Skämtade igår om att jag fått så mkt finnar för att "I'm breaking out from the stress" men sen insåg jag att det kanske inte är ett skämt. Vet inte om jag brukar få finnar av stress (fun fact för tonåringarna som läser min blogg: man slutar aldrig få finnar) men samma dag hade jag ställt klockan på sju för att göra en timme yoga innan jobbet men när den ringde intalade jag mig själv att jag nog behövde sova en timme till för att må riktigt bra.
Det är en lögn. Det är alltid en lögn när jag intalar mig själv det, för jag är egentligen bara omotiverad, men grejen är att jag gjorde det jämt förut. När jag gick biogeo och vi började nio så kom jag oftaste inte förrän klockan eller kanske elva för att jag ba "neej, jag behöver sova, jag kan ta igen föreläsningen senare". Alltså verkligen hela tiden. Förutom när vi hade obligatoriska grejer, jag är bra på att vakna i tid för obligatoriska grejer.
But the thing is, senaste året, eller månaderna iaf, har det inte varit så. Jag har inga problem med att vakna på morgnarna, dels för att jag går upp i tid, dels för att ... jag gillar vad jag har att vakna till? Jag kan vakna en timme tidigare än vanligt för att springa eller yoga, no problem, men helt plötsligt, den här veckan, när det varit sjukt mycket att göra och det börjat kännas, tja, då går det inte längre.
Kul att man börjar läsa sig saker om sig själv och vad som händer när man blir stressad.
Jaja. Idag var en bra dag: jag fick se Everest på Cosmonova (den var amazing, ännu bättre i IMAX än när jag såg den på Netflix med taskig upplösning), jag är ledig imorgon och jag har redigerat en massa. Förhoppningsvis lugnar saker ner sig snart så att jag slipper stressa som jag gjort de senaste två veckorna, 'cause it's not a good color on me.
True story.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar