100%

Det sägs att för att skriva bra måste man läsa mycket, och, tja, I think I've got that covered i alla fall:

(Jag spenderar också massa tid med att glo på Netflix och spela mobilspel, så fuck people som säger att man ska slänga ut TVn och bara läsa böcker och skriva hela dagarna. Gör allt.)

True story.

Antologier

För att vara en person som aldrig tidigare varit bra på att skriva noveller (låt mig skriva 50,000 ord på en månad eller inga alls!) har jag plötsligt fått upp ögonen för det här med att skriva bidrag till antologier. Det började med Svenska spöken, som genast gav mig en idé baserad på ett gifset jag sett flyta omkring på tumblr; jag skrev ihop en novell på bara några dagar. Max 30,000 tecken var en jäkla skillnad mot de vanliga 50,000 orden, men ganska skönt faktiskt. Ingen stress, och jag kände mig klar efter bara några dagar.

Jag nämnde det för Chriss, och tja, när två kreativa själar bor på en väldigt liten yta börjar man liksom utbyta idéer. Hon hittade en postapokalyptisk antologi som sökte två bidrag som vi nu försöker skriva ihop något till (två väldigt olika bidrag som jag antar att vi kommer hålla hemliga tills vi är klara med dem - vore jobbigt att accidentally plagiera varandra).

För den som är mer inne på kärlek söker Ordberoende förlag noveller till en antologi om just det, vid namnet 30 nyanser av passion. Den kommer jag troligtvis inte skriva någonting till, eftersom det skulle se himla illa ut att vara med i en sådan antologi när man är grundare till ARSK och motståndare till allt vad kärlek heter. Eller kanske inte. Det fick visst vara kärlek till vad som helst, så kanske kunde jag, om jag orkade. Hur som helst, har du två veckor över och en idé på g, why the fuck not?

Det mesta har jag hittat på skrivlust i fokus, som drivs av en brud som verkar gilla marsvin och skriva (jag kan relatera), och lägger upp sjukt mycket länkar på ämnet som hon hittar. Ser jag något mer kanske jag tipsar er om det också, för ibland kan det ju vara kul med några mindre projekt att jobba på. ^^

True story.

Is it November yet?

Istället för att skriva en onödig uppsats har jag suttit och uppdaterat min sida på NaNoWriMo idag. Lagt in min planerade novel för november, donerat pengar för att få den fina glorian, skrivit i forumet för att ha få alla participation badges. Skit man inte borde göra helt enkelt när det är skolvecka.

Men ååhhh, jag är så taggad! Jag vill börja skriva NU. Har bestämt mig för att ta tag i en story som funnits i bakhuvudet i flera år nu. Eller snarare har jag haft tre karaktärer (alla tonårstjejer: den ena är en vampyrjägare, den andra en "cupid" aka kärleksgudinna (om någon har ett bättre svenskt ord plz tell me) och den tredje är en grim reaper in training), men aldrig någon bra story att stoppa in dem i. Nu har jag utvecklat dem, gett dem lite personlighet, och kommit på en story som är part murder mystery, part vampire-hunt att stoppa in dem i. Bra skit, tänker jag.

Hoppas jag! Det har hänt förr att jag har planerat för mycket innan november och suttit där vid midnatt den första och inte kunnat få ur mig ett ord, för att sedan överge storyn helt. Något som ofta hänt när jag försökt skriva någonting med vampyrer. Men nu är vampyren knappt en del av storyn, och då tror jag att det ska gå bra.

Jaja, får väl försöka hålla mig upptagen till november. Det borde gå, jag har lite projekt att planera. Och idag hade jag tänkt skicka in mitt bidrag till antologin Svenska spöken, om jag inte somnar under genomläsningen. Måndagar, man. Not my thing.

Anyway. Någon annan som knappt kan vänta tills november?

True story.

You mock my pain

Skickat. Självtvivlet kommer som ett brev på posten. Vad håller jag på med? Varför skulle någon vilja läsa? De kommer skicka en gif som det bara står LOLOLOOL på tillbaka som svar, I'm sure of it.

Som att det värsta som kan hända inte är ett nej liksom. Pffft, been there, done that. Jag fixar det här.

True story.

I tell you, I'm not a patient (wo)man

Alltså okej, jag hatar fan att vänta. Well, let's be real, vem fan gör inte det? Finns det någon som ba "näe, lite plågsam väntan tycker jag om, det är bra för själen". Det enda som är nice att vänta på är julafton, för när man blir äldre är ens förväntningar på julafton fan så mycket bättre än själva grejen. Men det är ett undantag. Och besides the point.

