Hade någon idé om att jag skulle kalla det här inlägget för "jag älskar mitt meningslösa liv", men jag vettefan om jag älskar det så himla mycket. Har enorma humörsvängningar och eftersom jag just haft mens kan jag inte ens skylla på PMS, utan får helt enkelt acceptera att jag är sån. Jahaja. Man inbillar sig gärna att det händer någonting med en när man växer upp och blir vuxen, men så enkelt verkar det inte vara.
Jag blir bara tokig på att mitt liv känns så ... jag vet inte ens? Meningslöst är fel ord för det är klart det finns mening i mitt liv, men jag har ju ingenting going for me, så att säga. Liksom, vad har jag för mål jag vill uppnå? Jag skulle vilja skaffa ett jobb som betalar tillräckligt väl för att jag inte måste känna mig stressad varje månad och jag vill väl ge ut en bok och kanske känna att livet inte plötsligt står still. Det enda som typ händer i mitt liv just nu är väl hela Umeå-situationen, men till och med den står ju rätt still.
 |
| Bildkälla: http://imgur.com/gallery/ZveCZrt/comment/502952248 |
Okej, jag arrar konvent också, vilket är fett kul, men det är också någonting som kommer hända i framtiden, inte nu.
Idk, det finns kanske någonting poetiskt i att vara tjugosju och kunna relatera till det mesta i Friends-introt, fast jag vet inte om det är bra poesi. Jag önskar jag kunde säga att ååhh jag är stuck in a dead end job, men inte ens DET är jag. Jag jobbar några random timmar på museet när de behöver mig för jag är inte ens tillräckligt bra på det jag gör för att få en fast tjänst inom serviceyrket (herregud, vem fan har ens en fast anställning längre?), hur ska jag kunna få något som man faktiskt behöver en utbildning för? Jag har till och med TVÅ jobb nu, för om jag inte fick jobba någon dag med pappa här och där skulle jag vara pank så in i helvete.
Good times.
 |
| Bildkälla: http://www.lovethispic.com/image/45102/fml |
Dessutom är jag så jävla trött på att gnälla om det här. Det känns som att jag inte gjort annat sedan slutet av sommaren och även om gnällande var min paradgren back in the days och någonting som jag var nästan stolt över kan man fan bara gnälla om samma sak så många gånger innan man kräks på sig själv. Eller?
Jag vet fan inte. Det kanske bara är 2016 som är jävligt mot alla, och det är knappast som att jag egentligen lider (ååhh, stackars mig, jag jobbar bara tre-fyra dagar i veckan och har tid att ägna mig åt hobbies och gå på bio och kan åka på långhelger till Umeå en gång i månaden och mina naglar är alltid snygga och tidigare i år sprang jag ett halvmaraton), men just nu är jag så jävla trött på mig själv och mitt liv. Jag behöver inte ens en paus från det, jag har tagit pauser, vad jag behöver är att någonting händer. Att jag tar fucking tag i skiten och skaffar ett jävla jobb som betalar väl och slutar gnälla, men det är ju lättare sagt än gjort.
 |
| Bildkälla: https://www.teepublic.com/tank-top/195072-i-run-because-punching-people-is-frowned-upon-cust |
Äh. Hur mycket av det här tror ni egentligen handlar om att jag bara sprungit tio kilometer sedan slutet av oktober? Säkert 90 %, om jag får göra en kvalificerad gissning.
True story.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar