Complete series? I has it!

AAAH! :D

(so)Snacke(so) Uppkörning 26/11!!!: WOHO jag har hittat en som säljer sista vännerbandet xD
Come little Angelina, I don't wanna do you no harm: YAY!!!
Come little Angelina, I don't wanna do you no harm: KÖP DET!
(so)Snacke(so) Uppkörning 26/11!!!: har gjort de
(so)Snacke(so) Uppkörning 26/11!!!:200kr
(so)Snacke(so) Uppkörning 26/11!!!: ska få de på posten xD

Fattar niii? VI HAR ÄNTLIGEN EN KOMPLETT SERIE. Så fort jag kommer hem ska jag se de där avsnitten jag missat. Shit pommes alltså. Det har tagit, typ två år tror jag, men VI HAR ALLA AVSNITT AV VÄNNER - PÅ VHS. Så fucking jävla hardcore bara.

Ska bara lösa problemet med vem som ska få vårdnaden av dem sen när, tja, jag flyttar hem och flyttar ut igen typ. Men det är ett senare problem - skiten är iaf komplett nu!

That's enough of that shit.

"When you put on that bib, you are superheroes. Millions of lives are depending on you doing your job."

Ligger och tycker synd om mig själv och dricker varm choklad för att jag har jätteont i axlarna. :( Drömmer om choklad från http://www.chocolatebar.com/index.asp Har varit duktig och skänkt pengar till Concern (kan inte bli månadsgivare :/) och försökte stödja Amnesty idag.

Mkt fascinerad över hur bra de är på Concern. De har en teamleader vars uppgift inte är att ringa och skälla på en, eller att värva folk, utan som mest pratar i telefon och eller talar om för en hur man ska bli bättre och peppar en. Helt otroligt. Älskar typ mitt jobb fast det är kallt och gick dåligt och jag har ont i axarna.

Ska sova nu. Ont ont. :(

That's enough of that shit.

"I'm very pessimestic about where the world is heading, so I decided I should do something about it."

Blondspray kan vara den bästa uppfinningen i hela världen. Har haft otroligt ångest över mitt hår och min utväxt idag så jag köpte lite på vägen hem och har använt den nu... kärlek. Mitt hår är blont igen, och inte blont med rått färgat. Jag är lika snygg som floden i solnedgången.

Dagen var intressant, fast vi fick typ tre skriva och presentera-uppgifter (väldigt seriöst!) så det kändes verkligen som att vara i skolan igen. Fast det var nice, det var ju för en gångs skull något man verkligen var intresserad av som man fick lära sig om. Har lärt mig mycket om HIV/AIDS faktiskt. Typ att 2/3 av de som har AIDS idag bor i Afrika (sub-Saharan Africa), och att de som drabbas typ behandlas som pestsmittade. Och att det smittar via bröstmjölk. :S

That's enough of that shit.

P.S. NEJ, det var inte jag som sa rubriken! Didn't see that one coming, did you?

And I will save the world some day

Internet har varit på strejk hela kvällen så jag har inte kunnat blogga. Suck. Sen är det någon annan som har snott tvättmaskinen hela kvällen så jag kommer inte ha några rena trosor imorgon. Dubbelsuck!

Utbildningsdagen var rätt kul, de sa att de brukar intervjua typ 30-40 personer åt gången och välja ut 3-4 ur varje grupp, så jag känner mig awesome. Fast det handlade nästan bara om att vara fundraiser idag, och, eh, det kan jag ju redan så det var inte så givande. Men imorgon blir det mer om organisationen, så det ser jag fram emot.

Jag är löjligt besatt av att rädda världen. Men någon måste ju göra det.

That's enough of that shit.

En sån där nice dag i London igen

Jag har fått klagomål på att jag inte bloggar längre, så jag tänkte att jag skulle göra det nu. Grejen är att jag har inte gjort SÅ upphetsande grejer de senaste dagarna, förutom intervjun i onsdags. Jag har jobbat på Subway, och varit och hämtat mitt nya bankkort. Det mest upphetsande som hände på jobbet var typ en dag när jag blev kär i varenda kund, nästan. Det började med att en kille kom in som påminde vagt om och hade exakt samma röst som Carson Beckett i Stargate Atlantis. Förutom dialekten. Ell = kär. Sen kom en kille som såg ut som... tänk John Barrowman utan stjärthaka. Samma klädstil som Jack Harkness. Och som var supertrevlig och sa "Hi, how are you?" innan han beställde. Jag smälte likt osten på subsen. Sen kom en kille som påminde om Daniel i Stargate SG-1 av någon anledning, men jag kan inte motivera hur. Men det var det mest spännande som hände.

Fast Trams hittade den här vackra tårtan på Sainsbury's, ett utmärkt bevis på hur mycket engelsmännen älskar sin kultserie. Som att hitta Rederiet-tårtor på Coop typ, det händer inte. Den är sjukt torr men det gör inget, för det är en dalektårta liksom. Vi älskar den ändå.

Idag var dock nice, första lediga dagen på länge så vi åkte till London Bridge för att käka lunch. Dock var det inte soligt och nice väder som jag hade hoppats utan molnigt och kallt, så det var inte supermysigt. Men vi gick på en cool bro som heter Millenium Bridge där enbart folk får gå, inga bilar, som var galet cool och där såg vi att vi gick åt helt fel håll för att komma till den riktiga London Bridge. Vi har ju sett "en dokumentärfilm" där, ehh, de åkte på den bron och blev jagade av mumier och stenstatyer, så vi var ju tvungna att se den up close. Vi fick gå ganska långt för att komma dit, men det är okej för jag älskar att gå vid River Thames.

Sen hittade vi Tower of London. Trams visste inte vad det var. Jag kunde inte förklara, för allt jag lärde mig i femman om Towern har totalt försvunnit. Jag minns något om några instängda barn och fåglar. Jag gillade inte hur outbildad det fick mig att känna mig, så så fort jag skrivit klart ska jag googla lite och ta reda på hur det ligger till. Dock minns jag att vi var där sist jag var här, för tre år sen också, men jag kommer ändå inte ihåg något. Jag skäms. :(

På andra sidan bron fanns en halv glaskupol, "City Hall", uppenbarligen. Den är extremt konstig, först tänkte vi "shit vilken cool kupol" och tyckte vi hittat glasvarianten av Globen typ, sen HELT plötsligt och oprovocerat så såg man att bara halva var kupol. Som om de mitt i insett att en helt boll inte fick plats och byggt rakt ner istället. Vi är fortfarande mycket förundrade över denna konstiga, men coola byggnad.

Det var i alla fall en nice dag, vi gick liksom runt planlöst och kollade på det vi kände för. Med bron som vårt bestämda mål. Jag gillar såna dagar. Man blir för övrigt så inspirerad av den här staden så det är sjukt. Om man har läst Neverwhere av Neil Gaiman (och om man inte har det så borde man!) förstår man var han fått inspirationen från, för det finns så mycket coola hus och byggnader och stämningar att man bara vill sätta sig mitt i allt och skrivas det första som faller en in. På så vis tror jag NaNo kommer bli lätt i år. Å andra sidan kanske det går åt helvete just därför. Vi får se.

Imorgon ska jag på utbildningsdag hos Concern. Fast imorse ringde de från Tre-butiken på Baker Street (det är centralt!) och ville ha en intervju med mig. Fast jag tackade nej för jag kände att jag pallar inte byta jobb igen, haha, när jag inte ens börjat. Å andra sidan känner jag mig rätt grym. Okej, det är ekonomisk kris och arbetslösheten blir större för varje dag, men här kommer jag som en sån där dryg utlänning och tar alla jobb och kvinnor. HA HA HA.

That's enough of that shit.

I'm obviously Concerned

Idag åkte jag till den här tunnelbanestationen (bra, har alltid velat göra det!) och var på en spännande jobbintervju. Den gick så dåligt att det var pinsamt och jag tänkte att det här jobbet får jag aldrig för liksom... det var idiotiskt.

Men det fick jag visst, haha! Och Trams var på mystiskt utbildningsgrejs för frilansande cateringjobb - och hon fick det! Så vi har jobb! YAY! Allt går bra. Dubbel-YAY!

Sen åkte jag buss i två timmar helt i onödan idag. Det var kul. Eller inte. Men jag såg lite mer spännande delar av London och jag gillar att åka buss, så.

Och jag har pratat med Wombat för första gången på flera år också! Det är trevligt, jag har saknat honom. Inte för att vi har så djupa konversationer, men han verkar ha lite koll på mig och nu har jag lite koll på honom, så det känns bra.

That's enough of that shit.

Note to self: Drick kaffe and go with your instinct. Även om det funkar ändå.

Bouncing back

Oh, just det! Jag hittade min Indy-biljett på byrån bredvid min säng. HAH, nu är livet underbart igen.

That's enough of that shit.

Et in Arcadia ego

SEBASTIAN. ♥♥♥ Jag och Trams har sett första avsnittet av Brideshead Revisited nu och vi typ... dog. Seriöst. Jag älskar Jeremy Irons. Jag älskar Sebastian. Jag älskar serien.

Allvarligt, jag vet inte om jag ska vara fascinerad över att det är det mest väladopterade och genomarbetade manuset jag någonsin sett, eller deprimerad över att jag därför vet exakt hur det kommer sluta. Tror det är en blandning av båda.

Har i alla fall jobbat mina första dag på Subway idag, yay me! Ganska stort liksom, första jobbet i ett land som inte är mitt eget på ett SPRÅK som inte är mitt eget. Fast de jag jobbade med trodde engelska var det officiella språket i Sverige, antagligen för att jag pratar rätt bra engelska. In your face, pappa.

Det gick i alla fall bra, folk är ju så löjligt trevliga här liksom. Den första mackan jag fick göra fick jag bara lägga på grönsaker på, och ändå var jag typ katastrofdålig. Jag skulle lägga på allt, men efter ett tag så sa killen som skulle ha den (som var en rysk kille tror jag, och som märkte att jag var ny) "it's alright. It's the best sandwich ever". Gulligt. Sen var folk i allmänhet tålmodig med en, vilket jag tvivlar på att de skulle varit hemma. De pekade ut såserna för mig när jag blev tokig av att läsa på lapparna, och var vänliga nog att be mig ta det lugnt när jag stressade upp mig. Jag gillar det här landet.

Dessutom gillar jag alla ställen som ger mig kaffe och kakor. Haha. Som när jag kom hem en kväll efter att ha jobbat med pappa och säger något i stil med "alltså Alcro är inte en sån dålig butik egentligen", och Acksäll, direkt, svarar "har du fått kaffe nu igen?". Men vadå, folk som ger en kaffe = bra människor. Folk som ger en kaffe, tropicanajuice (har jag nämnt att jag och Trams missbrukar juice? 'Cause we do.), OCH goda subwaykakor (och sub, såklart!) är extra bra människor. Så även om jag hoppas på jobbet imorgon eftersom jag får myycket bättre betalt där måste jag erkänna att jag känner mig lite dålig för jag tror jag skulle kunna trivas på Subway. Men min chef frågade om jag kände någon mer som behövde jobb för han hade en plats till att fylla, så Trams ska hänga med mig dit på torsdag och se om hon också kan få jobb där. Yay us!

Sen när jag gick ut och var på väg hem såg jag den där hysteriskt coola reklamen för en glasögonbutik. Eller den var målad på väggen bredvid butiken. Notting Hill ftw. ♥

That's enough of that shit.

Note to self: Aloysius uttalas "Alo-ysus", inte "A-loj-sius".

And here I thought I was on a manly strike

RAARRGH. Det var ett argt och manligt skrik. Jag behöver boosta min manlighet som fan nu, eftersom jag var så dum i huvet och blev av med min plånbok nu. CP-Ell.