Sen jag skickade in mitt manus till fem förlag för fem månader sedan har det fan varit en konstant plågsam väntan. Mer eller mindre: det blev värre när, efter ungefär en månad, jag började få svar från några förlag, och fick ett varannan vecka under en period. Varje refusering påminde en bara om hur mycket man ville få ett positivt besked, och varje påminnelse gjorde att jag inte kunde sluta tänka på det. Jag jobbade dessutom med att måla hela sommaren, utan sällskap - jag hade väldigt mycket tid att tänka.

Sen efter de första tre beskeden har jag inte hört något. Ett förlag har jag förstått tenderar att inte höra av sig om de menar nej, vilket ju är tråkigt. Det andra kan dröja långt över att halvår innan de svarar, och enligt rykten jag hörde through the grapewine har de nyligen flyttat och ligger långt efter i manushanteringen. Well, de kan vänta ett år med att svara så länge jag får ett ja i slutändan, meeeen det vore kanske dumt att hänga upp sig på det.

Så ikväll hade jag tänkt skicka ut manuset till några fler förlag.

Förra gången såg jag verkligen fram emot det. Jag skulle skicka ut ett fysiskt manus först, hade spikat dagen då det skulle skrivas ut någon vecka i förväg, och dagarna innan när manuset kändes klart kunde jag inte bärga mig tills jag fick skicka iväg det. Så är det inte nu. De senaste månaderna har jag inte obsessat över mitt utskickade manus varenda vaken timme, och det har ärligt talat varit rätt skönt. Tänkt att det kommer ett svar när det kommer liksom. Nu ska här skickas ut igen och det kan ju bara innebära en sak: den plågsamma väntan återkommer.

Oh well. Som man brukar säga:

Allt jag kan säga som svar är: bring it.

True story.

Books don't get written, they get rewritten

Eftersom Chriss skrev lite om sin skrivprocess på sin blogg kände jag mig inspirerad att göra någonting liknande. Min skrivprocess är inte särskilt intressant, eftersom den mest går ut på att skriva 50,000 ord på en månad och sedan tillbaka på berättande och fråga mig själv "vad i helvete har jag skrivit egentligen?".

Ärligt talat tycker jag att jag blivit ganska duktig på att redigera, någonting som jag för några år sedan inte ens visste hur man skulle göra. Så jag tänkte helt enkelt att jag skulle berätta för er hur jag gör när jag redigerar, ifall ni - som jag gjort många gånger - suttit där med ett första utkast och undrat hur fan man går vidare och gör någonting bra av det här.

För det första måste man ju vänta lite mellan att man skrivit klart sitt första utkast tills man börjar redigera det: Stephen King rekommenderar minst tre månader (har jag för mig, tre månaders paus efter tre månaders skrivande), personligen gillar jag att skriva i november och redigera i mars (då det är National Novel Editing Month, som dock verkar lite nerlagt för tillfället: no matter, man kan redigera ändå).

Jaja, steg ett är att läsa igenom sitt manus igen. Jag brukar försöka att inte göra några redigeringar i det här stadiet, möjligen rätta felstavningar. Ser jag en mening, eller ett helt stycke, som verkar lite fult skrivet använder jag Words överstrykningspenna för att markera det med typ grått eller nån annan tråkig färg. Är det något jag måste kolla upp eller något som motsäger något som händer tidigare/senare i berättelsen gör jag en kommentar om det (om ni aldrig använt kommentarer finns de under Granska-fliken i Word).

Samtidigt som jag gör det här skapar jag en powerpoint, och gör en ny slide för varje kapitel. Såhär, till exempel:

Har har vi allt vi behöver veta om kapitel två: vilka scener som finns, i vilken ordning de de dyker upp, samt lite allmänna kommentarer om kapitlet (där en cirkel betyder att jag ska ändra någonting och en bock att jag ändrat whatever kommentaren handlade om). Det bästa med det här är att när har tråkigt kan man alltid roa sig med att göra sin powerpoint snyggare:

Här ser man också att jag debatterat med mig själv om huruvida jag ska byta namn på det här kapitlet eller inte, vilket jag i slutändan inte har gjort för jag tycker det är ganska roligt. Samt att jag uppmuntrat mig själv med kommentaren "bra kapitel!", för sånt kan man behöva ibland.

Smartart, som jag använt för att sortera scenerna, är typ det bästa som finns. Anledningen till att jag skriver upp alla scener såhär är att man kan få en bra överblick om i vilken ordning allt i berättelsen händer, och behöver någonting flyttas till en annan del av berättelsen kan man lätt organisera om allting. Om man har mycket tid och rum kan man göra samma sak med post-it-lappar till exempel. :P

Smartart är också asbra till att göra tidslinjer:

Den här berättelsen är än så länge bara i planeringsstadiet, men ni förstår principen i alla fall. Jag har inte haft tidslinjer när jag börjat skriva för mina två senaste projekt, men att fixa en under redigeringen var extremt praktiskt för att inte förvirra sig själv.

Om det dyker upp en ny karaktär i ett kapitel brukar jag slänga in en slide för dem efter vederbörande kapitelslide också, de brukar se ut typ såhär:

Om karaktärerna i fråga inte är drakar brukar jag lägga in bilder av dem som jag gjort i diverse doll makers på internet, eller skådespelare som jag tycker skulle passa för rollen, men det är så töntigt så det får ni inte se någon bild på. Sen har jag sorterat alla mina karaktärer i Hogwartselevhem också, för det är en viktig karaktärsdetalj för mig i alla fall.

Gör man det här kontinuerligt under första genomläsningen av manuset kommer man till sist ha en powerpoint där alla scener finns insorterade under respektive kapitel, en ordentlig tidslinje, samt karaktärsslides med detaljer om alla ens karaktärer i berättelsen. Jag lägger gärna in annan skit där också, som DnD moral alignments:

 Eller slides med en pros and cons-lista över vad exakt som ska vara berättelsens MacGuffin:

När man gjort det här är det lätt att gå tillbaka till varje individuellt kapitel och skriva om de gråmarkerade delarna, bocka av kommentarerna i powerpointen, och fixa till vad det nu är man skrivit för kommentarer i Word. Och när det är gjort? Grattis, du är just klar med andra utkastet!

True story.

Jag tror jag kan jag tror jag kan

Rolig lista skamlöst stulen från Hanna.

Jag kan alldeles för mycket onödig fakta om bergochdalbanor (visste ni att det finns en bergochdalbana som varit SBNO (standing but not operating) sedan 1983?).
Jag vill att min bok ska bli utgiven.
Jag borde plugga inför min hemtenta på fredag.
Jag har nästan läst hundra böcker i år.
Jag skulle behöva komma igång med springandet igen.
Jag gillar att dricka blåbärsmuffinste och äta blåbärsmuffin. Helst samtidigt.
Jag älskar att läsa och skriva (känner mig som typ tolv som skriver så, men alltså, det är ju sant...).
Jag måste köpa födelsedagspresenter till alla som fyller år den kommande veckan.
Jag behöver sova i typ hundra år.
Jag får snart inte plats med mer böcker i min lägenhet.
Jag har inte ett liv.
Jag kan inte laga mat.
Jag vill inte gå i skolan längre.
Jag borde inte äta så jääävla mycket godis på vardagar.
Jag gillar inte alldeles för många grejer.
Jag älskar inte maneter, krig och miljöförstöring.
Jag måste inte bli utgiven för att mitt skrivande ska vara viktigt och bra.
Jag behöver inte köpa femhundra miljarder t-shirts varje månad, men det gör jag ändå.

True story.

Try again. Fail again. Fail better.

Efter fem månader börjar jag känna att det är dags att skicka ut mitt manus till lite nya förlag. Jag väntade fortfarande på svar från två av förlagen, men jag har hört rykten om att det kan dröja till december innan det ena svarar, och att det andra kanske inte svarar alls om det blir nej, så jag orkar inte vänta hur länge som helst.

Jag vet att jag bara fått nej från tre förlag (eller fem, om de andra bara inte orkat höra av sig), men ibland känns det som att det betyder att det är kört forever. Och varje gång som den insikten kommer smygande så känns det som att en liten del av mig dör. Sjukt dramatiskt, I know, men det gör verkligen det. Jag försökte vara lite casual till min dröm om att bli utgiven, men det är så himla svårt när man velat det så länge man kan minnas.

Säger man det till folk får man genast tusen goda råd som alla går ut på samma sak: "ge inte upp! Alla författare får refuseringar först!". Och ja, det har de ju rätt i, jag vet ju att nästan alla författare får nej först, att Stephen King fick så många refuseringar att han var tvungen att skaffa en större spik för att de skulle sitta kvar på vägen. Men vet ni vilka som också får refuseringar? De som aldrig blir publicerade.

Alltså, jag vet ju att jag är löjlig, jag vet att jag överdriver, men det är så svårt att inte göra det. Dåliga dagar vill jag ge upp och lägga mig under sängen, bra dagar rycker jag på axlarna och påminner mig själv om att bara för att den här boken inte blir utgiven betyder det inte att jag aldrig kommer att bli det. Jag kommer aldrig sluta skriva, så självklart kommer jag att ha fler chanser att bli utgiven.

"If you want to be a writer, go for it. I didn’t write my first book until I was 46; I was in my 50’s when the Internet Detectives were published."

- Michael Coleman i ett mail till mig för några år sedan

Men samtidigt, jag älskar ju manuset jag skrivit, jag älskar historien och karaktärerna, och jag vill att andra ska kunna göra detsamma. Vilket låter självcentrerat, men hallå, varför skulle man annars försöka få någonting utgivet? Å andra sidan kan jag ibland drabbas av en känsla som är helt motsatt: "my gods, det jag skrivit är absolut CRAP, varför skulle någon vilja läsa det?". Därför var det så underbart att läsa Faith of a Writer idag och snubbla över följande:

Ur The Faith of a Writer: Life, Craft, Art av Joyce Carol Oates

Det är också fem månader sedan jag tittade på manuset sist, och jag tänkte att det kunde vara en bra idé att läsa igenom det igen innan jag skickar ut det igen. Det tog inte lång tid innan jag ångrade att jag inte gjort det en sista gång sist jag skickade ut det: första sidan är så full med syftningsfel och konstiga meningar att det är ett jävla under om förlagen inte symboliskt brände det jag skrivit, om de ens läste så långt. Det blir bättre (jag skrev om första sidan precis innan jag skickade in skiten), men åh, snacka om dåligt första intryck.

Jaja, det är bara att fixa till det som är dåligt, läsa igenom det en sista gång, och skicka manuset till nya förlag. Och försökte att inte vara alltför självkritisk:

Ur The Faith of a Writer: Life, Craft, Art av Joyce Carol Oates

True story.

Vad har du läst för spännande böcker i sommar?

Jag tänkte att jag skulle hoppa på den där bokbloggsjerkan igen från Annikas litteratur- och kulturblogg och prata lite mer om vad jag läste i sommar. Hela listan finns ju i förra inlägget, men varför inte ta upp de böcker jag gillade lite extra? Jaaaaa.

Först måste jag ju nämna Parasol Protectorate-serien av Gail Carriger:

Jag hade sjukt låga förhoppningar när jag plockade upp första boken (som jag läste på svenska), eftersom varken steampunk, vampyrer eller varulvar är min grej ... men jag blev positivt överraskad! Så positivt överraskad att jag genast var tvungen att klicka hem hela serien, och numera försöker tvinga både Chriss och Trams att läsa den (well, Chriss har jag väl lyckats med, hon är på sista boken!). Det är en fett nice värld som Carriger skapat, helt enkelt. Jag vill se den här serien som en TV-serie.

En annan serie jag hade låga förväntningar på var Memory of Flames-serien:

Bildkälla: http://genreforjapan.files.wordpress.com/

Jag lånade den mest för att jag ville läsa något om drakar (jag läser gärna om drakar), men tyckte inte serien verkade så kul. Det är den! Jag har inte läst trean iofs, så jag kan inte säga om den slutar lyckligt eller ej (troligtvis halvlyckligt eftersom det finns en uppföljarserie, som biblioteket såklart inte har!), men hittills är den lite som en blandning av Game of Thrones och Temeraire-serien, två serier jag älskar. Den är inte riktigt lika bra som de två, men fortfarande sjukt nice.

Och förstås, Fredrik Backmans böcker:

Låga förväntningar var the way to go den här sommaren, för jag hade inga vidare förväntningar på En man som heter Ove (men var lite sugen på Min mormor hälsar och säger förlåt). När jag väl börjat läsa den kunde jag inte lägga ner den, och sedan grät jag ögonen ur mig på slutet. Min mormor hälsar och säger förlåt var likadan: när jag närmade mig slutet sa jag godnatt till mina föräldrar och drog mig undan till mitt eget sovrum på landet för att kunna gråta ifred. Fy fan vad bra de var.

Och sist men inte minst måste jag nämna:

Okej, så de här böckerna har kanske inget uppenbart gemensamt, förutom att de båda ingått i bokklubben jag numera är med i. Det är en speciell bokklubb, där alla medlemmar fick välja sin egen bok, sedan läser man den och skriver kommentarer i boken, innan man skickar vidare den till nästa person, som då lägger till sina egna kommentarer. Sen får man tillbaka sin bok när alla läst och kommenterat. Det är jätteroligt, och så känner man sig fett rebellisk som skriver i böcker. Just nu håller jag på med Neverwhere för bokklubben, som lästs av två personer innan mig. Mitt val var såklart Jurassic Park, och det ska bli kul att se vad alla tyckte om den!

Det var väl de böckerna som stuckit ut lite extra i sommar, även om jag läst jävligt mycket bra böcker. Och det lär jag fortsätta med under hösten.

True story.

Bokyatzy 2014

Bokyatzyt är officiellt över för i år, och tittar jag på Goodreads så ser jag att jag läste 42 böcker som fick vara med i utmaningen. Helt okej mängd böcker att läsa på tre månader, får jag väl ändå säga!

Här kommer listan med vad jag läste och vilka utmaningar jag klarade (de är fetstilta):

Genresommar (30p)
Deckare	Cucko's Calling
Fantasy/Sci-Fi	Svärdets makt
Klassiker	The Sign of the Four
Samtida Skönlitteratur	Den tomma stolen
Biografi/Memoar	Coming Clean
Lyrik	Tom Bombadills Äventyr
Fem böcker från olika länder (16p)
Tung Litteratursommar (15p)
Fackbok	Lost Discoveries
Tegelsten (500 sidor)	Fly Trap
Historisk roman	Gudarnas blod
Mörka utsikter (13p)
Dystopi	Insurgent
Krigsskildring (verkligt krig)	Slakthus 5
Bok med ett svart/mörkt omslag	Kaninhjärta
Sommarpaket (10p)
Deckare	The Lost Symbol
Kalle Anka-pocket	KAP nr 428
Klassiker	A Study in Scarlet
Tjejsommar (10p)
Chick litt
Erotisk skönlitteratur
Feministisk
Lätt sommar (8p)
Grafisk roman	World's Finest vol 1
Fan fiction (valfri, completed, minst 30.000 ord)	Lobelia
Ungdomsbok	Washington DC
Små utmaningar (3p/styck, max 1bok/kategori)
Reseskildring	Alla monster måste dö
Tegelsten (över 500 sidor)	Allegiant
En pocket	Born to run
Ett loppisfynd	I huvudet på Colin Fischer
Läsa om en bok	Nu eller aldrig
Läsa en bok och sedan se filmen	Jurassic Park
Följetång (minst 3, 3p/bok)	Firelight, Vanish, Hidden
Läsa klart en tidigare påbörjad bok	Runelights
Från bibliotekets topplista
En bok med orange omslag	Vellum
Omslagsbild: ansikte i närbild	On Writing
Bok med övernaturligt inslag	Fågelbarn
Fanfiction (över 30.000 ord)
Kokbok (+1 för lagad rätt)
Barnbok	Neverending story
Grafisk roman	World's Finest vol 2
Ljudbok
Genrer (2p för första och sedan 1p/bok)
Deckare
Sci-Fi
Fantasy	Själlös, The Adamantine Palace, The King of the Crags, Changeless, Blameless, Heartless, Timeless
Chick-litt
Dick-litt	En man som heter Ove, Min mormor hälsar och säger förlåt
Romantik
Erotik
Klassiker
Lyrik
Historisk roman
Samtida skönlitteratur	Kanada, Kaffe med rån
Ungdomsroman	Gamer Girl
Facklitt
Biografi/Memoar	The Pregnancy Project
Dystopi

Slutsumma: 139 poäng

Jämfört med förra årets 36 poäng måste jag påstå att jag är rätt nöjd med hur det här gick. Jag klarade inte alla småutmaningar, men det får väl bli mitt mål för nästa år helt enkelt!

True story.

Världens längsta bokbord

Idag har jag och Chriss varit på världens längsta bokbord och shoppat. Bokbordet levde upp till sitt namn och tog upp större delen av Drottninggatan. Det var, för att uttrycka det milt, fett nice. Jag hade med mig 300 kronor och lyckades faktiskt hålla mig till den budgeten, och ÄNDÅ komma hem med nio nya böcker. Hur fan de nu ska få plats i bokhyllan...

Mmmm, böcker...

Kaninhjärta & Fågelbarn av Christin Ljungqvist - som jag tänkte läsa hur länge som helst, men som jag såklart glömmer bort titel och författare till så fort jag befinner mig vid ett bibliotek.

The Shining av Stephen King - fast det är den svenska versionen (som jag, tack vare Vänner, vet hette Varsel när den först översattes). Har tänkte läsa något Stephen King sedan jag läste Att Skriva eftersom jag till skillnad från vissa av mina vänner (*host*TramsochZackrid*host*) aldrig hade en Stephen King-period. Ville ha någon av hans mest klassiska böcker, så den här passade ju.

I huvudet på Colin Fischer av Ashley Edward Miller & Zack Stentz - Chriss gav mig den här boken och ba "den här ska du läsa". Och jag säger sällan emot Chriss.

Nordiska gudar och hjältar av Anders Baekstad - för jag behöver alltid mer böcker om nordisk mytologi.

Harmagedon Rag av George RR Martin - den handlar typ om en journalist som undersöker mordet på en rockmanager??? Skriven 1983 och jag ba hahahha denna lär vara värd tjugo kr oavsett om den är bra eller dålig.

Eld av Mats Strandberg & Sara Bergmark - ville hitta resten av trilogin, men fick nöja mig med denna.

How to destroy the universe and 34 other really interesting uses of physics av Paul Parsons - alltså jag gillar fysik och att förstöra världen, så why not?

Marie Curie av Susan Quinn - en biografi om Marie Curie för tjugo kronor? Ja tack!

Nu drar vi ut till mitt landställe i några dagar, planen är att få mycket läst på den tiden. :D

True story.

Tio fett ointressanta fakta om bergochdalbanor

Idag slutade jag efter bara två timmars jobb (pga var klar för sommaren), och kom hem runt tolvtiden. Planen var ju såklart att jag skulle få massa gjort, massa skrivande, men har det blivit något sådant? Nej.

Istället har jag spenderat hela eftermiddagen och kvällen med att läsa om bergochdalbanor på Wikipedia. Rimligt? Nej. Kul? Ja.

Har redan terroriserat Twitter och stackars Fuzzy på Skype med värdelösa bergochdalbanefakta, men tänkte ta en liten recap här för skojs skull:

1. Idén till bergochdalbanor bygger på ryska iskanor som uppfanns redan på 1600-talet
   
   Därför heter bergochdalbana typ "russian mountains" på massa språk, eh, förutom engelska och de skandinaviska språken (och ryska, där deras ord för dem betyder "american mountains". Såklart).
2. Ingen vet riktigt när den första bergochdalbanan uppfanns, men det var någon gång tidigt 1800-tal
   
   Den första bergochdalbana jag hittar någon intressant fakta om är Switchback Railway, som körde i 9,7 km/h, var 180 meter lång, och hade en maxlutning på 30°.



Switchback Railway

3. Den snabbaste bergochdalbanan i världen idag kör i 240 km/h
   Den heter Formula Rossa, och återfinns i Ferrari World i Abu Dhabi. Den är dessutom skitful:
   

   

   Formula Rossa

4. Den längsta bergochdalbanan i världen idag är 2479 meter lång
   
   Det är Steeldragon 2000 som återfinns i Japan och tar hela fyra minuter att åka igen Den var en gång i tiden även snabbast och högst, men 153 km/h och 97 meter? Please Steel Dragon 2000, som att det är nåt att komma med...

   

   Steel Dragon 2000

5. Den högsta bergochdalbanan i världen är 139 meter hög
   
   Kingda Ka ligger i en Six Flags park i New Jersey, och är även den den näst snabbaste bergochdalabanan, och har det högsta dropet (nähä?). Det finns planer på att bygga en ännu högre, SkyScraper, men man ska inte ropa hej förrän man är över top haten, så att säga.
   
   

   

   Kingda Ka med sin enorma "top hat"

6. Den högsta lutningen på en bergochdalbana är 121°
   
   Japp, alltså högre än 90°, vilket är ett drop rakt ner. Till ingens förvåning finns Takabisha i Japan (although Australien och Kina har ett par som kommer in på 120,5° respektive 120°, så de är inte mycket sämre).

   

   Takabishas drop.

7. Den högsta inversionen (när man är upp och ner) är 52 meter hög
   Det är visserligen ingen loop, utan ett "dive drop", och finns hos GateKeeper i Ohio.

   

   Gatekeeper

   Den högsta loopen finns hos Full Throttle, i Kalifornien, är 49 meter hög, vilket gör den till den näst högsta inversionen.

   

   Full Throttle

8. Fritt Fall + bergochdalbana = sant
   Vet inte från vilken del av helvetet det här shippet kravlade fram, men fy faaaaaan.
   
   

   

   © Martin Valt

9. Det finns ett konstprojekt kallat "Euthanasia Coaster" och det är precis vad det låter som
   
   Det är alltså ett koncept för en bergochdalbana vars syfte är att döda den som åker. Den här ultimata bergochdalbanan är en som "sends out 24 people and they all come back dead". Skaparen har sagt att den kan vara användbar vid dödshjälp och avrättningar. Den är alltså designad så att man genom hela resan ska utsättas för så höga g-krafter (över 10) att man blir hjärndöd och dör av syrebrist till hjärnan. Detta skulle egentligen uppnås redan vid första loopen, men det finns sju stycken, som en försäkring "unintentional survival of particularly robust passengers".
   
   

   

   Euthanasia Coaster

10. Den snabbast accelerande bergochdalbanan går på 0 till 172 km/h på 1,8 sekunder
    
    Det är Dodonpa i - förstås - Japan, som använder sig av en unik teknik där komprimerad luft (compressed air) används för att skjuta iväg vagnarna. Den är den enda bergochdalbanan i världen som använder sig av det systemet, och även om den blivit ägd på många andra sätt så är den fortfarande bäst på att accelera. Den verkade för övrigt ungefär lika behaglig som euthanasia coaster, eftersom "Dodonpa's team of designers and engineers made sure to include just as much psychological torture as physical thrill". Inte nog med att den skickar iväg dig snabbare än någon annan bergochdalbana: de har lagt in "falska starter" som gör att du aldrig riktigt kan veta när exakt du kommer slungas iväg...

    

    Dodonpa

Men sedär! Tio punkter, och då har jag inte ens behövt ta upp alla brutala olyckor jag läst om idag. Det får väl bli nästa gång antar jag. Vi får väl låtsas som att jag ska skriva någonting relaterat till bergochdalbanor och så kan vi kalla det här för research. För framtida bruk.

True story.

Mea culpa

Okej, så när folk säger typ "näe, jag kan inte göra NaNoWriMo i år, jag har inte tid" eller "jag hinner inte skriva någonting den här veckan" brukar jag oftast reagera typ såhär:

För även när jag har mycket att göra hittar jag nästan alltid tid till skrivandet. Man tar sig tid liksom, och de dagar jag inte skriver, tja, då är jag helt enkelt lat.

Men you know what, ibland har man fan inte tid fast man har tid.

Den här veckan har jag inte skrivit någonting: jag gav till och med upp ambitionen att skriva i måndags. Jag går upp fem varje morgon, och är oftast inte tillbaka från jobbet förrän fem på kvällen, ibland halv sex. Sedan måste jag lägga mig igen vid nio, och däremellan ska jag laga mat (aka hälla upp en skål flingor), mata marsvinen samt massa annat skit.

Lusten att skriva finns såklart där, och tiden, tja, nog skulle jag kunna ta en halvtimme här och där, men ORKEN? Nej fy fan, den är helt icke-existerande. Om det här var november skulle jag ha svårt att spotta ur mig de dagliga 1667 orden (fast jag känner ju mig själv, så jag skulle ju såklart ta igen det på helgerna), så nu har jag plötsligt full förståelse för att ibland har man faktiskt inte tid. Eller ork. Det handlar inte om lathet, det handlar om det hårda livet i det här kapitalistsamhället.

(Sen, som Chriss påpekade en gång, så gör man ju inte allt sitt skrivande med penna och papper heller. På jobbet spenderar jag ju enormt mycket tid med att tänka på mitt skrivprojekt, att planera vad som ska hända och skriva dialoger jag kommer glömma bort, och det är ju faktiskt en del av skrivprocessen det med.)

Jaja, om jag någonsin gett er skit för att ni verkligen inte haft energi eller tid till att skriva (eller göra någonting annat som inte är direkt livsnödvändigt för att vardagen ska gå ihop) så ber jag om ursäkt. Och nu borde jag faktiskt ta tag i dagens skrivande, för just nu är jag bara lat (och rätt trött)...

True story.

(Bi)curious

En sak jag tänkt på, är att det finns en teoretiskt (men knappast reell) möjlighet att jag imorgon springer på the love of my life Tom Hiddleston och att vi blir vansinnigt kära och lever resten av livet tillsammans i ett monogamt förhållande. Och det är ju inte omöjligt att den personen då skulle vara en snubbe, som alla tidigare partners jag haft.

Och jag tycker ändå det verkar jättetråkigt, inte för att jag är aggressivt emot att bli vansinnigt kär och ingå i förhållande med folk (eller jo vänta, det är jag ju visst), utan för att det vore trist om jag aldrig blir ihop med en tjej. Då är det bara inte min internaliserade bifobi som talar, utan jag menar mer på ett personligt plan. Som det ser ut i dagsläge har jag inte ens kysst en tjej liksom, och med tanke på hur många tjejer jag blir kär i på typ en daily basis (det är väl inte MITT fel att alla tjejer ser ut som gudinnor och alla killar ser ut som potatisar, rent generellt) vore det tråkigt om det aldrig hände.

Samtidigt vore det ju lite orimligt om jag blev galet kär i en snubbe och ba "nej tack, du har fel kön". Eller? Jo, lite orimligt. Klart att man inte nödvändigtvis bara behöver ligga med en enda person för resten av livet eller ens bara vara kär i en enda person hela livet, men jag känner mig rätt monogam så chansen är nog rätt stor.

Jag tänker lite för mycket på det här tror jag, man borde kanske vara lite mer chill och tänka att kärleken stormar in och dropkickar en i huvudet när det passar den och det finns inte så mycket mer jag kan göra åt det, men samtidigt ... som jag sa på Mugglis någon gång, jag är typ -500 intresserad av att bli ihop med en snubbe, men kanske -80 att bli ihop med någon av ett annat kön. Det är fortfarande minus, men lite mindre minus.

Alltså, om det inte är Tom Hiddleston förstås. Heh.

True story.

Bifobi

Bifobi skiljer sig, för den som inte vet det, mot homofobi helt enkelt därför att många personer vägrar ens acceptera att vi finns. Det är inte bara cisheteros som är bifobiska, utan många som är homosexuella har svårt att acceptera det som en riktig läggning. Det är ju bara en fas, något man är innan man bestämmer sig för vilket kön man egentligen gillar, och om en tjej påstår sig var bi och sedan dejtar en kille, ja, då var hon bara en poser som egentligen var straight hela tiden.

Det är en sjukt sorglig attityd och det blir inte bättre av att jag var precis likadan en gång i tiden. Innan jag insåg att jag var bi, att jag faktiskt var attraherad av tjejer, blev jag mer och mer fascinerad av tanken på att dejta en tjej. Inte för min egen skull förstås, jag var ju straight, men det märktes mer och mer i mitt skrivande där var och varannan karaktär plötsligt visade sig vara lesbisk. Inte för att jag tycker att det egentligen är en dålig grej ...

Bildkälla: http://averagesparrow.tumblr.com/

Och jag var ju inte helt clueless, så jag funderade ju på det där ... betydde det någonting att alla mina karaktärer plötsligt dumpade sina töntiga pojkvänner och blev ihop med flickor istället? Någonstans tyckte jag att ett sådant förhållande vore fint, jag kanske till och med började tänka att det vore någonting för mig ... men jag kunde ju inte komma ifrån det faktum att jag är attraherad av män. Och om man var det, vad var ens poängen? Att vara lesbisk verkade jättefint, men att vara bi? Näe, då var det inte gulligt längre.

Det är inte direkt så att jag är stolt över att ha tänkt det här, och om jag inte gjort det hade jag antagligen kommit på att jag var bi några månader tidigare, men icke. Precis som många personer måste ignorera alla canon-förhållanden som deras gay OTP haft med kvinnor tidigare för att få ihop dem, så var jag säker på att om man fortfarande gillar killar så fanns det ju ingen anledning att gilla tjejer också. Välj en för fan.

Det finns sjukt mycket bra poster som mer detaljerat diskuterar bifobi på tumblr, kolla t ex in min bisexuality-tag eller Vandas bi-tag om ni vill ha mer välskrivna exempel på vad bifobi är och varför det är skadligt, men eftersom det här är min blogg tänkte jag att jag lika gärna kunde erkänna mitt eget bifobiska förflutna. Internaliserad bifobi, visserligen, men bifobi nonetheless.

True story.