Day 30 – Your aspirations

GOTT NYTT ÅR, people! Jag och Trams firar stort med att ha Star Wars-maraton och äta aasgod mat. MMM. Ska antagligen blogga om nyårslöften och skit när jag kommit på dem. :P Men nu ska jag avsluta den här lilla utmaningen!

Right, det här är ju inte alls en svår fråga. Jag har ingen som helst aning om vad jag ska svara, hell, jag är inte helt säker på vad frågan är. Aspiration, att sträva efter något eller? Vad vill jag...

Jag vill massor med saker! Jag vill bli publicerad författare, jag vill bli känd miljöaktivist med mitt eget TV-program på Animal Planet, jag vill doktorera i något värdelöst ämne bara för att kunna tvinga folk att faktiskt kalla mig doktor, jag vill köpa ett fint hus att bo i, jag vill resa runt i världen så mycket att mitt hus inte känns som hemma längre, jag vill bo i Australien, jag vill... massor med saker helt enkelt.

Mest av allt vill jag nog inte ha tråkigt. Det är väl lite lame och omoget, men gud vad jag inte vill ha ett tråkigt liv. Det får gärna VERKA tråkigt, det får gärna vara så att andra tycker att det är tråkigt, men jag vill inte ha tråkigt. Även om det som gör det otråkigt bara är att man maratontitta på en bra TV-serie, eller något mer awesome, some att bestiga Mount Everest.

Så det är min aspiration: att inte ha tråkigt.

True story.

Day 29 – Your favorite foods/drinks

KALLT!!! Och snart ska vi ge oss ut i den norrländska kylan för att se Tron Legacy. Då kan jag iofs ha på mig mina nya coola skor, men fortfarande är det inte såå motiverat att gå ut. Men jag har hört att Trons visual effects ska vara freaking awesoome (och hallå, Bruce Boxleitner! Har de yngrat Jeff Bridges borde de yngra honom också, right?), så det är nog värt det.

Vad gillar jag då att äta och dricka? Well, mina favoritmat är nog kesolasagne, men jag gillar nachos väldigt mycket också. Och pizza, speciellt med fårost, och/eller pommes frites på (även om det var ett par år sen jag åt det...). Sen gillar jag Max vegoburgare också. Det finns mycket god mat också, no offence mot min mamma, men att åka hem till Chriss eller Trams brukar alltid vara en angenäm upplevelse i matväg också. Jag gillar helt enkelt att äta.

Min favoritdryck är utan någon tvekan vatten. När jag var liten gillade jag inte läsk (och nu gillar jag oftast bara en läsk åt gången, för tillfället apelsinläsk, men en Coca Cola-burk kan slinka ner också), och när man blev bortbjuden till folk fick föräldrarna alltid panik när man sa att man inte ville ha det. Det blev ännu bättre när jag slutade gilla saft också, och då fick jag dricka mycket vatten. Vilket aldrig störde mig, för vatten är GOTT, men folk kan bli rätt sura när man säger att man vill ha det när de försöker lyxa till det (förälder: "nähä, vad vill du dricka då?", Ell: "vatten blir bra", förälder: "vi har kanske saft om du vill ha det", Ell: "jag vill ha vatten!", förälder: *ser förstörd ut*). Folk är konstiga.

Sen gillar jag förstås kaffe också. Svårt att leva utan det, och om ellociraptorn själv får välja tar jag helst en cappucino. Jag vill dricka mitt kaffe svart (SOM MIN SJÄL!!!), men hittills har jag inte blivit riktigt så hardcore annat än i nödfall.

True story.

Day 28 – Something that you miss

Riiight. Lite sent för Trams och jag tittar på TV (Leverage! Mark Sheppard! Som har ett namn i den serien, men jag tänker fortsätta tänka på honom som Crowley i alla fall för jag blir så förvirrad annars), och jag glömde bort det här lite grann. Men men! Nu jävla, vad saknar jag?

Okej... helt ärligt antar jag. Egentligen saknar jag massa saker, fast vid olika tillfällen, meen just nu känner jag mig ganska tillfreds med tillvaron (och saknar bara min necessär, eftersom jag glömde den hemma (ÅNGEST!), men den kommer imorgon så det blir inget problem egentligen...) så något sådant finns inte.

Vilket betyder att vi måste återkomma till den enda person jag egentligen saknar. Och jag tänker inte tala om vem jag menar! Mest för att de av er som vet vem det är kommer att fatta det, och ni andra... vad spelar det för roll om ni får ett namn?

I alla fall, den här personen var det några år sen jag träffade nu, och över ett år sen jag pratade med på något sätt. Vi hade några tillfällen innan det då jag trodde att jag sett det sista av honom, men varje gång slutade det med att han en dag började ringa mig dagligen och fråga om tidsskillnaden mellan Skåne och Stockholm. Eller något annat odjupt.

Det är svårt att förklara varför just den här personen av alla är den jag saknar, speciellt inte utan att få det att låta som att jag haft några djupare känslor för honom, men det är väl just det som är så fint. Att det var så odjupt, men ändå så bra. Han är en av de där personerna som alltid kunde få mig på bra humör om jag var nere, bara genom att dra dåliga skämt eller göra små, små saker för att vara snäll. Dessutom är han nog en av de roligaste personerna jag någonsin träffat.

Och det är väl den enda sak/person som jag kan säga att jag saknar i mitt liv. :P

True story.

Day 27 – Your favorite place

Viiilken tur att jag väntade med att skriva här tills jag ätit, för jag känner mig mycket trevligare nu. Allt som behövs nu är lite BÖC, och sen är jag nog redo att packa. Min shopping idag var kanske inte fullt så mycket av ett misslyckande som jag kan ha antytt på Twitter (jag köpte ändå ett par jeans!), och min snälla syster lånar ut ett par skor till mig för att lösa min skokris (som ÄR en riktig kris då de enda skor jag kan ha är mina höga converse, och de tar typ en halvtimme att knyta vilket ibland är lite störande). Right, ni bryr er säkert asmycket om allt det där...

Min spontana tanke var ju att "jag har ingen favoritplats", men sen insåg jag att jag spenderar så mycket tid på den att jag helt enkelt glömmer bort att det faktiskt är det. Jag pratar alltså om mitt rum. Mitt rum är fantastiskt tycker jag, och ganska många andra verkar också tycka det. Min systers pojkvän stod enligt systers utsago i dörren till mitt rum i tio minuter och sa något i stil med "det här är det bästa rummet i hela världen" när han var här första gången. Det ni. :P

Skrivbordet har vridits 90 grader, och det är mindre affischer på
väggarna (och ny TV :D), men något sånt där ja!

Mitt rum speglar ganska mycket min personlighet, dels för att det är inrett med nästan bara blå möbler (blått är min favoritfärg, in case you missed that), de flesta köpta second hand och sen ommålade av min mamma. Dessutom är det ganska nördigt, inte bara för att jag har filmaffischer på väggarna, utan för att massa smågrejer är nördiga med: typ pennhållare med LotR-motiv, R2D2-väckarklocka, mitt nya C-3PO-USB-minne, en sonic screwdriver som ligger och skräpar på skrivbordet, och så vidare typ. Man märker rätt snabbt vem jag är när man kommer in i mitt rum helt enkelt!

Om man bortser från att det är mycket mindre grejer på väggarna,
andra lakan, och liite mindre kuddar ser det ut så.

När jag flyttar tänker jag dock ha röda väggar, men jag hoppas att det ändå blir bra och jag, eller hur man ska säga. Om jag har en mörk röd färg så kommer man få det där mörka, lugna känslan jag gillar (jag är så emo! ;), och då blir det nog bra trots allt. Måste bara måla om alla möblerna tills dess. :P

True story.

Day 26 – Your fears

Well, alla vet väl vad jag är rädd för? Jupp, maneter. Jag har skrivit djupt om min manetfobi tidigare, typ här. Jag har dragit Batman-paralleller tidigare, men det inlägget var shiiitlöjligt så det orkar jag inte länka till. Haha!

Jag vet inte varifrån min manetfobi kommer, men det var när min familj var i Danmark som den utvecklades på riktigt. De små kräken ligger ju i drivor i hamnar ibland (jag har hört ord som "manetsörja" och "manetsoppa" för att beskriva det, och frankly dör jag lite inombords varje gång någon säger det), och jag minns att jag inte ens vågade gå nära kanten av risk att se dem.

Sen på natten drömde jag att det låg maneter i drivor i hamnen, fast på land, och när jag äntligen nästan tagit mig därifrån så ligger plötsligt ÄRKEMANETEN framför mig, typ en meter i diameter är den, och jag tänker "jag kan hoppa över den och sen är jag fri", men då börjar den lilla fittan sväva och jag vaknar med ångest.

Det är typ enda gången någonsin jag inte vågat somna om efter en mardröm av rädsla för att den ska komma tillbaka. Det är möjligt att mardrömmarna jag har där maneter flyger eller växer på träd (jävla undermedvetna...) gör att jag blir lite mer rädd för dem än vad jag skulle vara om de bara höll sig i havet och jag höll mig på land, men vad ska man göra?

Jag hatar att man tänker att "äh, det är en manet, den fobin kommer knappast störa mig", men alla jävla TV-spel har ju typ minst en fucking manetbana man måste klara. Maneterna i Kingdom Hearts kan jag hantera, men faaan, den där jävla valen i Zelda? När det droppar maneter från taket helt utan förvarning!? Jag vill DÖ bara jag tänker på det! (Att man måste slåss mot en jättelik kuk på slutet gör visserligen inte saken bättre heller)

Kanske borde jag ha lite seriösa rädslor också, typ om framtiden, men det har jag inte. Det mesta verkar ordna sig för mig, utan just maneterna som man aldrig vet var man har. Du kanske är en manet? I så fall kan du lämna min blogg omedelbart, ditt slemmiga äckel!!!

Jag tror att det bästa för alla vore om jag slutade tänka på maneter nu och tittade lite på TV istället. Jag har en tendens att bli lite för paranoid om jag tänker på dem för länge.

True story.

Day 25 – Your sleeping habits

Right, det här var ju enkelt: jag somnar, sen vaknar jag. KLAART.

Nej, okej. I våras var jag gryyym på att somna. Skojar inte, jag somnade typ direkt, och om jag mot förmodan inte gjorde det hade jag en fin lek som gjorde att jag somnade på en gång nästan. Those were the days alltså.

Nuuu gör jag inte det. Jag gör likadant som förut, men det slutar ändå alltid med att jag ligger vaken en halvtimme och sen ger jag upp och twittrar i en halvtimme till innan jag somnar efter ytterligare en halvtimmes vridande. Kanske sover jag mer än i våras nu när jag tänker på det... förut gick jag upp sex, så somnade man tolv som man brukar blev det inte mycket sömn. Nu går jag upp åtta, och går och lägger mig... oftast innan halv ett iaf (jag är duktig). Kan vara förklaringen.

Under lovet slår jag sömnrekord, sov härliga 10,5 timmar natten till igår. Sen ska jag ju till Trams på onsdag, så då kan man ju räkna med att vi kommer vända på dygnet också. Jaja. Får fixa det där nästa vår. :P

True story.

Day 24 – Something that makes you cry

Vi börjar med den här så får ni veta sen varför egentligen är så taggad på att gråta idag.

Egentligen gråter jag av massa saker, meeen det skulle totalt förstöra min manliga image om jag erkände det, så vi kör på att välja en grej som rubriken antyder att man ska.

Oftast gråter jag när jag är frustrerad och aaarg. Speciellt om jag PMSar eller har sovit dåligt och så går saker inte riktigt som jag planerat, då har jag en tendens att bli så arg att jag gråter. Väldigt manligt gråter jag förstås, innan jag går ut och kickar problemens ass.

Nåt sånt. :P

True story.

Day 23 – Something that makes you feel better

Glad Festivus alla! Imorgon tar utmaningen en paus, för vem vill skriva om "something that makes you cry" på julafton? Nä, eller hur.

Den här var iaf lätt! Det senaste halvåret (ja, det finns en tidsbestämmelse, ni förstår säkert varför) så har en sak fått mig att må bättre, without fail, oavsett hur jag mår. Arg, ledsen, stressad, förbannad, irriterad, och så vidare, så fort jag lyssnar på en viss låt så mår jag bra igen. Lugnar ner mig, tar ett djupt andetag, och blir lite mer chill, lite mer zen.

Jag pratar förstås om den fantastiska "Burning for you" med Blue Öyster Cult. Kan vara en av världens bästa låtar helt enkelt.

That's awesomeness for you!

And I'm burning, I'm burning, I'm burning for you.

True story.

Day 22 – Something that upsets you

Det här kan ta ett tag... det finns myyyycket som upprör mig. Ja, jävlar i min lilla låda, det är nog mer saker som gör mig upprörd än som inte gör det ibland. Stora, seriösa saker, som miljöförstöring, rasism, krig, till små, mindre seriösa saker, som när flingorna är slut på morgonen, foppatofflor, och folk som pratar med bebisröster. Det som jag valt att nämna idag (och jag ska prata! Prepare for WALL OF TEXT!) ligger väl någonstans däremellan.

Det som gör mig väldigt upprörd just nu äääär kvinnor i filmer baserade på böcker av Michael Crichton. WTF tänker ni nu, hur orkar man störa sig på det - och varför? Jag ska förklara, och försöka undvika spoilers så gott det går.

Jag har läst tre av hans böcker (Jurassic Park, The Lost World och Passagen/Timeline), och sett filmerna baserade på de böckerna. Nu är Timeline visserligen den sämsta filmen (och filmatiseringen) som gjorts någonsin och alla som var med i den borde stenas (JA, TILL OCH MED GERARD BUTLER!), men om man bortser från det ett tag... Hmm, vi börjar från början tror jag.

Jurassic Park följer boken ganska bra, och därför är de flesta karaktärer ungefär likadana som i boken. Jag stör mig inte sååå mycket på det här, kanske lite på att den enda som inte fick en actionfigur är den lilla tjejen, men det stör nog henne ännu mer. Och Ellie är liiite mer badass i boken, men ändringarna från film till bok gäller båda manliga och kvinnliga karaktärer, så det är chill.

Ellie fick en actionfigur. Det kanske hon ångrar...
Bildkälla: http://www.toyarchive.com/

Sen läste jag The Lost World, och Sarah Harding är lite annorlunda i boken. Bland annat har hon kort hår, och det störde mig lite att hon inte har det i filmen. Det blev värre när jag råkade slå på TVn för några dagar sen och såg en scen i den här husvagnen precis när alla kommit dit och Ian kört ut den svarta ungen (som i boken är två ungar, ingen av dem hans, en svart kille och hans vita tjejkompis, men det fungerade att slå ihop dem) för att prata med Sarah, som han åkt iväg för att rädda från den farliga ön. "I love that you rode in here on your white horse to rescue me", säger Sarah, lite ironiskt eftersom hon inte behövde räddas.

"Rädda mig, Jeff Goldblum, rädda mig!"
Bildkälla: http://www.kelwick.karoo.net

YEAH RIGHT!!!! Vet ni vad som händer i boken? De åker till ön för att en manliga kollega till Ian åkt dit på en galen expedition och ropat efter hjälp. Ian ringer Sarah, som för tillfället befinner sig i Afrika och tittar på hyenor (tror jag det var) och undrar om hon inte vill hjälpa till med räddningen. Sarah, som ändå gillar Ian, tänker "why not?" och åker iväg. Hon liftar med bad guysen till ön, och de försöker dränka henne! Badass!Sarah flyter dock iland och lyckas ta sig bort till the good guys, och lyckas tillsammans med en asball typ som heter Thorne (och inte är med i filmen) göra alla bra grejer som händer efter det. Inkluderat att rädda Ian från den fallande trailern, hålla ett pep-talk för den lilla tjejen (det är inget fel med att vara tjej och bra på matte, okej?), för att sedan ta med henne på en galen motorcykelfärd där den lilla tjejen måste skjuta en raptor för att rädda den lilla killen.

SARAH HARDING ÄR SÅ JÄVLA AWESOME. Och nu är hon visserligen ganska awesome i filmen också, även om handlingen är väldigt annorlunda mot boken, men det stör mig att grundhandlingen ändå är att hon måste räddas (ja, jag vet att det bara är så för att Ian tolkar det så, men vem är det vi ska identifiera oss med i filmen egentligen?). Och hon är mer badass i boken...

Sen har vi Timeline. HERREGUD. Boken är en nice bok om tidsresor, med den där konstiga teorin om multiversum (jag gillar den inte, men allt forskning verkar tyda på att det stämmer, så vad ska man göra?) som grund för det.

I filmen Timeline orkade de inte riktigt med den där vetenskapen, så de bara "OMG WORMHOLE!!". Man får ont i själen av att se det. Jag orkar inte gå in på allt annat som sög med den filmen, men det är allt, inklusive skådisarna. Så nu vet ni.

I boken har vi fyra viktiga kvinnliga karaktärer. Fem om man räknar med en som mest är med i bakgrunden i början. Vi har Kate Ericson, en arkeologbrud som är grym på att klättra och spenderar mycket tid hängandes upp och ner i taket på en kyrka i början av boken. En marinsoldat. Lady Clarie, en bitchig 1300-talsbrud som man aldrig vet var man har. En doktor som undersöker mystiska dödsfall. Samt Donigers (Timelines motsvarighet till John Hammond, men inte den snälla versionen i filmen) sekreterare... eller jag vet inte om det är vad hon är, för hon fixar allt åt honom, och är den enda som vågar säga ifrån när hans moraliska kompass sviktar (hon är även hans ex, men det verkar inte påverka deras jobbrelation alls).

I filmen har marinsoldaten, doktorn och sekreteraren bytt kön och blivit män. Det finns ingen som helst logisk anledning till det - ingen av dem är med särskilt mycket för att det ska göra till eller från, men det är så jävla konstigt bara. Ingen av männen har bytt kön, och jag tror att enda anledningen till att Lady Claire och Kate fick vara tjejer är att (SPOILERS!) de annars skulle behöva göra de manliga karaktärerna gay, and we can't have that, can we?

Chris och Kate är så jäkla medeltida.
Bildkälla: http://img.yaboon.com/

Kate, som också är korthårig i boken, får alltså åka tillbaka i tiden med lite andra typer. I boken så måste hon ha peruk på sig för att en kvinna på den tiden skulle aldrig haft så kort hår som hon, och senare så "klipper" hon av det hår hon har kvar med en kniv för att kunna låtsas vara man och undgå att bli upptäckt. Kate gör massa awesome saker, som att klättra omkring på ett torn och springa runt i taket i någon sal, och hoppa mellan bjälkar och alla möjliga coola grejer. Gör hon det i filmen? Nä. Där klarar hon knappt av att klättra ner för ett jävla halmtak liksom. Att hon klarar av att låtsas vara man utan att byta kläder sig mig att hon inte har klänning på sig i boken, men det har hon ju såklart i filmen för fan heller att en kvinna skulle ha byxor på sig. Vad falls liksom! Och långt hår har hon också, såklart.

Lady Claire är i boken en scheming BITCH som jag fortfarande är lite osäker på vad hon egentligen gjorde, men det är hon såklart inte i filmen. Där är hon en fantastisk person som bara utnyttjas av de onda... jag vill säga fransmännen? De onda ondingarna i alla fall. Men hon är ju egentligen en snäll person och hon förtjänar inte att dö martyrdöden som vi får veta att hon gjorde (i filmens första fem minuter, så det är inte en spoiler). Åh, Lady Claire, du är så vän! BLAHAA!!

Här är grejen med Michael Crichtons karaktärer vad jag har märkt: de är så inihelvetes kompetenta. Man får inte vara med i boken om man inte har någon praktiskt funktion och kan hjälpa till på expeditionerna, och det spelar ingen roll vilket kön man är (herregud, ungarna i The Lost World är för fan kompetenta, och de är tio!). Dessutom gillar jag hans kvinnliga karaktärer, för de är bra på det de gör utan att bli den där supersexiga amazonkvinnan som måste tas ner på jorden.

SÅ VARFÖR FÅR DE INTE VARA DET PÅ FILM!?!!?!?!!?!?

Kakor till alla som orkade läsa. Nu ska jag se på finalen av Ung och bortskämd. Om inte Daniel vinner har vi en annan grej jag kan bli upprörd över...

True story.

Day 21 – Your job and/or schooling

Tja, for those of you who just tuned in så pluggar jag alltså biogeovetenskap. Det är en mycket spännande blandning av biologi och geovetenskap (blanding av geografi och geologi), och någonstans där tror jag att folk slutar lyssna när jag pratar om vad jag pluggar. Jag tycker i alla fall att det är intressant, och det är väl det viktigaste?

Förhoppningsvis ska det här leda till ett jobb inom miljövård någon gång i framtiden, gärna på någon nice organisation i stil med Greenpeace och WWF. De flesta slutar dock på något landsting eller någon kommun, och det känns faktiskt inte som det värsta som skulle kunna hända heller (men jag siktar större!).

Jag jobbar också. Vanligtvis jobbar jag som marknadsundersökare (jag har äntligen lärt mig att sluta säga telefonintervjuare!), vilket jag personligen tycker är ett fett chill jobb (kan vara för att jag jobbar på ett fett chill företag också, vem vet), men de flesta brukar reagera med "jaha, en sån där man ljuger för när de ringer" när man säger vad man jobbar med. Mog1, tycker jag, och hoppas att de får jobb som telefonförsäljare.

Nuuu jobbar jag tillfälligt som julkortssorterare på Posten. Egentligen sorterar jag allt möjligt, men de kallar det julkortssortering. Det är chill, även om det slutar med att jag kommer hem typ ett på natten. Och så har jag lyckats bli sjuk, och varit det alla dagar utom första dagen, så det suger lite. Men jag kämpar på, för jag är så vuxen av mig...

True story.

Day 20 – Your morning routine

Ah, det här blir en sån där härlig "intresseklubben antecknar"-post. Nice.

Först skriker R2 på mig en och en halv timme innan jag ska iväg. Jag slår honom så att han håller käften och försöker somna om, men då drar min CD-spelare igång mellan en och tre minuter senare (jag tror att den och R2 konspirerar mot mig så att jag aldrig ska veta när exakt)... just nu lyssnar jag på Scorpions senaste skiva, eftersom första låten väcker en på en gång.

Sen spenderar jag mellan tio och tjugo minuter med att kolla Twitter, mailen och nyheter på mobilen. Det ska ta tio minuter, men oftast tar det tjugo för jag är inte så bra på att ta mig upp ur sängen. Sen går jag upp och äter frukost: en macka, ett glas juice, en skål flingor och en kopp kaffe. Jag har märkt att de flesta jag känner äter typ hälften av det jag käkar till frukost, men är man hungrig så är man. Plus att frukost = the shit.

Efter det duschar jag, vilket alltid är lite av ett vågspel. Man vet aldrig vad klockan är när man kommer ut därifrån, och därför vet man aldrig hur mycket man kommer att behöva stressa de tjugo-femton minuter som är kvar innan jag måste gå ut genom dörren. Lite spänning i vardagen, som det heter! Sen ger jag mig av, oftast till skolan.

På helger eller lediga dagar följer jag ungefär samma schema (utom de gånger då jag lägger in en löprunda innan frukost :P), fast allting tar mellan en till två timmar längre. Idag är en sån dag. Jag vaknade runt kvart i elva och har bara klarat av frukosten än så länge. Frukosten som det tog mig två SPN-avsnitt att äta upp...

True story.

Day 19 – Something you regret

Jag tror egentligen stenhårt på "man ångrar bara det man aldrig gjorde", och därför kan jag inte påstå att jag ångrar jättemycket i mitt liv. Dessutom är det lätt att ångra någonting i efterhand när man egentligen inte kunde handlat annorlunda på grund av omständigheterna. Det där lät lite väl seriöst, men jag tror ni förstår vad jag menar: det är lätt att säga i efterhand att "sådär borde jag inte gjort", men innerst inne vet man att hamnade man i samma situation igen med samma omständigheter skulle man inte ändra sig.

Jag ångrar absolut inte alla töntiga grejer jag gjorde när jag var tonåring. Folk förväntar sig att man ska skämmas för att man var så löjlig och "hur kunde jag se ut sådär?", men det tycker jag inte att man ska göra. Ville man se ut så då, ville man göra så då, klart man skulle go for it.

Det jag egentligen ångrar är de förhållandevis få gånger jag inte levt efter bros before hos. "Åh, nej, ett ARSK-manifest till", tänker ni nu, men vad fan, det är sant ju. Jag har dissat vissa personer lite för hårt för att få vara med någon idiot till kille som absolut inte var värd det, och det är väl det enda jag faktiskt ångrar. Att man var så dum att man trodde att en kille man känt i två månader var värd att nästan fucka upp en vänskap över (jag antar att den/de det handlar om vet det, för jag tänker iaf inte ge några exempel!).

True dat!
Bildkälla: http://everseradio.com

Men som allt annat får man väl se det som en lärdom och försöka vara smart nog att inte göra om det. Nu tänker jag leva enligt my man Shakespeares slogan ett bra tag framöver! ;P

True story.

Day 18 – Your favorite birthday

Jag kan inte komma på att jag haft någon favoritfödelsedag, men den när jag fyllde tjugo var faktiskt nice. Eller när vi firade den dagen efter alltså, och hade Lord of the Rings-maraton. Ni kan läsa om det här för där sa jag nog allting som var värt att säga om det. :P

Nu tittar jag på världens bästa julfilm Grinchen. :D Är inte riktigt jul förrän man sett den!

True story.

Day 17 – Your favorite memory

Jag fick debattera det här en hel del med mig själv. Jag har fan massvis med asnice minnen som lätt kan klassas som favoriter, men tills sist kom jag och jag själv överens om ett i alla fall.

Välkomna till Dödens ö, det är jag som är Döden.

Alltså, jag var med och arrangerade ett lajv (det sista lajvet jag gick på också), och, ehh, jag var yngst i arrgruppen och bidrog nog inte särskilt mycket till själva arrangerandet. Men det var fortfarande roligt, och dessutom spelade jag ju Döden så det var rätt awesome. Jag spelade mycket schack de dagarna kan jag säga.

Anyway, i slutet av lajvet dog jag, vilket sög, och massa andra grejer gick inte som planerat, så jag var jättedåligt humör och tyckte att allt sög och att lajvet varit sämst och så vidare. Satt och tjurade i skogen ett tag tills några som kraschade lajvet (smög in och slogs i slutstriden alltså :P) dök upp och fick mig att gå tillbaka till värdshuset där alla hängde.

Så jag satte mig vid en eld som brann, där det satt ett gäng med typ trettonåriga killar (kan ha varit någon tjej också, väldigt osäker) vars första lajv det här varit. Och de tyckte inte det var sämst! När jag satt där så började de prata om hur roligt de haft, och allihop insisterade på att få berätta sitt favoritminne från lajvet för mig (och nästan bråkade om vems tur det var att berätta :P).

Det är den biten som är mitt favoritminne. När jag satt där och insåg att även om det kanske inte gått exakt som jag ville och jag kanske var på dåligt humör så hade de mer eller mindre haft the time of their lives, och dessutom så tyckte de att jag var en cool arrangör som de ville berätta om det för (varje gång jag träffade på dem månaderna efteråt sa de alltid "oohh, det är Döden!", vilket deras icke-lajvande kompisar alltid tyckte var lika konstigt, men var en nice ego-boost för mig). Det är då det är värt att arrangera liksom. Samma sak under Expecto när jag skötte utcheckningen och alla kommenterade om hur roligt de haft, det är det som gör all stress och allt skit värt det.

Men just när man satt där vid lägerelden och kände sig sämst i hela världen, men blev uppmuntrade ett gäng ungar som tyckte att man tokcool, det är ändå mitt favoritminne. ^^

True story.

Day 16 – Your first kiss

Jag hade en asgullig första kyss. Well, kyss kanske var att ta i, men jag räknar den iaf som det.

Jag var typ sex eller sju och lekte med min dåvarande bästa kompis (inte Zackrid, btw :P), som jag antagligen var lite kär i också. Av någon anledning pussade jag honom på kinden, och han bara "nä, såhär", och pussade mig på munnen istället. Jag smälte bort av lycka. :D

Det var min första kyss!

True story.

Day 15 – Something you love about yourself

This could take a while... hahah. Jag försöker komma på en grej jag älskar med mig själv, men det finns alldeles för mycket att välja mellan. Jag älskar mitt hår, min humor, min rumpa, mitt själförtroende, mina tokfasta principer, min förmåga att få saker gjorde när jag vill det, mina bröst, att jag kan bygga snygga hus i The Sims 2... på en bra dag i alla fall. En dålig dag krymper listan ner till två saker: min rumpa och min humor. Bara Beyonce är mer bootylicious än vad jag är. ;P

Min humor alltså. Jag tycker ju persoligen att jag är skitrolig ALL THE TIME, men det kanske inte alla andra håller med om. Fuck dem säger jag. Nej, jag kanske inte är skitrolig jämt, det får jag väl erkänna, men humor handlar ju inte bara om det. Om jag läser grejer jag skrivit så tycker jag oftast att de är roliga, i alla fall när det är syftet.

Jag tror jag skiljer på att vara rolig (vilket de flesta kan styrka att jag inte alltid är) och att ha humor. Och jag har fett bra humor (höhöh, boussen!).

True story.

Day 14 – Where you live

Bildkälla: http://www.stockholmsresan.se

Jag bor i världens bästa stad Stockholm. Kanske inte världens bästa i och för sig, men måste jag välja någonstans i Sverige tar jag lätt Stockholm. Jag är inte en småstadsmänniska, och det lämnar typ alternativen Stockholm, Göteborg eller Malmö (ja, för Uppsala ÄR för litet för mig), och av de tre, tja, då blir det Stockholm av många anledningar.

För att vara exakt bor jag i Täby, som är lite finare, lite bättre än allt annat, om Täbyborna får säga det själva. Jag har lite blandade känslor gentemot Täby: jag brukade säga att Täby är mest känt för Fredrik Reinfeldt och att ha mobbat Jonas Gardell till berömmelse. Trots alla moderater är Täby ganska trevligt faktiskt, och det är lagom lätt att ta sig överallt (utom till de andra norrorterna iofs), vilket är ett plus. Dessutom har vi ju Täby Centrum, och det är rätt nice det också.

Trots det tänker jag definitivt flytta ifrån Täby inom en foreseeable future. Min bror har köpt en lägenhet i Hägernäs, typ tio minuter bort med bil (om ens det?), och även om det funkar för honom är det alldeles för nära Täby för min del. Jag ska nog försöka flytta söder om stan, för att få lite omväxling (och för att alla lägenheter finns där).

True story.

Day 13 – Your mode of transportation

Tja, vi vet väl alla hur jag reser?

Bildkälla: någon annans blogg

Nej, okej, tyvärr reser jag inte via TARDIS. Mitt liv skulle vara jävligt mycket bättre if I did. Faktum är att det finns mycket grejer som gärna fick vara mitt mode of transportation, typ en Impala, eller Stargate, eller rosa pansarvagn, eller till och med en hest. Allt det skulle vara rätt chill.

Men sanningen är att jag tar mig fram kommunalt för det mesta. Ibland kör jag bil, men inte särskilt ofta. Det gör mig iofs inte så mycket, för jag gillar att åka kommunalt. För några år sen kunde jag sätta mig på bussen och åka till stan och tillbaka när jag hade tråkigt liksom, och jag brukar inte tycka att det är tråkigt när jag åker iväg till Chriss eller Trams heller, oavsett om det är via tåg eller buss.

Bildkälla: http://www.nyatabycentrum.se

Mest åker jag förstås Roslagsbanan, som jag ibland hatar eftersom den har en tendens att vara sen på vintern. Roslagsbanan är ganska ful och folk som inte åker den ser gärna ner på den, men jag tycker det är rätt chill faktiskt. Bor man i Täby är det vad som gäller liksom. Jag gillar iofs att åka vad som helst så det kanske inte är så konstigt, allting som kan ge en känslan av att vara på väg någonstans är bra liksom.

När jag flyttar hemifrån ska jag nog investera i en cykel dock. De är också rätt nice att ta sig fram med.

True story.

Day 12 – What’s in your bag

Lätt att svara på: allting utom atlantångare, lokomotiv och rymdraketer.

True story.

Day 11 – Your siblings

Jag har, för er som missat det, en bror och en syster som båda är yngre än mig (ett respektive tre år). Min bror har dock inte fattat att han är yngre än mig, så hela mitt liv har jag tvingats bli jämförd med honom. "Åh, du vet att din bror hade alla rätt på det där provet", "är det din bror? Jaha, då har du mycket att leva upp till", och nu har den jäveln gått och köpt en lägenhet så jag är efter igen (well, jag flyttade hemifrån först iofs till London, men ändå).

Acksäll, i sitt mognaste ögonblick, leker Peter Pan.

Lyckligtvis behöver jag inte tävla med min syster på det sättet, eftersom det är så många år emellan oss. Det kan vara så att hon råkar ut för de där sakerna i och för sig, men det märker inte jag. Istället får jag vara mycket mer storasyster mot henne än mot Acksäll, vilket är trevligt som omväxling. Ibland klagar hon på att jag inte är mamma och inte har rätt att säga till om saker, men med tanke på alla gånger hon bett mig hämta henne mitt i natten har jag rätt att vara lite mammig också tycker jag.

Lisa fotar sig själv för typ fyra år sen.

Acksäll och jag är nog mer lika varandra än vad vi är lika Lisa. Hon är fruktansvärt social och blir skogstokig om hon måste vara utan sällskap i mer än tio minuter, och när hon har tråkigt gör hon gärna saker som är högljudda, typ springer upp och ner i trappen och skriker "HARRY, HARRY, WAKE UP!" och låtsas att hon är Dudley Dursley. Lisa har även lärt sig att posten inte kommer på söndagar från Harry Potter-filmerna. Acksäll och jag är lite mer att vi kan trivas med att glo på TV en hel kväll (ibland har vi filmkvällar ihop till och med), och har vi tråkigt slösurfar vi på internet. Och så samlar både jag och Acksäll på filmer och TV-serier, vilket Lisa drar nytta av mest hela tiden.

Trots det kommer vi alla tre väldigt bra överens, och har alltid gjort det. Vi kan prata om allt i stort sett, och jag skulle nog lätt säga att mina syskon är som mina bästa vänner. Mina syskon märker alltid när jag är på dåligt humör, och har en tendens att göra små grejer som gör det bättre utan att ens låtsas som det, som att stanna en extra stund på ens rum och prata skit, eller göra i ordning en nachotallrik åt en.

Världens bästa syskon helt enkelt!

True story.