Eragon by Christopher PaoliniMy rating: 1 of 5 stars
Jag läste inte den här för att jag trodde jag skulle gilla den. Jag läste den för att jag ville ha någonting som var high-fantasy, någonting med drakar, och jag var på dåligt humör när jag letade efter något att läsa så jag ville inte ha någonting bra. Och boken levererade, så kanske borde den få en extra stjärna bara därför. Eller inte.
Missförstå mig inte, jag har hatat den här serien i flera år. Det var faktiskt när jag läste Eragon-hatbloggar som jag upptäckte Temeraire-serie, en av mina favoriter, så där har vi en annan anledning att ge den en extra stjärna. Och nu när ni vet att jag är den sortens person som hatläser böcker eller läser hatbloggar av saker jag inte ens vet någonting om (fast jag har sett filmen - två gånger), då borde du veta vad du kan förvänta dig av den här recensionen och huruvida du vill läsa den eller inte.
Den här boken har så många problem, och JA, varenda ett kan förklaras med att författaren var 15 när han skrev den, men det betyder INTE att de inte är problem. Ni behöver inte berätta någonting för mig som jag redan vet, och ni kommer inte få mig att ändra åsikt ang: att publicera unga författare. Vilket är att man inte ska göra det. Ärligt talat, jag skrev inte bättre än Paolini när jag i hans ålder, jag kanske till och med var värre, men jag publicerade åtminstone inte min skit och bad folk betala pengar för det!
Okej, låt mig lista några dåliga saker: namnen, språket, handlingen, karaktärerna, världsbygget ... okej, så typ allt. Namnen är antingen stulna eller jättefjantiga (den legendariske draken Brian!!! Galbatorix den superonda och mäktiga!!!) och det finns ingen som helst känsla av en gemensam språkstam för något av boken. De är bara generic fantasynamn med apostrofer på random ställen, blandat med helt normala namn som Evan och Fredric. Ooookeeeeeeej. Språket är så basic och överdramatiskt, det antingen under- eller överbeskriver det som händer, det finns inga mellanting. Antingen får vi läsa femtio stycken om hur man gör en sadel, eller så får vi bara ord "mat" för att beskriva någonting som karaktärerna äter (i alla fall i början, men eftersom man bokstavligt talat kan se Paolini utvecklas som författare under bokens gång så blir det utförligare beskrivningar av mat längre fram). Han klarar uppenbarligen inte av att hantera mer än tre karaktärer per scen, så om det någonsin riskerar att bli fler ser han till att någon dör, svimmar eller skickas iväg. Världsbygget hade kunnat vara bra, förutom att LESS IS MORE. Man behöver inte varenda klimat som existerar i sin fiktiga värld, och man behöver inte alla standardraser och man behöver inte ge sina karaktärer varenda magisk förmåga under solen. Man måste inte.
Men det värsta, enligt min ödmjuka åsikt (skoja bara, alla mina åsikter är skitdryga) är att den är så jävla tråkig. Då och då händer någonting intressant ... varpå Eragon omedelbart svimmar eller försvinner ur ploten på annat vis. Vi spenderar större delen av tiden med att följa honom på en roadtrip eller ser hur han utforskar städer - med sin drake på säkert avstånd någon annanstans, för gudarna förbjude att vi får lära känna den enda coola saken i hela boken. Så fort någon gör något coolt är Eragon inte där och bevittnar det, så istället får personen komma tillbaka och berätta om hur häftigt det var. Så himla spännande i en bok, verkligen. När någonting spännande väl händer beskrivs det också med den tråkigaste prosan som är möjlig, så att man i stort sett somnar medan man försöker bry sig. Och så vidare och så vidare ...
Med allt det sagt ....... så tänker jag fortsätta läsa. Av en enda anledning: jag är på riktigt intressad av hur Paolinis skrivande utvecklas under seriens gång. Han blev äldre och äldre med varje bok, och med tanke på hur mycket tid som gått mellan den här och sista boken i serien så måste han blivit bättre. Kanske till och med bra? Jag vet inte, men jag vill ta reda på det. Förvänta er bara inte att jag ska gilla det.
True story.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar