerpoint, och idag tänkte jag att jag skulle bjuda på mitt nya jättefina skrivplaneringsdokument. Jag gjorde det mest för att kunna strukturera årets NaNo på ett bra sätt, men efter att ha nämnt det för Trams och Hanna insåg jag att det kanske är fler personer som kan vara intresserade av det.

Först finns en novel info-flik med plats för titel och en synopsis, samt hur många ord man planerat att berättelsen ska vara och hur många dagar man ska skriva på. Den är inställd på en NaNo från början, mest för att annars får man error divide by zero av excel. När man fyllt i det här kommer nästa fina flik ...

Baserat på den här och den här kan man sen beskriva ploten något mer detaljerat. Obv behöver inte alla berättelser följa den här dramaturgin, men om man har inte särskilt mycket planerat kan den vara extremt hjälpsam. Har man dessutom fyllt i hur många ord man planerar att skriva kommer "Ord ca" uppdateras och tala om ungefär hur många ord man bör ha skrivit när man når varje del.

Writing process. Vad det låter som. Uträknad efter antal ord och dagar kan den tala om hur man ligger till. Den går ner till 365, så vill man kan man tracka allt man skriver under ett år med den.

Till sist har vi min superfina karaktärsflik! Här har jag gjort ett fint litet blad med de frågor som jag tycker är viktiga när jag skapar karaktärer. "Livsdröm" och "wants" har jag insett är väldigt bra, den ena beskriver liksom vad ens karaktär vill uppnå i hela sitt liv och den andra under storyns gång. Att veta det har jag märkt hjälper enormt mycket när man ska låta sina karaktärer göra olika val under storyns gång.

Ja, det var väl typ det. Om ni vill ladda ner mitt superfina dokument kan ni göra det här. Happy plotting. ;)

True story.

Hey jealousy

Idag skriver Chriss om sin väg till förlagsavtal. Gå och läs det, för det är superintressant, OCH nu känner jag att det är dags för mig att skriva om den andra sidan av myntet och då måste ni känna till hennes historia. Det här inlägget är typ ett syskoninlägg till det Chriss skrivit, om man tänker sig att Chriss inlägg är Robb Stark och mitt inlägg är Jon Snow. Typ.

Som ni förstår handlar det här inlägget om ...

Klassiska schlagerlåtar!! Nee, skoja bara. Det handlar såklart om att vara avundsjuk, framför allt att vara avundsjuk på en nära vän. Det är alltid mycket värre än att vara avundsjuk på någon random.

Avundsjuka är såklart en typiskt dålig känsla, men fuck it, lärde vi oss någonting av Insidan Ut så är det ju att alla känslor faktiskt behövs, till och med de dåliga. Jag tänker att det är okej att vara avundsjuk, så länge man inte fastnar i det. Dessutom är det ju, som Simpsons så fint berättat, skillnad på att vara avundsjuk och avundsjuk (eller ja, det skulle vara det om svenskan var lite bättre):

Jag skulle vilja säga att jag numera är envious, för vem är inte det när någon annan uppnår det som är ens egen högsta dröm? Det är väl helt rimligt att vara det, till och med när folk lyckas inom ämnen man själv inte ens är intresserad av. Om Chriss vann VM i gokart skulle säkert vara envious på det med, trots att jag aldrig ens suttit i en gokart.

Nu har hon förstås inte vunnit VM i gokart, utan fått ett förlagskontrakt. När hon fick det första mailat från förlaget, där de bara sa att de läst och gillat, hade jag själv haft manus ute hos olika förlag i typ fem månader, och just påbörjat det andra förlagsutskicket. Inget förlag hade gett mig mer än en standardrefusering, och jag önskar att jag kunde säga att när Chriss berättade om det första mailet var jag enbart glad för henne.

...men det vore inte mycket till inlägg i så fall, eller hur? Jag minns faktiskt exakt när hon fick det och jag minns att jag just då var så avundsjuk att jag kunde dö. Jag satt med ryggen mot Chriss (för jag gjorde någonting vid min dator) och tacka fan för det, då behövde jag bara ljuga lite snabbt. Nog för Chriss säkert förstod, hon är ju inte dum i huvet direkt, men det är lättare att ljuga när man inte måste se på nån. Några minuter senare gick hon iväg till ICA och jag förstod att jag skulle ha femton minuter (ca) för mig själv i lägenheten.

Jag gjorde det enda rätta och ringde mamma och grät ut (värt att notera att jag aldrig gråtit för en refusering, de brukar jag ta med gott mod, men det här ... inte lika graceful). Mamma var perfekt för ändamålet: hon tycker såklart mycket om Chriss men hon är ändå min mamma och alltid på min sida. Jag minns inte exakt vad vi sa, men vi var nog lite inne på det som Chriss skriver om, att hon ändå gått två år på Författarskolan medan jag mest hobbyskrivit ... och även om det var ett kort samtal Bara att få typ erkänna att jag haft de här negativa och nästan förbjudna känslorna hjälpte.

Senare på kvällen pratade jag och Chriss om det också (många av våra sena konversationer när vi egentligen borde sova handlade om utgivning) och jag berättade såklart för henne också, att även om jag var glad för henne (och det var jag) så var det svårt att inte samtidigt också vara väldigt avundsjuk. Hon förstod förstås det, för jag menar ... vem blir inte avundsjuk någon gång i livet? Och vad är det egentligen som säger att avundsjuka inte kan gå hand i hand med att vara glad för någon annans skull?

Bildkälla: http://trema-pictures.com/

Jag menar, let's face it, alla är avundsjuka ibland. Hanna frågade mig om det här för bara några veckor sen, typ var inte jag avundsjuk på Chriss, och erkände sedan att hon inte bara var avundsjuk på Chriss utan även på mig - för jag har skickat ut ett manus till olika förlag och så långt har inte Hanna kommit i skrivprocessen. Jag kan ändå förstå det: jag skulle lätt vara avundsjuk på folk som skickat ut sina manus om jag inte själv också gjort det.

Numera kan jag ärligt säga att jag inte är jealous längre, utan bara lite envious. Jag var med under hela tiden som Chriss väntade på svar från förlaget, och fy fan vilken jobbig väntan det var (jag vet att Chriss påstår att hon var lugn som en filbunke men hon ljuger. Jag var där. Jag minns när jag fick läsa Chriss mail för att hon inte vågade göra det själv. Det här är fan som när gravida kvinnor glömmer bort förlossningsmärtorna ...). När (vi tänker positivt här!) jag blir antagen hoppas jag att det bara kommer ett samtal en dag, för den där väntan var inte rolig (även om Chriss helt klart har rätt i att det var rätt obvious att NÅGON skulle ge ut hennes manus, även om just det förlaget skulle tackat nej ). Väntan var dock bra för mig, för det gav mig all tid jag behövde och när Chriss äntligen fick veta att hon var antagen var jag verkligen bara glad för hennes skull.

Bildkälla: https://sharonxx.files.wordpress.com/

Det kanske är lite cheeesy, men varje gång jag känner att jag börjar bli lite för avundsjuk, och ba "åh det är så orättvist jag vill också bli utgiven" brukar jag tänka på det där citatet. Att Chriss blir utgiven gör inte mina chanser till att bli det mindre, det enda det betyder är att jag måste jobba hårdare för att uppnå mina mål.

Om jag ska sammanfatta det här svamliga inlägget tror jag iaf att det kommer down to this: acceptera att man blir avundsjuk ibland, konfrontera de känslorna och fucking deal with it. Om du inte vågar prata om dem med någon annan, prata iaf med dig själv och säg åt dig själv att jaha, okej, jag är visst lite avundsjuk nu, det är okej men jag tänker också vara glad för min kompis.

Sen kan man ju vara galet avundsjuk på främlingar. Det är också ett bra sätt att bli av med känslorna: projicera de på någon annan vars lycka du skiter i. Det kanske dock inte är det hälsosammaste sättet att göra det på, men eehhh, jag är ingen psykolog heller.

Det finns för övrigt vissa fördelar med att ens BFF blir utgiven istället för en själv, tro det eller ej, och det tror jag kommer att bli ett framtida inlägg.

True story.

Organisation är prokrastrineringens moder

Okynnesredigerar lite på ett projekt såhär medan jag väntar på testläsarresultat och NaNo fortfarande är superlångt bort. Halva nöjet med redigerande är förstås att strukturera sitt skrivande på olika sätt (...eller är det bara jag?), och även om jag redan HAR strukturerat den här storyn tidigare i Powerpoint bestämde jag mig för att gå över till Excel ... bara för att jag fucking kan.

So far, so good ärligt talat. Jämfört med hur jag hade om samma karaktär när jag gjorde samma character sheet i Powerpoint:

Nu ska vi se om det här supersnygga Excel-dokumentet kan motivera mig till att börja planera inför NaNo. Det kanske är lite väl tidigt för det, men nu kliar det i fingrarna så vad ska jag göra?

True story.

Novellsommar

Det känns som jag skrivit så galet mycket noveller den här sommaren. Mellan 31 augusti och 1 september var det deadline för inte mindre än sex novelltävlingar som jag kände mig manad att delta i, och så eftersom jag inte skrev någonting i juni (nästan) blev det en hel del skrivande att få ur sig efter det.

Men det har varit kul! Novellskrivande är ju relativt nytt för mig och jag förväntar mig alltid att inspirationen ska ta slut, men hittills har det inte varit några problem så länge det funnits en deadline. När jag skickade in den sista novellen (sista augusti) tittade jag på min lista för framtida novelltävlingar och hittade ... en. Deadlinen för den var två månader senare, vilket kändes helt sjukt för någon som närmast fick hetsskriva för att iväg allting som skulle in i augusti.

Så för tillfället spånar jag på idéer till Catahyas epilogantologi, och eventuellt någonting till Tidningen Skrivas novelltävling på temat "Skördetid". Alltså, är det bara jag eller blir deras teman flummigare och flummigare för varje gång...?

Jag har också skrivit klart tredje utkastet för berättelsen jag skrev för NaNo 2014, och skickat iväg den till lite testläsare. !!! Det är alltid lika spännande, speciellt som två av dem inte direkt läst vad jag skrivit innan (Chriss, den stackars fan, tvingas ju läsa allt jag skriver oavsett om hon vill eller inte). Hanna läste hela berättelsen på mindre än tolv timmar och kom med jättebra feedback, så det ska bli spännande att se vad de andra har att säga! 

Idag har jag också skrivit ut mitt gamla manus igen för att göra ett nytt förlagsutskick. Har typ bara förlag som vill ha pappersformat kvar på listan nu, så det blir inget massutskick den här gången, men det gör inte så mycket. Har uppnått ett tillstånd av total zen där jag känner att jag blir utgiven när jag blir utgiven och det är ingen idé att stressa över det. Aom aom aom ...

Aja, om sommaren varit tillägnad noveller ska nog hösten tillägnas längre berättelser! Man kan inte vara i novell-mode när man ska skriva NaNo, liksom.

True story.

Vad jag lärt mig om skrivande av Usain Bolt

Alla vet ju att skrivande och löpning hänger ihop på något sätt, det är ju liksom ett odiskutabelt faktum för alla som ägnar sig åt båda. Frågan är dock hur det fungerar om man ser det åt bara ena hållet, kan en löpare lära sig någonting av en författare? Kan en författare lära sig någonting av löpning?

Det här var någonting jag funderade på när jag läste Usain Bolts självbiografi förra veckan. Eftersom han är en av de bästa löparna i världen ... nej, i historien, så borde man ju rimligtvis kunna lära sig skitmycket om skrivkonsten av honom, eller hur? Här är vad jag lärde mig av hans självbiografi:

Bildkälla: https://upload.wikimedia.org/

Ha alltid en morot

Usain Bolt har alltid varit snabb som fan, i stort sett sen han föddes, men det var inte förrän han fick ordentligt med motivation som han faktiskt började vinna race. Han hade en lärare som sa att han hade talang för att springa, men Bolt var helt ointresserad tills läraren sa att okej, om du vinner ett race imorgon ger jag dig en matlåda. Bolt sprang, vann, och insåg att han älskade att vinna.

Vad jag lärt mig om skrivande ... är att man alltid måste ha ett syfte med det man skriver. Vad fan syftet är kan variera: kanske är syftet att skriva 50,000 ord på en månad, kanske är det att skicka in något till en novelltävling, kanske är det att kunna publicera sin fanfiction online, det spelar ingen roll. Det viktiga är att man har en anledning att faktiskt avsluta det man skriver.

Skaffa dig en coach du kan lita på

Usain Bolt började med en skitbra tränare som hade förvaltat massvis med unga talanger och gjort dem till stjärnor, men mellan dem klickade det aldrig. Tränaren hade en väldigt bestämd och hård rutin som han körde med alla sina adepter, och den fungerade inte för Bolt. Trots att tränaren var sjukt bra på sitt jobb fick Bolt byta till en annan tränare, som visste hur han fungerade, och efter det började han utvecklas ordentligt.

Vad jag lärt mig om skrivande ... är att inte alla kommer att förstå din berättelse. Be inte någon som aldrig läst Harry Potter att korrläsa din fanfiction, be inte din deckarälskande mamma att läsa igenom din fantasyroman, och så vidare. Hitta någon som förstår din berättelse och ditt skrivande, och be den personen om vettig kritik.

Lyssna inte på hatarna

Usain Bolt är lång. 196 cm lång, för att vara exakt. Det gör honom till en utmärkt löpare eftersom han kan ta långa, snabba steg, men det gjorde också att alla var EXTREMT skeptiska till att låta honom springa 100 m. En lång person tar alldeles för lång tid på sig att veckla ut sig i starten och tappar viktig tid, tid som hen inte kan ta ikapp på samma sätt som under t ex ett 200 m-lopp som pågår lite längre. Alltså trodde ingen att han skulle kunna bli bra på den sträckan, men nu har han slagit världsrekord på 100 m flera gånger, vunnit två OS-medaljer och tre-VM (och ytterligare massa skit på 200 m).

Vad jag lärt mig om skrivande ... är att det viktigaste är att DU tror på det du skriver. Nej, generellt sätt kanske det är lite ovanligt att kombinera science fiction och hästböcker, men då är det upp till dig att bevisa att det går.

Bildkälla: https://upload.wikimedia.org/

Du vet inte var du kommer lyckas om du inte testar

Usain Bolts huvuddistans är 200 m, det är det han ser som "sin" gren. Han hamnade på 100 m bara för att hans tränare tyckte att han också skulle köra 400 m, men Bolt visste hur jobbiga träningarna inför 400 m var och sa att han ville testa 100 istället, för där tränade man inte lika hårt. Hans tränare var, förstås, skeptisk, men Bolt sa att om han inte visat att han kunde klara 100 m inom ett halvår skulle han gå över till 400 m utan att klaga. Tja, vi vet ju hur det gick.

Vad jag lärt mig om skrivande ... är att du inte kan veta vad du kan förrän du testar. Jag trodde inte jag kunde skriva noveller, det formatet var alldeles för kort min del, men nu ett år efter att jag började med det har jag vunnit förstapris i två novelltävlingar, blivit uttagen till att medverka i en antologi, och sålt en novell till en veckotidning. Det hade jag aldrig gjort om jag inte vågat testa någonting nytt.

Till och med den som har talang måste förvalta den hårt

Usain Bolt har alltid varit grym på att springa, så länge han känt sig motiverad. Han har vunnit löptävlingar sedan han var tolv år, från skolmästerskap till junior-VM till OS-guld. Men tror ni han sitter hemma och chillar hela dagarna bara för att han vet att han är bäst? Nope, han tränar ashårt, för oavsett hur mycket talang man har så måste man förvalta den för att göra någonting bra av den.

Vad jag lärt mig om skrivande ... är att jag måste hela tiden skriva och utmana mig själv för att utvecklas. Jag kan inte förlita mig på att jag har talang och är duktig med det skrivna ordet, utan jag måste ta hand om den talangen genom att hela tiden fortsätta skriva och utvecklas.

Det krävs en bra start

Usain Bolt springer som vi vet väldigt fort, men för att kunna vinna 100 m måste du ha en bra start. Du kan inte missa en sekund här, för då kommer man aldrig kunna ta igen det under loppet (som varar i typ 10 sekunde).

Vad jag lärt mig om skrivande ... är att om du skickar in ett manus till ett förlag så måste du ha en snorbra inledning. Förlagen kommer inte läsa hela ditt manus i förhoppningen om att det blir bra på sida femtio, en läsare kommer inte ge dig en chans om du har en crappy början. Det krävs helt enkelt en bra start både på ett manus och på ett 100 m-race.

Bildkälla: https://upload.wikimedia.org/

...men en bra start är inte allt

Usain Bolt är ju faktiskt inte jättebra på starterna i 100 m. Han är ju bättre än dig och mig, såklart, men jämfört med kortare killar han han en nackdel eftersom han inte vecklar ut sig lika snabbt när han börjar. Han får kompensera senare (vilket han delvis gör genom att ha långa ben och inte behöva ta lika många steg när han springer, men idk hur det kan bli ett skrivråd), och helt enkelt springa jävligt mycket snabbare än alla andra i den andra halvan av racet. Bevisligen funkar det.

Vad jag lärt mig om skrivande ... är att en bra inledning är inte allt. Jo, till skillnad från Bolt måste du ha en sådan, men kan du inte leverera resten så spelar det faktiskt ingen roll hur bra din inledning är. Det du skriver måste vara bra hela vägen in i mål, ehh, jag menar till sista sidan.

Det krävs tur

Usain Bolt säger: "det ska till en hel del tur för att slå ett världsrekord. Det handlar inte bara om ren begåvning, även om sådan hjälper".

Vad jag lärt mig om skrivande ... är att det här är helt sant. Det krävs tur för att få ett förlagskontrakt. Ditt manus kan vara skitbra, du kan vara jätteduktig, men du måste faktiskt ha lite tur också. Du kan göra allt rätt men ändå misslyckas.

För stora ambitioner leder till press och press leder till oro

Usain Bolt springer aldrig ett race med sikte på att slå världsrekord. Han tänker först och främst på att vinna, och när han ser att han inte har någon framför sig längre, då fokuserar han på tiden. Detta gör att han alltid är avslappnad innan han springer och inte oroar sig, vilket han skulle göra om han hela tiden hade ashöga ambitioner och siktade på världsrekord efter världsrekord.

Vad jag lärt mig om skrivande ... är att sikta lagom högt. Börja med att avsluta ditt manus, SEN kan du börja drömma om förlagskontrakt. Om du sitter med en mening skriven och redan förväntar dig att boken ska ge dig ett nobelpris, då kommer du aldrig ens skriva klart berättelsen för att du satt ett för högt mål för dig själv innan du ens börjat.

You'll face rejection

Usain Bolt tvingades en gång avbryta ett race i Kingston, eftersom han skadade knät. Detta skedde på samma arena som han tidigare vunnit Junior-VM på, i hans hemland Jamaica, men plötsligt buade samma publik som tidigare hade hyllat honom (eftersom de trodde att han bara gav upp för att han visste att han inte skulle vinna). Det här var 2006, två år innan han slog sitt första världsrekord, när han bara var 19 år gammal.

Vad jag lärt mig om skrivande ... är att alla blir refuserade/rejected på något sätt, någon gång. Men när det händer så är det enda man kan göra att lägga det bakom sig och gå vidare, och bevisa att de jävlarna hade fel.

Ingen kan ta dina prestationer ifrån dig

Usain Bolt tycker att det är bättre att vinna OS-guld än att slå världsrekord. Pretty much vilken dag som helst kan det komma någon som har sånt jävla flyt och är så jävla duktig och tar ditt världsrekord ifrån dig, men dina OS-medaljer har du för evigt. Om femtio år kan folk fråga "hmm, vem var det nu som vann OS-guld i 100 m år 2008?" och svaret kommer ändå att vara Usain Bolt, oavsett hur många personer som varit snabbare än honom sedan dess.

Vad jag lärt mig om skrivande ... är att det kan komma någon annan jävel och skriva bättre än dig, få ett bättre förlagskontrakt, sälja mer böcker, men ingen kan ta ifrån dig att du skrivit klart din jävla bok om du gör det. Ingen kan ta ifrån dig att du bestämde dig för att göra någonting och kom hela vägen i mål, och det är det man ska vara allra stoltast över.

True story.

I love it when my math comes together

Nu ska vi se här, vad är det Stephen King säger om andra utkast? Jo, just det:

Källa: http://www.craftingfiction.com/

Right, så var det ja! Ska vi ta oss en titt på word counten från förra året NaNo då? Det ska vi nog.

Aha, ah, ja, ser bra det här. Jävligt bra word count för att vara skrivet på en månad, det tycker jag man får säga ändå. Men låt oss applicera lite matte på det här:

Ja, jag var tvungen att skriva ut hela ekvation för jag vet hur dåliga ni är på matte.

72,000 ord kvar efter redigeringen. Jahaja. Ska vi inte se efter hur många ord som är kvar på berättelsen nu när jag är klar med andra utkastet?

AAAAAAAAAAAAAHHHH

Detta är fan ett stort steg för mig för det är nog första gången som ett andra utkast haft mindre ord i sig än det första. Oftast har jag plothål stora som brachiosaurier som jag måste kasta ner ord i för att fylla igen, men för en gångs skull hade jag fan en solid historia där allting faktiskt fungerar rätt bra???? Det var till och med så sjukt att jag inte ens skämdes ihjäl mig över språket i manuset - OCH DETTA EFTER NANO.

Nu ska det få vila några veckor innan jag läser igenom det en gång och sen är det nog dags att kalla in lite testläsare. Har jag några frivilliga? ;)

True story.

I don't give a damn about my bad inspiration

Såå, jag vill gärna hitta på någonting att skriva till HOI Förlag & MyStoryTours novelltävling, och till Hemmets kortromantävling, båda med deadline 15 augusti, dvs om lite mindre än en månad. Då vore det bra om jag skrev dem, typ, nu, så att jag har tillräcklig med tid att redigera dem och kanske tvinga nån stackars kompis (läs: Chriss) att betaläsa.

Har jag några idéer på vad jag ska skriva? Nope.

Däremot kom på en asbra idé till en skräcknovell när jag var på jobbet tidigare i veckan som jag spånat på, fast jag har ingen som helst aning om vad jag ska göra med den (vilket iofs är bra, jag skulle behöva komma bakom duken på Cosmonova för att se hur det ser ut och fan vet när jag kommer få möjligheten till det).

Och igår hittade jag en till novelltävling, där priset är medverkan i antologin På denna grund vi bygga. Här ska man skriva skräcknoveller där det gemensamma temat är ett fiktivt hus nere vid Hallandsåsen. Coolt? Coolt.

Deadline för den novellen är 1 september, vilket ger mig gott om tid att hitta på någonting och skriva någonting, men tror ni inte att jag genast fick värsta inspirationen till en berättelse att skriva dit? Såklart jag fick.

Jag är inte direkt den som kräver inspiration och ett besök från min musa varenda dag för att kunna skriva, men jag måste erkänna att det är jävligt svårt att faktiskt få någonting skrivet om man inte ens har en IDÉ att börja med.

Suck. Det här problemet skulle jag inte ha om benhinneinflammationen inte hindrade mig från att springa.

True story.

Elise

Om ni hade frågat mig för ett år sedan hade jag sagt att det här med att skriva NOVELLER så inte var min grej. Jag måste skriva långt för att kunna få ur mig en berättelse, minst 50,000 ord (på en månad), men gärna mycket mer än så. Noveller var omöjligt.

Så fan vet vad som egentligen fick mig att skriva en novell förra året i oktober. Jag tror det var att jag inte hade något skrivprojekt innan NaNo, och inte direkt ville dra igång något större sådär några veckor innan, så jag tänkte att jag lika gärna kunde testa någonting nytt. Det blev Elise, mitt bidrag till Andra Världars antologi Svenska Spöken.

För första gången på typ sex år hade jag skrivit en novell, inte en roman, och nu sitter jag här nio månader senare med ytterligare nio noveller som ligger och skräpar på datorn. Alla har inte varit fantastiska, men jag har skrivit dem och börjar inse att det här med att skriva korta noveller är rätt nice ändå. Man kan experimentera med stilgrepp man aldrig skulle använda annars, typ första person nutid istället för mitt älskade tredje person dåtid.

Och jag är inte helt sämst på det, eller hur? Hittills har jag gått och vunnit två novelltävlingar, och fått priser värda 2300 kronor sammanlagt för det. Inte så illa för någon som inte trodde att hon kunde skriva noveller to save her life för ett år sedan.

Därför känns det extra fint att kunna berätta att min allra första novell, Elise, faktiskt har blivit uttagen att få vara med i Svenska Spöken-antologin!!! Den släpps den 31 oktober, typ en av mina favoritdagar på året eftersom det för det första är halloween och för det andra kickar av NaNo så fort klockan slår midnatt. Nu har jag ytterligare en anledning att se fram emot den dagen. ^^

True story.

Lista om skrivande

Hittade lista hos Chriss. Den snor vi!

Vad skriver du?

För det mesta håller jag mig i genren urban fantasy, gärna typ young adult/new adult. Förutom manuset som är ute hos förlagen redigerar jag min NaNo-story från förra året, och utvecklar världen den utspelar sig i till någonting mycket större.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

Näe. För det första KAN det ju vara socialt, jag, Trams och Chriss hade asnice write-ins förra november då vi alla jobbade på våra berättelser tillsammans, och för det andra tycker jag inte ensamt är rätt ord. Det är skönt att få vara för sig själv och ägna sig åt sitt skrivande, och det är nog aldrig som jag känner mig ensam när jag gör det, även om det såklart inte alltid involverar andra människor.

Drömmer du i bilder eller ord?

Bilder, men jävligt suddiga bilder. Jag tror det hänger ihop med att jag är så dålig på att känna igen folks ansikten och sådär. Det brukar snarare vara känslor som hänger kvar efter en dröm, än någonting annat.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

Det beror nog på hur vi definierar sanningen, men jag tror att språket är skitviktigt för det för jag vet inte om man kan ha något begrepp om sanningen om man inte har ord för det? Tvivlar liksom på att mina marsvin har något begrepp om sant eller falskt, trots att de konstant drar igång och skriker efter mat när jag öppnar frysen för att det var ett falskt alarm och lät som kylskåpet. Typ.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

Jag har svårt att se att man skriver någonting ENBART för att få fram en sensmoral, men jag tror att genomgående teman i mitt skrivande är att inte vara en dålig människa, dvs var inte sexistisk, rasistisk, homofobiskt, transfobiskt, fettfobisk, funkofobisk .... och så vidare, och typ att man måste vara god helt enkelt för att det kanske inte finns någon annan som kan vara det.

Vem skriver du för? 

Mig själv.

Varför skriver du de texter du skriver? 

"Why do writers write? Because it isn't there." - Thomas Berger

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

Bara det som varit dåligt, vad jag kan minnas. Eller jag hade lite ångest när jag insåg att det var asmycket stavfel och syftningsfel på första sidan av första kapitlet i manuset jag skickat ut till förlagen. Det är det farliga med att skriva om inledningen en sista gång innan man skickar ut. Lär av mina misstag, kiddos!

True story.

Flow

Jag har haft så absurt mycket att göra den här månaden. Det har varit jobb, redovisningar, lopp, uttagningar, jobbintervjuer ... pretty much allt man kan tänka sig. Det har på ett sätt varit nice efter så många månader då jag typ inte gjort någonting (mer än lite skolarbete), men det har varit utmattande också. Jag behöver ofta en hel del tid att ladda mina sociala batterier. Jag menar, jag har inte städat sen typ första veckan i juni, och det är ganska extremt för mig.

Skrivandet har förstås stått tillbaka. Jag har försökt delta i "sit the fuck down and write" på tumblr, som går ut på att skriva i tio minuter varje dag, men jag har fan inte orkat! Det har gått flera dagar utan att ett ord skrivits eller att minsta lilla redigering gjorts, vilket också är rätt extremt för mig, som skrivit nästan varje dag resten av året i alla fall. Det har prioriterats bort, vilket är rimligt, men ändå tråkigt.

Därför har det varit så skönt att åka ut till landet två dagar över midsommar. På vägen ut fick jag en idé till en novell, så det enda jag gjorde igår var att läsa i Jurtjyrkogården, ta fikapauser, och sedan skrev jag ungefär halva novellen. Idag har jag avslutat den, vilket innebär att jag fått ur mig 6,000 ord den här helgen. Inte amazing, med tanke på vad jag brukar klara under NaNO, men åh så mycket bättre än resten av månaden.

Plus att jag hade sånt flow. Jag visste kanske inte exakt hur storyn skulle sluta när jag började skriva i imorse, men jag har hela tiden vetat var scenen jag skrev var på väg, och jag har liksom suttit ner och bara låtit fingrarna flöda fram i tusentals ord. Inga pauser, förutom för fika och lunch, och det var så länge sedan någonting sådant hände.

Nu är jag klar (vilket var viktigt: novellen är en midsommarnovell som utspelar sig i Sörmland, så SJÄLVKLART måste den skrivas under midsommar i Sörmland), och kan spendera resten av dagen med att läsa. Jag behövde verkligen en sådan här helg, för nu blir det nog inte mycket mer skrivet på en vecka eller två.

True story.