56:41

ÄNTLIGEN LEDIG. Efter åtta dagars arbete i rad kunde den här dagen inte komma bättre. Faktum är att jag har hela två dagar ledigt, vilket jag inte haft på typ tre veckor. When you work for a living why do you kill yourself working osv ... Det här med två jobb, konventarrangerande och bostadsrättsföreningsarbete blev plötsligt lite väl överväldigande. Aja, om två veckor hoppar jag av styrelsen och om tre veckor är konventet, så då blir väl lite lugnare.

Sen, som mitt senaste inlägg antydde, händer det ju massa annat skit också, vilket inte direkt gör saken bättre. I förrgår blev jag brutalt dumpad av en vän vilket ju var lite tråkigt, och fick hela torsdagen att kännas extremt weird. Sen trillade det in en jävla refusering också - efter bara två veckor! Fattar att förlagen vill bli av med så mkt som möjligt inför sommaren, men det kändes inte som det ultimata tillfället för dem att slå hastighetsrekord.

Jag till förlagen

Näe, jag är inte bitter. (Alltså, det är jag faktiskt inte. Sist jag skickade till samma förlag tog det fyra månader för svar så ska inte klaga på att de faktiskt skyndar sig. Och vad gäller timing så brukar det vara så att de kommer när jag som minst väntar dem eller behöver dem. Typ på midsommarafton eller speciellt stressiga tider i mitt liv. Alltid.)

Neee, men sen blev det bättre! Fick ett mail någon timme senare som upplyste mig om att jag inte vunnit en novelltävling jag deltagit i, men att de gillade min novell tillräckligt mycket för att vilja publicera den i ett kommande e-magasin, så jag har åtminstone det att se fram emot. ^^ Alltid skönt att någon gillar det man skriver även när man inte vinner!

Sedan sprang jag Blodomloppet igår också, väldigt spontant beslut att ta min brors plats eftersom han blivit sjuk (tredje året i rad han planerat att springa men inte gjort det). Sket i att anmäla mig själv i år för trodde inte jag skulle vara i form att springa en mil nu och hade dessutom inga pengar, men jag hade åtminstone jävligt fel i en av grejerna.

Bildkälla: http://www.fauxrunner.com/

Förra året sprang jag på 1:03, vilket kändes helt okej även om det inte var direkt amazing (hade väl hoppats på under en timme), i år tänkte jag att om jag bara kom runt banan vore det en seger, men under en timme vore ju inte helt fel. Hade min klocka men ingen tidtagning för att hålla lite koll på hur snabbt jag sprang och blev konstant amazed över hur högt tempo jag höll. När jag såg att jag sprungit 8 km på 45 minuter fick jag seriöst dubbelkolla klockan flera gånger för jag trodde att den ljög

Sen kom jag in i målfållan och såg att jag sprungit på runt 57 minuter (exakt tid gick inte att avgöra eftersom jag inte hade tagit exakt tid på min klocka och jag hade inte kommit iväg exakt när startskottet gick) vilket var åtminstone två minuter än min drömtid. Satte mig på riktigt i målområdet och grät för jag var så jävla överväldigad: har varit så fucking stressad på senaste tiden och massa grejer har varit jobbiga, så det kändes helt jävla amazing att klara av någonting sådant. Kan fortfarande inte fatta det.

Kan ännu mindre fatta det nu när tiderna kalibrerats och min sluttid bestämts till 56:41. DET ÄR HELT GALET!?!?!? Det ger mig en km-tid på 5:43 min/km och det är ett tempo jag bara hållit en gång tidigare, för ett år sen när jag sprang 5 km. Jag kan inte fatta att jag klarade det på 10 km som jag bara sprungit en handfull gånger tidigare i hela mitt liv!?!?!?!?

Jag vet att i det stora hela är 56:41 på milen inte direkt amazing och bla bla bla men för mig är det sjukt jävla bra så jag tänker leva på det här länge nu, även om jag har svinont i höften idag. Det är smällar man får ta.

True story.