OMG

OMG

OMGG                                       OMG

       OMG                                           OMG                                         OMG

          OMFG                                       OOOMG                            OMG

         OMG                                                              OMG                                       OMG

                               OMGG                            OMG

True story.

Tolkien

Nu ska vi se... 2009 läste jag om LotR (okej, jag ska inte ljuga: jag läser om LotR typ varje år. Actually, mitt nya livsmål är att likt Christopher Lee läsa trilogin årligen. Because reasons) och bara OMG OMG OMG TOLKIEN, *lyssna på Blind Guardian*, ASFSDDJLF, osv. Ni vet, fan girl stuff.

Sen 2010 läste jag den nya översättningen av trilogin och bara "jaha?". Jag gillade den inte alls, och jag blev inte alls lika kär Midgård som jag brukar bli. Det var som vilka böcker som helst, vilket kändes jättekonstigt. Inte alls rätt.

2012 läste jag den på svenska igen, fast den gamla översättningen (för det var vad som fanns tillgängligt när jag kom på att jag skulle läsa om böckerna när jag var hos mina föräldrar) och till en början var jag lite fangirlig, men det svalnade av rätt fort. Sen tog det mig ju ett år att läsa allt också (men det har mycket att göra med att jag läste en GIGANTISK version som jag inte kunde bära runt överallt, och jag läste till största delen när jag åker kollektivt, så alla böcker som är för tunga att bäras runt på tar tid för mig att läsa).

Och det låter säkert jättelöjligt, men jag var på riktigt lite orolig där ett tag och bara "tänk om magin liksom är förlorad". Om jag aldrig mer kommer tycka att Tolkien är så där jävla fantastiskt och bara tokfangirla. Klart att jag alltid tycker det är bra liksom, men så är det ju med allt man gillar: har jag inte sett Star Wars på ett tag så brukar jag inte vara ett galet Star Wars-fan, och min HP-besatthet kommer oftast bara tillbaka när jag läser om böckerna, även om jag alltid är ett fan förstås.

Sen kom The Hobbit.

Som jag personligen tycker är helt perfekt. Eller kanske inte perfekt, den är ju lite töntig ibland, men skitsamma I LOVE IT. Jag sitter och argumenterar emot alla som har något dåligt att säga om den, spenderar jättemycket tid med att kolla tumblrs och grejer om filmen, har börjat läsa Sagor från Midgård för första gången, och är allmänt sådär ASDSDFJKLDFF.

Alltså jag misstänker ju starkt att alla andra kommer tröttna på mitt prat om den filmen ganska snart, men I don't caaaaaare för det känns så bra. I'm home, typ. :D

True story.

Lord of the Rings

Right, here goes typ allt jag tänkt när jag läst om LotR nu då:

Först och främst: filmerna. Jag gjorde ju helt rätt när jag såg dem först och sen läste om, för filmerna framstod faktiskt som riktigt bra, och sen när man läste så kunde man ju tala om exakt vad skillnaderna var. Typ att Faramirs lilla tal om den döda soldaten egentligen är exakt vad Sam tänker första gången han ser en död människa. Och liknande. Helt rätt väg att gå, med andra ord.

Men sen, visuellt är filmerna klockrena måste jag bara säga (utom alverna - men vi kommer till det). Om man jämför med typ Harry Potter-filmerna, där vissa saker är helt rätt, och andra är komplett bajs, så är det inga problem som helst att köpa att Peter Jacksons Midgård faktiskt är det riktiga Midgård. Och att Aragorn ser ut som Viggo Mortensen, och att hoberna, längden till trots, faktiskt ser ut precis som de gör. Det är nice. Filmerna har inte förstört min bild av någonting, om något så har de förbättrat den. Och det är fan inte ofta det händer.

Fast alverna då. Gud vad jag är besviken på dem i filmerna. Alver ska vara överjordiskt vackra så jag fattar att det är svårt att få till dem, men måste de ta så riktigt fel människor att spela dem? Hugo Weaving liksom? Plz. Det är väl Haldir och Arwen och alla randomalver som är okej, men resten... nej. Legolas ser för fjantig ut, och Galadriel är egentligen största besvikelsen för hon ska ju vara typ snyggast ever, men jag tycker sorgligt nog hon blir ganska platt. Så alverna är det enda jag är besviken på i filmerna. Och det faktum att mina favoritalver aldrig får vara med! Glorfindel försvinner alltid för hans del är iofs lätt att byta ut, men the sons of Elrond, Elladan och Elrohir, är ändå ganska viktiga personer men de får inte heller vara med. Åh, sämst. Fast var de med skulle jag bara vara besviken på hur de såg ut, men ändå.

Jag har fått nya favoritkaraktärer också. Egentligen älskar jag alla, till och med Gollum (inte så rolig att ha att göra med, men underhållande att läsa om), men förut brukade mina absoluta favoriter vara Aragorn och Gandalf, men nu har jag fått upp ögonen för Pippin också. De förstör karaktärernas humor i filmerna när de bara gör slapstick och nobody tosses a dwarf av det hela, men Pippin är sjukt rolig på egen hand, inte för att han är korkad. Det var en pleasant surprise bara.

Faramir också. Jag gillar verkligen Faramir, jag har alltid gjort det. Jag är så stolt över att jag direkt tänkte mig honom som väldigt lik Boromir, för det visar sig ju sen att de är bröder liksom. Men han är så mesig i filmerna! Visst att det kanske passar skådisen bättre, men man vill ju ha den riktige Faramir. Han är liksom... jag vet inte. Man blir så glad när han dyker upp bara. Lite hopp där på vägen mot Mordor ungefär. Det är inte riktigt samma sak i filmen. Och sen älskar jag biten där han och Eowyn står högst upp på någon mur och kysser varandra och det beskrivs som att alla kan se dem men att de inte bryr sig typ. Det är fint.

En annan grej som definierar Tolkien är det faktum att det känns inte som att man läser en bok. Jag kan verkligen inte tänka mig att någon har suttit och skrivit allt det där, det är bara för bra för det. Det är så det ska kännas när man läser. Som att historien är för bra för att någon ska ha kommit på varenda ord där, utan att den bara... skrev sig själv, nästan. Det känns så hela tiden när jag läser LotR, det är så fantastiskt.

Jag börjar få slut på grejer att tjafsa om nu. Weird. Jag trodde det här skulle bli längre, men det är bara för att jag väntat så länge med att skriva som att jag glömt allt jag skulle skriva. LOL. Men så är det i alla fall. Ska nog ta mig igenom nyöversättning sedan någon gång, men nu väntar Musketörerna och sedan Silmarillion och Bilbo och lite annat Tolkien...

That's enough of that shit.

Nördparty ftw

För ungefär 4 år sen, lite mer måste det vara, när jag fortfarande lajvade och umgicks med folk som gjorde det hade vi ungefär en hobby: titta på Sagan om Ringen. OM vi inte gjorde det, så tittade vi på extramaterialet, och det gick så långt att jag till slut insåg att om jag ser de filmerna en gång till kommer jag aldrig mer kunna se dem. Så, konsekvent som jag är, sa jag till mig själv att inte se dem igen förrän jag blev 20. Och det blev jag, för er som missat det, i fredags, så den logiska grejen att göra igår, var att ha ett LotR-maraton.

Det var niice i och för sig. Nu när jag inte läste böckerna på ett tag var filmerna riktigt bra, sen roade vi oss med att köra ett drinking game också, vilket var kul i början, men efter första filmen ville ingen av oss dricka läsk igen, så vi gick över till vatten, vilket vi fick ge upp efter andra filmen av naturliga orsaker. Men det var ändå jäkligt skoj.

Och så gjorde jag något jag aldrig trodde jag skulle göra igen, och tog på mig mantel och gick och köpte pizza. Vi rycktes med i stämningen typ. Väl på pizzerian satt fyra tolvåringar och var dödscoola och försökte dissa oss, men det var mest skrattretande eftersom vi var dubbelt så många och säkert dubbelt så gamla också. Men det var lite retro där med, det var länge sen jag blev dissad av små coolingar från Skolhagen. ;P

Nu ska jag läsa ut Obama så att jag kan börja på Lord of the Rings igen. Det var väl en sådär två år sen, så det är på tiden!

That's enough of that shit.

In Lórien the fair

Jag fick lite av en Tolkien-orgasm nyss, måste jag erkänna. Av anledningar jag inte ens minns skule jag kolla upp Lothlórien på Wikipedia, och fick läsa översättningen av ordet: The Dreamflower.

Smaka på det. The Dreamflower. Det låter så otroligt vackert, och det är en av anledningarna till att jag älskar Tolkien så mycket. Jag avgudar hans språk bara. Sen kombinerar man det med lite Alan Lee-målningar, och det kan inte bli annat än fantastiskt.

Det fick mig dock att bli ännu mer taggad på att läsa om Lord of the Rings än jag var innan. Jag ska göra det snart, för det är något år sen sist, men frågan är... ja, eller det är såhär: när jag blir tjugo kan jag äntligen se om filmerna igen, som det var sa när jag var sexton att jag inte skulle se på fyra år för att jag hade sett för mycket, så vi ska självklart ha ett maraton när jag fyller nästa månad... frågan är om filmerna inte blir bättre om jag inte läser böckerna först? Och då kommer jag antagligen vara sjukt taggad och inte göra annat än läsa. Det blir nog så.

Men Tolkien alltså. Åhåhåhåhåå, som vi säger i Kultursektorn. Och han var ju lite av en Åhtåtå-man.

That's enough of that shit.

Tolkien forever, typ.

Jag tror att min väska är ultimat packad just nu. Möjligen skulle jag behöva tejp ("Rope!" muttered Sam. "I knew I'd want it, if I hadn't got it."), men i övrigt, nej. Jag har ett block, jag har min dagbok, kalender, spegel, kam, kortlek, mobil, Täby Enskilda-leg, miniräknare, pennor, pennvässare, måttband, sax, tidtabeller, CD-spelare, plånbok och The Lord of the Rings. Så skulle jag helt plötsligt få för mig att fly, skulle jag ha allt jag behöver.

Det är just den där sista som jag plötsligt insett är viktig. Sagan om ringen. Eller Ringarns herre, som den numera heter, men för tillfället läser jag den på orginalspråk. Och den är bara så: wow. Jag älskar den. Jag vettefan vad ni skulle säga om det, men det här är fantamig äkta kärlek. Alla dikterna, sångerna, jag smälter liksom. Framför allt den om Aragorn - All that is gold does not glitter, not all those who wanders are lost - den får mig att bara... Jag vet inte, vilja dra mitt mäktiga svärd, skrika "För Gondor!" och sedan bara... Nej, jag måste nog citera Tiriq:

"Jag har bara en sak att säga: jag kapitulerar.

Jack Sparrow, förlåt, kapten Jack Sparrow, för dina fötter lägger jag ner filmkritikens slagsvärd och ironins lätta värja. Jag ger upp. Jag är fast, fångad i en dröm om Karibien och dödskallar på svart bakgrund och förbannade azteksmycken. Jag kapitulerar för dig, här och nu. Du vann."

Visst, hon skriver om Pirates of the Caribbean och Jack Sparrow, men det är inte själva poängen. Poängen är innebörden. I surrender. Du får mig, som Lars Winnerbäck sjunger. Sen jag var tolv år har jag varit Tolkien-fan, och jag kommer alltid att vara det. Det går i släkten, jag kan liksom inte komma ifrån det.

Nej, men det är faktiskt så. Min pappa och jag gillar samma saker. Vi är båda Star Wars-fan. Hade han inte tagit med mig på episod 1 hade jag nog aldrig börjat gilla Star Wars, men det gör jag. Och pappa är också Tolkien-fan. Kanske inte lika besatt som jag, som tapetserar rummet med affischer och har täcke, kudde och handduk med LotR-motiv, men visst fan gillar han böckerna minst lika mycket.

Det är tack vare honom som vi har tre olika versioner av trilogin hemma. Hela trilogin i en bok (väldigt sliten, ryggen har tillat av, men vi tejpade dit den igen), varje bok var för sig i pocket (också sliten, men så gavs de ut -73 också. Sagan om Konungens återkomst går knappt att läsa längre, hälften av sidorna är lösa och trillar ur, men jag tror inte vi tappat bort ett enda blad), och sen har vi den engelska versionen, med filmotiv. Fast den tror jag mamma har köpt, så den räknas kanske inte, men ändå. Dessutom har vi nyutgåvan av Sagan om ringen: Ringens brödraskap också.

För några veckor sen hade jag inte alls hållit med om det här. Visst, jag gillar Tolkien. Sagan om ringen var bra, lär väl läsa den igen någon gång. Men inte kommer jag chocka mina barn genom att svara "Över tio gånger" på frågan "Har du läst den många gånger?" som min pappa gjorde. Ska väl läsa den på engelska också bara för att. Och affischerna... tja, de sitter mest kvar bara för att. Jag gillar dem, det är det. Men vad fan, det är inte mer än så. Jag älskar inte Sagan om ringen över alla andra böcker, herregud...

Så fel jag hade! Gammal kärlek rostar aldrig, sägs det, och jag undrar om de fan inte har rätt. Jag kommer alltid älska Sagan om ringen! Om tre månader, om tre år, om tio år, om trettio år, i nästan liv. Jag. Älskar. Sagan. Om. Ringen. Jag har bara inte fattat det än, men om trettio år kommer jag skratta när folk frågar om jag läst Ringarns herre, för det har jag ju gjort så många gånger så.

För fyra år sen - när jag gick i sexan - så läste jag ut Sagan om ringen första gången. Hela historien har jag redan skrivit ner på Helgon och så, så jag skippar den. Men jag började i alla fall skriva min egen version av boken, med tre egna karaktärer. Jag själv, Zajje och Zackrid. Den berättelsen suger. Den är dåligt skriven, den är klyschig, och jag särskrivet till och med. Dessutom är den inte bara skriven i jag-form, den är även skriven i du-form. För jag skrev den från början till Zajje, och därför är den full av oss. Framför allt mig, men en hel del oss. Helt värdelös, jag skulle aldrig låta någon läsa den. Men.

Men, jag älskar den. Jag hittade den igår på datorn och satt uppe till fem och läste. Den är tyvärr inte färdig, jag slutar precis innan Ringen förstörs och allt blir lyckligt. Och även om en del av mig vill skriva klart den (vilket är uteslutet, jag kan inte göra det jag själv skrev för fyra år sen rättvist genom att försöka fortsätta), så är det nog bäst att den inte är klar.

I den har jag på vissa ställen skrivit direkt av boken. Och det märks när de tillfällena dyker upp. Ett av de tillfällena - när Boromir dör - fick mig nästan att rysa. Det var så bra. Allt jag läst innan var skit, det var inte bra skrivet. Men det som var Tolkien, som jag bara skrivit rakt av. Det var fantastiskt. Så wow, liksom. Då man inser att det är kört. Jag är fast, forever, typ.

Min kärlek till Tolkien finns där elden falnar, men fortfarande glöder, helt enkelt. Och där lär den förbli. Så att ni vet. Och antagligen är den här bloggen skitfånig, men jag var bara tvungen att skriva ner det. Sånivet.

Over and out.