Sex sidor in i Equinox har vi träffat på sex karaktärer (varav ett mordoffer), och två klädbeskrivningar (tre om "känner hon något flytande strömma ur kroppen och blöta ner blusen*" räknas), och det kan jag inte låta bli att tycka är lite intressant. Dels för att båda beskrivningar är av kvinnors kläder, huvudpersonen och hennes dotter för att vara specifik, och båda görs av faderfigurer.
"Hon var lång och smärt, klädd i en knallröd jacka med vida slag, blekta jeans och lågklackade mockaskor. Det blonda håret var uppsatt i en lös knut."
Det är beskrivningen av Laura Niven, den kvinnliga huvudpersonen. Den som beskriver henne är hennes "mentor" och vän, som när perspektivet byts till Laura beskrivs som "en åldrande sköldpadda".
"Hon var oerhört vacker, som en målning av Arthur Rackham, i urtvättade jeans och en läderjacka från Ralph Lauren. Det rödbruna håret föll till axlarna i täta, naturliga lockar. Hon var blek med ögon som träkol, höga kindknotor och fylliga läppar."
Två sidor senare läser vi nu ur den manliga huvudpersonens perspektiv, Philip Bainbridge, som är Lauras ungdomskärlek, och den han beskriver är Lauras och hans dotter, Jo. Jag tycker att det är ett litet konstigt sätt att beskriva sin dotter på, men vad vet jag?
Nästa beskrivning kommer åtta sidor senare, och vid det här laget tror man (eftersom perspektivet bland annat varit Lauras) att det är dags för en ordentligt beskrivning av Philip, men icke: någon sådan förekommer inte i hela boken. Inte som Lauras och Jos i alla fall. Istället får vi det här:
"Hon bar en enkel tröja och kjol, men allt var dränkt i blod. [...] Flickan såg ut att vara mycket ung, ungefär i Jos ålder. Hon hade en gång varit vacker. Det långa blonda håret låg utslaget över ryggstödet, men också det var färgat av blod och klibbade fast vid hennes axlar i tovor."
Det fortsätter med lite fler detaljer om blodet, men poängen är i alla fall: vi vet inte hur en av huvudpersonerna ser ut, men vi vet hur en tjej som är död ser ut. Är det bara jag som tycker det är lite snedfördelat? Lyckligtvis får vi en beskrivning av en man på nästa sida:
"John Monroe var lång, bredaxlad och kraftig och bar en illasittande brun kostym samt en slips i senapsgul ton som hade sett bättre dagar. Han var just över fyrtio och skallig förutom några stubbade mörkhåriga områden på huvudets båda sidor. En gång i tiden hade han varit en lovande sprinterlöpare, men han hade tillåtit sig själv att tappa formen. Hans stora huvud satt på en grov, kort hals. Det mest påfallande draget och det som gjorde honom det minsta fysiskt tilldragande var ett par stora svarta ögon som antydde både intelligens och fasthet, men knappast mjukhet eller humor."
Hittills den längsta beskrivningen jämnar kanske ut beskrivningskriget lite grann, men det är ändå helt olika beskrivningar vi får. John Monroe är alltså den första oattraktiva karaktären som beskrivits (tja, den åldrande sköldpaddan kanske inte osar sexighet heller, men han fick ju knappast en beskrivning). Bortsett från att Laura är lång och smärt vet vi ingenting om de andra tjejerna kroppsform, men vi får en jävligt god idé om hur John Monroe låtit sin kropp förfalla.
Nästa vettiga beskrivning - trots att Isaak Newton fått ett helt stycke om sitt liv däremellan (det enda vi vet om honom är att han har på sig stövlar, som han tar av sig innan han lägger sig) - är ett till mordoffer, den här gången beskriven av Philip!
"En ung kvinna till hälften satt, till hälften låg i ena änden av båten. Hon var iklädd jeans och T-tröja och stirrade mot flodbanken med ögon som inte såg något."
Sen lite mer gore som jag skippar, men här har vi i alla fall en tjej som inte är snygg, vad vi vet. Efter det är nästa beskrivning "han var iklädd en prunkande orange kappa" (Newton är i farten) och "en ovanligt högrest man, smal som en sticka". Ingen av de är relevanta för historien.
"De mörkbruna ögonen hade tunga ögonlock och det vita håret var långt och rufsigt. Ibland såg han ut som en åldrande W.H Auden, ibland som en biblisk patriark utan skägg. Han hade ännu inte fyllt sjuttio, det visste hon, men han såg äldre ut. Hans hy hade något läderartat över sig, medan pannan var så täckt av rynkor och fåror att han på nära håll såg ut som en NASA-bild av ytan på Mars."
För er som undrat är det alltså såhär åldrande sköldpaddor ser ut: vi har ytterligare en oattraktiv man (eller alltså ni kanske gillar läderartade Mars-bilder, jag dömer ingen, men det är nog inte författarens avsikt att han ska vara någon snygging i alla fall). Inga kläder här inte, utan direkt på det som gör honom oattraktiv.
Nu byter vi till ett nytt perspektiv, "Akoluten", som är vår mördare (nej, det här är ingen spoiler ifall ni undrar, det är sånt där spännande mördarperspektiv). Självklart är han lite speciell, men han får i alla fall in en beskrivning på sig själv:
"Sulorna på hans handgjorda svarta brogueskor krasade mot singeln. Han borstade bort inbillade dammkorn från bröstet på den oklanderliga Cerrutikostymen, strök mjukt tillbaka några hårslingor över öronen, rättade till Den Hermésslips av silke som redan satt perfekt och granska spegelbilden i bakre sidorutan innan han gick mot Somervilles stora inbyggda gård."
En pedantisk, välklädd man - det bara måste vara en mördare! För att återigen visa att såna män inte går att lita på, får vi den här fina beskrivningen av nästa mordoffer, som han uppenbarligen stalkat ett tag:
"Samantha var en lång och ovanligt vacker brunett med sensuella mandelögon och fylliga, skarpt målade läppar. Hennes hår var omsorgsfullt uppsatt för att se ovårdat ut. Hon bar kort skotskrutig kjol och ett par svarta ylletajts, ett par svarta Doc Martens, en tajt röd tröja och en svart kofta. Hon hade böcker i famnen och en liten läderväska hängde på vänster axel. Akoluten betraktade Samantha Thurows klädval med viss avsmak [...]."
Han hade kunnat nöja sig med 'jävla slampa', men då hade vi ju missat beskrivningen av ännu en ung, snygg tjej, och det hade ju varit tråkigt. Akoluten hade nog föredragit Jo, som i nästa beskrivning är klädd i "en komönstrad pyjamas som var åtminstone tre storlekar för stor för henne". Ganska normalt när man vilar ut sig efter en bilolycka förstås, men det gör att vi har ytterligare en kvinnas kläder beskrivna!
"Han spelade i universitetets rugbylag och studerade medicin vid Oriel College. Han var en och nittio lång och vägde runt hundra kilo, utan så mycket som ett halvt hekto fett på kroppen. Med kraftig käke, stora blå ögon och välfriserat vågigt brunt hår såg han påfallande bra ut."
Ett riktig kap med andra ord. Tyvärr, tjejer, så är han upptagen med Jo redan. Kläderna i det här fallet är alltså inte relevanta, utan istället får vi tillräckligt med information för att räkna ut Toms BMI (det är 27,7 för övrigt, vilket innebär att han är överviktig pga alla muskler. BIFF). Själv gillar jag att föreställa mig att han matchar sina blå ögon och välfriserade hår med en Marilyn Manson-t-shirt, tighta läderbyxor med fransar, och högklacka stövlar, men det är väl bara jag.
"Charlie hade aldrig direkt framstått som någon hälsoprofet och hade alltid sett undernärd och glåmig ut, men nu såg han direkt härjad ut och betydligt äldre än sina fyrtiofyra år. Larua hade träffat honom för bara ett år sedan, men sedan dess hade han tappat hår, tappat vikt, tappat ännu mer ansiktsfärg. Han såg inte alls frisk ut, som om han led av någon dödlig sjukdom, tänkte hon."
Det bästa här är att Charlies första kommentar när han ser Laura är "du har gått ner, och håret är för kort". Back at ya? Vi vet inte hur Charlie klär sig heller, men han röker i alla fall, så jag tycker vi gissar på hawaiskjorta och cykelbyxor (senare i boken beskrivs hans kläder ser jag nu: "smärt man i säckiga shorts och låg filthatt").
"Cunningham var lång, blond, stilig och solbränd. Monroe fick senare veta att solbrännan berodde på en synnerligen behaglig skidsemester i Andorra som Cunningham hade kommit tillbaka från två veckor tidigare. Klädd i designerjeans och svart V-ringad kashmirtröja såg han i varje tum ut som en bortskämd miljardärson."
Jag minns inte exakt den här karaktärens funktion, han var någon sleasebag tror jag. Trots att hans karaktär inte är särskilt viktig tycker jag att han får en av de bättre beskrivningarna, man förstår på en gång hur författaren tänker sig att han ser ut liksom.
"...en ung kvinna i lång vit känning sakta in och stanna. Hon såg ut att vara omkring tjugofem, kort, smal, med mörkbrunt hår som föll fritt ända ner till midjan. Hon hade stora blåa ögon, en gnoms ansikte, smala ögonbryn och en välformade näsa."
Jag saknar Michael Crichtons böcker. Tjejerna tillåts faktiskt ha kort hår! Och de behöver inte vara skitsnygga heller. Jag har markerat två beskrivningar till i boken, först har vi Newtons "långa gråa hårlockar" som "klibbade fast vid det fuktiga ansiktet. Genom hårslöjorna brända hans svarta ögon av raseria och avsky". Schysst att få veta hur han ser ut 200 sidor in i boken! Sen har vi "Gail Honeywell, solbränd med håret blekt av den grekiska vårsolen" också, men det är allt.
Vi har alltså sex ordentliga beskrivningar av tjejer, varav alla (om man bortser från mordoffer nummer två, som vi inte vet så mycket om) beskrivs som snygga. Det motsvaras av lika många beskrivningar av män, med skillnaden att en av dem beskrivs som attraktiv (Akoluten och Russel Cunningham kanske är snygga, men det sägs aldrig). Ingen av dem är huvudpersoner i boken - en ära som förutom Laura tillfaller Philip och till viss del Newton. Gud förbjude att vi har en osexig kvinnlig huvudperson, men när det kommer till män är det väl upp till var och en antar jag.
Vad var poängen med det här jättelånga inlägget? Jo.... att det kommer en poäng när jag gjort samma med några böcker till och fått en vettig jämförelse. Det kommer bli Labyrinth av Kate Mosse (som är 700 fucking sidor lång), någon av Damernas detektivbyrå-böckerna, och så någon Michael Crichton-bok som det ser ut nu. Vi får alltså se i framtiden om det finns något mönster, eller om det bara är Michael White som är en ganska dålig författare.
True story.
