You sing a sad song just to turn it around

Bildkälla: http://www.relatably.com/

True story.

Review: The Rising

The Rising by Kelley Armstrong
My rating: 4 of 5 stars

Jag ville typ ge den här tre stjärnor för det var två saker jag inte gillade med den, men den var också bättre än de första två, så jag tror det jämnar ut sig till fyra stjärnor.

Det första som störde mig var kärleken, för jag gillar inte hur det slutade. Det var förutsägbart och tråkigt, och jag hatade framför allt hur Maya fick berättat för sig av alla vem hon egentligen gillade. Ja, hon gav sig själv tid att fundera på saken innan hon bestämde sig, men ändå.

Och hon blev inte ihop med Sam, det var sämst.

Den andra saken var slutet av boken, det kändes lite hastigt. Inte för att det var dåligt eller så, men det introducerade helt random en massa nya karaktärer (jag vet att de är från den andra serien, men eftersom jag inte läst den kändes de random för mig) och för att komma dit kändes det som att den bara skummade förbi långa delar. Innan dess har vi fått en ganska detaljerad beskrivning av allt som hänt, men här fick man typ en sammanfattning om ens det. När jag läste och hade hundra sidor kvar var jag jätteförvirrad över hur någonting skulle kunna lösa sig.

Med det sagt gillade jag slutet. Det känns bara som att om man ser på hela serien i sin helhet var pacingen jävligt off. Kanske borde det ha varit en fjärde bok eller nåt, jag vet inte riktigt.

Men, serien som helhet är jättebra och jag kommer definitivt läsa serien som kom innan den här.

View all my reviews

True story.

Skrivsommar

Av någon anledning är jag fett taggad på att skriva i sommar, trots att jag egentligen har mindre tid under sommaren än jag brukar (ska i stort sett jobba heltid under juli, hurra!). Kanske för att jag skrev typ fyra noveller (eller var det fler?) under förra sommaren? Nu känns det som att sommaren är för noveller vad november är för längre berättelser. If that makes sense.

Jag har inte hittat lika många novelltävlingar i år, men det kanske kommer. Givet är förstås Fantastiknovelltävlingen 2016. Dit får man ju skicka fler bidrag, så kanske ägnar mig åt att skriva fantastiknoveller hela sommaren. Why not, liksom? Hur som helst ser jag redan nu framför mig hur jag ska sätta mig i midsommar och skriva ihop någonting till den, för då ska jag vara på landet och ta det lugnt ett par dagar. Kommer bli fett nice!

Juni kommer nog ägnas åt redigering av NaNo 2015 (jag har ungefär 100 sidor kvar att fixa där ...), men i juli har jag bestämt mig för att skriva en creepypasta, dvs en spökhistoria jag ska publicera på internet. Jag fick idén till en skräcknovell för typ ett år sen men har inte kommit på något bra att göra av den, tills det slog mig förra veckan. Den utspelar sig på mitt museum och eftersom de flesta här älskar creepypasta känns det ju helt rimligt att skriva den när jag jobbar mycket. Plus att jag tror det är bra för mig att skriva någonting utan att ha en novelltävling som slutmål om jag ska vara ärlig.

Ändå. Det är inte alls lika mycket som jag hade att skriva förra sommaren och det är lite tråkigt - det känns nästan som att det är mindre tävlingar i allmänhet i år? Eller så är det bara jag som blivit feg och inte skickar in till exakt varenda tävling jag hittar.

I don't know.

Ska ni skriva något kul i sommar?

True story.

Review: The Calling

The Calling by Kelley Armstrong
My rating: 4 of 5 stars

Fortfarande ett fan av den här serien!!! Saker händer i den här, men det är mest att karaktärerna vandrar i en skog fast ändå är det intressant och vi börjar långsamt, långsamt fatta vad det är som pågår.

Maya fortsätter att vara en cool huvudperson, speciellt när Rafe inte är med. Hon får återigen konfrontera några av sina dåliga egenskaper och försöker jobba på dem, fast inte alltid med ett fantatiskt resultat. Ploten är lite förutsägbar ibland, men inte så att det stör.

Och Sam gillar tjejer. Som om jag inte räknade ut det. Nu måste bara Maya fatta att hon gillar tjejer och sen kan de vara lyckliga tillsammans!! :D

View all my reviews

True story.

Sommar

I år igen.

Varför?

True story.

Review: Den unga Eliten

Den unga Eliten by Marie Lu
My rating: 1 of 5 stars

Så det här är X-Men möter Assassin's Creed skrivet av en författare som skrev en annan serie jag verkligen gillade - hur kan det gå fel? Ja, på riktigt, hur? Jag fattar inte. Jag tyckte språket var fruktansvärt, och kanske är det för att något försvann i översättningen, men det konstanta användandet av "nu" (ja, vi vet att det händer NU, boken är skriven i presens!) och "sedan" kan fan inte ha kommit från en dålig översättning, de måste ha varit där innan. Och även om vissa repliker låter töntigare på svenska än engelska var alldeles för mycket bara sååå dramatiskt.

Och det hjälper inte att den mystiska sjukdomen som ger alla krafter och supervackra ansikten (fast boken låtsas som att de inte alls är vackra pga sina ärr) påminner mig om den där fake Mary Sue-sjukdomen som gav folk lila ögon. Är ärligt talat förvånad över att huvudpersonen inte hade lila ögon, men jag antar att färgskiftande hår var illa nog.

Dock gillade jag hur olika människor fick magisk styrka från olika känslor, vissa genom att vara glada, andra genom sin rädsla eller andra personers rädsla. Tyckte dock inte att huvudpersonen var "grå" eller "mörk" som andra säger, det finns DEFINITIVT någonting mörkt med hennes krafter, men det finns inget mörker i henne, inte något som  känns äkta iaf.

Och det är väl mitt största problem med boken: jag känner ingenting. Jag tillåts inte göra det, för boken berättar för mig exakt hur jag ska känna. Min ilska stiger, min rädsla stiger, my force awakens ... Tidigt i boken berättar en sten för oss att huvudpersonen dras till passion och makthunger, i en scen som är där istället för en personlighet till huvudpersonen, och sen får hon två love interests, de ena en prins i exil som representerar hennes dragning till makthunger och den andra en kurtisan som representerar passion. Det är inte direkt subtilt, men det blir värre, för varje gång hon är nära någon av dem berättar boken för oss att "min dragning till passion vaknade" och man ba OMFG vi fattar!? Tack för att du behandlar oss som idioter, antar jag.

Rebellerna är dessutom idioter. Förlåt men det är sant. De hotar med att döda alla som inte är god nog för dem (vilket såklart gör folk lojala?) för att låta dem gå är för farligt, men de har inga problem med att ha ett gäng rika sponsorer som de festar med ... what????? Vem fan kommer förråda er - en rik person som riskerar allt genom att stötta er eller en person som är som ni och redan förlorat allt? Svaret kan komma att förvånad.

Jag tänkte inte läsa uppföljaren men sen kom det fucking lesbians i epilogen så nu antar ajg att jag måste. Min enda jävla svaghet.

View all my reviews

True story.

Maj i bilder

Maj är över. WTF!? Nu är det juni och snart börjar jag jobba heltid hela sommaren. Fattar ingenting av nånting, men okej. Vad gjorde jag i maj? Idk.

Jag och Trams var på Skansen! Där träffade vi en jättefin ko. Älskar kor.

En på jobbet fyllde år så jag bakade en vegansk kladdkaka. DEN BLEV SKITGOD. La fram den när jag kom till jobbet och när jag kom på lunch var den slut. Jag använde samma gamla kladdkakerecept som vanligt men bytte ut smöret mot mjölkfritt smör och ägget mot ett chiaägg. Sjukt lyckad.

