(Bi)curious

En sak jag tänkt på, är att det finns en teoretiskt (men knappast reell) möjlighet att jag imorgon springer på the love of my life Tom Hiddleston och att vi blir vansinnigt kära och lever resten av livet tillsammans i ett monogamt förhållande. Och det är ju inte omöjligt att den personen då skulle vara en snubbe, som alla tidigare partners jag haft.

Och jag tycker ändå det verkar jättetråkigt, inte för att jag är aggressivt emot att bli vansinnigt kär och ingå i förhållande med folk (eller jo vänta, det är jag ju visst), utan för att det vore trist om jag aldrig blir ihop med en tjej. Då är det bara inte min internaliserade bifobi som talar, utan jag menar mer på ett personligt plan. Som det ser ut i dagsläge har jag inte ens kysst en tjej liksom, och med tanke på hur många tjejer jag blir kär i på typ en daily basis (det är väl inte MITT fel att alla tjejer ser ut som gudinnor och alla killar ser ut som potatisar, rent generellt) vore det tråkigt om det aldrig hände.

Samtidigt vore det ju lite orimligt om jag blev galet kär i en snubbe och ba "nej tack, du har fel kön". Eller? Jo, lite orimligt. Klart att man inte nödvändigtvis bara behöver ligga med en enda person för resten av livet eller ens bara vara kär i en enda person hela livet, men jag känner mig rätt monogam så chansen är nog rätt stor.

Jag tänker lite för mycket på det här tror jag, man borde kanske vara lite mer chill och tänka att kärleken stormar in och dropkickar en i huvudet när det passar den och det finns inte så mycket mer jag kan göra åt det, men samtidigt ... som jag sa på Mugglis någon gång, jag är typ -500 intresserad av att bli ihop med en snubbe, men kanske -80 att bli ihop med någon av ett annat kön. Det är fortfarande minus, men lite mindre minus.

Alltså, om det inte är Tom Hiddleston förstås. Heh.

True story.

Bifobi

Bifobi skiljer sig, för den som inte vet det, mot homofobi helt enkelt därför att många personer vägrar ens acceptera att vi finns. Det är inte bara cisheteros som är bifobiska, utan många som är homosexuella har svårt att acceptera det som en riktig läggning. Det är ju bara en fas, något man är innan man bestämmer sig för vilket kön man egentligen gillar, och om en tjej påstår sig var bi och sedan dejtar en kille, ja, då var hon bara en poser som egentligen var straight hela tiden.

Det är en sjukt sorglig attityd och det blir inte bättre av att jag var precis likadan en gång i tiden. Innan jag insåg att jag var bi, att jag faktiskt var attraherad av tjejer, blev jag mer och mer fascinerad av tanken på att dejta en tjej. Inte för min egen skull förstås, jag var ju straight, men det märktes mer och mer i mitt skrivande där var och varannan karaktär plötsligt visade sig vara lesbisk. Inte för att jag tycker att det egentligen är en dålig grej ...

Bildkälla: http://averagesparrow.tumblr.com/

Och jag var ju inte helt clueless, så jag funderade ju på det där ... betydde det någonting att alla mina karaktärer plötsligt dumpade sina töntiga pojkvänner och blev ihop med flickor istället? Någonstans tyckte jag att ett sådant förhållande vore fint, jag kanske till och med började tänka att det vore någonting för mig ... men jag kunde ju inte komma ifrån det faktum att jag är attraherad av män. Och om man var det, vad var ens poängen? Att vara lesbisk verkade jättefint, men att vara bi? Näe, då var det inte gulligt längre.

Det är inte direkt så att jag är stolt över att ha tänkt det här, och om jag inte gjort det hade jag antagligen kommit på att jag var bi några månader tidigare, men icke. Precis som många personer måste ignorera alla canon-förhållanden som deras gay OTP haft med kvinnor tidigare för att få ihop dem, så var jag säker på att om man fortfarande gillar killar så fanns det ju ingen anledning att gilla tjejer också. Välj en för fan.

Det finns sjukt mycket bra poster som mer detaljerat diskuterar bifobi på tumblr, kolla t ex in min bisexuality-tag eller Vandas bi-tag om ni vill ha mer välskrivna exempel på vad bifobi är och varför det är skadligt, men eftersom det här är min blogg tänkte jag att jag lika gärna kunde erkänna mitt eget bifobiska förflutna. Internaliserad bifobi, visserligen, men bifobi nonetheless.

True story.

Bi bi bi

En sak jag tänkt på dock, är att ibland hamnar man i situationer där det typ vore awkward att inte koma ut, men samtidigt ... så vet jag inte riktigt hur man ska göra. Som när några gamla klasskompisar frågade om jag hade pojkvän, och jag vart lite ställd. För hur gör man här? Jag sa nej, och mumlade sedan någonting om att jag inte hade flickvän heller, men jag vet inte om de hörde eller tänkte på det. Ska man liksom ta sig en liten paus där och ba "nej, och btw, sen vi sågs sist har jag insett att jag är bisexuell, så även om frågan om jag har pojkvän är irrelevant borde ni fråga om övriga partners också".

Om man gör det känns det nästan som man gör en stor grej av det, men om man INTE gör det känns det plötsligt som att man ljuger, eftersom ämnet faktiskt kommit upp. Om man kommit på att man vore lesbisk kunde man ju bara "nej, jag gillar inte pojkar", men frågan ÄR ju inte felställd av den välmenande personen som vill veta om ens civilstatus, men samtidigt är det inte hela frågan. Och när man ändå inte har något att rapportera, varför ens ta upp det?

Gifset shamelessly stolen from http://kazuos.tumblr.com

Annars, och det här har jag bara med för att jag just hittade den här amazingen gifen på tumblr, får jag väl helt enkelt göra så att nästa gång någon frågar "har du pojkvän?" ska jag hoppa upp på närmsta bord, dra igång bakgrundsmusiken, och ba: "jag tror du måste formulera om frågan, för jag är ..."

Vore ju om inte annat spektakulärt.

Egentligen handlar det väl bara om att jag är rädd att få en negativ reaktion. Att ba "varför frågar du inte om jag har flickvän?" och så frågar dem och man säger nej till det med och de ba "vad fan skulle jag då fråga om? Jaja, du är bi, good for you, men utan dirt bryr jag mig inte". Om någon frågade "har du pojkvän?" och jag faktiskt dejtade en tjej skulle jag inte direkt svara "nej" utan att också lägga till "men flickvän", så spelar det någon roll?

Ja, jo, det gör det iofs. Men det är svårt att ta upp och förklara lite casual när man bara försöker småprata.

True story.

Bi actually

Det här med att komma ut då. Jag tycker absolut inte att det är någonting som man har en skyldighet att göra, och det suger ju fett hårt att vi lever i ett samhälle som är så heteronormativt att man är straight tills motsatsen bevisat, men det har ändå råkat bli så att jag gjort det. Men ja, en preface om att om man av någon anledning inte känner att det är säkert att komma ut eller helt enkelt inte har någon lust, ja, då behöver man faktiskt inte det. Skit i folk som tycker att det typ "skadar kampen", man måste fan sätta sin egen hälsa först.

De flesta gånger jag "kommit ut" har det ju inte varit någon big deal. Nämnt det på Twitter någon gång, jag minns när vi var i Skottland nämnde jag det och Chriss sa någonting i stil med "ja, just det, när kom du på att du var det?". Inget sådär dramatiskt om att jag måste prata med folk om det eller så.

I december dock åkte jag hem till mina föräldrar för att se Love actually med min kära mor som vi alltid gör, och det var på vägen dit som jag mindes att jag varit kär i den där tjejen för några år sedan. Jag mindes det för att jag åkte förbi tågstationen som hon bodde vid, fast varför jag mindes det just då och inte alla andra gånger jag åkt förbi den vet jag inte.

Anyway, Love actually. Vi kommer till scenen i slutet där Bill Nighy's karaktär plötsligt får en insikt om att hans manager är "the fucking love of my life", och följande konversation utspelar sig mellan mig och min mor:

Mamma: "Jag önskar att jag också kunde få en sådan där insikt någon gång, det vore trevligt."

Jag: "Jaa... jag fick faktiskt det förut idag. Jag kom på att när jag gick basåret så var jag kär i en tjej där."

Mamma: "Jaha. *tystnad* Nu för tiden då, är du mest kär i tjejer eller killar?

Jag: "Båda. Eller ja, nu är jag i och för sig inte kär i någon.

Mamma: "Okej."

Ridå, typ. Det var väldigt odramatiskt, och några timmar senare lyckades jag komma ut för min syster också, när hon var lite småfull i köket och jag minns inte exakt hur vi kom in på ämnet men vi pratade om greker och att jag borde dejta en, när jag nämnde att en tjej i min klass är grek och min syster ba "VA!? Är du lesbisk!?", mest på skämt, och jag sa att nej, bi. Hon var lite sådär "du kan ju inte vara bi om du inte provat", men jag citerade Magnus Betnér, "då kan man inte vara hetero om man är oskuld eller?", och då skrattade hon och sa nej, det kan man inte. Mamma och jag har aldrig pratat om det igen, men min syster har sedan dess berättat saker som att Paradise Hotel hade med en bikille i senaste säsongen, och att en av hennes kompisars pojkvän sagt att han inte trodde bisexualitet var en grej och hur sjukt hon tyckte det var.

Min pappa och min bror vet, tror jag, ingenting, och om inte ett ypperligt tillfälle infinner sig lär det förbli så tills jag eventuellt skaffar flickvän och det blir relevant att förklara det. Jag tror inte att någon av dem egentligen skulle ta det på ett dåligt sätt (well, inte jättedåligt i alla fall), men jag orkar liksom inte göra någon större grej av det. Det känns bra att mamma och min syster vet i alla fall, annars ... whatevs.

Vet inte hur många som egentligen bryr sig om det jag svamlar om under min temavecka, men det är terapeutiskt och fint för mig om inte annat. :D

True story.

Bisexuell

Jag tänkte att jag skulle prata lite om hur jag insåg att jag var bisexuell. Hade ni frågat mig för några år sedan hade jag ställt mig extremt skeptisk till idéen att upptäcka sin sexualitet så långt in i tjugoårsåldern, men jag har lärt mig mycket sedan dess. Om inte annat att sexualitet är flytande, även om jag inte riktigt är säker på hur flytande den ändå varit i mitt fall.

Som många andra skyller jag på tumblr. Säga vad man vill om sidan, men den är rätt duktig på att få tjejer att gilla andra tjejer (både rent sexuellt och genom att ta död på "jag är inte som andra tjejer"-mentaliteten). Jag har spenderat mycket tid med att dreggla över snygga skådespelare, men tumblr var nog första stället som jag såg precis samma sak med skådespelerskor. Någonstans har det ändå hjälpt.

Så för typ ett och ett halvt år sedan visste jag i alla fall att jag inte var hundra procent straight. Heteroflexible finns förstås, det finns alltid undantag liksom, men efter ett tag började jag inse att mina "jag är straight förutom för ..."-undantag började bli lite orimligt många för att jag skulle kunna påstå att jag faktiskt var straight. Efter det var frågan mest om jag var pan eller bi eller kanske någonting annat, men definitionen av bi är nog den jag tycker passar bäst in på mig: attraktion till det egna och andra kön. (Pan brukar definieras som attraktion oberoende av kön, och gränsen är väl hårfin egentligen)

Officiellt kom jag väl ut första gången på twitter kan jag tänka mig, men när vet jag inte: långt innan jag gjorde det på bloggy iaf. Min mamma kom jag ut för i december, men det får nog bli ett helt eget inlägg. vid det laget var jag iaf nöjd med tanken på min sexualitet förändrats och att det inte var något konstigt med det.

Frågan är dock: hade den det? Ju mer jag tänker på det, ju mer kan jag minnas att jag varit attraherad av tjejer långt innan jag förstod att jag var det. Jag var för fan kär i en tjej för typ fem år sedan (vi gick basåret ihop, hon var jättesnygg och cool, hon hade pojkvän), men jag var så jävla säker på att jag var straight att jag ba "neee" och ignorerade helt alla fantasier jag hade om att springa på henne random någonstans och att hon skulle kyssa mig till min förvåning och lycka. Eftersom hon hade pojkvän besparade jag mig iofs lite olycka genom att döda den crushen så snabbt som möjligt, men det är samtidigt så jävla stört hur heteronormativ man är när man bara "näe, jag kan inte vara kär i den här personen trots att jag uppenbart är det, jag är ju straight".

Så clearly har jag varit bi längre än jag trott.

Men jag vet inte om jag alltid varit det? I tonåren funderade jag faktiskt på det där med bisexualitet, om det var någonting jag var, och då konstaterade jag iaf att jag inte var det. Någon gång vet jag att sa att jag ändå "skulle kunna tänka mig att ligga med en tjej" och min vän Malin påpekade att då kunde jag ju vara bisexuell men heteroemotionell. Vilket inte är omöjligt, men jag övergav den definitionen väldigt snabbt och såg mig själv som straight.

Kanske var jag det. Skulle jag gissa tror jag nog det var i sena tonåren som jag faktiskt började bli bi på riktigt, även om det dröjde länge innan jag fattade det. Men jag har ärligt talat ingen aning. Det kanske inte spelar någon roll heller, eftersom jag är nöjd med vad jag definierar mig som nu, men ibland kan jag ändå undra hur jag någonsin kunde tro att jag var straight när jag minns någon random tjej jag var jätteattraherad av långt tidigare (Ruslana från ESC t ex).

Det var i alla fall, typ, såhär det var för mig.

True story.

I guess at least it's better than any representation the Moff could come up with

Okay, so in English because this rant is gonna be too long for Twitter and some of my most interactive followers don't know Swedish.

Of course when I wrote the first draft of my story most characters were straight, but as I edited that changed. I switched the gender of a character and never removed the comment of how all they wanted out life was "fame and girls" and suddenly they were a lesbian. I added a subplot where one of my MCs run into a goddess and suddenly she was bi. I actively decided that my other other MC would be ace because there's not enough representation there. It just kinda happened, but it's very different from the very straight first draft.

And still I can't stop wondering if I'm doing enough, if I'm doing it right, if it actually matters since no one's gonna read it anyway (SHUSH, stupid inner self-hater. No time for you now).

With the bi MC I'm worried people will think that she's straight. In book one she kisses two people, one boy, one girl, and there's a blink-and-you'll-miss-it reference to a third girl (no one but me will see that, but whatevs). She's never described as bi though, because her sexuality is never discussed (aka I'm not doing this, it's just never mentioned).

In book two she's dating another boy, but quickly dumps him for an on and off-relationship with the boy from the first book. They will most likely end up together in book three. There's also a mention of her having had a crush on a girl a few years back. Basically, I'm takig the "show, don't tell" approach to her sexuality.

But is that enough? Should I say the B-word? Is it bad representation that she will in the end be with a dude? Is it bad that we don't see her with a girl (except for that one kiss) in the rest of the story? I know this is internalized biphobia, that she's not "bi enough", but I can't stop thinking it. (As for the boys, they are both mythological characters and switching their genders wouldn't really work)

Then there's the ace MC, and she's much harder to write. I mean, her sexuality. Mostly because she doesn't know she's ace yet. I wish I could do like Game of Thrones when they revealed that Varys is ace, but since she doesn't know yet it's hard. In book one there's a very quick mention, where the bi MC talks about how awesome being single is and says something like "and now you wonder about sex" and the ace MC thinks to herself that no, she was not wondering about that. Book two has her thinking about how everyone is bothering her to go out and have a one night stand now that she's single, but how she barely liked having sex with her ex, and the thought of doing it with someone else repulses her. I showed this to someone and was told it sounded more like her ex was really bad in bed, which I think is always the problem with ace characters. People are gonna think they just haven't experience good sex yet and it's just a matter of finding the right person.

I think I'll have to state out-right in book three that she has found the term ace and now identifites as it, or I suspect people (yeah, you mean those non-existing readers of yours, Ell? Are those the ones you're talking about) will just assume she's not ace. To be fair even if she says it herself there'll be people believing otherwise, since people don't believe ace is a real thing (and as we all know, neither is bisexuality. Hey, maybe my MCs will learn how to use their invisibility to do good in book three!).

I don't want to shoehorn in a reference to my character's sexuality for no real reason, but I also don't want to Dumbledore them, you know?

Then I have plans on including a genderfluid character in book three, combining two gods into one. Basically, saying humans didn't realize it was the same person in different genders, and assumed it was two different gods. I think I'll stick to one name and change the pronouns accordingly whenever they change in the story, as to make it clear that it's not two different characters. As far as I can tell genderfluid people usually just go by one name, so I'll stick to that.

Oh, and yeah, and no magical body switching. That seems to be most of the representation genderfluid people get, and while I guess it would be fine once in a while, when all genderfluids are magically switching genitals then I see how it can become almost offensive. So she'll just be a girl some days and boy another, probably showing it off by wearing braids when a girl and having his hair slicked back while boy.

Still, I don't know enough about genderfluidity so I'm gonna have to do more research before I write that character. Weirdly it feels easier to show off someone's gender through your writing than sexuality, even though the fact that it's a god/goddess we're talking about might make it seem to "magical" and that way make it not great representation. Like, I don't want to accidentally hint that it's not something that is a thing in humans, by having it only appear in a non-human character.

Not to mention how the bad guys in book three might be lesbians (as the story is planned right now), and I'm afraid that might end up being queer coding since the only lesbian characters would then be bad guys, or working with the bad guy (the girl mentioned in book one). I mean, sure, it's not the only queer representation in the story, so it's not *that* bad, but it still might not be great? Although the first two villians are straight, so it's not only evil queer people.

It's just.... way harder than it should be, you know? Maybe I don't spend enough time worrying, maybe I spend too much time worrying, maybe I don't realize how much bad shit I've internalized that will show in my writing? (Like, a last edit of my first book included changing unneccesary binary comments, such as "I'm hot in both genders" to "I'm hot in every gender" or "women want me, men want to be me" to "women want me, men want me, and all ..." because up until that point I didn't realize that it was bad)

If you were expecting some big pay-off and some profound realization at the end of this rant, I'm sorry to disappoint. I'm still confused, so you're gonna have to tell me something profound about this instead so I don't have to.

True story.

QUILTBAG

Har insett att det är Stockholm Pride den här veckan och Pride är ju för HBTQAI+-personer och jag är ju en sån och jag bor i Stockholm så då känns det ju som att det vore kul med en temavecka den här veckan. Jaaa! Tema Pride, alltså, inte bara något random tema.

Det första blir nog på temat HBTQAI+ (eller quiltbag, som är förkortningen jag föredrar) och mitt skrivande, men det får bli ett separat inlägg på engelska eftersom jag från början tänkt mig det som en twitterrant.

True story.