Det är lite töntigt att vara sådär "every cloud has a silver lining", "inget ont som inte har något gott med sig" och "det måste komma något bra ur allt"-ig, men ... jag är ändå sån. Jag tror inte att det alltid är sant heller, det finns massa saker som säkert bara är bajsdåliga, men oftast tycker jag om att tänka att allt händer av en anledning. Kanske bröt jag fotleden för att jag nästa dag inte skulle vara på ett ställe där jag blev påkörd av en bil och dog. Troligtvis inte, men vem vet?
Anyway, flum aside, så är det ändå några saker som förändrats till det bättre sedan hela ... grejen. Wait, jag vet vad det heter nu! En trimalleolär fotledsfraktur! Så, några saker har blivit bättre sedan den trimalleolära fotledsfrakturen.
Jag har bättre sovvanor än innan. Inte lika bra som när jag bodde hos mamma och pappa och oftast vaknade av mig själv innan åtta och var pigg, men bättre än nånsin innan. Jag vaknar runt nio av mig själv och lägger mig innan midnatt, vilket jag aldrig riktigt lyckas med innan i längre perioder. Jag menar, i våras hade jag ett alarm som gick igång nio varje måndag och ändå somnade jag oftast om efteråt ...
Okej, det där kanske har mer att göra med att jag bodde hos mina föräldrar som lägger sig klockan tio varje kväll, men ändå. En fördel!
En annan grej är min motivation till löpning. Jag har aldrig varit såhär motiverad innan? Igår gick jag på riktigt ut och sprang klockan nio på kvällen efter att ha jobbat hela dagen när det var typ tjugo minusgrader ... och det var asnice??? What!? Alltså jag älskar löpning men inte ens jag kan låtsas som att det alltid är kul eller motiverande.
Men nu ... alltså jag antar att jag fortfarande är hög på det faktum att jag får gå, men det känns verkligen aldrig jobbit när jag ger mig ut. Det är inte ens så att jag hela tiden måste tänka "sluta gnäll tänk på tiden då du inte ens kunde gå" utan det bara ... går ändå.
Till sist har jag konstigt nog fått mindre behov av alone time? Jag jobbar mycket och träffar folk mycket av olika anledningar och normalt sett skulle jag aldrig klara av det utan ett behöva minst en dag eller två i veckan där jag inte pratade med någon. Jag räknade ut att förut gick jag EN MÅNAD utan en enda sån dag? WHAAAT!?!?!?! Uppenbarligen sånt som händer när man ligger på sina föräldrars soffa utan något att göra i tio veckor.
Såååå ... inget ont som inte har något gott med sig, då? Kanske. Men jag skulle nog inte rekommendera det som en lösning på de här problemen om någon annan har dem. Det finns nog hälsosammare sätt att ta hand om sina problem.
True story.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar