2:11:44

För två dagar sedan var det äntligen dags, det jag tränat för i hela TRE MÅNADER. Vilket, eh, inte är någonting? Jag fattar faktiskt inte riktigt hur jag kunde få för mig att springa en halvmara utan att någonsin ha sprungit mer än en mil, men någonstans ska man visst börja och ... det fungerade ju!

Getting psyched to run the half-marathon later today!! I start at 4PM and I think you can track my progress on the Stockholm marathon website with my starting number. Hopefully I'll be finishing not long after 6PM. Wish me luck!! #running #stockholmhalfmarathon #runnersworldswe #halfmarathon #flatlay #itsgonnabe24degreeswhenistartimgonnadie #butitllbefun #atleastwhenimfinished

Ett foto publicerat av Ell Eastwood (@killallthesnakes) Sep 10, 2016 kl. 1:36 PDT

Var det skittjobbigt? Ja. Var det värt det? Absolut. Kanske inte hela vägen, men åtminstone när man var klar. Jobbigast är det faktiskt när man visst anade det, typ vid tolv km. Då har man sprungit mer än hälften, men plötsligt inser man att det ändå är nio jävla kilometer kvar. Det är hur långt som helst!! Och man är skittrött. Då ifrågasätter man ungefär hela sitt liv kan jag tala om för er, och i slutändan står det typ mellan att fortsätta springa eller att lägga ner för evigt (iaf när man bara är trött, finns ju rimliga orsaker att bryta också såklart!). Så man fortsätter.

Även om jag var helt skadefri (inte ens ett skavsår under hela loppet!) lyckades jag pricka in de två sakerna jag absolut inte ville ha på mitt första långa lopp: det var första dagen på min mens (också kallad The Shining-dagen) och det var dessutom SVINVARMT. 24+ lagom till att vi började. Jag som ääälskar värme, speciellt i september. Eller inte ...

Ändå kämpade jag på! Värmen var inte så farlig, även om jag hörde många efteråt beklaga sig över att den fått dem att prestera sämre än vanligt, och min menskopp var snäll och samarbetade. När jag sprang tänkte jag att det var en perfekt metafor för mitt liv och hur allting är så onödigt komplicerat just nu, men nu när jag försöker komma på hur jag tänkte på då går det inte så bra. Det var sjukt djupt i alla fall, ni får helt enkelt bara lita på mig.

Blir det maraton nästa? Jag är fan sugen, även om jag av anledningar som jag ska berätta om någon gång har siktet inställt på Stockholm maraton 2018 är det ju ingenting som säger att det året måste vara min debut. Anmäler mig måste jag faktiskt tvinga mig att springa och träna, men om jag inte gör det finns det alltid en risk att jag tar det lite för lugnt ... Det gäller att smida medan järnet är varmt osv.

Vi får se helt enkelt. Jag ska gå runt och skryta lite om att jag klarade halvmaraton ett tag först, sen får vi se om jag känner att jag måste utmana mig ytterligare för att få fortsätta skryta. "Jag tränar för ett maraton" har ju en nice ring to it ...

True story.