No Way Down: Life and Death on K2 by Graham BowleyMy rating: 3 of 5 stars
Jag vet inte, den här boken fängslade mig inte på det sätt jag trodde den skulle. Kanske var det sättet den var skriven på? Fast jag vet inte, jag har fan fängslats av Wikipediasidor och bergsklättringsolyckor, så det är nog inte det.
Jag antar att det är det faktum att författaren inte var där. Det bästa kapitlet är det sissta, där HAN åker för att träffa alla som var med i katastrofen och pratar om sina erfarenheter av dem, och det är enda gången boken riktigt känns levande. Vi får lite perspektiv, får en känsla för personerna som var med. Jag säger inte att du inte kan skriva en bra bok om något du inte bevittnade (jag gillade Dark Summit trots att författaren inte var där), men någonting förloras onekligen. När man läser Into Thin Air får man ser världen ur Jon Krakauers ögon, se personerna som han såg dem och det som gör den levande. Om du inte var där, om du gör ditt bästa för att inte förolämpa någons minne, då kan du inte göra mycket mer än att bara berätta fakta.
Men jag tror ett större problem här, för mig, var att boken hoppade fram och tillbaka mellan perspektiv och händelser, så att det var väldigt svårt att hänga med, till och med för någon som vet mycket om den här katastrofen. Dessutom inkluderade den en massa personer jag inte riktigt hört talas om förut, och det gjorde det ännu svårare att hålla isär allt.
Den var dock inte dålig och kan man ingenting om vad som hände på K2 2008 är det nog en bra introduktion. Oklarheterna diskuteras mest i epilogen, som jag redan sagt är min favoritdel, men de diskuterades åtminstone och jag måste säga att jag gillar versionen boken valde.
Nu är jag sjukt taggad på One mountain, thousand summits dock. Jag har hört mycket bra om den.
True story.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar