Osäkra jobb

Har velat tipsa om den här Aftonbladet-artikelserien ett tag: Osäkra jobb. Den beskriver typ min arbetssituation, även om jag lyckligtvis inte har det sådär extremt, men jag känner igen mig i väldigt mycket av texten.

Men hur mycket hon än trivdes på arbetet när hon väl var där, och hur mycket hon än tyckte om arbetskamraterna och gemenskapen och kunderna så maldes Jessica ner. Hon kunde aldrig slappna av. Hon hade ständig jour utan att få betalt för det. Hon kunde inte planera något med vänner. Hon visste inte om hon hade pengar nästa månad. Hennes sambo ville åka till Grekland på solsemester. Skulle hon ha råd med det? Och vågade hon lämna staden, lämna chansen att bli inringd? 

Det där är literally mitt liv!!!  Planerar aldrig in saker med folk på dagtid om det kan undvikas för jag vet ju aldrig, jag KANSKE blir inringd och då måste jag kunna göra det. En av grejerna jag skippade förra månaden var att hälsa på min döende farmor på sjukhuset, för jag behövde åka in och jobba istället den dagen (lyckligtvis kunde jag hälsa på henne några dagar senare).

Jag vet aldrig när jag har pengar, jag TROR jag kommer få precis rätt antal pass den här månaden för att gå runt, men jag vet inte för schemat är inte lagt än. Jag förutsätter att jag jobbar på söndag för jag jobbar ju alla helger, men jag vet inte. Det är såhär hela tiden, att jag typ tycker att jag har mycket schemalagt om jag vet att jag jobbar tre veckor framåt. Sommarens schema, som ska koordineras med de fast anställdas semestrar, är inte lagt än, jag har bara fått ett förslag på tider jag kan ta.

Och det var ett ångestmoment i sig, för mig finns det inte en chans att åka på någon solsemester till Grekland. Förra sommaren hade jag bara ledigt när jag arrangerade MultiCon, vilket som ni vet är fyra dagar basically konstant arbete. I år har jag unnat mig två veckor, men det inräknas midsommar och tiden på MultiCon, så vi snackar inte direkt två veckor semester. Sist jag hade mer än någon dag här och där ledigt var sommaren 2014.

Bildkälla: https://www.redbubble.com/people/hifaistos/works/10954863-if-you-work-for-a-living-why-do-you-kill-yourself-working?p=sticker

Jag åker till Umeå typ en gång i månaden, ibland varannan månad beroende på hur våra scheman ser ut, och varje gång gör det att jag missar minst två dagars arbete eftersom jag är borta på helgen. Kanske till och med fler, för man vet ju aldrig vad för pass som kan dyka upp på fredagen och måndagen. Eftersom helger är mina enda säkra kort kan det sluta med att jag jobbar en eller noll dagar de veckor jag åker till Umeå, för att sedan kompensera senare under månaden när det kanske är något lov eller helgdagar och jobbar hur mycket som helst. Under loven kan jag jobba fjorton dagar med en dags ledigt bara för att det över huvud taget ska vara lagligt.

Det är skitjobbigt, ärligt talat. Man blir knäpp, speciellt när jag haft det såhär i snart två år. Jag trivs med mina kollegor och Naturhistoriska är mitt favoritmuseum, men jfc den här situationen är inte hållbar. Att jobba varje helg börjar bli helt sjukt frustrerande, att se andra skriva om TGIF eller att det ska bli så skönt med en långhelg när det är påsk eller skit har gått från att vara "lol, själv jobbar man helger men det är okej" till att få mig att vilja gråta av avundsjuka. Visst, jag jobbar sällan måndagar och alltid söndagar så jag har aldrig söndagsångest, men det var flera år sedan jag upplevde den där euforiska fredagskänslan och jag saknar den.

Anyway, slutsatsen här blir 1) läs artikeln, 2) timanställningar är jävla bullshit och borde avskaffas och 3) jag är så redo för ett nytt jobb med fasta tider där jag gör någonting jag är utbildad för. SÅ. REDO.

True story.