"Vi är här nu"

Alltså fy fan.

Jag tänker att alla som läser min blogg vet att jag jobbar på Naturhistoriska och att jag trivs rätt bra med mitt jobb, så om jag säger att jag att jag hellre typ bryter fotleden igen än går till jobbet imorgon, då kanske ni förstår hur illa det faktiskt är.

Anyway, idag jobbade jag i Cosmonova, vilket alltid är lite nostalgiskt och påminner om förra sommaren då jag jobbade där hela tiden. Dessutom var det ganska varmt ute vilket innebär att det inte varit kaosmycket besökare, och så är det mörkt och svalt i salongen, vilket passar perfekt när man hatar sommaren som jag. Aja, det är åtminstone inte trettio grader ute, så kanske inte ska klaga så mycket ...

Dagen började helt normalt, jag kom till jobbet, kollade hur många som skulle gå på filmerna, och gick den vanliga rundan för att kolla att allt står rätt till inne i salongen. Jag kan tycka att det är rätt nice att göra det, så man inte släpper in folk och upptäcker att någon glömt ställa upp dörrarna eller att det står på skärmen att folk ska testa sina 3D-glasögon när det inte är en 3D-film.

Nu förutsätter jag att alla varit på Cosmonova, men för er som inte har det så är det en så kallad IMAX Dome-bio, vilket betyder att bioduken är en gigantisk kupol, så att du är omsluten av filmen du ser. Den är 23 meter i diameter, så SF kan slänga sig i väggen med sina fjuttiga 21 meter IMAX ... Ehum. Salongen är med andra ord enorm och större delen av den är bara tom yta mellan duken och sittplatserna.

Ibland kommer man in där innan teknikerna har startat upp bion och då är det mörkt i salongen. Jag menar inte mörkt som i "det var lite mörkt igår när jag gick upp på toa mitt i natten och gatlampan utanför fönstret slocknat", jag menar mörkt som i "det finns inte ett uns av ljus i hela den här salongen och mörkret som breder ut sig framför en känns nästan fysiskt påtagligt". Det spelar ingen roll att jag sprungit upp för Cosmonovas trappor hundra gånger innan, att jag smitit in där mellan filmerna och tagit en paus för att komma bort från alla besökare, det faktum att det är mörkt som i en grav och en enorm tom yta framför en är fruktansvärt. Jag har kollegor som berättat om att de drömmer mardrömmar om att vara inne i Cosmonova när det är sådär mörkt, och de första gångerna det hände mig gick jag faktiskt tillbaka ut och tog den långa vägen ner till insläppet för att komma ifrån det. Jag vet inte varför, men det där tomrummet och det totala mörkret skaver mot någonting djupt nere i ens själ.

Nu för tiden har jag kommit på att tänder man bara mobilficklampan är det inte så farligt att gå ner för trapporna även utan annan belysning. Tog mig bara ett halvår eller så att komma på det ... Ändå är det någonting obehagligt bara de där första stegen in i den nersläckta salongen innan man inser att det är mörkt, någonting som får en att sakta ner och hålla andan medan man lyssnar efter ... ja, vad exakt vet jag inte, men någonting.

Så det var ju verkligen helt fantastiskt skitkul när jag kom in där till mörkret imorse och upptäckte att kameran på mobilen inte fungerade. Den har börjat kuka ur lite på sistone (och tar bilder som får folk att tro att jag lagt in ett artsy instagramfilter) och när den inte funkar då funkar inte ficklampan. Först tänkte jag att jag skulle gå runt men sen tänkte jag att vafan jag är vuxen, jag har jobbat här i ett år nu, den här förvuxna filmsoffan skrämmer inte mig, så jag gick in i salongen och famlade mig fram till trappräcket. Det är som är så sjukt är att även om man har dörren till salongen öppen så räcker inte ljuset från korridoren mer än någon meter in, det är som om Cosmonova slukar allt ljus som skulle kunna lysa upp där inne.

Ja, ja, i alla fall så famlade jag mig fram till trappräcket och tog mig långsamt ner för den branta trappan. Redan här ångrade jag det här skitdumma beslutet, men det är inte som att det var särskilt lockande att gå tillbaka heller. Det var som att det var lite pinsamt att bli rädd och vända om, trots att ingen förutom jag själv hade sett det.

Det var då viskningarna började.

Jag flämtade till så högt att jag typ skrämde mig själv och blev stående i trappan halvvägs genom ett steg. Okej, det kanske inte ens var viskningar, vad vet jag, det kanske är så nån av projektorerna låter när den vaknar till liv på morgonen, men det lät verkligen som röster, även om jag inte uppfattade några ord. Efter några sekunder tvingade jag mig själv att ta ett steg till, och ett till, men viskningarna blev bara högre och högre och högre ... till sist pallade jag inte mer. Jag vände mig om, sprang ut ur salongen och gick den långa vägen ner till insläppet. Tvingade min stackars kollega att gå och kolla om teknikerna tänt upp när det var dags för insläpp så att jag skulle slippa gå in i mörkret igen, men det hade visst tänts. Ingenting konstigt där.

Nej, visst. Ingenting konstigt. Ändå kände jag mig fruktansvärt tacksam för att det var min kollega som tog första filmen och inte jag.

Efter att ha hängt i kassan lite och gett infon rast hade jag glömt bort de läskiga viskningarna lagom tills det var dags för insläpp till nästa film. Till min förvåning var det inte min kollega som dök upp utan tjejen som jobbar som resurs idag (det vill säga att hon jobbar inte på någon av de fasta stationerna, utan hjälper bara till där det behövs). Min första kollega blivit akut sjuk under filmen och tvingats gå hem. Resursen sa att hon sett rejält bakis ut, men när jag träffade henne en timme innan verkade hon helt frisk. Hon är verkligen inte någon som brukar vara sjuk i onödan, så jag antog att hon blivit magsjuk eller så. Nu är jag inte lika säker.

Men, tanken på de läskiga viskningarna hade försvunnit och när jag presenterade filmen kändes det mest nice att jag inte var magsjuk. Det var typ hundra personer i salongen, så inte ens halvfullt, men ändå tillräckligt för att det inte ska kännas meningslöst att köra en film.

På väg upp för trappan hörde jag de där viskningarna igen och det hade varit så lätt att bara tänka att det var en högtalare som krånglade eller en besökare som sa någonting, men den här gången var det extremt tydligt vad viskningarna faktiskt sa:

"Vi är här nu."

Ooooooookej, tackochhej nu drar jag hem. Eller inte. Alltså jag ska inte ljuga: i ungefär en sekund var jag så rädd att jag trodde jag skulle kräkas, men sen drog filmen igång och ingen annan i salongen verkade ha märkt någonting, så jag tvingade mig upp för trapporna och in i båset där vi sitter medan filmen är igång. Lyssnade spänt resten av filmen efter någon endaste liten viskning, men ingenting.

Ändå hade jag en klump i magen som inte försvann förrän jag gick ut ur salongen för att ställa upp dörrarna när filmen nästan var över. Jag hatar som sagt sommaren, men jag får ändå uppskatta att det är en ljus årstid, för det är det svårt att vara rädd i fullt dagsljus. Var också rätt glad över att filmen bara var tjugo minuter lång och tog slut snabbt.

Jag hade filmen direkt efter (också tjugo minuter lång) och när jag klev in i salongen - trots att den var upplyst och full av surrande människor - kände jag samma instinktiva skräck, samma motvilja mot att gå in där som jag brukar känna när det är nedsläckt. Jag darrade seriöst på rösten när jag presenterade filmen, men antagligen trodde väl folk bara att jag var lite nervös (som om). Det kom inga läskiga röster den här gången, och under lunchen började jag återigen intala mig själv att jag bara inbillat mig allt. Ni vet. "Jag är nog bara trött", "det var säkert bara en högtalare som inte fungerade som den skulle", "det kanske var en besökare som sa det", sånt där rationaliserande. Ni sitter säkert likadant nu med era mest logiska förklaringar till vad som hände och vad det var jag upplevde.

Men så var det det här med min andra film.

När jag kom in i salongen efter lunch, redo att presentera en fyrtio minuters-film, dansade ljusa och mörka linjer över hela Cosmonovas kupol. Jag har aldrig sett någonting liknande, men jag vet att det finns en del testslingor som teknikerna ibland drar på, för att se att olika delar av utrustningen fungerar som den ska. Vi har ju tre olika kamerasystem (digital 3D, IMAX-projektorer och Fulldome), och eftersom det här verkligen var över hela-hela kupolen antog jag att de testkört Fulldome-systemet och råkat glömma stänga av testgrejen. Det har hänt förut att de glömt det, en gång när jag såg en film var det fullt av läskiga ansikten som stirrade ut över publiken även när filmen börjat.

Jag borde förstås redan då funderat över det faktum att vi inte visar några Fulldome-filmer under sommaren, och att alla sex projektorerna som används för de filmerna var stängda. Men sånt vill man liksom inte tänka på.

Anyway, jag presenterar filmen som vanligt, ber alla att stänga av sina mobiler och att inte filma eller fotografera när filmen är igång, bla bla bla, och börjar gå upp för trappan. Det är knäpptyst medan alla väntar på att filmen ska börja, vilket den oftast brukar göra när jag är halvvägs upp för trappan. Den här gången hann jag hela vägen in i båset innan filmen började, men de vita och svarta linjerna fanns kvar.

Sedan börjar någonting äntligen projiceras på duken, men det är inte rätt film. Filmen som projiceras visar en bild av en annan planet, en som påminner om Mars men med en grönaktig sand snarare än röd. Fortfarande dansar linjerna över kupolen och det är knäpptyst inne i salongen. Vi visar inga rymdfilmer i sommar, det ska vara ljud på alla våra filmer och det ska inte vara med några dansande linjer, så jag börjar famla efter telefonen för att ringa teknikerna och be dem fixa det, för det är helt klart någonting som är fel.

Innan jag ens fått upp telefonen börjar viskningarna igen. "Vi är här nu ... vi är här nu ... vi är här ..." Vid det här laget förstår till och med besökarna att någonting är konstigt, och deras småprat sprider sig i salongen. Några barn börjar gråta, men det händer iofs på föreställningar som går felfritt också.

Till sist får jag fatt i telefonen och slår numret till teknikerna. Och det här är verkligen inget skämt någonstans, jag kommer aldrig glömma det samtalet om jag så lever tills jag är hundra år gammal. Fy fan.

"Jaa?"

"Hej, det är Ell uppe i filmen, och alltså det är något väldigt konstigt här. Det verkar vara nån rymdfilm som visas och det är några konstiga linjer över skärmen ..."

"Åh, helvete."

Ni vet när man väger på en stol och tappar balansen, den där hisnande känslan man får i samma sekund som man inser det? Här slog den mig så hårt i magen att jag nästan tappade andan och den har fan inte lämnat mig sen dess.

"Utrym salongen, nu."

"Va?"

"Utrym! Nu!"

Jag ser mig egentligen som en person som är bra att ha i krissituationer, som liksom kan hålla huvudet kallt, ta ett djupt andetag och bara kötta på tills krisen är över, och sen - om det behövs - få panik. Men då ... alltså jag visste inte ens vad fan jag skulle göra. Vadå utrym? Det hade inte ens gått nåt larm, hur gör man ens då? Ber alla gå ut? Filmen spelas fortfarande!

Samtidigt hör jag teknikern skrika till sin kollega om att hämta en tändare, vilket gör situationen ännu mer bisarr. Speciellt med tanke på hur allvarligt vi ser på brandsäkerhet på mitt jobb (något som kommer sig av de hundrasjuttiotusen liter högexplosiv sprit som förvaras under byggnaden).

Så jag stod bara där som en idiot, med ögonen fästa på skådespelet över kupolen. Långsamt svepte kameran över planeten och de gröna sanddynerna. Två solar steg över horisonten. Jag kunde inte slita blicken från skärmen och publikens viskningar och småprat hade tystnat. Vi var alla som förhäxade.

Sedan tjöt brandlarmet och filmen stannade automatiskt. Jag hatar det där jävla ljudet av brandlarmet, tätt följt av rösten som bara "viktigt meddelande: en brand har utbrutit i byggnaden ..." Den är så lugn och själv vill man bara skrika, men idag var den på ett sätt det finaste jag någonsin hört. Och på ett annat sätt det värsta som hänt i mitt liv.

Aja, brandlarm har jag åtminstone hanterat förr så då vet jag hur man gör. Jag slängde mig på panikknappen som kapar högtalarsystemet och sa med min allra lugnaste röst åt folk att gå ner till brandutgångarna och att sedan ta sig ut till flaggstången framför huvudentrén som är uppsamlingsplatsen. Därefter slet jag åt mig en av de fula västarna vi ska ha på oss och ryckte åt mig pappret med utrymningsinstruktioner. Nånstans där dök resursen upp för att ta den andra utrymningsvägen (det finns en för den som har Cosmo-filmen och en för den som inte har en film). Hon verkade nästan lite taggad vilket jag inte kan klandra henne för, för första gången jag var med om ett brandlarm tyckte jag också det var spännande, men efter allt som hänt under dagen ..... njaej.

Men, med tydliga instruktioner och ett djupt andetag kunde jag åtminstone ta tag i mig själv och göra det jag skulle. Jag såg till att alla kom ut ur salongen innan jag följde efter själv och sedan skrek jag på folk tills de gick till uppsamlingsplatsen. Det kan vara så jävla svårt att få folk att gå dit, jag blir seriöst tokig på det, men det är ju inte som att man kan skrika att om brandkåren inte kommer fram finns en risk att vi spränger oss själva och halva Djurgården i luften. Panik lär inte göra folk smartare.

Dessutom var jag distraherad. Att brandlarmet gick precis efter att Cosmo-teknikerna ropat om tändare, det var väl knappast en slump? Och teknikerna fanns ingenstans i folkvimlet.

Jag såg dem faktiskt inte förrän brandkåren gått igenom byggnaden och gett alla tillåtelse att gå in igen, då kom de smygande och sa att projektorn inne i Cosmonova överhettats och att det var vad som orsakat brandlarmet. Tyvärr, sa de, går det inte alls att köra några fler filmer idag för de måste gå igenom hela systemet och se till att det inte händer igen. Eller hur.

Ja, det fanns inte så mycket för mig att göra utan några filmer att visa,så jag fick bli resurs under resten av dagen. Med tanke på att det redan kändes lite överflödigt med en resurs (eller ja, inte när min Cosmo-kollega gick hem på morgonen, men innan), var det extremt överflödigt med två.

Såattehhh, jag gjorde det enda rimliga och gick tillbaka till Cosmonova.

Alltså, jag VET. Helt idiotiskt, om jag var med i en skräckfilm skulle jag fan tycka att jag förtjänade att dö, men jag måste ju få veta. Och jag är inte helt dum i huvet, jag gick inte in i salongen igen (you couldn't pay me to ... eller vänta, jag får ju betalt för att gå in där. Fan), men jag gick in till teknikerna. Om inte annat tyckte jag att jag förtjänade svar eftersom jag inte angav dem för att ha satt igång brandlarmet.

Inne i teknikernas rum var det kaos, inte för att där brukar vara särskilt välstädat (det ligger ofta papper huller om buller över deras skrivbord), men nu hade de vräkt omkull datorer och skärmar och annan konstig utrustning som jag inte har en aning om vad den används till, och det steg rök ur en papperskorg i ett hörn. När jag öppnade dörren stod de längst in och viskade med varandra, men när de fick syn på mig blev de misstänkt tysta.

I några sekunder såg vi bara på varandra, innan en av dem (han som jag pratat med i telefon innan, den andra vände sig mot sitt skrivbord och började bläddra bland lite papper, som liknande ritningar över museet) suckade djupt och sa "vad har du sett?".

"Vad borde jag ha sett?" frågade jag, och fick en sorts fnysande skratt till svar.

"Du borde inte ha sett nånting", sa han. "För det borde inte finnas någonting där."

"Men det gör det?"

"Kanske."

Vi var tysta igen. Jag måste ju fråga men jag vågade fan inte. Det fanns på tungspetsen, så nära att jag nästan kvävdes av det, men jag fick inte ur mig något. För jag vet inte om jag faktiskt ville veta svaret.

"Du satte igång brandlarmet", sa jag till sist.

"Jo", sa han. Inte ens ett försök att förneka det. Som om det inte kostade museet massor av pengar vid falsklarm. "Det var nödvändigt."

"Varför?"

"Du vill nog inte veta."

Nej, det gjorde jag väl egentligen inte.

"Gå hem", sa han när jag inte sagt någonting på ytterligare några sekunder. "Det kommer vara fixat på måndag."

"Är ni säkra?"

"Nej."

Någonting drog genom rummet. Jag vill säga att det var en kall vind för det hela min kropp slog ut i gåshud och jag stelnade till som man gör på vinterdagar när musklerna är för kalla för att röra sig, men ... inte fan kände jag någon vind.

Det räckte för mig, jag hade haft hjärtat i halsgropen sedan jag blev tillsagd att utrymma och det finns bara så mycket jag kan uthärda innan jag bryter ihop, så, jag gjorde som han sa. När jag öppnade dörren för att gå därifrån sa den andra teknikern (som hållit på med ritningarna hela vår konversation) precis så högt att jag kunde uppfatta det:

"Om du verkligen vill veta är det ganska lätt att googla på det."

Jag lät dörren smälla igen bakom mig, sprang ut från Cosmonova och sjukskrev mig för resten av dagen. Jag tror inte direkt de saknade mig.

Så, här sitter jag nu. Jag har druckit två koppar te och virat in mig i en filt sedan jag kom hem men ändå kan jag inte skaka av mig en isande kyla i ryggmärgen. Varje okänt ljud får mig att hoppa till, när marsvinen skriker efter mat skriker jag lika högt av chock, och mina jävla händer kan inte sluta darra. Jag har suttit och skrivit här i en timme för jag trodde det skulle få mig att må bättre, men jag vettefan alltså. Jag är livrädd för att googla på vad jag hörde men samtidigt är jag så sjukt jävla nyfiken så jag vet inte hur länge till jag kan låta bli.

Och det värsta är att jag måste gå till jobbet igen imorgon.