Here I go again (on my own)

Idag var det äntligen dags igen! Mitt gamla manus, Fyra tidsresor och en ukulele, har under två år varit ute hos femton förlag, fått standardrefuseringar av tolv och inte hört ett pip från de övriga tre (jag blir bitter för då har jag inte ens ett refuseringsbrev att samla på som bevis för min möda ... FUUU). Nånstans har jag tvingats inse att manuset - iaf i sin nuvarande form - inte direkt kommer bli utgivet.

Whatever. Vad gör man? Gråter över det som aldrig varit? Skyller ifrån sig? Ger upp? Naah, don't fucking think so. Distraherar sig själv med ett nytt skrivprojekt? That's more like it. När jag satte mig ner inför NaNo 2014 trodde jag nog inte själv jag hade något bra på gång, men när jag var klar ... det var något helt annat. När jag redigerade det så blev det bara ännu bättre, mycket bättre än Fyra tidsresor och en ukulele, och den var ändå det bästa jag skrivit ever, för två år sen i alla fall.

Så nu, en sådär två år senare, är det dags igen.

Ja, mitt nya manus har det fina namnet De döda bits inte. Det är ungefär 100 utskrivna sidor kortare än min första manus vilket om inte annat gjorde det lättare skicka iväg med posten. Och det krävde inte lika mycket papper från mina föräldrar. Om jag någonsin blir utgiven antar jag att jag måste ge dem typ hälften av mitt förskott bara för att ersätta mängden papper de tvingats lägga ut med.

Jag är mer chill den här gången än före mitt första förlagsutskick. Har man refuserats femton gånger blir man väl det. Dessutom har jag ju deltagit i en jävla massa skrivtävlingar de senaste arton månaderna vilket jag antar också härdat mig en aning.

Men på ett bra sätt! Inför första utskicksomgången spenderade jag VECKOR bara med att researcha den biten, om hur man skrev följebrev, vilken font som var bäst, hur många förlag man ska skicka till, osv. Insåg i söndags att jag inte ens skrivit något följebrev till det här, men det var lätt ordnat. Skrev en ganska bra synopsis på NaNo-sidan som jag använde mig av (så där har ni ännu en anledning att skriva en synosis, kiddos!) och resten av strukturen hade jag sen gammalt. Det behövdes liksom inte läsas varje dag i tre veckor för att bli perfekt (ni tror jag skämtar but I don't). Vilket är nice.

Och det behövdes inte tolv frimärken heller. Kunde trycka ner det i en sån där L-påse från Posten, fett smidigt!! Ska bara skriva manus i den längden från och med nu så att jag inte behöver köpa de där enorma XL-påsarna. En mkt bra anledning till att inte skriva ett första manus på närmare 100k ord (finns iofs flera anledningar till att man inte bör göra det).

Fast en sak har inte förändrats: jungfrufärden sker fortfarande med snigelpost. Resten av förlagen, som accepterar via e-post, får det imorgon istället. Några traditioner kring sina utskick får man väl faktiskt behålla.

Aja, vi hoppas det går vägen den här gången, annars blir det väl ett nytt försök om ytterligare två år. Och två år efter det. Och efter det. Och efter det ... ja, ni fattar. Jag är bara 27, jag kommer ha massvis med chansen att bli publicerad i framtiden. I'm sure of it.

True story.

P.S. Den som är intresserad av berättelsen kan lyssna på min jätteinspirerande Spotify-playlist eller kolla min Pinterest-board. Eller så kan ni ljuga om att ni gjort det i kommentarerna bara för att göra mig glad. D.S.