Alltså vissa dagar - och jag tror nog att det nästan uteslutande är måndagar - kan jag fan inte motivera mig. Jag vaknade halv åtta, ganska pigg, men kände på en gång att jag inte skulle orka gå upp. Så utan att ens försöka somnade jag om i en timme.
Pigg och omotiverad släpar jag mig till datorn (av någon idiotisk anledning) och fastnar där i en kvart innan jag sa åt mig själv på skarpen att duscha... men det kändes som världens jobbigaste uppgift, så jag gjorde frukost istället, och fastnade framför Dogs 101 på Animal Planet (ett av mina favoritprogram: det går typ alltid och är fullt av hundar!). Fyrtio minuter senare ligger jag fortfarande här på soffan. Förhoppningsvis kommer jag kunna duscha och ge mig iväg om tio minuter när det är över, men man vet aldrig.
Det var så länge sen jag hade en sån här morgon (inte samma sorts morgon som jag har när jag tar sovmorgon för att jag är trött, det är bara lathet) så jag trodde jag växt ifrån det, men nehee. Det är väl okej när man pluggar och har icke-obligatoriska föreläsningar, men faan vad dålig man känner sig när man inte ens kan motivera iväg sig. Hade jag inte labb (och sen ska jag fira min lillasyster som blir nitton idag) skulle jag nog fastnat på soffan.
BLAAAAAAH. Snälla säg att jag inte är den enda som blir såhär? Och hur kommer man ur det?
True story.
2 kommentarer:
Jag har haft sjukt omotiverade morgnar till och från de senaste veckorna. Jag brukar ha ett samtal med min hjärna som går ungefär så här:
Jag: Okej, nu går larmet. Upp och hoppa!
Hjärnan: Nej.
Jag: Va?
Hjärnan: Jag går inte upp. Varför skulle jag?
Jag: Men för fan, det är morgon. Upp och ät och åk till skolan och var produktiv!
Hjärnan: Men det vill jag inte.
Jag: Men synd. Upp, upp och iväg, jag vill hinna ta det lugnt.
Hjärnan: Jag går med på att stå upp på ett villkor.
Jag: Jaha? Vad då?
Hjärnan: Att du snoozar.
Jag: Det är ju jättepuckat. Men ja ja, jag kanske är lite piggare om tio minuter.
Och sedan börjar samtalet om tio minuter senare. Sitter fast i samma loop nu fast det rör sig om att lämna datorn för att göra frukost. Hjärnan bara säger åt mig att låta bli.
Och växa från det gör man nog förr eller senare, vi är bara inte där än. =P
HAHAH, ja, men det är ju typ så! Sist sa jag åt mig själv att duscha, och det slutade med att jag fick kompromissa och äta frukost. Det gick liksom inte att få något gjort!
Äsch då! Jag trodde vi var vuxna nu! :(
Skicka en kommentar