Money money money

Alltså förra månaden var det rätt tight med pengar så jag gjorde en tokseriös budget på allt jag ville köpa och lyckades hålla den utan problem. Visst, det blev inte falafel varje vecka (undrar om de saknar mig på falafelstället?), men jag kunde göra allt annat jag ville, inklusive en spontanresa till IKEA (då jag köpte en kottepalm och ett doftljus, för jag har ett problem).

Den här månaden är det också tight om man pengar, så jag tänkte att jag skulle göra samma sak ... och det har gått skitdåligt. Vi är inte ens en vecka in i månaden och jag har ingen aning om hur mycket pengar jag lagt ut. Eller på vad. Fan vad gött. Eller ikke.

Obviously vänder jag mig till Google för att hitta svaret på alla mina frågor ...

Google alltså ... svar på allt.

Man kan iaf hoppas på att få tillbaka på skatten från nästa vecka!!! Det kommer sitta jävligt fint om jag får det. Får nästan 19k tillbaka, så det ska väl lösa alla mina ekonomiska problem, hoppas jag. Sen vill jag iofs lägga undan nästan 10 av det, köpa en ny dator, nya löpskor ... mjo, som vanligt har man väl gjort av med pengarna innan man ens fått dem. Egentligen behöver jag ny telefon också, men fanskapet går ju loss på lika mycket som en ny dator såattehh det får vänta. Ett tag.

När är det min tur att vinna på lotto och bli skitrik?

True story.

Review: Djupa Ro

Djupa Ro by Lisa Bjärbo
My rating: 3 of 5 stars

Okej, jag gillade boken, men ... jag vet inte, varför har så många böcker fel huvudkaraktär? Har jag samma problem i mitt eget skrivande? Det hoppas jag inte.

Men liksom ... den är i första person och vi får inte veta huvudpersonens namn förrän på sida tre men på sida två förstår vi att hen är kär i en tjej och jag ba oh ... mm ... g ... lesbians!? Men så visade det sig vara en snubbe och jag blev besviken för självklart var det bara om hans straighta crush och obviously också om hans väns död.

Och sen kommer en annan manliga karaktär ut i slutet av boken och självklart är det sååååå svårt för den straight huvudpersonen. Han har ljugit för honom! Det kommer ta tid att vänja sig vid! Men det kommer inte ändra något!! Åtminstone inte efter att han gått igenom alla deras interaktioner det senaste året och kommer fram till att det inte var gay.

WHY!?!?!?!?! WHYYYYYY FUCKING WHYYYYY!!?!?!?!?!?!?!? Jag antar att författaren är straight för herrejävlagudar det är en så straight grej att göra, ta någons komma ut-berättelse och göra den till ett problem för den STRAIGHTA personen. Jag hade tyckt så mycket bättre om boken om den varit från gaykillens perspektiv: om att komma hem, att försöka hantera sin väns död och sin sexualitet och komma ut ... men nej, låt oss köra på en straight romans. Och visst, det kanske är bra om en straight person inte försöker skriva om det svåra i att komma ut, men ... du kanske inte ska få det att handla om hur jobbigt det är för den straighta vännen. Snälla, snälla, snälla gör inte det. Få det inte att framstå som normalt eller okej att reagera så när din vän kommer ut. Du behöver inte tid att hantera det. Du behöver inte tid att anpassa dig. Du behöver bara vara glad för din väns skull och inte få det att handla om dig själv i fem jävla minuter.

Men oookeeej, förutom det antar jag att jag gillade den.

View all my reviews

True story.

En smakebit på søndag: Den Unga Eliten

Har inte varit med på Smakebit på söndag på tusen år (eller ganska exakt ett år), men nu är det väl dags.

Jag har just påbörjat Den Unga Eliten av Marie Lu, hon som skrev Legend-trilogin. Den var rätt nice, men so far är jag inte alls imponerad av boken.

Jag trodde den utspelade sig i samma värld som Legend, men det verkar vara nån sorts high fantasy/superhjälte-aktigt istället. Vilket iofs låter som det skulle vara right up my alley, men en tredjedel in är jag ännu inte såld.

Oh well! Ni hittar mer smakebitar (från bättre böcker kanske) hos Mari.

True story.

Review: Carry On

Carry On by Rainbow Rowell
My rating: 4 of 5 stars

Jag är så glad att Harry Potter inte skrevs i första person.

Mitt största problem med den här boken är att den inte känns riktig. Den är fanfiction av fanfiction från en bok-i-en-bok ..... alltså det är meta på så många nivåer att jag inte ens vet var den passar inte. Det är inte den åttonde Simon SNo-boken, men jag tror inte att det är Caths fanfiction heller? Och det faktum att jag inte läst de första sju Simon Snow-böckerna är förvirrande som fan, det påminner mig om hur min pappa läste de första tre eller fyra Harry Potter-böckerna, hoppade till Deathyl Hallows och sen klagade på att den var ologisk (mest för att irritera mig tror jag). Det är någonting som saknas från den större historien.

Men den är inte dålig, absolut inte. Kärlekshistorien är ... åh, den är såå bra, typ den bästa Drarry-fanfic jag nånsin läst, även om jag ärligt talat inte riktigt läst nån sån på över tio år. Den funkar bara. Och jag var inte helt såld de första 150 sidorna, men så fort Baz dök upp blev den riktigt bra. Den byter perspektiv lite för ofta för min smak, men Bazs perspektiv tillför verkligen något till storyn, vilket är nice.

Jaja, gillade du Fangirl kommer du nästan säkert gilla den här!

View all my reviews

True story.

Ingenting är lika tyst som en ljudlös telefon

Jag vet att jag skickade ut mitt manus till förlag igår och att det är orimligt att vänta sig svar ... ja, kanske inte förrän efter sommaren (varför gör jag alltid förlagsutskick i maj!?), ändå börjar man ju genast vänta. Och vänta. Och vänta.

Väntan påminde mig dock om någonting jag stört mig på ett tag hos folk, vilket är förmågan att läsa in saker där ingenting finns att läsas in. Alltså, jag vet att det är en mänsklig egenskap som är svår att göra sig av med, den ligger till grund för typ all vår folktro och våra religioner, men ändå kan jag fan bli galen på folk som försöker förutspå vad förlagen menar när de troligtvis inte menar någonting alls.

Exempel på det är typ att försöka avgöra hur det går för ens manus beroende på svarstiden från förlaget. Typ "om förlagen gillar ditt manus svarar de snabbt, inom en månad" eller "om de inte hört av sig på ett halvår är det ett bra tecken för då diskuterar de fortfarande ditt manus". Really? För jag har inte hört av ett av förlagen jag skickat till på två år, antar att det är SKITBRA för mitt manus. Eller så har de bara glömt det. Eller skiter i att skicka refuseringar. I don't fucking know, allt jag vet är att jag inte blir utgiven av dem.

Eller när folk faktiskt får standardrefuseringar och ska försöka läsa mellan raderna på dem. Har de läst mitt manus? Ogillade de den här karaktären? Borde jag ha skrivit ett tydligare följebrev? Man letar efter ett enda ord i refuseringar som kan ge en ledtråd till vad som inte höll, TROTS ATT STANDARDREFUSERING BETYDER ATT DET ÄR EN STANDARD. Jag vet det, för jag har fucking jämfört standardrefuseringar, Chriss fantastiska manus som är en utgiven bok these days fick exakt samma standardrefusering från ett förlag som jag fick. Sen fick hon en del positiva utlåtanden också från andra förlag, men standardrefuseringen var densamma.

Poängen är att det finns ingen kod att knäcka, inga hemliga meddelanden, inget förlagsspråk som bara få utvalda kan förstå som kommer förklara varför de väntar/standardrefuserar/whatever. Ibland är en standardrefusering bara en standardrefusering.

Inte för att det gör väntan mer uthärdlig, but it's true.

True story.

Review: The Gathering

The Gathering by Kelley Armstrong
My rating: 4 of 5 stars

Mmmmm, älskar fan lite ungdomsböcker med magiska tjejer som huvudpersoner. Jag läser dem alla. Nästan lika mycket som jag läser alla ungdomsdystopier jag hittar. Älskar dem. Även när de är sämst.

Den här är inte sämst! Jag gillade verkligen huvudpersonen, hon var rolig på ett sätt som faktiskt var roligt, hon hade några flaws som hon konfronterades med, hon älskar djur ... och hon är SÅ GAY och det stör mig att hon inte fattar det. Kom igen nu, bli ihop med Sam. Snälla. Lämna den tråkiga snubben.

Mitt största problem är att det kändes som om ploten just kommit igång när den var slut. Den hade ingen riktigt story, utan mer en set-up för resten av serien. Vilket inte nödvändigtvis är dåligt, men jag satt ändå liksom och väntade på att den skulle börja när den slutade, så ... tja, jag antar att jag får läsa uppföljaren helt enkelt.

View all my reviews

True story.

Here I go again (on my own)

Idag var det äntligen dags igen! Mitt gamla manus, Fyra tidsresor och en ukulele, har under två år varit ute hos femton förlag, fått standardrefuseringar av tolv och inte hört ett pip från de övriga tre (jag blir bitter för då har jag inte ens ett refuseringsbrev att samla på som bevis för min möda ... FUUU). Nånstans har jag tvingats inse att manuset - iaf i sin nuvarande form - inte direkt kommer bli utgivet.

Whatever. Vad gör man? Gråter över det som aldrig varit? Skyller ifrån sig? Ger upp? Naah, don't fucking think so. Distraherar sig själv med ett nytt skrivprojekt? That's more like it. När jag satte mig ner inför NaNo 2014 trodde jag nog inte själv jag hade något bra på gång, men när jag var klar ... det var något helt annat. När jag redigerade det så blev det bara ännu bättre, mycket bättre än Fyra tidsresor och en ukulele, och den var ändå det bästa jag skrivit ever, för två år sen i alla fall.

Så nu, en sådär två år senare, är det dags igen.

Ja, mitt nya manus har det fina namnet De döda bits inte. Det är ungefär 100 utskrivna sidor kortare än min första manus vilket om inte annat gjorde det lättare skicka iväg med posten. Och det krävde inte lika mycket papper från mina föräldrar. Om jag någonsin blir utgiven antar jag att jag måste ge dem typ hälften av mitt förskott bara för att ersätta mängden papper de tvingats lägga ut med.

Jag är mer chill den här gången än före mitt första förlagsutskick. Har man refuserats femton gånger blir man väl det. Dessutom har jag ju deltagit i en jävla massa skrivtävlingar de senaste arton månaderna vilket jag antar också härdat mig en aning.

Men på ett bra sätt! Inför första utskicksomgången spenderade jag VECKOR bara med att researcha den biten, om hur man skrev följebrev, vilken font som var bäst, hur många förlag man ska skicka till, osv. Insåg i söndags att jag inte ens skrivit något följebrev till det här, men det var lätt ordnat. Skrev en ganska bra synopsis på NaNo-sidan som jag använde mig av (så där har ni ännu en anledning att skriva en synosis, kiddos!) och resten av strukturen hade jag sen gammalt. Det behövdes liksom inte läsas varje dag i tre veckor för att bli perfekt (ni tror jag skämtar but I don't). Vilket är nice.

Och det behövdes inte tolv frimärken heller. Kunde trycka ner det i en sån där L-påse från Posten, fett smidigt!! Ska bara skriva manus i den längden från och med nu så att jag inte behöver köpa de där enorma XL-påsarna. En mkt bra anledning till att inte skriva ett första manus på närmare 100k ord (finns iofs flera anledningar till att man inte bör göra det).

Fast en sak har inte förändrats: jungfrufärden sker fortfarande med snigelpost. Resten av förlagen, som accepterar via e-post, får det imorgon istället. Några traditioner kring sina utskick får man väl faktiskt behålla.

Aja, vi hoppas det går vägen den här gången, annars blir det väl ett nytt försök om ytterligare två år. Och två år efter det. Och efter det. Och efter det ... ja, ni fattar. Jag är bara 27, jag kommer ha massvis med chansen att bli publicerad i framtiden. I'm sure of it.

True story.

P.S. Den som är intresserad av berättelsen kan lyssna på min jätteinspirerande Spotify-playlist eller kolla min Pinterest-board. Eller så kan ni ljuga om att ni gjort det i kommentarerna bara för att göra mig glad. D.S.

Review: En bön för de stulna

En bön för de stulna by Jennifer Clement
My rating: 4 of 5 stars

"Jag har en gyllene regel. Jag litar alltid mer på en kvinna än en man."

Mycket bra bok. Mycket svårt ämne. Jag tror att på ett sätt så kan språket, vilket är mycket simpelt, ha förenklat ämnet, fast egentligen undviker den aldrig det så det kanske är en bra grej. Det hade varit mycket jobbigare att läsa om den haft en annan ton.

Ärligt talat, även om jag såklart känner till human trafficking och så hade jag inte riktigt hört talas om just det som beskrivs i den här boken, om att medvetet göra sig själv ful för att undvika att bli stulen. Det är en riktigt, riktigt deprimerande situation, men det finns ändå mycket hjärta i boken, det är inte bara misär och problem, det finns också massor av kärlek och respekt ... för kvinnor, och bara kvinnor.

Dessutom är den snabbläst, så jag rekommenderar den ärligt talat till alla.

View all my reviews

True story.

Första dagen imorgon

Imorgon är första dagen på mitt nya jobb! Jag såg framför mig en dag då jag skulle sätta mig in i projekten, lära mig att hantera en Mac, och typ titta på GIS-programmet jag ska använda. Men nej, istället ska vi till Falun för ett kundmöte!?

Och kundmöte betyder - vilket jag fick lära mig på intervjun - dress code. Haaaaah! Lite mer fancy, typ "en enfärgad tröja, en kavaj" mmmyes, det är exakt vad min garderob är full av. Or not. Jag kan ta fram en fandom tee för every occassion, men business? Nope. Inte alls.

Stressade en del över det i veckan men kom imorse på att jag faktiskt har en tröja i garderoben som kan fungera, så nu tror jag att jag är redo. Hyffsat iaf. Är ändå lite nervös men det är väl normalt om man ska börja på ett nytt jobb. I guess.

Det har varit en bra och stressfri helg dock. Hela lördagen ledig att ägna åt mina hobbies (skriva och springa) och idag satt jag i kassa en väldigt lugn dag på museet, så jag spenderade mest tiden med att kolla på gulliga hundar med mina arbetskamrater. Helt ok sätt att spendera sin söndag på.

Well, well ... Falun imorgon alltså. Spännande.

True story.

Review: Touching the Void: The True Story of One Man's Miraculous Survival

Touching the Void: The True Story of One Man's Miraculous Survival by Joe Simpson
My rating: 4 of 5 stars

Eftersom jag medvetet letar upp böcker om bergsklättringsolyckor och är besatt av de lika mycket som bergen i sig kan jag knappast klaga på att i de flesta av de böckerna så dör folk. Det är mitt eget fel.

Ändå var det så jävla nice att läsa en bok där, just this once, everybody lives! Det är rätt amazing på det sättet, men jag antar att med bara tre personer där, med en som höll sig i base camp, är oddsen för att överleva något högre än de brukar.

Fast, det faktum att Joe Simpson överlevde är verkligen otroligt. Efter att jag bröt fotleden förra året har jag blivit ganska känslig för beskrivingar av ben som bryts och oh my gods, jag kan inte fatta att han lyckades göra en enda grej av det han gjorde med ett brutet ben, för att inte tala om allt. Det tog två timmar för mig att komma till sjukhuset och få droger, det tog honom över en vecka. Jag kan inte ens försöka förstå hur ont han måste ha haft när han överlevde det.

Jag kan inte heller fatta att han åkte tillbaka för att spela in dokumentären och det var fanns noll psykologhjälp där för honom? Visst, han verkar inte tro på den sortens hjälp, men filmcrewet måste väl ha vetat bättre? inte konstigt att han fick panikattacker, speciellt när de LÄMNADE HONOM ENSAM!? Jag gillade dokumentären, men det var rätt fucked up.

Anyway, det här är verkligen en amazing story om att överleva mot alla odds och det är nice att se att iband, då och då, lyckas folk faktiskt överleva.

View all my reviews

True story.

Stress

Skämtade igår om att jag fått så mkt finnar för att "I'm breaking out from the stress" men sen insåg jag att det kanske inte är ett skämt. Vet inte om jag brukar få finnar av stress (fun fact för tonåringarna som läser min blogg: man slutar aldrig få finnar) men samma dag hade jag ställt klockan på sju för att göra en timme yoga innan jobbet men när den ringde intalade jag mig själv att jag nog behövde sova en timme till för att må riktigt bra.

Det är en lögn. Det är alltid en lögn när jag intalar mig själv det, för jag är egentligen bara omotiverad, men grejen är att jag gjorde det jämt förut. När jag gick biogeo och vi började nio så kom jag oftaste inte förrän klockan eller kanske elva för att jag ba "neej, jag behöver sova, jag kan ta igen föreläsningen senare". Alltså verkligen hela tiden. Förutom när vi hade obligatoriska grejer, jag är bra på att vakna i tid för obligatoriska grejer.

But the thing is, senaste året, eller månaderna iaf, har det inte varit så. Jag har inga problem med att vakna på morgnarna, dels för att jag går upp i tid, dels för att ... jag gillar vad jag har att vakna till? Jag kan vakna en timme tidigare än vanligt för att springa eller yoga, no problem, men helt plötsligt, den här veckan, när det varit sjukt mycket att göra och det börjat kännas, tja, då går det inte längre.

Kul att man börjar läsa sig saker om sig själv och vad som händer när man blir stressad.

Jaja. Idag var en bra dag: jag fick se Everest på Cosmonova (den var amazing, ännu bättre i IMAX än när jag såg den på Netflix med taskig upplösning), jag är ledig imorgon och jag har redigerat en massa. Förhoppningsvis lugnar saker ner sig snart så att jag slipper stressa som jag gjort de senaste två veckorna, 'cause it's not a good color on me.

True story.

Review: Egenmäktigt förfarande

Egenmäktigt förfarande by Lena Andersson
My rating: 2 of 5 stars

Ännu en bok som kunde lösas med lesbiskhet.

Ärligt talat, jag fattar inte!? Den ska vara ~*oh so relateable*~ och ja jag kan väl relatera lite för wow var jag sådär när jag var arton och kär men för allt i världen säg att det inte fortfarande är så när man är kär i trettioårsåldern!!?!??!?!?! Jag vet att Sex and the City vill att jag ska tro det men det var på fucking 90-talet, vi är väl över det nu? Ester är så jävla jobbig och jag spenderade hela boken med att vilja fucking SLÅ henne i ansiktet och skrika att hon skulle get sin shit together för vad i helvete är hennes problem!? Ja han låg med dig och han var ett svin men det var du som blev kär i honom efter att ha pratat en gång och dumpade din pojkvän för honom och all sån skit? Du kan inte hålla honom ansvarig för att ha fuckat upp hela ditt liv även om han var ett svin eftersom du gjorde allt det innan du kände honom.

Jag vill inte att livet ska vara såhär. Jag vägrar. Jag gillar tjejer och killar men om det är så här relaterabara straighta romanser är så är jag fucking out.

View all my reviews

True story.

Onsdagslista

Snor en lista från Chriss!

Hur har din dag varit?

Den har knappt börjat. Hade en existentiell kris precis när jag vaknade men den gick över med lite frukost.

Vad skulle du ha hetat om du inte fått det namn du har nu?

Vet inte. Mamma och pappa sa visst till folk att jag skulle heta Ebbe efter nån politiker som var lite dum i huvet, men tror det bara var för att jävlas med folk. Säger ju allt om hur jag blev som jag blev.

Vilket är ditt största beroende?

Min mobil. Men det får man väl inte säga i det här jävla landet!!!

Vad gör du när ingen annan ser?

... onanerar? Pratar bebisspråk med mina marsvin? Gråter?

Finns det något helt vanligt en gör som du tycker är ovanligt roligt?

Alltså jag tycker faktiskt om att städa. Säg inget till pappa bara.

Om du skulle bli psykiskt sjuk, vilken sorts sjukdom skulle du drabbas av?

Alltså vad är det här ens för jävla fråga?

Vad beställer du på krogen?

En alkholfri white russian.

Vilken är din största skräck?

Maneter.

Hur gör man för att ragga på dig?

Please don't.

Vad har du funderat över på sistone?

Jag har tänkt väldigt mycket på det här:

Vem fan godkände detta?

När skäms du?

Alltid. Framför allt när jag tänker på skit jag gjort. Typ "oj hur kunde jag säga det där för fem år sen nu tycker alla jag är dum i huvet".

Vem är den mest kända människa du talat med?

Ehhhhhh Billy Dee Williams? Han var trevlig.

Vilket uttryck använder du lite för ofta?

"lol", "vafan", "men eller hur!"

Har du någon gång fått en konstig komplimang som varit bra ändå?

Min favorit-konstiga-komplimang var när en snubbe skämtsamt smörade och sa att mina ögon var bruna som "morgonsolens första strålar på en våt sommaräng" och när jag frågade var han såg något brunt i det sa han "alltså det har regnat en massa så allt gräs har regnat bort". Inte alltid man får höra att ens ögon är bruna som en leråker.

Vilket är ditt vanligaste vardagsproblem?

Att jag måste komma på vad jag ska laga för mat. Hatar att laga mat.

Vad gör du när du är ledsen?

Skriker lite. Gråter. Umgås med mina husdjur och dricker te.

Om du bara fick ha på dig en sak för resten av ditt liv, vad skulle det då vara?

En hoodie. Ehh kanske någonting mer i en optimal situation men jag kan inte leva utan hoodies.

Har du någon gång slagit någon?

I högstadiet slogs jag en del. När min lärare fick veta att det varit fight mellan mig och en annan snubbe kom han fram, såg allvarligt på mig och frågade "vann du?".

Vad ser du fram emot just nu?

Att solen ska expandera och långsamt sluka hela jordklotet. Näe, skoja bara. Ser fram emot att göra förlagsutskick nästa vecka. Har saknat den ångesten i mitt liv.

True story.

Review: One Mountain Thousand Summits: The Untold Story Tragedy and True Heroism on K2

One Mountain Thousand Summits: The Untold Story Tragedy and True Heroism on K2 by Freddie Wilkinson
My rating: 5 of 5 stars

Ååhhh, den här var bra. Den är inte Into Thin Air, självklart inte, den kan aldrig vara Into Thin Air, men vet ni vad den är? Expeditionen av Bea Uusma. Den handlar om besatthet och kärlek och att leta efter svar någonstans där man vet att man aldrig kommer hitta dem. Visst, Uusmas besatthet pågick i längre än de två år det tog Wilkinson att skriva den här boken, men det är ändå den bästa jämförelse jag kan göra.

Boken följer inte någon tydlig ordning i berättandet, den hoppar fram och tillbaka i tid mellan olika händelser och perspektiv ... men på något sätt är det aldrig förvirrande. Okej, om du vill gå tillbaka och kolla upp någonting är det omöjligt att minnas om du läste det 10 eller 100 sidor tidigare, men genom att hoppa all over the place, all over the world egentligen, så får man sakta men säkert en bild av vad som kan ha hänt på K2 2008.

Jag säger "kan ha hänt" eftersom även om boken väljer en specifik version av vad som händer, så kommer vi aldrig veta säkert. Det enda vi faktiskt vet att de flesta av dödsfallen var så poänglösa, så random, så plötsliga, och jag antar att det ibland är svårt att inse att det inte finns någon mening bakom dem. I slutändan spelar det ingen roll om Gerard räddade koreanerna och Jumik eller inte, för ingen av dem tog sig ner levande, men å andra sidan ... kanske är det bättre att tänka sig att de dog när de kände sig positiva, lyckliga, trodde att de skulle överleva, snarare än hängandes uppochner. Men kanske så var Gerard och Big Pasang bra människor även om de inte lyckades rädda varenda person innan de dog.

Vi kommer aldrig veta, men uppenbarligen kommer K2 2008 fortsätta att fascinera människor. Jag är en av de människorna.

View all my reviews

True story.

Eurovision 2016

Även om jag inte är bitter över ESC-resultatet (som någon påpekade är det kanske inte så konstigt om vi svenskar inte fattar låten samtidigt som den är relaterbar för massvis med andra människor ute i Europa som faktiskt är på flykt) är det rätt talande att jag sedan finalen bara lyssnat på en enda låt som är ESC-relaterad.

Och den var totally med i Eurovision i år, kolla bara:

Två sekunders vissling räknas totally som att vara med.

För den som inte genast kände igen låten är den från ESC 2014 och kan vara min favorit-Eurovision-låt genom tiderna vilket är fett awkward för typ alla jag känner hatar den och tycker den är creepy. Aja, det är inte första gången det händer.

Måste erkänna att jag inte sett liveframträdandet på rätt länge och det var tusen gånger stelare än jag minns det, men jaja låten är iaf nice.

Nästa år hoppas jag på mer lättklädda människor och pyroteknik. Var är mina brinnande klänningar och rekvisita? Det här duger inte.

True story.