Allt är skit. Eller ok, det var dramatiskt, men det är typ sant. Jag har fortfarande inget jobb, jag är fortfarande stressad över att jag inte får tillräckligt många timmar på museet, och trots att jag kommer få 25k tillbaka på skatten (alltså va!?) kan jag inte ens vara taggad för jag tänker bara på hur de pengarna kommer gå åt när jag inte tjänar tillräckligt på museet varje månad.
Antar att det enda som är bra är att jag och Martin officiellt löst vår kris och är "ihop" nu, vad fan det nu betyder. Att jag är hans flickvän och han är min pojkvän. Någonstans har jag ändå trott att det skulle ändra någonting, att bara det hände så skulle allt bli bra, hela livet falla på plats, men det funkar ju inte så. Två meningar sedan är nog första gången jag använt frasen "min pojkvän" sedan vi bestämde det. Det känns weird. Han är ju fortfarande bara Martin, liksom.
Jag behöver en plan, okej? Det känns som att det finns extremt lite saker i mitt liv jag kan kontrollera nu så jag tänkte ge mig ut på en väg som många har sladdat av förr och fokusera på min träning istället. Jag har ju lovat mig själv att springa ett maraton i år, och först hade jag siktet inställt på Stockholm maraton (jag anmälde mig nästan i höstas), men jag vet inte. Av personliga skäl vill jag springa Sthlm-maran 2018 (därför att enligt min mor blev jag till efter att min far sprang Stockholm maraton 1988), men jag vet inte om jag vill att det ska bli min första mara, you know?
Som Martina Haag så fint sammanfattade det i Heja, heja (som jag fan ska läsa om snart):
"Det är lite som att bli av med oskulden. Man vill ju inte ligga med den killen som alla andra redan har legat med (Stockholm Marathon). Men man vill ju inte heller ge sin oskuld till den i och för sig snygga och världsvana, men ack så snobbiga killen från Carssons skola (Paris Marathon). Och trots att man egentligen är lite sugen på att testa killen i parallellklassen, som nästan redan nu är på väg att slå igenom som popstjärna, så tappar man ändå sugen eftersom man vet att han hånglar runt med en massa olika tjejer hela tiden (New York Marathon). Nej, jag vill ligga med någon som är min egen. Så att ingen direkt ska komma och säga till mig efteråt att: Jaha, han. Honom låg jag med redan för ett år sen."
Så Stockholm Marathon är out (NEJ JAG VET INTE OM DET STAVAS MARATON ELLER MARATHON OCH JAG BRYR MIG INTE HELLER). Men det är ju inte ens enda alternativ direkt, och efter att ha funderat lite slog det mig att Umeå kanske har nån nice mara. Då kan jag tvinga Martin att heja på mig, eftersom han missade min först halvmara första hösten.
Umemaran är 7 oktober i år. Det är 28 veckor dit och som av en slump hittade jag ett träningsprogram för maraton som tar 26 veckor att genomföra. Om jag börjar med vecka 2 (för vecka 1 är nästan för enkel) ger det mig en felmarginal på 3 veckor. Det känns doable! Dessutom är Umemaran knappast lika sexig som nån av de större marorna, och jag kan säkert vänta med att anmäla mig, så om träningen eller mitt förhållande skiter sig behöver jag inte förlora någon anmälningsavgift.
Och då har jag en plan. Något att ägna mig åt. Om någon frågar "vad gör du nu för tiden?" och jag inte orkar svara någonting vettigt kan jag säga "tränar inför ett maraton" och sen pratar träningsstrategier tills de flyr hals över huvud och lämnar mig ifred. Träningsprogrammet verkar roligt och jag skulle kunna köra simning som crosstraining eftersom det bara är varannan vecka och jag kanske kan unna mig ett klippkort på badhuset för min skatteåterbäring, för jag har saknat att simma.
Yes. Jag tror på det här. Framför allt gillar jag att det inte är mitt eget träningsprogram, så det blir som att någon annan talar om för mig vad fan jag ska göra mig med mitt liv. Precis vad jag behöver.
True story.
