I år igen.
Varför?
True story.
Visar inlägg med etikett Ell has a bad feeling about this. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ell has a bad feeling about this. Visa alla inlägg
lördag 4 juni 2016
onsdag 18 april 2012
tisdag 29 mars 2011
Casey vs Fuckface
Det här inlägget kommer nog bli lite personligt, så om ni bara är här för Charlie Sheen-videos och Mean Girls-citat kan ni skippa det.
Jag vet inte om någon missat videon med Casey, den femtonåriga mobbade killen som plötsligt får nog och slår ner sin mobbare, och sen dess hyllats över hela världen? Go, Casey, liksom. Men nu imorse läste jag en debattartikel från någon mupp som kallar sig Ketchupmamman, som kommer fram till tre saker:
- Det är synd om mobbaren.
- Mobboffer ska aldrig slå tillbaka, de måste bara ta det, jämt.
- Alla mobboffer är potentiella massmördare.
"Ok."
Om man bara ser slutet på den här videon, där Casey drämmer ner Fuckface i marken, då kanske man tycker att det är hemskt: ser man hela videon, där Fuckface upprepande gånger slår Casey i ansiktet - något som uppenbarligen pågått i år - då förstår inte jag hur man kan tycka synd om det lilla äcklet som blir nerdrämd i marken.
Well, det är rätt uppenbart att Ketchupmamman aldrig blivit mobbad, för i så fall skulle hon knappast sitta där och vara ironisk över att Casey slår tillbaka. Ja, han är dubbelt så stor som Fuckface, men och? Det betyder att han i flera år bara tagit emot fast han vet att han kunde ge Fuckface vad han förtjänar: det är inte som att han helt oprovocerat slagit ner någon för att det var kul.
Ketchupmamman försöker låtsas som att hon ser på saken objektivt, där alla är lika värda, men det märks rätt tydligt att hon faktiskt tycker att det är mest synd om den lilla ungen.
Själv tycker jag att videon är hemsk. En liten kille hoppar runt en större kille och riktar slag mot honom. Sedan får den större killen nog, lyfter upp pojken, och drämmer ner honom i stenläggningen. Min första tanke var knappast ”äntligen”, snarare ”herregud, bröt ungen ryggen nu? Är han död?"
Jo, det är ju exakt vad som hände, Fuckface "riktade slag" mot Casey. Han slog honom inte i ansiktet eller någonting, nej, han riktade lekfullt lite slag mot honom, och Casey är ju så mesig att han såklart ryckte till varje gång. Alltså, vilken tönt. Och som alla töntar kan han inte ha en civiliserad konversation med Fuckface, utan vänder sig till våld: typiskt töntar.
Att våld inte löser några problem kanske är sant om man lever i Smurfbyn, men det gör vi inte, och framför allt inte alla som måste gå till skolan varje dag och blir slagna eller får höra att de är värdelösa. Inte fan kan man sätta sig och prata med folk som ställer sig och skriver "WITCH NR 1" på ens skåp, medan man själv ser på och försöker få dem att sluta (och inte ens gör det när man drämmer skåpdörren i huvudet på dem). De kommer inte lyssna.
Sen är jag så jävla trött på att det alltid är synd om mobbare som har såna problem hemma. Okej, WHATEVER!? Alla mobbare har det inte så, en dels enda problem är att de lite osäkra och vill verka balla inför sig kompisar, någonting som varenda jävla människa haft problem med vid ett tillfälle eller annat. Skillnaden är att alla människor inte bestämmer sig för att ta ut det på andra som de stackars mobbarna gör.
Jag tycker det Casey gjorde var skitbra, och jag hoppas att Fuckface lämnar honom ifred nu. Ketchupmamman hintar lite fint om att Casey borde ha två riktiga vänner istället för 2 miljoner tummen upp på YouTube: jag vet ingenting om Caseys privatliv, men det finns faktiskt jävligt många som inte har några vänner som kan ställa upp för dem i skolan, och för dem kan 2 miljoner tummen upp på YouTube faktiskt vara någonting. Man får väl hoppas att det gör att flera kanske vågar slå tillbaka också.
True story.
måndag 24 januari 2011
Men åååhhh
That awkward moment när man inser att det inte är en rosa hamburgare utan ett franskt jäkla bakverk!
De ser fortfarande skitäckliga ut iofs. Och jag förstår inte varför man ska ha en sån all you can eat-buffé, men ändå.
True story.
De ser fortfarande skitäckliga ut iofs. Och jag förstår inte varför man ska ha en sån all you can eat-buffé, men ändå.
True story.
fredag 7 januari 2011
Fråga III
 |
| Mmmm, rosa hamburgare. |
True story.
måndag 22 november 2010
Courage Wolf
 |
| Källa: vem bryr sig? :P |
True story.
måndag 27 september 2010
Måndag
Så jag var nästan framme vid universitetet när jag insåg att jag glömt min matlåda. Och eftersom jag ska på bio ikväll så har jag inte råd att äta ute två gånger, så det var bara att vända hem igen. WOHO. Så nu missar jag föreläsningen och sitter hemma och pluggar istället. Kul.
När sånt här händer på en måndag kan jag inte låta bli att undra hur resten av veckan kommer att bli. Det känns ju inte som en bra början, liksom.
True story.
När sånt här händer på en måndag kan jag inte låta bli att undra hur resten av veckan kommer att bli. Det känns ju inte som en bra början, liksom.
True story.
lördag 19 juni 2010
If you have to kill me use a tommy-gun, baby
Jag känner mig som Cruella de Ville (eller Vil, ingen jävla aning om hur det stavas) just nu. Vilket ju inte alls är okej, för jag älskar djur och hon älskar att ha på sig djur. Så det blir helt fel. Men nyss var det lite som att vara hon när alla djur konspirerar mot henne.
Jag skojar inte, det är typ livsfarligt här ute på landet. Blev just brutalt attackerad av flertalet djur, och jag vet inte riktigt vad jag gjort för att förtjäna det. Jag är ingen Disney-brottsling! Jag är jättesnäll och vill nästan inte ens att maneterna ska utrotas längre!
Jag ska berätta om vad som hände (och sluta börja alla stycken med "jag"). Här på landet ligger inte toaletten i något av våra hus, utan vi har ett litet hus bredvid det största huset där det finns ett rum med ett förråd och ett med toalett. Ungefär tio meter bort in i skogen finns även ett utedass, men där går man väldigt sällan sen vi fick en riktig toalett istället för mulltoa.
Jag (fan också) hade bestämt mig för att ta en löptur, men behövde först gå och kissa. Glatt vandrar jag bort mot toaletten, men på trappen får jag se den största jävla bålgetingen EVER. Den var seriöst lika lång som en normal klädnypa, och det är inte lite! Det lilla fanskapet patrullerade runt på trappen och vägrade flytta på sig, och jag stod där i flera minuter och väntade på att den skulle ge sig iväg. Till sist trillade den ner vid sidan, och jag tänkte att därifrån kanske den inte ser mig om jag smyger ner till utedasset.
Vägen dit är dock mer eller mindre minerad av såna där svarta mördarsniglar (som inte är mördarsniglar om de inte är bruna, men jag vet inte vad de heter då), och ni som har sett mig freaka ur när jag ser en stor snigel med hus kan ju bara gissa hur mycket värre det blir med dem. Heelt jävla livrädd kämpar jag mig dock vidare för jag är rädd att bålgetingen ska få syn på mig och komma efter.
Väl framme sliter jag upp dörren till dass... BARA FÖR ATT DRABBAS AV ETT FLYGANFALL NÄR TRE ÖDLOR FALLER NER. Jag ger mig fan på att det är bålgetingen som flugit upp dem på dörren för att ordna den här attacken (mamma och pappa tror mig dock inte). En av dem landar på mitt ben, och jag hoppar bort från platsen, beredd på minst en explosion eller något. Fucking hell.
Trots att ödlorna verkar ha blivit minst lika rädda som jag och försvunnit vågar jag mig inte in på dass eftersom jag inte har en aning om vad bålgetingen mer har gömt där inne. Säkert maneter.
Så jag fortsätter tillbaka till den vanliga toaletten - undviker smidigt de väl utplacerade sniglarna och inser att bålgetingen måste ha planerat det här länge - och ser att den inte är kvar! YES! Glad som jag är sliter jag upp dörren... och då flyger han upp från sitt gömställe UNDER den! Säga vad man vill om bålgetingar, men de upprepar sig fan inte!
Livrädd att den ska kalla in hela kavalleriet (som jag nu fått veta bor ovanför toaletten) smäller jag igen dörren och springer in i stugan igen och börjar berätta allting för mamma. Hon avslutar snabbt sitt telefonsamtal, och följer med mig ut igen. Bålgetingen har nu börjat vandra upp och ner längsmed dörren för att försäkra sig om att ingen ska ta sig in.
Det är då jag bestämmer mig för att strunta i springturen och gå och bada istället. Bålgetingen har vunnit för tillfället (men enligt mamma som just var på toa är han inte där längre... vi får väl se!). Jag misstänker att han skickat ut spioner för en fluga vägrar lämna mig ifred när jag skriver det här, och dess påflugenhet verkar inte helt naturlig.
Om det här blir mitt sista blogginlägg så vet ni vad jag råkat ut för. Men fridlyst eller inte, bålgeting, om du läser det här, inse att jag inte ger mig utan en fight!!!
True story.
Jag skojar inte, det är typ livsfarligt här ute på landet. Blev just brutalt attackerad av flertalet djur, och jag vet inte riktigt vad jag gjort för att förtjäna det. Jag är ingen Disney-brottsling! Jag är jättesnäll och vill nästan inte ens att maneterna ska utrotas längre!
Jag ska berätta om vad som hände (och sluta börja alla stycken med "jag"). Här på landet ligger inte toaletten i något av våra hus, utan vi har ett litet hus bredvid det största huset där det finns ett rum med ett förråd och ett med toalett. Ungefär tio meter bort in i skogen finns även ett utedass, men där går man väldigt sällan sen vi fick en riktig toalett istället för mulltoa.
Jag (fan också) hade bestämt mig för att ta en löptur, men behövde först gå och kissa. Glatt vandrar jag bort mot toaletten, men på trappen får jag se den största jävla bålgetingen EVER. Den var seriöst lika lång som en normal klädnypa, och det är inte lite! Det lilla fanskapet patrullerade runt på trappen och vägrade flytta på sig, och jag stod där i flera minuter och väntade på att den skulle ge sig iväg. Till sist trillade den ner vid sidan, och jag tänkte att därifrån kanske den inte ser mig om jag smyger ner till utedasset.
Vägen dit är dock mer eller mindre minerad av såna där svarta mördarsniglar (som inte är mördarsniglar om de inte är bruna, men jag vet inte vad de heter då), och ni som har sett mig freaka ur när jag ser en stor snigel med hus kan ju bara gissa hur mycket värre det blir med dem. Heelt jävla livrädd kämpar jag mig dock vidare för jag är rädd att bålgetingen ska få syn på mig och komma efter.
Väl framme sliter jag upp dörren till dass... BARA FÖR ATT DRABBAS AV ETT FLYGANFALL NÄR TRE ÖDLOR FALLER NER. Jag ger mig fan på att det är bålgetingen som flugit upp dem på dörren för att ordna den här attacken (mamma och pappa tror mig dock inte). En av dem landar på mitt ben, och jag hoppar bort från platsen, beredd på minst en explosion eller något. Fucking hell.
Trots att ödlorna verkar ha blivit minst lika rädda som jag och försvunnit vågar jag mig inte in på dass eftersom jag inte har en aning om vad bålgetingen mer har gömt där inne. Säkert maneter.
Så jag fortsätter tillbaka till den vanliga toaletten - undviker smidigt de väl utplacerade sniglarna och inser att bålgetingen måste ha planerat det här länge - och ser att den inte är kvar! YES! Glad som jag är sliter jag upp dörren... och då flyger han upp från sitt gömställe UNDER den! Säga vad man vill om bålgetingar, men de upprepar sig fan inte!
Livrädd att den ska kalla in hela kavalleriet (som jag nu fått veta bor ovanför toaletten) smäller jag igen dörren och springer in i stugan igen och börjar berätta allting för mamma. Hon avslutar snabbt sitt telefonsamtal, och följer med mig ut igen. Bålgetingen har nu börjat vandra upp och ner längsmed dörren för att försäkra sig om att ingen ska ta sig in.
Det är då jag bestämmer mig för att strunta i springturen och gå och bada istället. Bålgetingen har vunnit för tillfället (men enligt mamma som just var på toa är han inte där längre... vi får väl se!). Jag misstänker att han skickat ut spioner för en fluga vägrar lämna mig ifred när jag skriver det här, och dess påflugenhet verkar inte helt naturlig.
Om det här blir mitt sista blogginlägg så vet ni vad jag råkat ut för. Men fridlyst eller inte, bålgeting, om du läser det här, inse att jag inte ger mig utan en fight!!!
True story.
fredag 2 april 2010
The most important discovery of all time and why you need to know about it
Oj, vad jag inte bloggat på ett tag. Mitt liv den senaste veckan har bestått av jobb och skola dock (jag har två jobb! How awesome am I? :P), så jag tycker nästan det kan vara förståeligt. Nuu kommer dock några härliga lediga dagar eftersom det är påsk.
Eftersom påsk har något med Jesus att göra tänkte jag att det här är ett perfekt tillfälle att skratta åt kreationisterna. Jag är ju a man of science så jag skrattar ju... mest för att jag inte vet om man ska göra det eller gråta. Jag kan tolerera många puckade åsikter om jag ska vara ärlig: live and let live och allt det där, men just här går min gräns.
När folk förnekar evolutionen och Big Bang. Jag har inga problem med att folk tror på Gud, eller tror på att Gud skapade universum - så länge man är som i en Dan Brown-bok och tänker sig att Gud skapade Big Bang. Jag kan inte gå med på att folk INTE tror på det.
Speciellt när folk säger "de har ju faktiskt inte lyckats bevisa Big Bang..." och tycker att därför måste man tro på vad bibeln säger. Ursäkta, men var var ni 1992? I mammas mage? Då är det kanske okej, men att säga att det inte är bevisat är som att hålla för öronen och skrika "LALALALLALAALA" när någon berättar dåliga nyheter för en. Läs på!!! Jag rekommenderar den utmärkta Big Bang av Simon Singh för ändamålet.
En av de första grejerna man insåg när man började hitta fossiler och tidsbestämma dem var att de var jävligt mycket äldre än de 6000 år som jorden enligt uppgift skulle vara. Och istället för att förändra fakta för att matcha teorierna, insåg de att "AHA, bibeln ljuger!" och bildade sin egen teori. Eller tja, alla gjorde ju inte det...
Man kan sammanfatta det hela med att bara för att du inte förstår vetenskapen bakom det så betyder det inte att det inte är sant. Eller som Sherlock Holmes skulle säga: "När alla andra förklaringar sviker är den enda återstående, hur otrolig den än förefaller, den enda rimliga."
Nej, allvarligt talat, jag tål inte kreationister. Det är ju därför jag hatar Chuck Norris, till exempel. Och väldigt gärna vill se filmen om Darwin (och bara lite för att Paul Bettany är med!).
TL;DR Fuck off kreationister.
True story.
Eftersom påsk har något med Jesus att göra tänkte jag att det här är ett perfekt tillfälle att skratta åt kreationisterna. Jag är ju a man of science så jag skrattar ju... mest för att jag inte vet om man ska göra det eller gråta. Jag kan tolerera många puckade åsikter om jag ska vara ärlig: live and let live och allt det där, men just här går min gräns.
När folk förnekar evolutionen och Big Bang. Jag har inga problem med att folk tror på Gud, eller tror på att Gud skapade universum - så länge man är som i en Dan Brown-bok och tänker sig att Gud skapade Big Bang. Jag kan inte gå med på att folk INTE tror på det.
Speciellt när folk säger "de har ju faktiskt inte lyckats bevisa Big Bang..." och tycker att därför måste man tro på vad bibeln säger. Ursäkta, men var var ni 1992? I mammas mage? Då är det kanske okej, men att säga att det inte är bevisat är som att hålla för öronen och skrika "LALALALLALAALA" när någon berättar dåliga nyheter för en. Läs på!!! Jag rekommenderar den utmärkta Big Bang av Simon Singh för ändamålet.
En av de första grejerna man insåg när man började hitta fossiler och tidsbestämma dem var att de var jävligt mycket äldre än de 6000 år som jorden enligt uppgift skulle vara. Och istället för att förändra fakta för att matcha teorierna, insåg de att "AHA, bibeln ljuger!" och bildade sin egen teori. Eller tja, alla gjorde ju inte det...
Man kan sammanfatta det hela med att bara för att du inte förstår vetenskapen bakom det så betyder det inte att det inte är sant. Eller som Sherlock Holmes skulle säga: "När alla andra förklaringar sviker är den enda återstående, hur otrolig den än förefaller, den enda rimliga."
Nej, allvarligt talat, jag tål inte kreationister. Det är ju därför jag hatar Chuck Norris, till exempel. Och väldigt gärna vill se filmen om Darwin (och bara lite för att Paul Bettany är med!).
TL;DR Fuck off kreationister.
True story.
söndag 31 maj 2009
Oj!
Jag skulle egentligen skriva ett blogginlägg om Clintan som blir 79 idag, men nu är jag mitt uppe i värsta strömavbrottet, så det blir inte så. Utan ström i snart två timmar! Laptop dör när som helst. SUCK.
http://www.dn.se/sthlm/stromavbrott-i-solna-taby-och-osteraker-1.880849#
That's enough of that shit.
http://www.dn.se/sthlm/stromavbrott-i-solna-taby-och-osteraker-1.880849#
That's enough of that shit.
söndag 31 augusti 2008
Hur får man ner ett rum i en väska?
En sak som är fruktansvärt frustrerande med den här flytta utomlands-grejen är att folk förväntar sig att man ska ta med så otroligt lite grejer. Jag äger jävligt mycket skit, det vet jag, men det är min skit, och jag behöver den. Men ska man flyga går det uppenbarligen inte att ta med mer än tjugo kilo, och då är det ju en bra idé att prioritera kläder.
Så långt är jag med, men sen blir det lite svårt: vad av allt ska man ta med? Småsaker med affektionsvärde? Nej, det tar bara upp plats. Filmer och böcker? Jag kan ju köpa nytt! I slutändan kommer jag bara fram till att det egentligen är lättast att bara ta kläder och sen bara skaffa allt jag vill ha väl i London.
Never own anything you can't walk away from in less than two seconds.
Svindlar-style liksom. Men det kommer antagligen sluta med att jag packar mina väskor fulla till bredden och skickar löjligt mycket grejer så att jag blir helt ruinerad. Men det kommer det väl vara värt.
That's enough of that shit.
Så långt är jag med, men sen blir det lite svårt: vad av allt ska man ta med? Småsaker med affektionsvärde? Nej, det tar bara upp plats. Filmer och böcker? Jag kan ju köpa nytt! I slutändan kommer jag bara fram till att det egentligen är lättast att bara ta kläder och sen bara skaffa allt jag vill ha väl i London.
Never own anything you can't walk away from in less than two seconds.
Svindlar-style liksom. Men det kommer antagligen sluta med att jag packar mina väskor fulla till bredden och skickar löjligt mycket grejer så att jag blir helt ruinerad. Men det kommer det väl vara värt.
That's enough of that shit.
tisdag 29 januari 2008
Problemet med många bra idéer är att de fungerar och sen visar sig vara inte så bra ändå
Problemet med riktigt bra idéer är ju när man genomför dem och plösligt sitter där och undrar vad som var så jävla genialt egentligen. Exempel: man är astrött runt sex på kvällen och lyckas (samtidigt som man garvar åt "missing sex" - vad tänkte jag med som lät mig själv ta beslut då!?) resonera sig fram till att "om jag går och lägger mig nu och sover nio timmar, så kommer klockan vara tre på natten, och då kommer jag vara pigg och sen kommer jag bli trött lagom till normal sovtid imorgon kväll".
Nu är klockan fyra och jag är fortfarande trött, plus att jag har absolut ingenting att göra för ingen annan är ju vaken. Jag funderar på att gå och borsta tänderna och lägga mig och sova två timmar till, för sen sak jag ju gå upp i alla fall. Jag skulle ju säkert kunna vara vaken och typ skriva, Trams skulle ju älska mig då, men problemet är att jag kan inte göra kaffe för jag riskerar att väcka min familj. Ofta man orkar vakna till då.
Ja, frågan är: borsta tänderna eller riskera att väcka föräldrarna? En sak är säker, jag är hädanefter förbjuden att tänka ut "geniala" planer när jag är övertrött. Jag tror jag måste skälla ut Trams som inte stoppade mig...
That's enough of that shit.
Nu är klockan fyra och jag är fortfarande trött, plus att jag har absolut ingenting att göra för ingen annan är ju vaken. Jag funderar på att gå och borsta tänderna och lägga mig och sova två timmar till, för sen sak jag ju gå upp i alla fall. Jag skulle ju säkert kunna vara vaken och typ skriva, Trams skulle ju älska mig då, men problemet är att jag kan inte göra kaffe för jag riskerar att väcka min familj. Ofta man orkar vakna till då.
Ja, frågan är: borsta tänderna eller riskera att väcka föräldrarna? En sak är säker, jag är hädanefter förbjuden att tänka ut "geniala" planer när jag är övertrött. Jag tror jag måste skälla ut Trams som inte stoppade mig...
That's enough of that shit.
tisdag 4 december 2007
And once again I can not sleep
Jag har legat och vridigt mig i en timme nu, det känns som att det är dags att ge upp. Är det adventsstjärnans fel kanske? Det skulle det kunna vara, förutom att jag har haft kuddar över huvudet så borde det vara ett problem? Och en timme? Jag har aldrig haft problem med att sova med stjärnskrället uppe några andra år, så jag vägrar det nu.
Jag gillar att frasen "Once again I can not sleep" dök upp i huvudet på mig när jag började skriva. Krävdes lite googling för att komma på varifrån jag fått det: James Blunts så My mistake. Han är bra, så jag lyssnar på låten nu. Känns fint och melankoliskt och himla juligt med stjärnan som lyser över datorn. R2 är mitt lilla Jesusbarn.
Nä, jag satte mig här igen för att styra upp lite skolarbete. Kan fan lika gärna få saker gjorda när jag ligger upp såhär istället för att bara slösa massa tid. Jävlar vad 2000-tal det känns egentligen, man får visst inte ens vara sömnlös i fred. Fast ju mer jag gör nu, desto mindre måste jag göra imorgon: typ se på TV mer brukar det innebära. Och det är ju Ugly Betty och Desperate Housewives imorgon, så det säger jag inte nej till.
Fast jag borde gjort mer idag, men jag tror inte det går. Jag har "räknat ut" att jag bara kan plugga på söndagar och tisdagar, alla andra dagar tappar jag orken och bara dör på. Spelar faktiskt ingen roll vad jag gör eller varför, det blir inget gjort alla andra dagar. Ja, ibland hatar jag mig själv.
Sover jag lite inatt blir det i alla fall inte svårt att somna imorgon, och man får väl försöka se det som en positiv sak antar jag. Jag hatar det här.
That's enough of that shit.
Jag gillar att frasen "Once again I can not sleep" dök upp i huvudet på mig när jag började skriva. Krävdes lite googling för att komma på varifrån jag fått det: James Blunts så My mistake. Han är bra, så jag lyssnar på låten nu. Känns fint och melankoliskt och himla juligt med stjärnan som lyser över datorn. R2 är mitt lilla Jesusbarn.
Nä, jag satte mig här igen för att styra upp lite skolarbete. Kan fan lika gärna få saker gjorda när jag ligger upp såhär istället för att bara slösa massa tid. Jävlar vad 2000-tal det känns egentligen, man får visst inte ens vara sömnlös i fred. Fast ju mer jag gör nu, desto mindre måste jag göra imorgon: typ se på TV mer brukar det innebära. Och det är ju Ugly Betty och Desperate Housewives imorgon, så det säger jag inte nej till.
Fast jag borde gjort mer idag, men jag tror inte det går. Jag har "räknat ut" att jag bara kan plugga på söndagar och tisdagar, alla andra dagar tappar jag orken och bara dör på. Spelar faktiskt ingen roll vad jag gör eller varför, det blir inget gjort alla andra dagar. Ja, ibland hatar jag mig själv.
Sover jag lite inatt blir det i alla fall inte svårt att somna imorgon, och man får väl försöka se det som en positiv sak antar jag. Jag hatar det här.
That's enough of that shit.
tisdag 20 november 2007
"I have a bad feeling about this."
Yay, jag kan inte sova. Eller kan och kan, först låg jag vaken för att sticka lite så att jag inte hade en halvmeter kvar imorgon. Nu är jag nere på bara 40 centimeter, heja heja. Eller int. Det ska gå, jag ska köa till Dödsrelikerna i egengjorda Ravenclaw-halsduk. Det är en önskan så stark att den gränsar till ett krav.
Sen skulle jag sova, men då var jag så worked up, så det gick såklart inte. Att göra det här natten innan man ska upp halv fem för att åka in till Gamla Stan är dumt, men vad kan man göra när man helt enkelt bara vägrar lyssna på sig själv? Jag började hatta runt i rummet och leta efter psykologiprovet jag inte lämnat in ännu (några veckor sent bara, hurra), och fick panik när det var borta.
Hittade det, försökte sova igen, började fundera över om jag ska göra psykologin eller filosofin på checkpoint-dagen, om jag ska skita i allt eller om jag ska vara vaken hela natten och läsa Therese Raquin. Hamnade här eftersom jag var tvungen att kolla vilka idor som gällde till psykologin: det var ytterst få, så jag satsar på att göra det.
Det riktigt tragiska är att jag aldrig vet vad jag ska plugga på nu för tiden, för jag har varit frånvarande så mycket pga den jävla huvudvärken att jag helt enkelt inte vet. Det här bådar inte gott.
That's enough of that shit.
Sen skulle jag sova, men då var jag så worked up, så det gick såklart inte. Att göra det här natten innan man ska upp halv fem för att åka in till Gamla Stan är dumt, men vad kan man göra när man helt enkelt bara vägrar lyssna på sig själv? Jag började hatta runt i rummet och leta efter psykologiprovet jag inte lämnat in ännu (några veckor sent bara, hurra), och fick panik när det var borta.
Hittade det, försökte sova igen, började fundera över om jag ska göra psykologin eller filosofin på checkpoint-dagen, om jag ska skita i allt eller om jag ska vara vaken hela natten och läsa Therese Raquin. Hamnade här eftersom jag var tvungen att kolla vilka idor som gällde till psykologin: det var ytterst få, så jag satsar på att göra det.
Det riktigt tragiska är att jag aldrig vet vad jag ska plugga på nu för tiden, för jag har varit frånvarande så mycket pga den jävla huvudvärken att jag helt enkelt inte vet. Det här bådar inte gott.
That's enough of that shit.
tisdag 5 juni 2007
I'm on the wrong side of a parallell universe
"Dammit," she realized. "I think I'm having a nervous breakdown."
She looked around at the bed she was flung in. Her well-overdue-for-a-bath body was sprawled lethargically on the well-overdue-for-a-change sheet. Tissues, sodden and balled, littered the duvet. Gathering dust on her chest of drawers was an untouched arsenal of chocolate. Scattered on the floor were magzines she'd been unable to concentrate on. The television in the corner relentlessly delivered daytime viewing direct to her bed. Yip, nervous-breakdown territory all right.
But something was wrong. What was it?
I always thought..." she tried. "You know, I always expected..."
Abruptly she knew. "I always thought it would be nicer than this..."
- Marian Keyes, Sushi for beginners
Det är precis sådär det är. Jag tillbringade några av de första timmarna av mitt sommarlov med att gråta mig igenom A Cinderella Story. Något säger mig att det blir mycket sånt de kommande dagarna. Har en hel hög med filmer som jag tänkte ta mig igenom, har redan hunnit med Tio orsaker, och ikväll funtar jag på Girls just wanna have fun.
Men det var skolavslutning idag, och det påminner mig alltid om när jag slutade nian. I alla fall när de sjunger, för det blir alltid instant flashbacks till när en av de som slutade då sjöng. Han hade i säkert fyra år varit - ni vet - den där skumma killen som ingen riktigt ville umgås med. Som alltid dök upp på Friends-mötena men som vi inte kunde göra nåt åt för ingen mobbade ju honom direkt. Hur som helst så skulle han sjunga och alla tänkte att "det här kommer inte sluta bra" och det var den där "han kommer göra bort sig rejält"-stämningen.
Snacka om att vi blev ägda. Han sjöng "Tears in heaven" så bra att typ alla grät. Alla mammor i alla fall, och säkert hälften av eleverna. Det måste ha känts så bra, bara. Jag hoppas han ställer upp i Idol eller nåt någon gång för han går vidare direkt, jag lovar.
That's enough of that shit.
måndag 4 juni 2007
I get by with a little help from Friends
RACHEL: Um, ok, uh, oh god, um, when you and uh Ross first started going out, it was really hard for me, um, for many reasons, which I'm not gonna bore you with now, but um, I just, I see how happy he is, you know, and how good you guys are together, and um, Monica's always saying how nice you are, and god I hate it when she's right.
JULIE: Thanks. Hey, listen, would you like to go to a movie sometime or something?
RACHEL: Yeah, that'd be great. I'd love it.
JULIE: I'd love it too. Shoot, I gotta go. So, I'll talk to you later.
RACHEL: All right, Julie. [Julie leaves] What a manipulative bitch!
****
Jag tar en paus ett tag nu. Inget Feffo, ingen bilddagbok (fast jag kollar väl in mina kommentarer där någon gång om dagen), inget Helgon. Kanske lite Popmundo om jag orkar, och några bloggar, men jag ska hålla mig borta några dagar nu. En vecka om jag orkar.
Jag behöver det hur som helst. Det har varit jobbigt de senaste månaderna, och även om jag trodde det var lugnt bevisade den här helgen att det nog inte var så. Så det blir lite exil tills jag är på rätt sida igen. Ifall nån undrar.
That's enough of that shit.
Dagens :D
Jag vill ha skivan It's Glamrock!
JULIE: Thanks. Hey, listen, would you like to go to a movie sometime or something?
RACHEL: Yeah, that'd be great. I'd love it.
JULIE: I'd love it too. Shoot, I gotta go. So, I'll talk to you later.
RACHEL: All right, Julie. [Julie leaves] What a manipulative bitch!
****
Jag tar en paus ett tag nu. Inget Feffo, ingen bilddagbok (fast jag kollar väl in mina kommentarer där någon gång om dagen), inget Helgon. Kanske lite Popmundo om jag orkar, och några bloggar, men jag ska hålla mig borta några dagar nu. En vecka om jag orkar.
Jag behöver det hur som helst. Det har varit jobbigt de senaste månaderna, och även om jag trodde det var lugnt bevisade den här helgen att det nog inte var så. Så det blir lite exil tills jag är på rätt sida igen. Ifall nån undrar.
That's enough of that shit.
Dagens :D
Jag vill ha skivan It's Glamrock!
måndag 28 maj 2007
Hon kraschade alltid i samma bil
”Jag kommer hem till dej jag är en händig man.
Jag finns för dej, jag kommer så fort jag bara kan.
Jag lyssnar på dej, håller om dej, erbjuder en hand.
Och vill du jag ska stanna är jag en händig man.”
Jag finns för dej, jag kommer så fort jag bara kan.
Jag lyssnar på dej, håller om dej, erbjuder en hand.
Och vill du jag ska stanna är jag en händig man.”
Åh, god damn it, jag älskar Per Gessle. <3
Börjar bli lite smått nervös inför jobbintervjun imorgon, men intalar mig att de nog inte skulle vilja träffa mig om jag inte verkar vara rätt person. Och jag är ju så rätt det bara kan bli också.
That's enough of that shit.
You're still in bed at ten...
Ick. Vaknade imorse med ont i halsen och huvudvärk och bestämde mig för att stanna hemma (vilket SUGER, för jag missar Dreaners MacBeth-uppspel och jag missar att fika med Svedski OCH jag missar slutet på Fight Club - dö!). Så efter att ha ringt körskolan och avbokat massa körlektioner (jobbintervju/inte tid/skola/vem bryr sig) vet jag inte riktigt vad jag ska göra resten av dagen. Jag borde sätta igång med historia a, men jag har inte boken hemma, och dessutom lovade Z att hjälpa mig med det på onsdag istället då vi är lediga.
Så jag tror jag ska läsa Frida-tidningar, äta chips och spela Shrek 2 som jag köpte igår. Låter lagom djupt och ansträngande. Kanske ska se ikapp Stargate och Ugly Betty också när jag ändå är i farten. Ja, det blir nog en djup dag hur som helst.
That's enough of that shit.
Så jag tror jag ska läsa Frida-tidningar, äta chips och spela Shrek 2 som jag köpte igår. Låter lagom djupt och ansträngande. Kanske ska se ikapp Stargate och Ugly Betty också när jag ändå är i farten. Ja, det blir nog en djup dag hur som helst.
That's enough of that shit.
lördag 12 maj 2007
These boots are made for walking
Nej, klockan är inte alls halv fem och jag har inte alls terapiskrivit hela natten, jag lovar. Borde verkligen sova, men jag har inte mått bra så jag skrev massa. Ni ska läsa. La upp skiten på Färdlektyr (enda sidan jag kan publicera saker på, Sockerdricka är strictly MAT-gänget) men det går inte att länka där, så nu lägger jag ut allt här istället. Kommentera iaf!
-------
Så det var såhär det kändes att bli knivhuggen. Iris stapplade några steg bakåt och kände instinktivt efter mot smärtan i hennes bröst, bara för att inse att det inte fanns någon kniv där. Helvete, helvete. Ett enda ord flög genom hennes huvud när hon insåg att det som egentligen hänt var värre än en kniv i magen. Att se den hon älskade mest av alla kyssa någon annan var ett helt annat sorts ”take my breath away” än vad hon ville vara med om. Rätt kyss, fel person.
På ostadiga ben lyckades hon backa ytterligare några meter och snubbla in på en sidogata, där sjönk hon ihop på den kalla trottoaren, lutad mot en vägg. Hennes huvud föll hårt ner mot knäna, och när hon fäste blicken på trottoaren och insåg hon att hon grät ganska häftigt också. Det var ingen idé att ens försöka sluta.
Hon hade ju vetat att det här skulle hända. Självklart skulle han gå vidare, hon hade bara inte trott att det skulle gå så fort. Och hon hade inte en aning om att det skulle vara såhär svårt att acceptera det.
Med suddig blick fiskade hon upp mobilen ur fickan, bara för att lägga ner den igen när hon insåg att hon inte hade någon att ringa. Det fanns väl ett par som kanske skulle kunna förstå henne, men eftersom hon tillbringat de senaste veckorna med att förklara för alla hon kände hur bra livet var utan honom ville hon inte erkänna hur mycket hon faktiskt ljugit när hon sagt det. Uppgivet åkte mobilen raka vägen ner i handväskan igen.
Här skulle hon sitta tills världen blev snäll igen, och det sa sig själv att det kunde ta tid.
- Ehm, hallå… tjejen?
Rösten som plötsligt drog tillbaka Iris till verkligheten, som fick henne att inse att hon faktiskt satt precis bredvid en central gata i Stockholm och inte befann sig instängd på sitt rum, hade kunnat tillhöra precis vem som helst.
- Hej, fortsatte rösten när Iris såg upp och märkte att den tillhörde en tjej som verkade vara ungefär i hennes ålder. Ehm, hur är det?
Iris var på väg att svara, men så kom hon på att hon faktiskt inte hade en aning om hur det var, så hon ryckte bara på axlarna.
- Eller ja, liksom… fortsatte tjejen. Det är väl sämst, såklart. Men det känns taskigt att bara gå förbi utan att fråga, typ. Vill du ha en kram eller nåt? Eller en näsduk eller en McFlurry?
Iris snörvlade lite och försökte torka bort tårarna.
- Jag skulle kunna behöva en kram, erkände hon till sist, med ett tafatt leende åt det surrealistiska i det hela.
Tjejen gled ner bredvid henne, och slog tröstande sina armar runt Iris. Utan att säga något bara satt de där, den ena gråtandes och den andra mumlandes lugnande ord om att det skulle bli bättre. Så satt de, tills Iris tårar slutligen tog slut, och allt som återstod var några fåniga snörvlanden.
- Fan, mumlande hon. Jag hatar män.
- Don’t we all? undrade tjejen med ett leende. Har de gjort nåt speciellt eller kom du bara att tänka på hur värdelösa de är helt plötsligt?
Iris tvingade fram ett leende.
- Det skulle varit ett år imorgon, förklarade hon. Och han kommer spendera den dagen med nån annan! hennes röst brast på de sista orden och återigen började tårar fylla hennes ögon.
- Är det de där jävlarna som står och elvispar vid övergångsstället? undrade tjejen. Seriöst, jag funderade på att boka ett hotellrum åt dem!
En nick från Iris fick henne att fortsätta sin diss, det verkade ha en uppmuntrande inverkan på hennes nyfunna gråtande väninna.
- Om det är till nån tröst såg det jäkligt amatörmässigt ut också.
- Han var inte jättebra på att hångla, erkände Iris.
- Menar du? Det ironiska i hennes röst kunde bara mätas med minen och blicken hon gjorde samtidigt – Iris brast ut i skratt på riktigt.
Som om det var en tyst överenskommelse mellan dem räckte tjejen plötsligt över sin mobiltelefon, en skinande ny Z610 som man lätt kunde spegla sig i, och en mascara till Iris, samtidigt som hon reste sig upp för att kolla läget lite snabbt.
- De har gått och du ser okej ut, sa hon när hon återvände. McDonalds eller vego-café några gator bort?
- Ta inte illa upp, men jag föredrar McDonalfs, svarade Iris.
- Inga problem. Jag hatar böngroddar.
Några timmar senare hade Iris ett nytt nummer och ett nytt namn att lägga in i sin telefonbok. Amanda. De hade suttit i flera timmar på McDonalds och diskuterat män, och varför de hatade dem. Amanda hade tagit sig tid att lyssna på hela Iris historia, utan att bittert be henne gå vidare eller bara strunta i det. Och Iris hade kunnat koppla av och tänka på nåt annat när Amanda berättade om alla idioter hon träffat på genom åren. Och båda två hade mer och mer drabbats att känslan av att det var precis det här de behövde.
De fortsatte träffas med jämna mellanrum när de båda råkade vara i stan, och höll SMS-kontakt när de var upptagna. När SMSandet blev för dyrt fortsatte de på telefon, och det dröjde inte många veckor innan de började höras av dagligen på telefon och träffas allt oftare bara för att titta på TV tillsammans.
- Okej, MacGyver, Jack Sparrow eller Brad Pitt, du ska gifta dig med en, vara bästis med en annan, och dödsfiende med en tredje? Amanda målade upp ett scenario och Iris suckade.
- Matte, nationella, imorgon, är det svar nog? försökte hon.
- Nope, kom igen nu. Jag kan gissa åt dig! Jag menar, du skulle aldrig kunna gifta dig med MacGyver, du idoliserar honom för mycket.
- Mannen som är bäst på allt, mumlade Iris lite halvt medan hon verkligen, verkligen försökte koncentrera sig på den räta linjens ekvation.
- Så han blir bästis, och jag tror du gifter dig med Brad Pitt.
- Vadå, så jag ska vara dödsfiende med Jack Sparrow?
- Skulle du gifta dig med honom, eller? Han skulle ju bedra dig innan du hann vara otrogen med Brad!
- Okej, okej, gick Iris med på och la bort matteboken – tillfälligt. Luke Skywalker, David Hasselhoff och Ashton Kutcher – personlig stylist, älskare och rival.
- Lätt Don’t Hassel the Hoff som stylisten i alla fall, skrattade Amanda till svar.
Sån var deras relation, enkel och kravlös, kanske inte den sortens vänskap som gjorde underverk för studierna, men utan tvekan den som räddade en från den vanliga vardagsångesten. Ett dåligt prov botades med shopping, och rykten om ex man ännu inte var helt över botades med en heldag på stan och romantisk komedi på kvällen.
Det var just en sån dag som det absolut otänkbara hände och Iris lyckades bryta av klacken på sina älskade högklackade som tagit henne genom stan hundratals gånger innan. I valet mellan att åka hem och byta eller köpa nya och fortsätta dagen på stan beslutade Amanda att de åtminstone kunde titta om det fanns några värdiga kandidater i närmsta skobutik. Och Iris lät sig övertalas.
De fick syn på stövlarna exakt samtidigt och visste genast att det var de som Iris skulle ha. Smal, hög klack, svart läder som räckte ungefär hälften upp på låret: ”these boots were made for walking” konstaterade Amanda lyriskt när Iris bytte om till dem i butiken och fick sina gamla nerpackade i en påse.
Och Iris kände sig genast som en ny person när hon tog sina första steg i dem. De satt perfekt. Det hade varit kärlek vid första ögonblicket, och det var så uppenbart att de var gjorda för varandra. De klickade precis lagom högt när klacken slog i marken, och Amanda skrattade åt henne när hon helt enkelt inte kunde sluta le.
Utan att de märkte det hade de kommit till precis den plats där de två hade träffats, bara tjugo meter ifrån övergångsstället där Iris sist hade sett sitt ex och den andra tjejen. Och nu, precis som då, kunde man se hur den mörkhårige pojken som krossat hennes hjärta stod bredvid rödljuset och lekte torktumlare med en ny tjej. De båda flickorna såg på varandra och skakade synkroniserat på sina huvuden: chansen måste varit en på miljonen och ändå hände det.
- Överlever du? undrade Amanda oroligt.
Iris tog ett djupt andetag och lät blicken vandra över pojken och flickan igen. Hon kände hur den välbekanta och obehagliga magkänslan återvände, hur det började knyta sig strax under naveln, och hur det började bli svårt att andas – bara för att plötsligt känna hur allting släppte. Istället sprack hennes läppar upp i ett stort leende och hon nickade mot Amanda.
- These boots are made for walking, började hon sjunga, och hennes vän fyllde snabbt i:
- And that’s just what they do!
Samtidigt som det slog om till grönt passerade de det oavbrutet hånglande paret, och avslutade tillsammans:
- One of these days these boots are gonna walk all over you!
That's enough of that shit.
Och typ... kommentera, snälla? ^^
-------
Så det var såhär det kändes att bli knivhuggen. Iris stapplade några steg bakåt och kände instinktivt efter mot smärtan i hennes bröst, bara för att inse att det inte fanns någon kniv där. Helvete, helvete. Ett enda ord flög genom hennes huvud när hon insåg att det som egentligen hänt var värre än en kniv i magen. Att se den hon älskade mest av alla kyssa någon annan var ett helt annat sorts ”take my breath away” än vad hon ville vara med om. Rätt kyss, fel person.
På ostadiga ben lyckades hon backa ytterligare några meter och snubbla in på en sidogata, där sjönk hon ihop på den kalla trottoaren, lutad mot en vägg. Hennes huvud föll hårt ner mot knäna, och när hon fäste blicken på trottoaren och insåg hon att hon grät ganska häftigt också. Det var ingen idé att ens försöka sluta.
Hon hade ju vetat att det här skulle hända. Självklart skulle han gå vidare, hon hade bara inte trott att det skulle gå så fort. Och hon hade inte en aning om att det skulle vara såhär svårt att acceptera det.
Med suddig blick fiskade hon upp mobilen ur fickan, bara för att lägga ner den igen när hon insåg att hon inte hade någon att ringa. Det fanns väl ett par som kanske skulle kunna förstå henne, men eftersom hon tillbringat de senaste veckorna med att förklara för alla hon kände hur bra livet var utan honom ville hon inte erkänna hur mycket hon faktiskt ljugit när hon sagt det. Uppgivet åkte mobilen raka vägen ner i handväskan igen.
Här skulle hon sitta tills världen blev snäll igen, och det sa sig själv att det kunde ta tid.
- Ehm, hallå… tjejen?
Rösten som plötsligt drog tillbaka Iris till verkligheten, som fick henne att inse att hon faktiskt satt precis bredvid en central gata i Stockholm och inte befann sig instängd på sitt rum, hade kunnat tillhöra precis vem som helst.
- Hej, fortsatte rösten när Iris såg upp och märkte att den tillhörde en tjej som verkade vara ungefär i hennes ålder. Ehm, hur är det?
Iris var på väg att svara, men så kom hon på att hon faktiskt inte hade en aning om hur det var, så hon ryckte bara på axlarna.
- Eller ja, liksom… fortsatte tjejen. Det är väl sämst, såklart. Men det känns taskigt att bara gå förbi utan att fråga, typ. Vill du ha en kram eller nåt? Eller en näsduk eller en McFlurry?
Iris snörvlade lite och försökte torka bort tårarna.
- Jag skulle kunna behöva en kram, erkände hon till sist, med ett tafatt leende åt det surrealistiska i det hela.
Tjejen gled ner bredvid henne, och slog tröstande sina armar runt Iris. Utan att säga något bara satt de där, den ena gråtandes och den andra mumlandes lugnande ord om att det skulle bli bättre. Så satt de, tills Iris tårar slutligen tog slut, och allt som återstod var några fåniga snörvlanden.
- Fan, mumlande hon. Jag hatar män.
- Don’t we all? undrade tjejen med ett leende. Har de gjort nåt speciellt eller kom du bara att tänka på hur värdelösa de är helt plötsligt?
Iris tvingade fram ett leende.
- Det skulle varit ett år imorgon, förklarade hon. Och han kommer spendera den dagen med nån annan! hennes röst brast på de sista orden och återigen började tårar fylla hennes ögon.
- Är det de där jävlarna som står och elvispar vid övergångsstället? undrade tjejen. Seriöst, jag funderade på att boka ett hotellrum åt dem!
En nick från Iris fick henne att fortsätta sin diss, det verkade ha en uppmuntrande inverkan på hennes nyfunna gråtande väninna.
- Om det är till nån tröst såg det jäkligt amatörmässigt ut också.
- Han var inte jättebra på att hångla, erkände Iris.
- Menar du? Det ironiska i hennes röst kunde bara mätas med minen och blicken hon gjorde samtidigt – Iris brast ut i skratt på riktigt.
Som om det var en tyst överenskommelse mellan dem räckte tjejen plötsligt över sin mobiltelefon, en skinande ny Z610 som man lätt kunde spegla sig i, och en mascara till Iris, samtidigt som hon reste sig upp för att kolla läget lite snabbt.
- De har gått och du ser okej ut, sa hon när hon återvände. McDonalds eller vego-café några gator bort?
- Ta inte illa upp, men jag föredrar McDonalfs, svarade Iris.
- Inga problem. Jag hatar böngroddar.
Några timmar senare hade Iris ett nytt nummer och ett nytt namn att lägga in i sin telefonbok. Amanda. De hade suttit i flera timmar på McDonalds och diskuterat män, och varför de hatade dem. Amanda hade tagit sig tid att lyssna på hela Iris historia, utan att bittert be henne gå vidare eller bara strunta i det. Och Iris hade kunnat koppla av och tänka på nåt annat när Amanda berättade om alla idioter hon träffat på genom åren. Och båda två hade mer och mer drabbats att känslan av att det var precis det här de behövde.
De fortsatte träffas med jämna mellanrum när de båda råkade vara i stan, och höll SMS-kontakt när de var upptagna. När SMSandet blev för dyrt fortsatte de på telefon, och det dröjde inte många veckor innan de började höras av dagligen på telefon och träffas allt oftare bara för att titta på TV tillsammans.
- Okej, MacGyver, Jack Sparrow eller Brad Pitt, du ska gifta dig med en, vara bästis med en annan, och dödsfiende med en tredje? Amanda målade upp ett scenario och Iris suckade.
- Matte, nationella, imorgon, är det svar nog? försökte hon.
- Nope, kom igen nu. Jag kan gissa åt dig! Jag menar, du skulle aldrig kunna gifta dig med MacGyver, du idoliserar honom för mycket.
- Mannen som är bäst på allt, mumlade Iris lite halvt medan hon verkligen, verkligen försökte koncentrera sig på den räta linjens ekvation.
- Så han blir bästis, och jag tror du gifter dig med Brad Pitt.
- Vadå, så jag ska vara dödsfiende med Jack Sparrow?
- Skulle du gifta dig med honom, eller? Han skulle ju bedra dig innan du hann vara otrogen med Brad!
- Okej, okej, gick Iris med på och la bort matteboken – tillfälligt. Luke Skywalker, David Hasselhoff och Ashton Kutcher – personlig stylist, älskare och rival.
- Lätt Don’t Hassel the Hoff som stylisten i alla fall, skrattade Amanda till svar.
Sån var deras relation, enkel och kravlös, kanske inte den sortens vänskap som gjorde underverk för studierna, men utan tvekan den som räddade en från den vanliga vardagsångesten. Ett dåligt prov botades med shopping, och rykten om ex man ännu inte var helt över botades med en heldag på stan och romantisk komedi på kvällen.
Det var just en sån dag som det absolut otänkbara hände och Iris lyckades bryta av klacken på sina älskade högklackade som tagit henne genom stan hundratals gånger innan. I valet mellan att åka hem och byta eller köpa nya och fortsätta dagen på stan beslutade Amanda att de åtminstone kunde titta om det fanns några värdiga kandidater i närmsta skobutik. Och Iris lät sig övertalas.
De fick syn på stövlarna exakt samtidigt och visste genast att det var de som Iris skulle ha. Smal, hög klack, svart läder som räckte ungefär hälften upp på låret: ”these boots were made for walking” konstaterade Amanda lyriskt när Iris bytte om till dem i butiken och fick sina gamla nerpackade i en påse.
Och Iris kände sig genast som en ny person när hon tog sina första steg i dem. De satt perfekt. Det hade varit kärlek vid första ögonblicket, och det var så uppenbart att de var gjorda för varandra. De klickade precis lagom högt när klacken slog i marken, och Amanda skrattade åt henne när hon helt enkelt inte kunde sluta le.
Utan att de märkte det hade de kommit till precis den plats där de två hade träffats, bara tjugo meter ifrån övergångsstället där Iris sist hade sett sitt ex och den andra tjejen. Och nu, precis som då, kunde man se hur den mörkhårige pojken som krossat hennes hjärta stod bredvid rödljuset och lekte torktumlare med en ny tjej. De båda flickorna såg på varandra och skakade synkroniserat på sina huvuden: chansen måste varit en på miljonen och ändå hände det.
- Överlever du? undrade Amanda oroligt.
Iris tog ett djupt andetag och lät blicken vandra över pojken och flickan igen. Hon kände hur den välbekanta och obehagliga magkänslan återvände, hur det började knyta sig strax under naveln, och hur det började bli svårt att andas – bara för att plötsligt känna hur allting släppte. Istället sprack hennes läppar upp i ett stort leende och hon nickade mot Amanda.
- These boots are made for walking, började hon sjunga, och hennes vän fyllde snabbt i:
- And that’s just what they do!
Samtidigt som det slog om till grönt passerade de det oavbrutet hånglande paret, och avslutade tillsammans:
- One of these days these boots are gonna walk all over you!
That's enough of that shit.
Och typ... kommentera, snälla? ^^
onsdag 9 maj 2007
När 1 + 1 blir 2
Om tjugo minuter ska jag åka till skolan och skriva nationellt prov i matte c. :S Eftersom jag tentade av både a- och b-kursen betyder det att det är mitt första matte-nationella sen nian och jag är fett nervös för jag har såklart inte alls pluggat så bra som jag borde. Och det här är ju mer eller mindre betygsavgörande också, yay.
Lyckligtvis ska min gode vän och ständiga vapendragare Zackrid joina mig till skolan som moraliskt stöd, så med lite tur kommer jag inte behöva springa runt timmen innan och hyperventilera ekorre style. När man väl sitter på provet får det ju bära eller brista, då är det jag och min formelsamling mot världen, det är ju tiden innan som är riktigt jobbig.
Och jag hoppas verkligen min formelsamling och grafritande miniräknare ligger i mitt skåp annars dör jag (eller skriver ut en ny och lånar av Z, men det hör inte hit).
That's enough of that shit.
Lyckligtvis ska min gode vän och ständiga vapendragare Zackrid joina mig till skolan som moraliskt stöd, så med lite tur kommer jag inte behöva springa runt timmen innan och hyperventilera ekorre style. När man väl sitter på provet får det ju bära eller brista, då är det jag och min formelsamling mot världen, det är ju tiden innan som är riktigt jobbig.
Och jag hoppas verkligen min formelsamling och grafritande miniräknare ligger i mitt skåp annars dör jag (eller skriver ut en ny och lånar av Z, men det hör inte hit).
That's enough of that shit.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)