Hoggy 4-ever (nej men allvarligt)

I veckan (närmare bestämt i torsdags) var det tio år sedan världens bästa hemsida Hogwarts.nu lades ner. En gång i tiden hade det känts idiotiskt att förklara vad Hoggy var på min blogg - det visste väl alla? - men nu har det gått så lång tid att some things that should not have been forgotten, were lost.

Ok, lite överdramatiskt kanske, men det känns så. Hoggy var som man hör på namnet ett Harry Potter-community som startades 21 november 2001, och som jag hittade till i typ maj 2002. Vissa personer fattade nog aldrig charmen med Hoggy, men vissa av oss, typ jag själv, fastnade obönhörligt i stort sett med en gång vi blev medlemmar. Det var som att hitta hem, fast på internet. En del jag kände tyckte Hoggys forumsystem var jobbigt och alldeles för aktivt, med trådar som försvann lika snabbt som de skapades, men för mig var det en stor del av charmen. Det fanns alltid nån att snacka med, det fanns alltid möjlighet att flumma ut när man ville.

Min första Hoggyträff, dvs när jag faktiskt träffade medlemmar från sidan IRL, skedde av en slump när jag var och shoppade i Täby Centrum med min familj och plötsligt såg ett gäng tonåringar med en skylt som det stod Hoggy på (eller Hoggyträff eller Hogwarts.nu, nånting iaf). Min familj var snäll nog att låta mig stanna kvar med dem och jag hade jättekul, efter det blev Hoggyträffar en viktig del av mina helger, ibland var det typ varje lördag. "Plattan klockan tolv" är liksom ord som verkligen definierade mina tonår likt inget annat.

Jag på en Hoggyträff ca 2003
(Martin såg den här bilden nu och VÄGRADE tro det var jag ...)

Det var ju också på Hoggy jag träffade både Chriss och Trams, som fortfarande är mina bästa vänner (och jag skulle kunna skriva en hel uppsats om MAT-gängets betydelse för mitt liv ...). Jag tror jag gick i sjuan när mina föräldrar lät mig åka iväg några dagar ner till Skåne för att bo hos en främmande människa, och ja, efter det spenderade jag och Chriss typ alla lov hos varandra tills vi blev vuxna och inte hade lov längre och därför kan ses lite när vi vill (ibland inte alls på ett år, ibland bor vi hos varandra i ett halvår ...).

Alltså, då ska vi inte prata om hur typ alla andra jag känner också har någon koppling till Hoggy, med typ två-tre undantag. Jag kanske inte lärde känna alla på Hoggy, många har jag inte blivit vän med förrän långt efter att sidan la ner, men den finns ändå i bakgrunden hela tiden. Sen finns det ju vissa mer uppenbara också, typ Martin, som jag träffade genom att bokstavligen göra en tråd där jag klagade på hur jag inte ville sova ensam där han svarade med lite poesi och, eh, sedan bestämde vi oss för att göra någonting åt saken (vad sa mina föräldrar om att en typ okänd man skulle komma och spenderade natten med deras sjuttonåriga dotter? Vill minnas att min mors ord samma morgon var "jaha, så du äter ägg, ja, det säger de ju är bra för potensen ..."). Tio år senare ....... well, vi spenderar fortfarande en del nätter ihop får man väl säga.

Jag, Martin och nån som kallades för "Anti" på en hoggyträff ca 2006

När Hoggy lades ned (officiellt pga copyright och ekonomiska problem, mer inofficiellt pga bristande intresse från skaparna ... det var ju trots allt bara ett examensarbete som spårade ur) var det förstås det värsta som hänt i mitt liv, och jag stannade faktiskt hemma från skolan den dagen (återigen, mina föräldrar tillät det här ... alltså, de kanske inte alltid förstod, men de förstod) för att sörja. Men såhär i efterhand, nej, då är jag glad att sidan dog när den gjorde det. Jag behöver inte tänka på det som den där sidan jag tröttnade på eller som sidan jag växte ur, utan den är ett kärt minne av en plats som gjorde mig till den jag är idag.

Och det bästa är ju att jag inte är ensam om att känna så. Sommaren efter nedläggningen hade vi en återträff för oss Stockholmare som brukade gå på träffar, trots att det var många år sedan vi setts tillsammans. Igår hade vi en riktigt återträff, tio år efter sidans nedläggning och den stora avslutningsträffen (som jag tror det kom flera hundra personer på). Vi var inte flera hundra den här gången, men vi var kanske 30 stycken eller så, som genast hakade på de gamla Hoggytrenderna. Alla ville ha paketsnöre runt handleden i elevhemsfärg (och jag gissade rätt på alldeles för många elevhem på folk jag inte sett på tio år), alla var taggade på fotleken och vi hade skitmysigt när vi gick och fikade.

Jag, Zackrid, Trams och Li på en hoggyåterträff ca 2016

Det var ändå magiskt, och även om jag var skitledsen för tio år sedan kan jag inte tänka mig att Hoggy fått ett bättre legacy än det har. Bland alla grupper jag tillhört som vuxen - på universitet, på jobbet - har jag nästan alltid hittat någon gammal hoggare, och varje gång man började bonda över det inser man att det verkligen är alla andra som är mugglare som aldrig kommer förstå.

True story.