Att skriva dåligt

En sak (av många) jag gillade i Att skriva var att Stephen King vid ett tillfälle påpekar att man oftast lär sig mer av att läsa dåliga böcker än att läsa bra. Det här är en filosofi som jag tror starkt på: att läsa bra böcker är bra för själen, men att läsa dåliga böcker är bra för ens skrivande. Förutsatt att man försöker analysera det dåliga: varför är det dåligt? Hur kunde det bli bättre? Skriver jag på det här sättet?

Det är därför jag är lite rädd nu när jag läst The Lost Symbol av Dan Brown. Jag tyckte inte den var särskilt bra, jag läste den visserligen på tre dagar men OTROLIGT oengagerat (jag skippade de två första paragraferna i typ alla kapitel, för det är alltid totalt onödig information om whatever byggnad de är i för tillfället: "The Gondor Capitol Building was famous for its many stairs, and it was said that the building had a total of 1350 steps. This was not true, Langdon knew, because several of these steps were what was known as malpaso, false steps, making the total number of steps 1337. This was a number of great importance to the ancient nerd cultures, and the reason that he and Miss Spunky Assistant was rushing through the Gondor Capitol Building, trying to reach one of them stairs before the Istari Police Force could find them), och eftersom jag gillar att dela mitt hat satte jag och mig läste och lite reviews på goodread (fast bara de som gav två stjärnor eller mindre, för hahah, that's how I roll).

Nästan alla de här recensionerna nämnde hans fruktansvärda språk. Jag hade knappt tänkt på det. Jag vill egentligen försvara mig här: de andra av hans böcker har jag inte läst på gudarna vet hur många år, jag skummade större delen av boken och fokusera på dialogen för allt annat var så tråkigt, men ... jag borde ha reagerat. Jag brukar reagera på dåligt språk. Och några gånger gjorde jag det också, en av de sämsta meningarna i boken är antagligen "he looked like someone who had seen something he wished he hadn't" (inte ett exakt citat, men det där var basically kontentan av det). Mmm, ja, DEN looken. Vet exakt vilken du menar. Skriv "he looked devastated" och låt oss gissa oss till varför, för fan.

Det gav mig iaf den där "jag skulle kunna skriva det här"-känslan. Inte den där kaxiga, "Twilight är så dåligt skriven, om den kan bli utgiven kan jag bli det för jag skriver ju bättre än så"-känslan, utan ett kallt konstaterande: det här känns som något jag skulle kunna skriva. Det känns som ett språkbruk jag skulle kunna ha. Och det är ju inte bra.

Shit.

Okej, så jag visste redan att mitt språk typ är det jag måste jobba på mest med mitt skrivande. Jag är väldigt medveten om det: jag tycker mitt manus har en rätt bra plot och är ganska roligt, men språket är inte direkt genialiskt. Det strävar jag inte heller efter att det ska vara: jag behöver inte vara Tolkien, men for the love of the gods, jag vill inte vara Dan Brown eller EL James.

Det här var inte en trevlig insikt, men jag får väl glädja mig åt att det ges ut massvis med författare som har ett mediokert språk, vars böcker ändå blir väldigt populära. Jag får väl helt enkelt bli en av dem, tills någon dag när jag lär mig att skriva på riktigt.

True story.

What doesn't kill you makes your writing stranger

Oj, hjälp! Nu fick jag svar från ett förlag till. En standardrefusering, men den här var ändå trevligare än den förra får jag säga. Dels för att de tog sig tid att skriva ut namnet på mitt manus (det från Norstedts var så himla opersonligt, själva refuseringen var bifogad som en pdf-dokument), och dels för att de skrev "vi önskar dig lycka till hos andra förlag".

Men en standardrefusering är ju ändå bara en standardrefusering och inte ett dugg närmare en utgivning, så, tja, vad ska man säga?

"Förr fick man vara med på TV när man skrivit böcker,
nu får man skriva böcker när man varit med i TV."
- David Batra

Nej, allvarligt, om det ändå är ett nej så tar jag det fan så snart som möjligt. Palla vänta typ ett halvår och sen få en standardrefusering? (Läste på någons blogg om ett förlag som skickat ut standardrefuseringar till typ ett års inskickade manus samtidigt, bland annat till en tjej som bara skickat in en pitch och inget skrivet: att hon då fick ett mail som sa "vi har läst ditt manus med stort intresse" var extremt lol)

Nu återstår förstås att åka hem till mina föräldrar och skriva ut de här refuseringsbreven och spika upp dem någonstans. Det var något jag skämtade om redan efter första brevet (en Twitter-följare föreslog att jag skulle rama in det), men efter att ha läst Stephen Kings Att skriva där han berättar att han gjorde just det (spikade upp refuseringsbrev) känner jag mig inspirerad på riktigt. Motgångar är jävligt motiverande trots allt.

True story.

Apropå pretto...

När jag inte vill lyssna på musik, men ändå lyssna på någonting, så blir det rätt ofta soundtrack, men vissa dagar brukar jag dra igång

samtidigt som jag kör rainymood.com i ett annat fönster.

Funkar skitbra. (Jag minns även en spelkväll för ett tag sedan, där jag har för mig att vi spelade Arkham och hela tiden hade på dramatisk musik och rainymood, för att riktigt komma in i stämningen. Rainymood fucking äger)

True story.

Bloggy

*klappar bloggy på huvudet*

Just nu funderar jag på om jag ska börja blogga här om mitt skrivande. Två saker ligger bakom den här fundering. Den första är att i "Ni som skriver"-tråden på Mugglis (där jag hänger ofta) har typ alla en skrivblogg och ibland vill man bara vara som alla andra (eller?). Den andra är att jag spenderar väldigt mycket tid med att vilja prata om skrivande och ingen vill lyssna, och i den situationen är det väl brukligt att börja blogga?

Det är ju ändå ingen som läser här så jag tänker att i så fall kan jag ju svamla ifred utan att störa folk. För jag misstänker att mitt eviga prat om skrivande just nu stör typ alla i min omgivning. Sorry not sorry. Det faktum att ingen läser är också bra, för om man är pretentiös och töntig men ingen ser att det händer - har man då verkligen varit pretentiös och töntig? (Ja. Ja, det har man)

Vi får se om det här blir av. Kanske. Troligtvis. Med största sannolikhet kommer jag skriva om skrivande i en vecka och sen ge upp. Good fucking times.

(Men allvarligt talat, vad ska man med blogg till? Jag skriver om mitt liv på Twitter, jag gör my fandom business på tumblr, håller koll på min träning på shapelink, snackar med folk på Mugglis, recenserar böcker på goodreads ... jag behöver inte min blogg till nåt längre. Herregudar)

Till att börja med kan jag väl säga att so far har jag fått ett svar på manuset jag skickade ut, det var Norstedts och var en standardrefusering. Tvivlar på att de läste mer än följebrev, meen jag visste ju hela tiden att det var lite storhetsvansinne att skicka till dem så jag blev mest glad över att jag fick svar på typ en månad. Förutom det är väntan på svar excruciating, för att vänta har aldrig varit någonting jag är bra på.

Man får väl hoppas att väntan är värd det i slutändan.

True story.

Vad ska du läsa i sommar?

Jag har länge sett Chriss vara på frågor från Annikas litteratur- och kulturblogg, frågor från något som hon kallar för Bokbloggsjerka som pågår under helgerna, och nu kände jag ett behov av att faktiskt svara själv... eftersom frågan om vad jag ska läsa i sommar är så rolig!

Jag kör ju Allys sommarutmaning Bokyatzy i år igen, fast jag använder mig av de gamla reglerna eftersom jag och Fuzzy började redan 1 juni och jag redan plockat ut en bok med ett ansikte i närbild att läsa, och det är inte med i de nya reglerna. Kanske gör Fuzzy och jag en egen version med båda årens yatzy, jag vet inte rikigt.

Hur som helst, jag har redan fått lite poäng, bland annat genom att läsa en följetong (Firelight-serien, som jag inte direkt rekommenderar), läsa om en bok, och läsa klart en tidigare påbörjade bok. Sedan försöker jag ge mig på fyra av de större utmaningarna: genresommar, tung litteratursommar, sommarpaket och lätt sommar.

Jag har redan halva genresommar avklarade, med Cucko's Calling, Den tomma stolen och Coming Clean, nu fattas bara tredje Game of Thrones-boken som fantasy, någon Sherlock Holmes-bok som en klassiker, och en diktsamling av Tolkien för lyriken (som dessvärre tappats bort av biblioteket)...

Men biblioteket hade iaf några av böckerna jag ville ha!

Som det ser ut nu kommer jag att ha läst 21 böcker i slutet av yatzyt, men vi får se om jag hinner med alla jag har planerat, eller om jag får lägga till några.

Hur som helst så har jag planer på att läsa massor i sommar, vilket är niiiice.

True story.

Ettårsjubileum

Ett av mina största pet peeves är folk som pratar bebisspråk, och av den anledning är det bra att ingen annan än jag själv kan höra mig när jag pratar med mina marsvin för det är typ det största hyckleriet ever. Men de är mina bebisar, okej???

Idag har de bott hos mig i ett år, och trots att det var ett ganska spontant beslut har jag inte ångrat mig en sekund. Eftersom jag inte vet när de fyller år (någon gång i juli tror jag, då blir de två!), så firade jag extra mycket idag istället, med lite godis till dem.

Morot och sallad är godis för marsvin.

Aggressivt gillande från Nori.

Lite osäkert ogillande av kameran från Bofur.

Aww, bebisar.

True story.

#5 Skicka en bok till ett förlag

Så, idag har jag äntligen kryssat av nummer 5 på min bucket list: skicka in en bok till ett förlag. Sådär fint var mitt manus när det var utskrivet. Jag har ett par förlag jag ska maila den till imorgon, men självklart vill jag att min första gång skulle vara med ett fysiskt utskrivet manus. Väldigt fint.

Det krävdes tolv frimärken att skicka manuset för, tja, det var väldigt många sidor som skulle skickas. Känns bra att någon antagligen kommer ta en titt på de tio första sidorna och sen tacka nej, men whatever.

Jag har faktiskt skrivit, redigerat och skickat in en text till ett förlag! Tänkte säga att detär dags att korka upp champagnen, men jag dricker inte champagne så det får bli te istället... party hard!

True story.

Åldersångest

Igår natt låg jag och funderade på hur jag ibland ser folk på Mugglis skriva någonting, och inte riktigt vet hur jag ska tolka det förrän jag kollat deras ålder. Vid 18+ brukar jag tänka att de är vuxna och att därför är t ex deras förhållanden lite mer seriösa än om hen som skriver bara är 15.

Vilket är weird av två anledningar:

1) när jag var 18 hade jag ett förhållande och jag var så sjukt omogen i det så jag fattar inte varför jag förutsätter att andra 18-åringar ska vara bättre (öht sög 18 så jävla hårt för min del, typ en av de sämsta åldrarna).

2) det är lika stor åldersskillnad mellan mig och en 18-åring som det är mellan en 18-åring och en 11-ÅRING. Okej att man växer enormt jävla mycket mellan 11 och 18 jämfört med mellan 18 och 25, så helt jämförbart är det inte, MEN ÄNDÅ.

Fick fan panik vid anledning nr 2 och övergav helt tankarna pga kände mig så jävla gammal helt plötsligt.

True story.

2013/2014

År 2013 läste jag:

• 51 böcker, och 1 ljudbok
• 29 böcker, och en ljudbok, på engelska (rekord tror jag minsann!)
• 16 manliga författare
• 11 kvinnliga författare
• 25 böcker, samt en ljudbok, av män
• 26 böcker av kvinnor (YEAH)
• 9 böcker som var non-fiction
• Mest böcker av Meg Cabot (som vanligt) med 9 böcker, därefter 7 av Rowling och Tolkien

Rätt nöjd med läsåret 2013, även om jag låg på 39 böcker i slutet av november och fick hetsläsa lite YA för att nå mitt mål. Men jag lyckades!

Tyvärr gick det jävligt illa med resten av nyårslöftena. Eller okej, jag klarade en grej på min Bucket List, men det var för att jag specifikt ändrade någon av dem till "Äta en hel tårta" själv. Ah, good times dock. Kan rekommenderas (eh, fast inte på en gång, det tog mig en vecka, hahah!).

Blev mitt sämsta bloggår, och även om jag joggade mer än under 2012 så var det inte alls så bra som jag hade hoppats. Jag blev nästan klar med andra redigeringen av min story... det är helt enkelt inte okej. I vissa fall är det nog för att jag har för okonkreta mål, i andra fall att för att jag är lat (typ att jag bara läste två av HOME-böckerna, de är alldeles för jobbiga att få tag på !)... så året nyårslöften blir:

• Läsa 60 böcker Nytt mål: Läsa 100 böcker
• Springa sammanlagt 50 mil
• Springa 1 mil utan att stanna
• Redigera klart omfg
• Klara något på The Bucket List

Bra skit! Det hoppas jag att jag ska kunna klara iaf...

True story.

Now this is a story all about how my sexuality got flipped turned upside down

So, you know, efter att ha käkat donuts hela livet börjar jag plötsligt bli väldigt sugen på tårta.

Kanske mer av det här...

Källa: http://www.urbandictionary.com/

...men man får ju definiera sig själv och någonstans passar bisexuell ändå bättre in. Trots att jag aldrig ätit den där tårtan, men ingen skulle ju ifrågasätta min sexualitet om jag aldrig ätits donuts, men sa att det var det jag ville göra resten av livet.

True story.

I'm sorry, I can't hear you over the sound of how awesome I am

DANCE PARTY IN CELEBRATION OF MEEE

True story.

Just 'cause you ain't paranoid doesn't mean they ain't out to get you

Förra veckan hade vi en föreläsning om Google Earth... vilket var precis så awesome som det låter. En snubbe snackade astaggat om hur mycket han älskade Google Earth och alla sett det brukas och missbrukas på. Första gången jag suttit på en föreläsning och hoppats att det inte skulle ta slut.

Så, nu ska jag vidarebefordra det jag lärt mig! 'Cause that's how I roll.

Anyway, det som jag tyckte var spännande var hur vissa länder censurerar Google Earth. Och ni ba jfc Ell, ALLA vet väl att det censureras hej vilt i de där farliga diktaturerna långt bort. Finns ens Google Earth i Kina, va??? Va??? (Jag har ingen aning.)

Men, censur av Google Earth är ingenting som händer i en galax långt långt borta, det händer... här faktiskt.

Det som kan vara relevant att veta är att det finns två sorters bilder på Google Earth: flygbilder och satellitbilder. Flygbilder över ett land har landet själv rätt att bestämma över vad som ska synas, men satellitbilder får man göra vad man vill med. Bascially, rymden är fri, rymden är fri!!

Det finns, förklarade den här föreläsaren, två sätt att censurera bilder på. Man kan köra den Nederländska approachen och pixelera bilderna... tja, om ni läser den artikeln har de faktiskt taggat ner lite sen dess. Såhär pixelerar de nu:

Bildkälla: Google Earth

Ni kan behöva klicka på bilden för att se någonting. Amsterdam slott är tydligt mer pixlat än övriga byggnader, för de vill inte att vi ska se det.

Bildkälla: Google Earth

Här är en tidigare bild, där slottet syns tydligt. Observera att båda är från Aerodata International Surveys, och jag har faktiskt ingen aning om varför båda bilderna inte är censurerade. Men ni förstår iaf vad en pixlad censurering innebär: man ser att någonting är där, men inte exakt vad.

(Om ni inte tror mig så hittar ni slottet genom att söka efter Dam Square i Google Earth)

Sånt sysslar vi dock inte med i Sverige. När vi censurerar skit, då censurerar vi det ordentligt!

Bildkälla: Google Earth

Här är en satellitbild från 2012 (ni kan se det om ni tittar på den centrerade texten längst ner, står det bara Digital Globe är det satellitbilder från fjärranalys företaget med samma namn) av FRAs högkvarter på Ekerö. Det är väldigt tillfredsställande att titta på dem, måste jag erkänna, men här kan ni speciellt lägga märke till de två parabolerna högst upp...

Bildkälla: Google Earth

...för på den här bilden från Lantmäteriet från 2008 är de inte där. Visst, säger ni, de kanske helt enkelt inte sattes upp förrän 2009 eller någonting, MEN...

Bildkälla: Google Earth

  ...på den här satellitbilden från 2007 är de där. Plockas parabolerna upp och ner med jämna mellanrum, eller döljer FRA någonting för oss...?

(Vill ni se efter själva, sök på Ekerö på Google Earth. FRA chillar på samma stora ö som Drottningholm slott.)

Okej, ni kanske tycker att det här är svaga bevis för att Lantmäteriets bilder censureras. Plus, det är två paraboler, who gives a fuck? Well, vänta lite så ska ni få se.

Bildkälla: Google Earth

Här har ni en bild på någon sorts militärbas på Muskö. Ser hyffsat diskret ut, får man väl säga. Jag hade inte tittat två gånger iaf om jag inte visste vad jag letade efter. Men det duger inte alltid när man vill vara hemlig...

Bildkälla: Google Earth

För jag menar, det bästa är ju om skiten inte syns alls! Satellitbilden är från 2009 och flygbilden från 2008, det verkar inte helt troligt att den här basen plötsligt har byggts till på bara ett år. Speciellt inte som...

Bildkälla: Google Earth

 ...vi tydligt ser att basen fortfarande fanns här så tidigt som 2003.

(Ni kan även se en ubåtshangar till höger i bilden, som inte heller syns hos Lantmäteriet. Vill ni se det här själva så får ni gå till Muskö och leta upp en del som heter Guldboda och där någonstans finns den.)

Så, who watches the watchmen? Nej, men seriöst, som föreläsaren så fint påpekade, att pixla en bild så att den inte syns är väl en sak, men att photoshoppa dit skog och faktiskt dölja sakerna som på Lantmäteriets bilder har faktiskt större konsekvenser... för hur vet man att någonting man tittar på faktiskt är sant i så fall?

För att summera: använd alltid Google Earths funktion för att se historiska foton när ni chillar runt (en mkt tydligt knapp med en klocka och en pil bakåt). Man kan förutom att hitta bilder med bättre kvalitet och se hur landskapet förändrats, faktiskt se om det är någonting som någon vill dölja...

True story.

Om det här skiter sig kan jag alltid bli en master i pokémon

Spenderade rätt mycket tid igår kväll med att läsa lite bloggar om träning och hälsosam livsstil och psychade mig själv för att gå upp och springa innan skolan idag (börjar 13.15, så det är inte världens uppoffring, I might add). Och så vaknar jag med halsont och har bara känt mig sämre sen dess. Should have seen it coming.

Den här veckan har skolan äntligen börjat igen. Ja, äntligen, för goddamnit, sommarlov suger numera. Det innebär bara jobb, så jag kan lika gärna gå i skolan för det är lite mer underhållande. Don't get me wrong, skola är jobbigt på sitt eget sätt, men jag behöver iaf inte gå upp sex varje morgon och måla hus i trettio graders värme. I swear to fuck, om någon säger "men det har ju varit en bra sommar för att måla hus" till mig igen kommer jag MÖRDA.

Numera läser jag ett masterprogram i Landskapsanalys med fjärranalys, GIS och kartografi. Eller nu ljög jag, för tekniskt sett är jag inte antagen till programmet än: men studievägledaren lovade att så fort exjobbet är godkänt blir jag det. Vilket är snällt av henne, för jag har inte klarat en av kurserna från kandidatprogrammet och ska tekniskt sett inte kunna bli antagen alls. Så att jag får det ändå är schysst. Även om jag någon gång måste klara den där omöjliga jävla floristiktentan (jaja, sjunde gången gillt, eller vad säger man?).

Programmet verkar kul iaf. Vi läste en kurs med exakt samma namn förra hösten och jag tyckte faktiskt det var en bra kurs. En av de roligare vi läst, och någonting som jag var bra på. Att jag skulle gå den mastern insåg jag dock inte förrän en vecka innan ansökningsdagen. Hade panik och ingen aning om vad jag skulle läsa när Erika och Matilda sa "men vadå, du ska väl läsa GIS?" och jag inte kunde förstå hur jag inte insett det själv. Ibland är det tur att andra känner en bättre än man själv gör!

Vi är en liten "klass" i mastern, men lyckligtvis har jag med mig två klasskompisar från Biogeo: Ninni och Jesper. För en person som är lite asocial och har svårt att lära känna nytt folk - som jag är - så är det en enorm stress relief att redan känna folk där. Ninni tvingade dessutom med mig på ett mingel där jag fick lära känna några av våra nya klasskompisar, så för en första vecka tycker jag att det går väldigt bra.

Förutom det där med halsontet. Lackar fan ur om jag blir sjuk nu...

True story.

Nananananananananana bat night

För er som inte vet (kanske alla, kanske ingen, beroende på om någon ens läser det här) jobbar jag numera som guide på Naturhistoriska riksmuseet. Det är typ lika awesome som det låter. En hel del alltså. Fast jag har iofs bara jobbat fyra dagar (i juli), eller ja, fem med igår, så det kanske bara verkar awesome. Men näe, det är awesome: jag har ett jobb där jag får prata om dinosaurier. AWESOME.

Bildkälla: http://www.eurobats.org/

Igår var det International Bat Night (har även hört European Bat Night, det är iaf vad Wiki kallar den), och museumet höll i ett event, och ville ha några guider som hjälpte till. Jag tyckte det lät fett kul, så jag ställde upp. Och det var det! Det var faktiskt på nivån att jag hade kunnat tänka mig att gå på eventet som vanlig deltagare, men nu fick jag betalt för det så det var ännu bättre. :P

Bildkälla: http://www.cinemas-online.co.uk/

Eventet började med att vi (en grupp på runt 100 pers har jag för mig) fick se Flying Monsters 3D på Cosmonova. Vilket ju var nice bara det! Det var lite synd att den var dubbad till svenska för det är ju en David Attenborough-film, men den var riktigt bra i alla fall. Den handlar alltså om pterosaurier (som påminner en del om fladdermöss), och det inkluderade quetzalocoatlus, som är en azharcid som jag berättade om här. Blev helt fangirlig när jag förstod att de skulle vara med, men jag är ju som jag är.

Efter det hölls ett föredrag i Cosmonova av Marie Nedinge som är fladdermusexpert och hållt i Bat Night på NRM i massa år. Det var också kul, för jag kan faktiskt väldigt lite om fladdermöss. Gjorde lite research tidigare under dagen eftersom jag ändå är guide, men annars var jag en fladdermus-n00b. Nu är jag ju som ni förstår expert. ;)

Och slutligen gick vi ut på fladdermusjakt! Det var en ganska lång promenad och vid första stoppet såg vi inga fladdermöss, så lite orolig var iaf jag att vi inte skulle hitta några. Mitt jobb (för det var bara här jag faktiskt jobbade) var att gå med en detektor som kunde uppfatta fladdermössens ljud... väldigt ojobbigt jobb om man säger så. Till sist kom vi iaf till några träd (kan det ha varit ekar? Minns ej) där vi började lysa med ficklampor för att locka fram dem. Ljus drar nämligen till sig insekter, vilket drar till sig fladdermöss. Och då kom dem! Ett par stycken som susade förbi med jämna mellanrum, ganska högt över marken.