Vi var inne i butiken med den coola brödrosten och kollade runt när plötsligt någon stod bakom mig, och sedan började springa. Jag anade omedelbart vad som borde ha hänt (min väska var olåst och plånboken låg högst upp - se bilden!), och som den Rambo-brud jag är vände jag mig om, grabbade tag i personen i fråga, och väste Clint Eastwood-aktigt "give it back". Eller nej, det gjorde jag inte alls. Jag lät personen springa iväg, gick in i förnekelse och började svära som, tja, som Marielle ungefär. Efter att ha letat igenom väskan typ tjugo gånger insåg jag att fucking jävla helvete, den var borta. Tillsammans med min manlighet.

Så jag gick ut och svor ännu mer, varpå en trevlig engelsk kvinna kom och frågade vad som hänt och erbjöd mig pengar, men tja, det var egentligen bar 25 pund (300 spänn som var borta), så det var egentligen inte DET som var paniken. Snarare att, tja, NÅGON JÄVLA FUCKER STAL MIN PLÅNBOK. Med leg och bankkort och allting i! Så jag ringde mamma och grät lite till, men sen fick jag ta mig samman och ringde Swedbank för att spärra mina kort och så. De ska skicka hit ett nytt med expresstjosan så jag har det i slutet av veckan, så det är lugnt.

I bounced back pretty fast. Jag gör sånt. Jag menar, förutom the obvious (min enda biobiljett från en Indy-film, samt lite andra kvitton och nostalgigrejer. Och några huvudvärkstabletter, och själva plånboken som min lillasyster gav mig eftersom jag ville ha en LV-väska för typ 40 000. Hon hade inte råd med den, så hon köpte en fejk-LV-plånbok egentligen som jag först inte var superförtjust i men som jag inser nu att jag verkligen verkligen gillade) så går typ allt att ersätta. Jag kan till och med fixa nytt ID-kort via svenska ambassaden, så liksom det enda jag inser att jag borde ha är ett sånt där "European Health Insurance"-card (never go abroad without it!) så mamma ska skicka det.

Det stör mig det här. Hemma hade jag garvat åt den jäveln för jag har ALDRIG cash i Sverige, men nu var det ändå pengar i. Fast jag hade köpt ett par jeans för 25 pund innan som jag var tvungen att betala i cash, så HAHA, där hade jag tur egentligen. Och karmamässigt så var det kanske värt 300 spänn för att fortsätta ha tur som jag haft. Jag stör mig mest på att jag inte var supermanlig och tog fast den jäveln. Det hade känts så bra.

Fast sen var vi och köpte brödrosten, se bilden liksom (den rostar dödsskallar på mackorna! Och har egentligen europeisk strömkabel men vi fick en adapter. ÄG!), och jag frågade de som jobbade där om de sett någon, och de var skittrevliga och tog med oss till säkerhetsvakterna som dock inte var hemma, sen tog de mitt nummer och sa att oftast tar de bara pengarna och slänger plånboken så har jag tur får jag tillbaka den. Fast jag har redan köpt en ny, en fejk-Prada i brons. Den var snygg (det fanns en som var jättelik min gamla, som jag var jättenära att köpa för jag fick en sorts MIIIN-känsla av den, men den var inte lika snygg, så jag dissade den) och ser ut exakt som min gamla på insidan, så jag är glad.

I get knocked down, but I get up again, you're never gonna get me down.

That's enough of that shit.

Note to self: Stäng väskjäveln och lägg plånboken underst för fan!

Daughter of Rambo(w)

Jag och Trams är båda överens om att när man ställs inför ett problem är det tre saker man måste fråga sig själv: What would MacGyver do, what would McKay do, and what would McClane do? Svaret på alla problem finns där, någonstans.

Imorse ställdes vi inför ett sånt problem. Jag stressar runt för att göra mig iordning så att jag kunde åka till Subway, och kommer ut från toaletten bara för att hitta en nedslagen Trams som sitter på golvet utanför vår dörr. Vår låsta dörr. Även om jag förstod vad som hade hänt var jag ju tvungen att fråga, och mycket riktigt: dörren hade slagit igen och ingen av oss hade nyckel.

Grejen är att man borde lösa problemet genom att ringa de som äger stället så att de får komma och öppna åt en, men de tar tid på sig att komma, och jag var tvungen att ta tunnelbanan tjugo minuter senare. Så det hade vi inte tid med, så det var bara att börja tänka: what would MacGyver do? Svaret där var uppenbart, han hade tagit fram ett gem och öppnat dörren med. Problemet var bara att alla mina gem låg på andra sidan dörren, så det fungerade inte. What would McKay do? Precis det Trams gjorde - sitta på golvet och deppa över att dörren är för analog för att han ska kunna öppna den, och vänta på att Shepperd kom och räddade honom. Det lämnade bara en fråga: what would McClane do?

Tja, det fanns ju bara ett svar på det. Manligt slängde jag mina grejer på golvet, drog loss handduken ur håret och kastade bak det som en blandning mellan Rambo och en Wella-reklam (det är möjligt att Trams kommer påstå att jag förskönar det här, men det är bara för att hon inte hade sina linser i och därför inte riktigt såg vad som hände), och började gå ner för trappan. Jag hade ingen aning om min daredevil plan skulle fungera, men det var det enda jag kunde komma på.

Genom svindlade korridorer, förbi det livsfarliga köket gick jag, och sparkade brutalt upp dörren till den vilda trädgården full med livsfarliga tigrar och lejon. Med en fallfärdig stol som mitt enda vapen motade jag bort dem och klättrade snabbt upp på taket, dök fram mot fönstret, klättrade igenom den löjligt lilla springan högt upp, undvek att trampa i min säng, och gick för att öppna dörren.

Jag är så jävla epic. Allvarligt. Sen var det bara att fixa håret (tog fem minuter) och skutta till tunnelbanan. Irrade runt lite i Notting Hill när jag väl kom dit för jag var inte helt hundra på vart jag skulle, men det gick bra, och, YES, jag fick jobbet. Det var i stort sett mitt direkt. Så efter att ha varit där en timme och styrt upp saker åkte jag till Picadilly Circus och köpte Brideshead Revisited på DVD för det hade jag ju lovat mig själv. Så jag är på ett fantastiskt humör nu. Fabulous, som Trams brukar säga.

That's enough of that shit.

Note to self: KOM IHÅG NYCKELN.

En turistig dag i London

Idag var så random så ni får lite bilder för att försöka förklara allt. Vi skulle iaf till London Library, men det sket sig då det visade sig att det inte var ett public library utan kostade typ cpmycket i medlemskap per år. Vi skulle sen försöka ta oss till ett som var i närheten, men blev distraherad av en spännande park. St James's Park visade det sig.


I parken såg vi någonting ännu mer spännande. Inte hästen, dock, den fann vi när vi började leta oss mot detta otroligt spännande föremål. I Doctor Who serie 2, säsong 1, avsnitt 1, beskrivs det som en stor rund transmitter. OM det säger er någonting.


Det var ju London Eye, såklart! Vi stod på samma sida av floden som Rose och Doktorn, men vi kunde inte riktigt räkna ut exakt var de stod. Jag ska nog kolla på DVDn och återvända någon dag. Jag gillar verkligen den där floden, för övrigt. Walking out from Cheapside, my fortunes for to seek, I passed along the river Thames, its waters did they reek. T'was there I met a pretty lass, she said her name was Nell... för att kinda citera Heath Ledger.

Vi såg oss omkring, undrandes vad vi skulle göra... och fick plötsligt syn på en till högst spännande sak. Dit måste vi bara gå...


Och sen slog det oss att det var ju Big Ben vi hade hittat! Liiite osmidigt av oss, men in our defense så såg vi faktiskt bara byggnaden bredvid och inte själv klocktornet. Men den var cool, så vi vandrade vidare bara för att se var vi hamnade.


Westminister Abbey! Bara sådär, POFF, dök det upp framför oss och var riktigt jävla coolt. Dock kunde vi inte gå in, men det var lugnt för det var snyggt som fan ändå. Vi fortsatte gå och såg en skylt mot ett public library, men när vi kom in visade det sig att där fanns en restaurang och själva biblioteket hade flyttats. Är det här är en sort komplott av något slag?

Sen hittade vi en till fin park där vi satte oss och käkade bisarrt goda muffins från en matkedja (jag var löjligt nära på att skriva mat med stora bokstäver) som heter Eat. Vi gillar dem. Efter det kände vi att nu började de roliga turistiga grejerna ta slut, så vi tog bussen till...


Trafalgar Square!!! För er som inte vet finns där Englands National Art Gallery, så vi gled in där och tittade på typ Leonardo da Vinci-tavlor och annat fräscht. Det var en bra dag. Av ett gäng kosmiska slumpar hade vi alltså råkat se typ alla turistiga saker som vi har planerat att se. Fast vi har en del kvar och har nog kommit på ytterligare grejer i farten, men ändå.

Och i två dagar nu har vi haft SJUKT bra väder, det är liksom galet varmt för att vara oktober. Och galet bra för att vara London, inget regn och lagom mycket blåst. Så vi har inget att klaga på.

OCH! Jag har en till jobbintervju!! På onsdag, ett heltidsjobb som värvare för Concern Worldwide. Visste inte riktigt vilka de var förrän jag kollade på deras hemsida, men de verkar nice. En av deras kampanjer är ju Fair Trade, liksom, och det gillar jaag. Mycket bra att mina potentiella arbetsgivare inte är svenskar och kan läsa här. Jaja, nu borde jag sova så att jag ger ett bra intryck på Subway imorgon. God natt. ;)

That's enough of that shit.

Who's gonna stop me when I'm on a roll?

Så, nu sitter vi i vår nya lägenhet... som tekniskt sett är ett twin room, men jag tror vi tänker fortsätta kalla det för lägenhet för enkelhetens skull. Och för att det låter coolare. Vi har, som ni ser, en TV nu, och lite mer plats. Dock inget kök, så vi måste gå längst ner, längst in i huset för att komma till det. Jobbigt. Men vi tänkte införskaffa en brödrost (såg den snyggaste brödrosten EVER i Camden Town! Visar bild när vi köpt den, de hade stängt idag) och en vattenkokare så att vi kan käka frukost här i alla fall liksom.

När vi flyttat (de svinen kom in en timme för tidigt så vi fick packa i raketfart. Tror aldrig att någon har packat så snabbt någonsin alltså. Jag är stolt över oss) drog vi iaf ut och sprang och sen bestämde vi oss för att käka för vi var dödshungriga. Konsekventa som vi är googlade vi lite och hittade en restaurant i Camden Town som lät bra, så vi åkte dit. Vi hittade den dock inte, men vi hittade ett schysst kebabställe med god falafel (som var precis vad vi var ute efter) så vi var nöjda ändå. Ännu nöjdare blev vi efter att ha glidit runt och shoppat lite där, Camden Town is the shit! Dessutom känner man sig hemma ovh välkommen där, till skillnade från typ Harrods där folk hade en tendens att titta aaaningen snett på en. Camden Town is our town.

Eftersom vi ändå var tvungna att byta i King's Cross tänkte vi att då kunde vi ju lika gärna vara smidiga och kolla in Platform 9¾, tja, som ni SER av bilden liksom. Ja, Hanna, det är menat att du ska bli avundsjuk och gråta nu. Fast du kan trösta dig med att vi var jäkligt ensamma där och ingen Sirius kom utspringandes, om det känns bättre.

Sen var vi och handlade på det där 24 hours-Sainsburyt. De hävdar ju då att de har öppet jämt, vilket känns weird för de var ungefär precis som Coop Forum. Vem åker dit och handlar mitt i natten? Men jag klagar inte, jag kanske får för mig att göra det någon gång. Vi har i alla fall köpt det vi tror vi behöver (hade inte med mig receptet, så jag gissade lite :P) för pastagratäng som vi tänkte försöka laga sen. Vi var duktiga och köpte plastburkar typ Tupperware fast billigt så vi ska lägga våra rester där. Jag hoppas ni är stolta nu, mor och far!

Internet har varit lite muppigt här, typ noll mottagning, men det funkar ganska bra för mig sen jag startade om datorn så jag ska inte klaga. Harvey är bra. Känns lite sjukt att vi ska bo i det här rummet i sex månader till dock, känner att jag nog måste tapetsera väggarna lite för att det ska kännas som hemma, men annars tror jag nog jag kan trivas. Gärna få ett schysst jobb också. Yes yes.

That's enough of that shit.

Note to alla andra: Gissa var rubriken kommer ifrån... ;P

Subway is the way

YAY! De ringde ju från Subway. Ska komma dit på lördag på intervju och så får vi se. Kanske får ett deltidsjobb iaf (20-25 timmar i veckan!), så det är ju aasnice.

Det går bra nu, kompis, det går bra nu!

That's enough of that shit.

Edit: I Notting Hill också. Tänk er att jobba i Notting Hill. Ypperligt tillfälle att leta efter den före detta blå dörren.s

Hyran är betald idag...

Just ja, jag glömde helt bort mig i min kärlek
till Sebastian och Charles.
Vi har ju fått en lägenhet! :D :D
Den är större än där vi bor nu,
fast vi har inget eget kök eller badrum,
men vi kan leva med det för...
...VI HAR EN LÄGENHET!
I LONDON! :D

That's enough of that shit.

Note to self: Fota lägenheten så fort vi flyttat in (på torsdag!).

Sebastian contra mundum

Åååhh, vad vi älskar Hyde Park. Det är så vackert där så det är inte sant. Och stort. Men något som vi älskar ännu mer och som är ännu vackrare är Sebastian. Ååhh, vad vi älskar Sebastian.

Ehm, okej, making sense, no? Jag läste ut Brideshead Revisited igår. Verkligen läste. Från att vi kom hem runt sju till ett läste jag verkligen konstant förutom vid en kort paus då jag lagade middag. Jag är förundrad över att Trams stod ut med mig, speciellt när jag hela tiden envisades med att berätta om handlingen för henne eftersom den var så frusterande.

Seriöst, det är en helt fantastisk bok, men it gets to you. För mycket! När jag läst ut den så tror jag att jag grät i en kvart typ bara för att jag var så arg och den slutade så sorgligt och jag saknade min älskade Sebastian så mycket. Trams började läsa den och förstod efter trettio sidor varför jag älskar honom så mycket, och ser gråtfärdig ut efter drygt 130 sidor. Hon har 200 sidor misär kvar.

Men liksom, den är genialt skriven också. Språket är fantastiskt, stilen är ännu mer fantastisk. Allt skrivs ur Charles perspektiv och är fullt av fantastiska beskrivningar och liknelser, men det allra bästa är hur Charles känslor aldrig beskrivs när han får dåliga nyheter om Sebastian. Annars är det fullt av dem, men aldrig där och då är det nästan värre för då känner man det exakt själv för vi det laget känner man Charles så bra.

Jag dör. Förutom gråtande hade den här boken varit perfekt att läsa i engelska b och diskutera. Kanske inte för att min dåvarande klass hade haft så mycket intressant att säga om den, men för att JAG hade haft det. Och Camilla, min lärare, hade haft det. Nu sitter Trams och gnäller på att hon inte vill läsa vidare för att det är misär (det är inte ens lite misär där hon är! Det blir tusen gånger värre!), men hon måste för jag måste få diskutera den med någon!

Jag ringde och skällde ut mamma för att hon rekommenderat en TV-serie som slutar så dåligt till mig. Hon hade inget minne av det, men efter ett tag erkände hon att det kanske var så att den inte riktigt slutade som man ville. No shit!?

Nästa gång jag läser den - om jag någonsin orkar göra det igen för igår var verkligen ingenting jag vill genomlida igen - måste det bli under en dag. Efter de hundra första bra sidorna mår man konstant dåligt så om man inte läser vidare dör man fan lite inombords. Eller det kanske bara är jag?

That's enough of that shit.

Note to self: Lita aldrig mer på mamma.