"IKEA, that's good."

En sak som stört mig sedan jag flyttade in i min lägenhet är att jag inte kunnat utnyttja sovalkoven som finns. Jag älskar min säng, men en säng med någon form av sängstomme får inte plats där. Tanken på utrymmet jag potentiellt skulle kunna ha om jag fick in sängen där har varit lockande, men kärleken till min säng har vunnit. Fram tills nu.

Så idag var min kära bror snäll nog att följa med till IKEA så att jag kunde möblera om min lägenhet. Bröder är fan bra att ha ibland (även när de smäller igen dörren på grannar som kommer och stör när man är mitt uppe i en kris, då är de fantastiska).

Förut stod en likadan vit bokhylla där, men vi gillar svart.

Jag köpte till ett extra hyllplan till min Billy-hylla. Det kostade 150 fucking kronor, medan en helt ny Billy kostar 599. Wtf IKEA?

Stackars marsvinen är helt förstörda efter alla förändringar.

Jag ville dock inte ha en till Billy, utan en Kallax, före detta Expedit, eftersom jag ville använda den som en sorts rumsavdelare. Masonitbakdelen på Billy är liksom inte snygg nog för att vända åt något håll, och en Kallax är så pass bred att man kan ställa böcker med ryggen åt båda sidorna (förutom folianterna, som därför står längst ned). Älskar Kallax, ska fan ha femhundra Kallax-bokhyllor när jag flyttar någonstans större.

En på Twitter frågade om det var bokkaraktärer eller om jag höll koll på mina vänner.

Och nu ser man hur fint sängen står på plats! Den gled in ungefär lika enkelt som när två obildad fjortonåringar försöker ha kuk-i-fittan-sex för första gången, dvs det krävdes så inihelvete med våld. Väggjäveln är helt enkelt inte rak, så även om sängen går in galant längst in, så var det lite knepigare vid den yttre delen av väggen. Med med lite vilja, våld och vaselin går allt så jag och min bror kastade oss på den tills den helt enkelt stod där den skulle.

Irriterande oskarp bild

Så mycket space. Är så lycklig. Vet inte vad jag sa med allt space till dock. Titta på typ.

"Wear it like armor and it can never be used to hurt you"
- Tyrion Lannister

När jag var hemma och lämnade bilen samt min gamla säng passade jag även på att använda mina föräldras skrivare och skriva ut mina refuseringar, som jag sedan tryckte fast bredvid datorskärmen. Så kan jag titta på dem och bli motiverad, precis som Stephen King.

True story.

Precis som med floristiken satsar jag på femhundrasjuttiofjärde gången gillt

Jag hade en känsla av att det skulle komma en till refusering den här veckan. Det har kommit en varannan vecka den senaste tiden, och jag är en person som gärna ser mönster i min tillvaro, så det kändes som att det skulle passa om en kom intrillande den här veckan.

Vilket det just gjorde. Från det sista av de förlagen som jag inte haft så höga förhoppningar på, vilket innebär att de två refuseringar som återstår kommer bli jobbiga. Men nu vet jag ju i alla fall ungefär när jag kan förvänta mig dem, det bör väl göra väntan lite uthärdligare. Kanske?

Om det inte dyker upp ett en felaktig vecka förstås. Då kanske det är ett ja. Eller så är det det värsta av allt: en refusering som bryter mönstret. Det kan aldrig sluta väl.

True story.

I'm the captain of my fandom, I'm the master of my canon

Ibland känns skrivandet som att man är i en minifandom bestående av en själv och ens ego. Det är för det mesta rätt nice, för man vet att man skriver de bästa fanfictionsen (eftersom allt man skriver är canon), all meta är korrekt, och ingen kan komma och säga ett ens headcanons är fel för de är ju faktiskt word of god.

Nackdelen är att man inte har någon att fangirla med. Typ när man kommer på en awesome grej att skriva senare i berättelsen, eller när man äntligen lyckas lösa det där plotproblemet som man jobbat på. Det man vill göra är ju att skrika om hur fantastiskt det är och berätta för någon annan så att de kan fangirla med en, meeen det kan man ju inte. För det finns bara en själv och ens ego.

Man kan förstås lösa det på olika sätt. Man kan skriva om det på internet, men jag vet inte. Av någon anledning har jag ingen lust att skriva för detaljerat om själv storyn någonstans. Ett smakprov här och där, sure, men typ detaljerade saker? Nee. Dels öppnar man upp sig själv för kritik, och kritik på någonting som knappt ens är skrivet är inte alltid bra. Dels faller man lätt in i en fälla där man pratar mer om sitt skrivande än vad man skriver på det, och det är inte heller särskilt bra.

Annars kan man prata om det i hundra år med sina kompisar. Vilket är en bra grej, ibland, för man kan få så sjukt bra input på det man skriver (det var under en brainstormingsession med Zackrid för tre-ish år sedan som titeln till mitt manus uppfanns). Det dåliga är att ens kompisar kanske lackar ur på en för att man bara pratar om en enda sak, ni vet, det där som alltid händer när man tjatar om en fandom de inte är med i.

Om man blir rik kanske man kan hyra någon stackars som måste lyssna på ens eviga tjat om ens skrivande....

True story.

Don't be a weirdo

Å ena sidan hatar jag folk som pratar om sina karaktärer som riktiga personer och uppför sig som att de själva inte har någon kontroll över vad de skriver (se Meg Cabot's Author Do's and Don't's punkt 2: Don't be a weirdo) ...

... å andra sidan så känns det ju verkligen som att historien redan finns någonstans, färdigskriven, och att ens jobb som författare bara är att hitta den och skriva ner det på papper.

Det är ju obviously inte så, men ibland, när jag helt random lägger till en detalj i boken och två dagar senare inser att den ju perfekt passar in med någonting som jag skrivit långt tidigare, så känns inte skrivarprocessen så enkel som "me author, me come up with story".

Typ den här veckan. Jag skrev in mig själv i ett hörn där jag mer eller mindre behövde ge en av mina karaktärer någon sorts magiska eldkrafter. Eftersom jag varit lite otydlig ditintills (aka, inte bestämt mig) med vad hennes krafter var så passade det att lägga till dem där och då. Det var först en dag senare som jag kom på att jag i och med det antyder (om man tänker efter) att hon kan ha använt de krafterna för att bränna ihjäl en karaktär i bok ett. Det står ingenstans att hon gjorde det, och det är egentligen inte viktigt för historien, men hon hade motiv och möjlighet, och det var ingenting jag planerade när jag gav henne förmågan att kontrollera eld.

Eller, i ett mer straightforward ögonblick, när jag skrev första utkastet och meningen var att en karaktär skulle få ett magiskt svärd. Jag tänkte att det här var tvunget att hända, eftersom karaktären är hämtad ur en myt och får ett magiskt svärd i myten, genom att dra det ur en stock när ingen annan kan. Så, jag skriver en scen där han har chansen att dra ett svärd ur en stock, men samtidigt som jag skriver kan jag inta låta bli att tänka "shit, vad förutsägbart, ska han verkligen ha det här svärdet?". Jag börjar på en mening om hur han sträcker sig efter svärdet, med den fulla intentionen att avsluta den med att han drar ut det, och ... tja, alltså för att citera Magnus Betnér: "jag har så svårt för auktoriteter att jag inte ens lyssnar på mig själv".

Så den rebelliska delen av mig skrattade rått (men tyst, jag minns att jag satt i en datasal bland folk och skrev) och skrev att han inte kunde göra det. Det här försatte ju både mig och karaktärerna i en spännande situation, för ingen av oss visste ju vem svärdet skulle gå till nu. Efter lite debatt bestämde jag mig för att ge det till en av mina huvudpersoner, och let's be real, det blev en bättre historia av det.

Men det var fortfarande jag som skrev det och jag som hittade på det. Å andra sidan, om jag hade mina historier planerade in i minsta detalj och aldrig tillät historien att ta oväntade och oplanerade vändningar lite då och då så tror jag inte att jag skulle skriva. Att berätta historien för mig själv är nästan roligare än att berätta den för andra.

True story.

Born to run

Nu har jag varit sjuk i ett par dagar (typ sen i fredags), och gör det jag alltid gör när jag är sjuk: läser om att springa. Vet inte varför, men jag är jävligt duktig på att motivera mig själv rent träningsmässigt, FÖRUTSATT ATT JAG ÄR SJUK OCH INTE KAN SPRINGA. Det är verkligen en fantastisk skitdålig egenskap, kan jag upplysa er om.

Fast jag måste sluta se ner på mig själv och min träning: även om det här löpåret inte varit så bra som jag hoppats på (det är tveksamt om målet på 75 mil går att uppnå. Absolut inte omöjligt, men tveksamt) är det mitt bästa löpår på väldigt länge. Kanske någonsin. Jag är bara några veckors träning från att kunna springa en mil utan att stanna, och jag tänker klara det innan slutet av sommaren om jag så ska dö på kuppen (det lär jag inte göra, även om det kanske kommer kännas så). Det längsta jag sprungit utan att stanna tidigare är 7 eller om det kanske till och med var 8 km, men det var tre år sedan. Det längsta jag sprungit utan att stanna i år är visserligen "bara" 6 km, men jag har sprungit så långt som 8,4 km när jag kört intervaller. I'm fucking close.

Jaja, det är alltid trevligt att kunna kombinera två av ens favorithobbys: läsa och springa (skriva och springa går också utmärkt att kombinera, fast på ett helt annat sätt).

True story.

Varför bryta ett vinnande koncept

Har för övrigt styrt upp lite sidebaren i bloggen och lagt in två goodreadswidgets för att lite fint visualisera vilka böcker jag läst i år. Boklistan kan som max visa 100 böcker, men eftersom det är mitt nya mål för i år (eftersom jag räknar med att nå 60, mitt originalmål, inom typ en vecka) så tänker jag att det kanske räcker så.

Jag la ut en länk till min blogg på Mugglis och insåg att jag bloggat på samma ställe i typ nio år. Go me! Det värsta är väl egentligen att jag haft samma bloggdesign i typ ... åtta år? Sju åtminstone: jag är rätt säker på att min spegelboll i headern var en julklapp från Linda (?) när jag gick i gymnasiet, och efter att jag lyckades ta den där väldigt fina bilden har jag inte orkat byta.

Jag hittade ingen bild på originalloggan, men jag har för mig den här var med. Throwback Sunday!

Jag har tänkt några gånger att jag kanske borde göra någonting mer spännande med bloggdesignen, men samtidigt så gillar jag hur min blogg ser ut, så varför? Ja, jag vet att svart bakgrund och vit text kanske inte är det mest läsvänliga, men eftersom min blogg inte heller är den mest läsvärda så passar det ju utmärkt.

Fanns en snabb titt på Wayback Machine säger mig att den är lite snyggare än från början. ;)

Hahaha, måste sluta snacka skit om min blogg på min blogg. Den kan ju bli sårad den stackarn. :(

True story.

Cliffhangers

Låt oss prata om cliffhangers.

Mmmm, that's what I'm talking about

På en annan del av internet blir jag vittne till följande konversation:

"I vilket fall, VARFÖR EN CLIFFHANGER? Det är som när det kommer reklam på TV när det mest spännande delen i en film är :-("

"Men det är kul med cliffhangers eftersom att det får läsarna att stanna kvar, vill inte förlora er liksom :/ "

Men alltså... nej!? Nu kommer jag fortsätta hata lite på Dan Brown här, men jag är så trött på onödiga cliffhangers. Varenda jävla kapitel (och det var ca hundratrettio stycken i The Lost Symbol, I shit you not) slutar mer eller mindre med en cliffhanger. En karaktär förstår plötsligt hur allting hänger ihop, GASP, och så visade det sig att det inte betydde någonting så fort nästa kapitel börjar.

Dan Brown är dock inte the worst offender jag läst i år när det gäller det här. Jag minns inte om det var i Abhorsen eller The Copper Promise (men det kan tamigfan varit båda) som ett kapitel slutar med att hjältinnan återförenas med sin vän, MEN VÄNNEN SKJUTER MOT HENNE OH MY GODS WHAT'S GOING ON!? *end of chapter*

Hur börjar nästa kapitel? Med att vi får veta att vännen sköt mot ett monster *bakom* henne. For real. Jag vill säga att det var The Copper Promise, men ju mer jag tänker på det desto mer tror jag det var Abhorsen, vilket är A DAMN SHAME för jag älskade den och behövde inga töntiga cliffhangers för att fortsätta läsa.

Allvarligt, man måste väl ha lite faith i det man skriver? Är det en bra story behöver man inte emotionellt utpressa sina läsare för att tvinga dem att läsa vidare, de kommer göra det ändå. Och ska man göra en cliffhanger så får man fan göra det ordentligt: kasta ut hjälten för ett stup och stanna där, och börja nästa kapitel med att hjältinnan rusar fram och ser att han hänger utom räckhåll ovanför en vik full med blodtörstiga hajar eller nåt. (Hjältinnan löser situationen genom att göra en Legolas: hon uppfinner snabbt en surfbräda av en närliggande stock, glider ner längsmed stupet, fångar upp hjälten på vägen och hoppar sedan över hajarna mot säkerhet .... eller?). Låt inte hjältinnan upptäcka att det inte var ett riktigt stup utan bara ett dike som låtsades.

När det kommer till mitt eget skrivande ... så hoppas jag inte att jag använder för mycket cliffhangers. Jag tycker personligen att när jag avslutar mina kapitel är det oftast på en logisk plats: även om spänningen i den ena scenen kanske följer med till nästa kapitel så är det inte detsamma som att kapitlet tar slut mitt i enbart för att tvinga läsaren att fortsätta. Det är åtminstone det jag strävar efter.

True story.

Att skriva dåligt

En sak (av många) jag gillade i Att skriva var att Stephen King vid ett tillfälle påpekar att man oftast lär sig mer av att läsa dåliga böcker än att läsa bra. Det här är en filosofi som jag tror starkt på: att läsa bra böcker är bra för själen, men att läsa dåliga böcker är bra för ens skrivande. Förutsatt att man försöker analysera det dåliga: varför är det dåligt? Hur kunde det bli bättre? Skriver jag på det här sättet?

Det är därför jag är lite rädd nu när jag läst The Lost Symbol av Dan Brown. Jag tyckte inte den var särskilt bra, jag läste den visserligen på tre dagar men OTROLIGT oengagerat (jag skippade de två första paragraferna i typ alla kapitel, för det är alltid totalt onödig information om whatever byggnad de är i för tillfället: "The Gondor Capitol Building was famous for its many stairs, and it was said that the building had a total of 1350 steps. This was not true, Langdon knew, because several of these steps were what was known as malpaso, false steps, making the total number of steps 1337. This was a number of great importance to the ancient nerd cultures, and the reason that he and Miss Spunky Assistant was rushing through the Gondor Capitol Building, trying to reach one of them stairs before the Istari Police Force could find them), och eftersom jag gillar att dela mitt hat satte jag och mig läste och lite reviews på goodread (fast bara de som gav två stjärnor eller mindre, för hahah, that's how I roll).

Nästan alla de här recensionerna nämnde hans fruktansvärda språk. Jag hade knappt tänkt på det. Jag vill egentligen försvara mig här: de andra av hans böcker har jag inte läst på gudarna vet hur många år, jag skummade större delen av boken och fokusera på dialogen för allt annat var så tråkigt, men ... jag borde ha reagerat. Jag brukar reagera på dåligt språk. Och några gånger gjorde jag det också, en av de sämsta meningarna i boken är antagligen "he looked like someone who had seen something he wished he hadn't" (inte ett exakt citat, men det där var basically kontentan av det). Mmm, ja, DEN looken. Vet exakt vilken du menar. Skriv "he looked devastated" och låt oss gissa oss till varför, för fan.

Det gav mig iaf den där "jag skulle kunna skriva det här"-känslan. Inte den där kaxiga, "Twilight är så dåligt skriven, om den kan bli utgiven kan jag bli det för jag skriver ju bättre än så"-känslan, utan ett kallt konstaterande: det här känns som något jag skulle kunna skriva. Det känns som ett språkbruk jag skulle kunna ha. Och det är ju inte bra.

Shit.

Okej, så jag visste redan att mitt språk typ är det jag måste jobba på mest med mitt skrivande. Jag är väldigt medveten om det: jag tycker mitt manus har en rätt bra plot och är ganska roligt, men språket är inte direkt genialiskt. Det strävar jag inte heller efter att det ska vara: jag behöver inte vara Tolkien, men for the love of the gods, jag vill inte vara Dan Brown eller EL James.

Det här var inte en trevlig insikt, men jag får väl glädja mig åt att det ges ut massvis med författare som har ett mediokert språk, vars böcker ändå blir väldigt populära. Jag får väl helt enkelt bli en av dem, tills någon dag när jag lär mig att skriva på riktigt.

True story.

What doesn't kill you makes your writing stranger

Oj, hjälp! Nu fick jag svar från ett förlag till. En standardrefusering, men den här var ändå trevligare än den förra får jag säga. Dels för att de tog sig tid att skriva ut namnet på mitt manus (det från Norstedts var så himla opersonligt, själva refuseringen var bifogad som en pdf-dokument), och dels för att de skrev "vi önskar dig lycka till hos andra förlag".

Men en standardrefusering är ju ändå bara en standardrefusering och inte ett dugg närmare en utgivning, så, tja, vad ska man säga?

"Förr fick man vara med på TV när man skrivit böcker,
nu får man skriva böcker när man varit med i TV."
- David Batra

Nej, allvarligt, om det ändå är ett nej så tar jag det fan så snart som möjligt. Palla vänta typ ett halvår och sen få en standardrefusering? (Läste på någons blogg om ett förlag som skickat ut standardrefuseringar till typ ett års inskickade manus samtidigt, bland annat till en tjej som bara skickat in en pitch och inget skrivet: att hon då fick ett mail som sa "vi har läst ditt manus med stort intresse" var extremt lol)

Nu återstår förstås att åka hem till mina föräldrar och skriva ut de här refuseringsbreven och spika upp dem någonstans. Det var något jag skämtade om redan efter första brevet (en Twitter-följare föreslog att jag skulle rama in det), men efter att ha läst Stephen Kings Att skriva där han berättar att han gjorde just det (spikade upp refuseringsbrev) känner jag mig inspirerad på riktigt. Motgångar är jävligt motiverande trots allt.

True story.

Apropå pretto...

När jag inte vill lyssna på musik, men ändå lyssna på någonting, så blir det rätt ofta soundtrack, men vissa dagar brukar jag dra igång

samtidigt som jag kör rainymood.com i ett annat fönster.

Funkar skitbra. (Jag minns även en spelkväll för ett tag sedan, där jag har för mig att vi spelade Arkham och hela tiden hade på dramatisk musik och rainymood, för att riktigt komma in i stämningen. Rainymood fucking äger)

True story.

Bloggy

*klappar bloggy på huvudet*

Just nu funderar jag på om jag ska börja blogga här om mitt skrivande. Två saker ligger bakom den här fundering. Den första är att i "Ni som skriver"-tråden på Mugglis (där jag hänger ofta) har typ alla en skrivblogg och ibland vill man bara vara som alla andra (eller?). Den andra är att jag spenderar väldigt mycket tid med att vilja prata om skrivande och ingen vill lyssna, och i den situationen är det väl brukligt att börja blogga?

Det är ju ändå ingen som läser här så jag tänker att i så fall kan jag ju svamla ifred utan att störa folk. För jag misstänker att mitt eviga prat om skrivande just nu stör typ alla i min omgivning. Sorry not sorry. Det faktum att ingen läser är också bra, för om man är pretentiös och töntig men ingen ser att det händer - har man då verkligen varit pretentiös och töntig? (Ja. Ja, det har man)

Vi får se om det här blir av. Kanske. Troligtvis. Med största sannolikhet kommer jag skriva om skrivande i en vecka och sen ge upp. Good fucking times.

(Men allvarligt talat, vad ska man med blogg till? Jag skriver om mitt liv på Twitter, jag gör my fandom business på tumblr, håller koll på min träning på shapelink, snackar med folk på Mugglis, recenserar böcker på goodreads ... jag behöver inte min blogg till nåt längre. Herregudar)

Till att börja med kan jag väl säga att so far har jag fått ett svar på manuset jag skickade ut, det var Norstedts och var en standardrefusering. Tvivlar på att de läste mer än följebrev, meen jag visste ju hela tiden att det var lite storhetsvansinne att skicka till dem så jag blev mest glad över att jag fick svar på typ en månad. Förutom det är väntan på svar excruciating, för att vänta har aldrig varit någonting jag är bra på.

Man får väl hoppas att väntan är värd det i slutändan.

True story.

Vad ska du läsa i sommar?

Jag har länge sett Chriss vara på frågor från Annikas litteratur- och kulturblogg, frågor från något som hon kallar för Bokbloggsjerka som pågår under helgerna, och nu kände jag ett behov av att faktiskt svara själv... eftersom frågan om vad jag ska läsa i sommar är så rolig!

Jag kör ju Allys sommarutmaning Bokyatzy i år igen, fast jag använder mig av de gamla reglerna eftersom jag och Fuzzy började redan 1 juni och jag redan plockat ut en bok med ett ansikte i närbild att läsa, och det är inte med i de nya reglerna. Kanske gör Fuzzy och jag en egen version med båda årens yatzy, jag vet inte rikigt.

Hur som helst, jag har redan fått lite poäng, bland annat genom att läsa en följetong (Firelight-serien, som jag inte direkt rekommenderar), läsa om en bok, och läsa klart en tidigare påbörjade bok. Sedan försöker jag ge mig på fyra av de större utmaningarna: genresommar, tung litteratursommar, sommarpaket och lätt sommar.

Jag har redan halva genresommar avklarade, med Cucko's Calling, Den tomma stolen och Coming Clean, nu fattas bara tredje Game of Thrones-boken som fantasy, någon Sherlock Holmes-bok som en klassiker, och en diktsamling av Tolkien för lyriken (som dessvärre tappats bort av biblioteket)...

Men biblioteket hade iaf några av böckerna jag ville ha!

Som det ser ut nu kommer jag att ha läst 21 böcker i slutet av yatzyt, men vi får se om jag hinner med alla jag har planerat, eller om jag får lägga till några.

Hur som helst så har jag planer på att läsa massor i sommar, vilket är niiiice.

True story.

Ettårsjubileum

Ett av mina största pet peeves är folk som pratar bebisspråk, och av den anledning är det bra att ingen annan än jag själv kan höra mig när jag pratar med mina marsvin för det är typ det största hyckleriet ever. Men de är mina bebisar, okej???

Idag har de bott hos mig i ett år, och trots att det var ett ganska spontant beslut har jag inte ångrat mig en sekund. Eftersom jag inte vet när de fyller år (någon gång i juli tror jag, då blir de två!), så firade jag extra mycket idag istället, med lite godis till dem.

Morot och sallad är godis för marsvin.

Aggressivt gillande från Nori.

Lite osäkert ogillande av kameran från Bofur.

Aww, bebisar.

True story.

#5 Skicka en bok till ett förlag

Så, idag har jag äntligen kryssat av nummer 5 på min bucket list: skicka in en bok till ett förlag. Sådär fint var mitt manus när det var utskrivet. Jag har ett par förlag jag ska maila den till imorgon, men självklart vill jag att min första gång skulle vara med ett fysiskt utskrivet manus. Väldigt fint.

Det krävdes tolv frimärken att skicka manuset för, tja, det var väldigt många sidor som skulle skickas. Känns bra att någon antagligen kommer ta en titt på de tio första sidorna och sen tacka nej, men whatever.

Jag har faktiskt skrivit, redigerat och skickat in en text till ett förlag! Tänkte säga att detär dags att korka upp champagnen, men jag dricker inte champagne så det får bli te istället... party hard!

True story.

Åldersångest

Igår natt låg jag och funderade på hur jag ibland ser folk på Mugglis skriva någonting, och inte riktigt vet hur jag ska tolka det förrän jag kollat deras ålder. Vid 18+ brukar jag tänka att de är vuxna och att därför är t ex deras förhållanden lite mer seriösa än om hen som skriver bara är 15.

Vilket är weird av två anledningar:

1) när jag var 18 hade jag ett förhållande och jag var så sjukt omogen i det så jag fattar inte varför jag förutsätter att andra 18-åringar ska vara bättre (öht sög 18 så jävla hårt för min del, typ en av de sämsta åldrarna).

2) det är lika stor åldersskillnad mellan mig och en 18-åring som det är mellan en 18-åring och en 11-ÅRING. Okej att man växer enormt jävla mycket mellan 11 och 18 jämfört med mellan 18 och 25, så helt jämförbart är det inte, MEN ÄNDÅ.

Fick fan panik vid anledning nr 2 och övergav helt tankarna pga kände mig så jävla gammal helt plötsligt.

True story.