Dock var det dyra småkillar som gick iväg och lyste på sina mobilkameror på ett mindre träd i närheten, och det lockade fram säkert tio fladdermöss som kom utflygande ur trädet (såg det iaf ut som). Eftersom det trädet var lägre och killarna lyste rätt lågt var fladdermössen så nära att man ibland trodde de skulle flyga på en. Fast det har jag lärt mig att fladdermöss inte gör: det är bara en myt att fladdermöss attackerar folk.

Bildkälla: http://upload.wikimedia.org/

På bilden ser ni en dvärgfladdermus, vilket var de vi såg. Marie Nedinge sa sig höra en nordisk fladdermus i bakgrunden, men den såg vi inte, och vi orkade inte gå tillbaka till vattnet för att se vattenfladdermus vilket inte heller är helt ovanligt att man ser på vandringarna. Men, men, det var en lyckad fladdermusnatt i alla fall måste jag säga.

Nu överväger jag seriöst att bygga en fladdermusholk och sätta upp på balkongen... fast frågan är om grannarna kommer lacka ur då. Läs på lite om fladdermöss på Naturhistoriskas hemsida eller hos Naturvårdsverket så kanske ni också blir sugna på det. ;)

True story.

Sommartrött

Men åh vilken gullig liten rubrik. Lite småpoetiskt sådär. Som en riktig bloggare och inte som en som bara bloggar en gång i månaden. Fast hen lovade i början av året att blogga mer. Bra gjort, bloggarhen!

Dock är rubriken sann. Jag är fan 587% done med den här sommaren, och typ 34% done med sommaren 2014. Jag skojar inte, första gången jag tänkte "jag ser fram emot hösten" var i JUNI. Två månader sen, och jag har inte ångrat mig. Ge mig fucking höst.

Inte för att jag ska förnya mig själv eller någonting annat (the change of a season's enough of a reason to want to get away som Rush sjöng), nooo, utan för att jag ska göra det jag alltid gör. Chilla i min lägenhet, glo på massa serier, dricka massa gunpowder, och leka på internet. Iklädd mjukisbyxor, förstås. Visserligen saker man kan göra på sommaren - saker som jag *gör* på sommaren - men det är lite mer socialt accepterat på hösten. Dessutom är det ännu bättre att sitta inne hela dagen och spela TV-spel om vädret säger åt en att stanna inne.

Sommaren är fan inte min årstid. Jag hatar typ allt man ska göra. Ligga på stranden, sola, grilla. Bleuh. Okej, jag gillar att bada, men tyvärr ackompanjeras det nästan alltid av de andra grejerna så det kan man inte göra med folk. Sola är fan det värsta, vilket är varför jag behåller min naturligt neonvita hudton. Utom på armarna för jag jobbar utomhus, åh så sexigt.

Och varmt är det!! Uuuuhhhh. Nu gillar jag iofs inte när det är kallt heller, men min pappa har tyvärr en poäng: är det för kallt kan man gå in och ta på sig en tröja. Är det för varmt kan man bara svettas. Ugh, nej tack.

För att inte tala om alla JÄVLA insekter. Pallar fan inte. Det är iofs fördelen med att bo i stan, det är väldigt lite insekter här jämfört med landet, men det är fortfarande för många. Man kan inte se sig omkring utan att bli attackerad av fyrtiosju myggor och tretton jävla getingar.

Kanske borde rubriken ha varit sommarhat istället. Hade nog passat mig bättre. Och varit närmare sanningen. Nu ska jag bara jobba två veckor till med pappa (en annan sak jag är rätt trött på om jag ska vara ärlig. Ge mig en sommar då jag inte behöver flytta hem till mina förädrar!) sen är sommaren mer eller mindre över. Inte en dag för tidigt...

(Jag inte bara jobbar med pappa, nu är jag sjuk och fast här och har inga av mina normala sjukattiraljer. Dvs mukisbyxor, gunpowder och TV-serier. Blää. Fast hos föräldrarna utan att ens tjäna pengar - vilket öde!)

True story.