Rubriken stal jag från Njalla, för hon kommenterade min bilddagbok så en gång. Det är alltså från kim Possible-introt. Och anledningen till detta är denna fina beskrivning av mig som Karro just skrivit ihop:"Jag har inte träffat Ellen på ungefär hundra år, så det här baseras på gamla minnen och bloggläsning samt ren spekulation - Ellen vill ju bli författare och gör fanfics om sitt eget liv (bloggen
http://somenspegelboll.blogspot.com är en bra utgångspunkt om man vill ha mer information), så det är helt rätt av mig att följa samma linje. Hon har samlat på roliga repliker ur verkligheten i flera år och har satt ihop detta till en vida berömd citatlista som är känd i nästan halva Täby -
http://www.somenspegelboll.com/ under rubriken ”Citaten”.
Förr i tiden, vi snackar typ i femtonårsåldern, hängde Ellen på samma fritidsgård för nördar som jag. En dag hörde jag Malin, Linda och Ellen sitta och diskutera jämställdhet, och jag blev intresserad och la mig i, och där började vår bekantskap.
Nuförtiden är Ellen för cool för lajv. Jag föreställer mig hennes liv lite grann som en sitcom. Vinjetten är ett montage av europeiska storstäder med myllrande folkliv och dramatiska cityscapes och glimrande neon, och så går det fortare och fortare tills det blir alldeles suddigt av uteserveringar och skyltfönster och avenyer, och så sveper kameran dramatiskt ner mot en gata med en stillastående gestalt mitt bland alla som rusar förbi som myror och svänger runt personen som har den ojämförligt mest stylade frisyren, nästa veckas mode och en mobiltelefon som ser ut att komma från yttre rymden och knycker till och zoomar upp mot hennes ansikte och fryser bilden och pang, ”ELLEN saves the day”, står det stämplat rakt över hennes ansikte som spanar ut i fjärran - och sen drar vinjetten igång igen, fast nu är montagen av olika öknar, savanner och tropiska stränder där Ellen hjältemodigt räddar världen i varje scen. Musiken tonar ut, förtexterna rullar klart, bilderna fejdar över i interiören till ett rum (kanske ett vardagsrum, ett café eller ett högkvarter) och man hör en energisk röst. Från vänster kommer Ellen och nån viktig person in och Ellen går just igenom nåt viktigt när det studsar in en bohemisk knasboll från höger, som stannar upp och slår ut med händerna i en löjlig gest och brister ut i en flippad ordvits. Det är Ellens kompis. Den viktiga personen (en chef, ett ragg, vad som helst) tappar hakan och stirrar på Ellen. Burkskratt och pinsam tystnad.
Sitcomen skulle alltså handla om att Ellen egentligen är en tuff och cool hjälte med superkrafterna vänstermoral och action, men alla hennes sidekicks är hopplösa men ack så charmiga töntar, vilket ständigt gör bort henne framför alla hon tänkte hjälta sig inför eller bara vara normal tillsammans med. Men de sista tio minuterna av varje avsnitt (jag tänker mig halvtimmeslånga) så visar det sig att Ellen hade rätt hela tiden och hon släpper allt hon har för händer (utom sin trogna laptop och ett par solglasögon) och jagar ut i världen och räddar lejonen/jorden/regnskogen med några riktigt coola scener och en bra oneliner som avrundning, och så visar det sig att den där snygga solbrända killen från de första fem minuterna (han som såg när hon spillde latte över hela sig och hörde när hon råkade luras till Star Wars-skämt av sina nördiga polare) av en slump gick förbi och just svängde runt hörnet/busken/lejonet precis när hon gjorde de häftigaste sakerna och han är så imponerad att han knappt kan andas. Yeah! Musiken river igång igen och eftertexterna börjar rulla över en bild av Ellen, killen och en ny fika med latte som dricks elegant utan att spillas över nån. Slutet gott allting gott.
Jag tror jag ska sälja det här till MTV."
Jag låter typ som världens mest awesome människa. Kim Possible fast bättre. Damn it, I would watch that show!That's enough of that shit.