Det var sommar och jag planerade sommarens look.

Som dock förstörs lite grann av mitt jättesexiga operationsärr. Folk ba "men det är badass med ärr" och det kanske är sant, men är det verkligen badass om man fick dem på en lekplats?

Var skeptisk mot det varma vädret.

Jag vandrade i naturen! Det har jag velat göra i flera år eftersom det inte blir mkt sånt sedan jag slutade biogeo, men det tog enda tills nu innan jag tog mig tid att göra det. Det var nice.

Hamnade av oklara anledningar på IKEA och råkade köpa en ny kottepalm. Ooops.

Det var kris på jobbet.

JOBBADE MIN SISTA DAG SOM DINO-DORIS.

Målade naglarna.

Tog selfies med björnen i butiken. Because why not.

Och kom äntligen fram till vilken min favoritsten är! Den är också grön ibland.

Färgade håret så det var fint och lila igen.

Jobbade första dagen på nya jobbet och åkte på kundmöte. Det innebar dresscode vilket gav mig väldigt dåligt med valmöjligheter i min garderob.

Kompenserad starkt dagen därpå med att vara nördig.

Målade naglarna igen och insåg att jag var jättegryffig veckan innan och sen jätteslytherin. Jobbigt för en Ravenclaw.

Tog nya tag i drömmarna om att bli författaren.

En anonym person hade roligt på jobbet.

Hittade denna fantastiska keps i borttappat-lådan! :O

Gick på lång promenad och lyssnade på Creepypodden. Råkade vandra högt upp på en kulle.

Och målade slutligen naglarna i en elevhemsneutral färg. Det var på tiden.

True story.

Review: Min syster är i tusen bitar

Min syster är i tusen bitar by Annabel Pitcher
My rating: 4 of 5 stars

Jag kände mig lite för gammal för den här boken. Många verkar kalla den YA men huvudpersonen är tio och språket känns på många sätt riktat mot en yngre publik. Men jag kan ha fel. Min mormor hälsar och säger förlåt har ju också en ung huvudperson men är inte direkt för barn.

Aja, oavsett vem den är riktad till gillade jag den och den handlar om så tunga och mörka saker (döden, alkoholism, islamofobi, mobbning ...) att jag inte tror jag orkat läsa den om den varit från en vuxens perspektiv. Eller ens Jasmines perspektiv.

Även om berättelsen är charmig och Jamie är en bra protagonist är bokens stjärna såklart Sunya. Jag älskade henne, den hijabibärande hjälten. Hennes hämndaktioner var helt jävla amazing och jag älskade hur positiv och cool hon var trots att hon var omgiven av idioterna i sin klass. Hennes småbråkande med Jamie om hur många personer de två superhjältarna räddat fick mig att le som en idiot.

Så, ja, jag kanske är för gammal för den här, men det hindrade mig inte från att gilla den. Tvärtom.

View all my reviews

True story.

Money money money

Alltså förra månaden var det rätt tight med pengar så jag gjorde en tokseriös budget på allt jag ville köpa och lyckades hålla den utan problem. Visst, det blev inte falafel varje vecka (undrar om de saknar mig på falafelstället?), men jag kunde göra allt annat jag ville, inklusive en spontanresa till IKEA (då jag köpte en kottepalm och ett doftljus, för jag har ett problem).

Den här månaden är det också tight om man pengar, så jag tänkte att jag skulle göra samma sak ... och det har gått skitdåligt. Vi är inte ens en vecka in i månaden och jag har ingen aning om hur mycket pengar jag lagt ut. Eller på vad. Fan vad gött. Eller ikke.

Obviously vänder jag mig till Google för att hitta svaret på alla mina frågor ...

Google alltså ... svar på allt.

Man kan iaf hoppas på att få tillbaka på skatten från nästa vecka!!! Det kommer sitta jävligt fint om jag får det. Får nästan 19k tillbaka, så det ska väl lösa alla mina ekonomiska problem, hoppas jag. Sen vill jag iofs lägga undan nästan 10 av det, köpa en ny dator, nya löpskor ... mjo, som vanligt har man väl gjort av med pengarna innan man ens fått dem. Egentligen behöver jag ny telefon också, men fanskapet går ju loss på lika mycket som en ny dator såattehh det får vänta. Ett tag.

När är det min tur att vinna på lotto och bli skitrik?

True story.

Review: Djupa Ro

Djupa Ro by Lisa Bjärbo
My rating: 3 of 5 stars

Okej, jag gillade boken, men ... jag vet inte, varför har så många böcker fel huvudkaraktär? Har jag samma problem i mitt eget skrivande? Det hoppas jag inte.

Men liksom ... den är i första person och vi får inte veta huvudpersonens namn förrän på sida tre men på sida två förstår vi att hen är kär i en tjej och jag ba oh ... mm ... g ... lesbians!? Men så visade det sig vara en snubbe och jag blev besviken för självklart var det bara om hans straighta crush och obviously också om hans väns död.

Och sen kommer en annan manliga karaktär ut i slutet av boken och självklart är det sååååå svårt för den straight huvudpersonen. Han har ljugit för honom! Det kommer ta tid att vänja sig vid! Men det kommer inte ändra något!! Åtminstone inte efter att han gått igenom alla deras interaktioner det senaste året och kommer fram till att det inte var gay.

WHY!?!?!?!?! WHYYYYYY FUCKING WHYYYYY!!?!?!?!?!?!?!? Jag antar att författaren är straight för herrejävlagudar det är en så straight grej att göra, ta någons komma ut-berättelse och göra den till ett problem för den STRAIGHTA personen. Jag hade tyckt så mycket bättre om boken om den varit från gaykillens perspektiv: om att komma hem, att försöka hantera sin väns död och sin sexualitet och komma ut ... men nej, låt oss köra på en straight romans. Och visst, det kanske är bra om en straight person inte försöker skriva om det svåra i att komma ut, men ... du kanske inte ska få det att handla om hur jobbigt det är för den straighta vännen. Snälla, snälla, snälla gör inte det. Få det inte att framstå som normalt eller okej att reagera så när din vän kommer ut. Du behöver inte tid att hantera det. Du behöver inte tid att anpassa dig. Du behöver bara vara glad för din väns skull och inte få det att handla om dig själv i fem jävla minuter.

Men oookeeej, förutom det antar jag att jag gillade den.

View all my reviews

True story.

En smakebit på søndag: Den Unga Eliten

Har inte varit med på Smakebit på söndag på tusen år (eller ganska exakt ett år), men nu är det väl dags.

Jag har just påbörjat Den Unga Eliten av Marie Lu, hon som skrev Legend-trilogin. Den var rätt nice, men so far är jag inte alls imponerad av boken.

Jag trodde den utspelade sig i samma värld som Legend, men det verkar vara nån sorts high fantasy/superhjälte-aktigt istället. Vilket iofs låter som det skulle vara right up my alley, men en tredjedel in är jag ännu inte såld.

Oh well! Ni hittar mer smakebitar (från bättre böcker kanske) hos Mari.

True story.

Review: Carry On

Carry On by Rainbow Rowell
My rating: 4 of 5 stars

Jag är så glad att Harry Potter inte skrevs i första person.

Mitt största problem med den här boken är att den inte känns riktig. Den är fanfiction av fanfiction från en bok-i-en-bok ..... alltså det är meta på så många nivåer att jag inte ens vet var den passar inte. Det är inte den åttonde Simon SNo-boken, men jag tror inte att det är Caths fanfiction heller? Och det faktum att jag inte läst de första sju Simon Snow-böckerna är förvirrande som fan, det påminner mig om hur min pappa läste de första tre eller fyra Harry Potter-böckerna, hoppade till Deathyl Hallows och sen klagade på att den var ologisk (mest för att irritera mig tror jag). Det är någonting som saknas från den större historien.

Men den är inte dålig, absolut inte. Kärlekshistorien är ... åh, den är såå bra, typ den bästa Drarry-fanfic jag nånsin läst, även om jag ärligt talat inte riktigt läst nån sån på över tio år. Den funkar bara. Och jag var inte helt såld de första 150 sidorna, men så fort Baz dök upp blev den riktigt bra. Den byter perspektiv lite för ofta för min smak, men Bazs perspektiv tillför verkligen något till storyn, vilket är nice.

Jaja, gillade du Fangirl kommer du nästan säkert gilla den här!

View all my reviews

True story.

Ingenting är lika tyst som en ljudlös telefon

Jag vet att jag skickade ut mitt manus till förlag igår och att det är orimligt att vänta sig svar ... ja, kanske inte förrän efter sommaren (varför gör jag alltid förlagsutskick i maj!?), ändå börjar man ju genast vänta. Och vänta. Och vänta.

Väntan påminde mig dock om någonting jag stört mig på ett tag hos folk, vilket är förmågan att läsa in saker där ingenting finns att läsas in. Alltså, jag vet att det är en mänsklig egenskap som är svår att göra sig av med, den ligger till grund för typ all vår folktro och våra religioner, men ändå kan jag fan bli galen på folk som försöker förutspå vad förlagen menar när de troligtvis inte menar någonting alls.

Exempel på det är typ att försöka avgöra hur det går för ens manus beroende på svarstiden från förlaget. Typ "om förlagen gillar ditt manus svarar de snabbt, inom en månad" eller "om de inte hört av sig på ett halvår är det ett bra tecken för då diskuterar de fortfarande ditt manus". Really? För jag har inte hört av ett av förlagen jag skickat till på två år, antar att det är SKITBRA för mitt manus. Eller så har de bara glömt det. Eller skiter i att skicka refuseringar. I don't fucking know, allt jag vet är att jag inte blir utgiven av dem.

Eller när folk faktiskt får standardrefuseringar och ska försöka läsa mellan raderna på dem. Har de läst mitt manus? Ogillade de den här karaktären? Borde jag ha skrivit ett tydligare följebrev? Man letar efter ett enda ord i refuseringar som kan ge en ledtråd till vad som inte höll, TROTS ATT STANDARDREFUSERING BETYDER ATT DET ÄR EN STANDARD. Jag vet det, för jag har fucking jämfört standardrefuseringar, Chriss fantastiska manus som är en utgiven bok these days fick exakt samma standardrefusering från ett förlag som jag fick. Sen fick hon en del positiva utlåtanden också från andra förlag, men standardrefuseringen var densamma.

Poängen är att det finns ingen kod att knäcka, inga hemliga meddelanden, inget förlagsspråk som bara få utvalda kan förstå som kommer förklara varför de väntar/standardrefuserar/whatever. Ibland är en standardrefusering bara en standardrefusering.

Inte för att det gör väntan mer uthärdlig, but it's true.

True story.

Review: The Gathering

The Gathering by Kelley Armstrong
My rating: 4 of 5 stars

Mmmmm, älskar fan lite ungdomsböcker med magiska tjejer som huvudpersoner. Jag läser dem alla. Nästan lika mycket som jag läser alla ungdomsdystopier jag hittar. Älskar dem. Även när de är sämst.

Den här är inte sämst! Jag gillade verkligen huvudpersonen, hon var rolig på ett sätt som faktiskt var roligt, hon hade några flaws som hon konfronterades med, hon älskar djur ... och hon är SÅ GAY och det stör mig att hon inte fattar det. Kom igen nu, bli ihop med Sam. Snälla. Lämna den tråkiga snubben.

Mitt största problem är att det kändes som om ploten just kommit igång när den var slut. Den hade ingen riktigt story, utan mer en set-up för resten av serien. Vilket inte nödvändigtvis är dåligt, men jag satt ändå liksom och väntade på att den skulle börja när den slutade, så ... tja, jag antar att jag får läsa uppföljaren helt enkelt.

View all my reviews

True story.

Here I go again (on my own)

Idag var det äntligen dags igen! Mitt gamla manus, Fyra tidsresor och en ukulele, har under två år varit ute hos femton förlag, fått standardrefuseringar av tolv och inte hört ett pip från de övriga tre (jag blir bitter för då har jag inte ens ett refuseringsbrev att samla på som bevis för min möda ... FUUU). Nånstans har jag tvingats inse att manuset - iaf i sin nuvarande form - inte direkt kommer bli utgivet.

Whatever. Vad gör man? Gråter över det som aldrig varit? Skyller ifrån sig? Ger upp? Naah, don't fucking think so. Distraherar sig själv med ett nytt skrivprojekt? That's more like it. När jag satte mig ner inför NaNo 2014 trodde jag nog inte själv jag hade något bra på gång, men när jag var klar ... det var något helt annat. När jag redigerade det så blev det bara ännu bättre, mycket bättre än Fyra tidsresor och en ukulele, och den var ändå det bästa jag skrivit ever, för två år sen i alla fall.

Så nu, en sådär två år senare, är det dags igen.

Ja, mitt nya manus har det fina namnet De döda bits inte. Det är ungefär 100 utskrivna sidor kortare än min första manus vilket om inte annat gjorde det lättare skicka iväg med posten. Och det krävde inte lika mycket papper från mina föräldrar. Om jag någonsin blir utgiven antar jag att jag måste ge dem typ hälften av mitt förskott bara för att ersätta mängden papper de tvingats lägga ut med.

Jag är mer chill den här gången än före mitt första förlagsutskick. Har man refuserats femton gånger blir man väl det. Dessutom har jag ju deltagit i en jävla massa skrivtävlingar de senaste arton månaderna vilket jag antar också härdat mig en aning.

Men på ett bra sätt! Inför första utskicksomgången spenderade jag VECKOR bara med att researcha den biten, om hur man skrev följebrev, vilken font som var bäst, hur många förlag man ska skicka till, osv. Insåg i söndags att jag inte ens skrivit något följebrev till det här, men det var lätt ordnat. Skrev en ganska bra synopsis på NaNo-sidan som jag använde mig av (så där har ni ännu en anledning att skriva en synosis, kiddos!) och resten av strukturen hade jag sen gammalt. Det behövdes liksom inte läsas varje dag i tre veckor för att bli perfekt (ni tror jag skämtar but I don't). Vilket är nice.

Och det behövdes inte tolv frimärken heller. Kunde trycka ner det i en sån där L-påse från Posten, fett smidigt!! Ska bara skriva manus i den längden från och med nu så att jag inte behöver köpa de där enorma XL-påsarna. En mkt bra anledning till att inte skriva ett första manus på närmare 100k ord (finns iofs flera anledningar till att man inte bör göra det).

Fast en sak har inte förändrats: jungfrufärden sker fortfarande med snigelpost. Resten av förlagen, som accepterar via e-post, får det imorgon istället. Några traditioner kring sina utskick får man väl faktiskt behålla.

Aja, vi hoppas det går vägen den här gången, annars blir det väl ett nytt försök om ytterligare två år. Och två år efter det. Och efter det. Och efter det ... ja, ni fattar. Jag är bara 27, jag kommer ha massvis med chansen att bli publicerad i framtiden. I'm sure of it.

True story.

P.S. Den som är intresserad av berättelsen kan lyssna på min jätteinspirerande Spotify-playlist eller kolla min Pinterest-board. Eller så kan ni ljuga om att ni gjort det i kommentarerna bara för att göra mig glad. D.S.