Började 13.30 idag (inte riktigt lika lugn dag som i måndags, men nog lär jag hinna med att dricka te och se julkalendern ändå) och det gav mig en väldigt lång morgon. Så vad göra? Well, ge sig ut och springa såklart. Och gå en sväng förbi biblioteket på vägen till jobbet. Så jävla nice. Löpningen alltså. Igår julstädade jag hela lägenheten och bakade lussebullar, och medan bullarna jäste (i två timmar?!) tog jag ett långt, varmt bad och läste bland annat ut en bok, och lite Runner's World.
Att läsa om löpning är ett av mina favoritsätt att bli motiverad på, och i numret jag läste fanns en artikel om stress och träning. Med tanke på att jag känt mig jävligt stressad lately kände jag mig jävligt träffad, för jag vet ju att det faktum att inte inte sprungit ordentligt sedan oktober är en av anledningarna till att allt känns så jobbigt. Och där och då kände jag att nu fucking räcker det med självömkan, imorgon ska jag fanimig springa om det så dödar mig. Jag har skitit i det så länge för jag känner hela tiden att jag har en förkylning på g men som aldrig bryter ut som jag vill vila mig från, men i slutändan blir jag varken förkyld eller riktigt bra. Jag behövde helt enkelt lite mer Jillian Michaels i mitt liv:
 |
| Bildkälla: http://www.blastfitness.com/blog/unless-you-puke-faint-or-die-keep-going |
OBS att jag i vanliga fall inte tycker det är en bra approach till fitness, men just nu känner jag att jag hellre tränar och sedan får fyrtio graders feber och kan bli frisk från det, än att jag fortsätter med att inte göra någonting och bara bli frustrerad. Kan prata mer om fitspiration som jag inte riktigt är bekväm med en annan dag ...
Anyway, i artikeln pratar de om kortisol, aka stresshormonet (ibland även kallat dödshormonet men artikelförfattare försäkrade oss om att det inte var motiverat). Det är det som triggar fight or flight-reflexen som vi hade mycket stor nytta av när vi jagades av lejon på savannen, men som inte riktigt har samma effekt när man blir nervös inför en presentation på jobbet, TROTS att det är samma reaktion som utlöser kortisolet. Sneaky hormon ...
Jaja, när man springer (eller utför annan högintensiv träning, som att cykla) ökar såklart nivåerna av kortisol i kroppen för man behöver det för att kunna utföra träningen. Det skärper kroppen och hjälper en att prestera, liksom. Extremt bra skit, och sen när man tränat klart sjunker nivåerna av kortisol i kroppen.
 |
| Bildkälla: https://www.pinterest.se/pin/487514728392424936/ |
MEN, det är här det blir spännande, för det forskning visar på att ju mer man tränar och ju bättre kondition man får, desto mindre höjs nivåerna av kortisol när man sätter igång. Och inte nog med det, de sjunker faktiskt till lite lägre nivåer innan de började på, vilket gör att man är mindre stressad i allmänhet. Faktum är att ju mer vältränad man är desto mindre höjs nivåerna av kortisol när man hamnar i andra stressade situationer också, så att man blir bättre på att hantera stress ju mer man tränar.
Så när jag snackar om att jag är så stressad för att jag inte sprungit på länge så är det inte bara något jag säger för att framstå som ett dedikerat fan av löpning eller ett hälsofreak, det är verkligen sant. Visst har jag haft mina ups and downs det här året, men det är först de senaste veckorna det verkligen har börjat påverka mig såhär negativt, så att jag verkligen inte vad jag ska göra och känner mig ledsen och nere oftare än vanligt. Jag har också, nu när jag tänker på det, sovit jävligt mycket sämre de senaste veckorna: jag drömmer hela tiden väldigt intensivt och det tar längre tid än vanligt att somna på kvällen.
Kommer allt det här att bli bättre om jag kommer igång med träningen igen? Kanske. Det kommer troligtvis inte ge mig ett jobb som är välbetalt (om inte någon läser det här och genast bestämmer sig för att anställa mig som inspirationsföreläsare), men det kommer kanske göra det lättare för mig att hantera jobbsökande. Helt enkelt därför att:
 |
| Bildkälla: https://www.pinterest.se/pin/487514728392423856/ |
True story.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar