My rating: 5 of 5 stars
Jag borde ha läst den här för flera år sen. Jag tyckte författarens första bok var asbra och min bästis korrläste den svenska översättningen och sa att den var bra, så alltså, det här är verkligen flera år för sent. Lyckligtvis var det en bok värd att vänta på!
Vanligtvis gillar jag inte för poetiskt språk för även när det inte är "purple prose" brukar jag tycka att det är lite pretto, men på något sätt är Jandy Nelsons språk aldrig på det sättet, inte för mig iaf. Kanske är det en mening här och där som inte funkar, men för varje sådan finns det minst tio som typ resonates med någonting djupt i in själ, så jag kan inte klaga ens lite.
Handlingen var bra, fast eftersom jag läste Himlen börjar här direkt efter att jag läste ut känner jag ju igen en hel del tropes, men det är lugnt. Det är inte som att Stephen King är så jävla kreativ när det kommer till att skapa karaktärer, och jag älskar vad han skriver.
Men mest älskar jag hur den här pratar om konst och hur inspirerad den gjorde mig. Jag har inte skrivit särskilt mycket i år av massa anledningar, men plötsligt är jag så taggad på det. Och är inte det den bästa komplimang en bok kan få?
True story.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar