Igår var jag tvungen att avliva en av mina små gerbiler. :( Jag märkte en vecka tidigare att han hade något obehaglig böld på sin doftkörtel, och googlade mig till att det nog var en tumör. Jag tänkte försökte låta honom vara så länge han verkade må i övrigt bra, men märkte efter några dagar att han bet på den så att det blödde och verkade extremt seg och hängig. Istället för att springa runt i buren med sin bror låg han mest och sov, och åt nästan ingenting. Brorsan är tjock som en boll, men han själv var nästan avmagrad.
Så för att den stackaren inte skulle få lida bokade jag en tid hos veterinären och min bror var snäll och körde dit mig. Man känner sig så elak för lilla gerbilen fattar ju inte vad som händer, han tyckte ju bara det var roligt att få en massa hö han kunde gräva runt i, och hade det jättetrevligt typ.
Djurkliniken vi var på, Evidensia i Arninge, var jättebra för övrigt. Så fort jag sa att det rörde sig om en avlivning i telefonen märkte man hur hon jag pratade med blev mjuk i rösten. Hon frågade om hans namn och när vi kom dit sa hon inte "är det du med gerbilen?" utan "är det Kíli?" vilket jag tyckte var väldigt snällt. Till och med jag kunde tänka att "herregud, det är ju bara en liten råtta", men de uppförde sig iaf aldrig som om de tänkte så.
Sen kom vi in i rummet där det skulle ske och där hade de gjort det fint med en ljuslykta och släckt ner och allting. Veterinären som gjorde det förklarade alla steg och det gick hur bra som helst. Trots det satt jag nästan hela tiden och väntade på att någon skulle komma och ba "nej, det här behövs inte, han kommer bli bra", men det hände såklart inte.
Jag trodde inte jag skulle gråta, men när han låg utsträckt på bordet (istället för hopkrupen, som alltid annars) och drog sina sista andetag blev det väldigt jobbigt. Han var ju så liten och nu är hans stackars bror helt övergiven. :( Grät faktiskt galet mycket hela dagen igår, vilket nog kan förklaras lite grann med att jag är PMSig, men också för att det suger att behöva avliva ett husdjur, till och med ett såhär litet som man bara haft i knappt ett halvår (bara att skriva den här texten har fått mig att börja gråta igen, herregud. Vill inte veta hur jag kommer bli om något skulle hända mina andra bebisar).
Min bror fick ta hand om kroppen efteråt, och gav honom en himmelsbegravning ute i skogen någonstans. För mig kändes det som det bästa alternativet, jag ville inte ta hand om kroppen själv för att begrava den eller slänga i soporna och veta att den ligger och ruttnar någonstans. Det känns bättre att den får återgå till naturen bara.
Nu är Kílis bror ensam kvar och för tillfället tror jag inte jag kommer skaffa nytt sällskap till honom. Det är svårt att para ihop äldre gerbiler med nya och jag har inte möjligheten att hantera en misslyckad ihopparning just nu. Han verkar må bra, förutom att han gräver ner sig själv för att sova vilket han aldrig behövde förr när han hade sin bror att sova bredvid. Annars är Fíli lika pigg som alltid och kommer direkt springande när man fyller på matskålen. Ska ge honom lite extra mycket uppmärksamhet bara så att han inte känner sig ensam.
True story.
