Et in Arcadia ego

SEBASTIAN. ♥♥♥ Jag och Trams har sett första avsnittet av Brideshead Revisited nu och vi typ... dog. Seriöst. Jag älskar Jeremy Irons. Jag älskar Sebastian. Jag älskar serien.

Allvarligt, jag vet inte om jag ska vara fascinerad över att det är det mest väladopterade och genomarbetade manuset jag någonsin sett, eller deprimerad över att jag därför vet exakt hur det kommer sluta. Tror det är en blandning av båda.

Har i alla fall jobbat mina första dag på Subway idag, yay me! Ganska stort liksom, första jobbet i ett land som inte är mitt eget på ett SPRÅK som inte är mitt eget. Fast de jag jobbade med trodde engelska var det officiella språket i Sverige, antagligen för att jag pratar rätt bra engelska. In your face, pappa.

Det gick i alla fall bra, folk är ju så löjligt trevliga här liksom. Den första mackan jag fick göra fick jag bara lägga på grönsaker på, och ändå var jag typ katastrofdålig. Jag skulle lägga på allt, men efter ett tag så sa killen som skulle ha den (som var en rysk kille tror jag, och som märkte att jag var ny) "it's alright. It's the best sandwich ever". Gulligt. Sen var folk i allmänhet tålmodig med en, vilket jag tvivlar på att de skulle varit hemma. De pekade ut såserna för mig när jag blev tokig av att läsa på lapparna, och var vänliga nog att be mig ta det lugnt när jag stressade upp mig. Jag gillar det här landet.

Dessutom gillar jag alla ställen som ger mig kaffe och kakor. Haha. Som när jag kom hem en kväll efter att ha jobbat med pappa och säger något i stil med "alltså Alcro är inte en sån dålig butik egentligen", och Acksäll, direkt, svarar "har du fått kaffe nu igen?". Men vadå, folk som ger en kaffe = bra människor. Folk som ger en kaffe, tropicanajuice (har jag nämnt att jag och Trams missbrukar juice? 'Cause we do.), OCH goda subwaykakor (och sub, såklart!) är extra bra människor. Så även om jag hoppas på jobbet imorgon eftersom jag får myycket bättre betalt där måste jag erkänna att jag känner mig lite dålig för jag tror jag skulle kunna trivas på Subway. Men min chef frågade om jag kände någon mer som behövde jobb för han hade en plats till att fylla, så Trams ska hänga med mig dit på torsdag och se om hon också kan få jobb där. Yay us!

Sen när jag gick ut och var på väg hem såg jag den där hysteriskt coola reklamen för en glasögonbutik. Eller den var målad på väggen bredvid butiken. Notting Hill ftw. ♥

That's enough of that shit.

Note to self: Aloysius uttalas "Alo-ysus", inte "A-loj-sius".

And here I thought I was on a manly strike

RAARRGH. Det var ett argt och manligt skrik. Jag behöver boosta min manlighet som fan nu, eftersom jag var så dum i huvet och blev av med min plånbok nu. CP-Ell.

Vi var inne i butiken med den coola brödrosten och kollade runt när plötsligt någon stod bakom mig, och sedan började springa. Jag anade omedelbart vad som borde ha hänt (min väska var olåst och plånboken låg högst upp - se bilden!), och som den Rambo-brud jag är vände jag mig om, grabbade tag i personen i fråga, och väste Clint Eastwood-aktigt "give it back". Eller nej, det gjorde jag inte alls. Jag lät personen springa iväg, gick in i förnekelse och började svära som, tja, som Marielle ungefär. Efter att ha letat igenom väskan typ tjugo gånger insåg jag att fucking jävla helvete, den var borta. Tillsammans med min manlighet.

Så jag gick ut och svor ännu mer, varpå en trevlig engelsk kvinna kom och frågade vad som hänt och erbjöd mig pengar, men tja, det var egentligen bar 25 pund (300 spänn som var borta), så det var egentligen inte DET som var paniken. Snarare att, tja, NÅGON JÄVLA FUCKER STAL MIN PLÅNBOK. Med leg och bankkort och allting i! Så jag ringde mamma och grät lite till, men sen fick jag ta mig samman och ringde Swedbank för att spärra mina kort och så. De ska skicka hit ett nytt med expresstjosan så jag har det i slutet av veckan, så det är lugnt.

I bounced back pretty fast. Jag gör sånt. Jag menar, förutom the obvious (min enda biobiljett från en Indy-film, samt lite andra kvitton och nostalgigrejer. Och några huvudvärkstabletter, och själva plånboken som min lillasyster gav mig eftersom jag ville ha en LV-väska för typ 40 000. Hon hade inte råd med den, så hon köpte en fejk-LV-plånbok egentligen som jag först inte var superförtjust i men som jag inser nu att jag verkligen verkligen gillade) så går typ allt att ersätta. Jag kan till och med fixa nytt ID-kort via svenska ambassaden, så liksom det enda jag inser att jag borde ha är ett sånt där "European Health Insurance"-card (never go abroad without it!) så mamma ska skicka det.

Det stör mig det här. Hemma hade jag garvat åt den jäveln för jag har ALDRIG cash i Sverige, men nu var det ändå pengar i. Fast jag hade köpt ett par jeans för 25 pund innan som jag var tvungen att betala i cash, så HAHA, där hade jag tur egentligen. Och karmamässigt så var det kanske värt 300 spänn för att fortsätta ha tur som jag haft. Jag stör mig mest på att jag inte var supermanlig och tog fast den jäveln. Det hade känts så bra.

Fast sen var vi och köpte brödrosten, se bilden liksom (den rostar dödsskallar på mackorna! Och har egentligen europeisk strömkabel men vi fick en adapter. ÄG!), och jag frågade de som jobbade där om de sett någon, och de var skittrevliga och tog med oss till säkerhetsvakterna som dock inte var hemma, sen tog de mitt nummer och sa att oftast tar de bara pengarna och slänger plånboken så har jag tur får jag tillbaka den. Fast jag har redan köpt en ny, en fejk-Prada i brons. Den var snygg (det fanns en som var jättelik min gamla, som jag var jättenära att köpa för jag fick en sorts MIIIN-känsla av den, men den var inte lika snygg, så jag dissade den) och ser ut exakt som min gamla på insidan, så jag är glad.

I get knocked down, but I get up again, you're never gonna get me down.

That's enough of that shit.

Note to self: Stäng väskjäveln och lägg plånboken underst för fan!

Daughter of Rambo(w)

Jag och Trams är båda överens om att när man ställs inför ett problem är det tre saker man måste fråga sig själv: What would MacGyver do, what would McKay do, and what would McClane do? Svaret på alla problem finns där, någonstans.

Imorse ställdes vi inför ett sånt problem. Jag stressar runt för att göra mig iordning så att jag kunde åka till Subway, och kommer ut från toaletten bara för att hitta en nedslagen Trams som sitter på golvet utanför vår dörr. Vår låsta dörr. Även om jag förstod vad som hade hänt var jag ju tvungen att fråga, och mycket riktigt: dörren hade slagit igen och ingen av oss hade nyckel.

Grejen är att man borde lösa problemet genom att ringa de som äger stället så att de får komma och öppna åt en, men de tar tid på sig att komma, och jag var tvungen att ta tunnelbanan tjugo minuter senare. Så det hade vi inte tid med, så det var bara att börja tänka: what would MacGyver do? Svaret där var uppenbart, han hade tagit fram ett gem och öppnat dörren med. Problemet var bara att alla mina gem låg på andra sidan dörren, så det fungerade inte. What would McKay do? Precis det Trams gjorde - sitta på golvet och deppa över att dörren är för analog för att han ska kunna öppna den, och vänta på att Shepperd kom och räddade honom. Det lämnade bara en fråga: what would McClane do?

Tja, det fanns ju bara ett svar på det. Manligt slängde jag mina grejer på golvet, drog loss handduken ur håret och kastade bak det som en blandning mellan Rambo och en Wella-reklam (det är möjligt att Trams kommer påstå att jag förskönar det här, men det är bara för att hon inte hade sina linser i och därför inte riktigt såg vad som hände), och började gå ner för trappan. Jag hade ingen aning om min daredevil plan skulle fungera, men det var det enda jag kunde komma på.

Genom svindlade korridorer, förbi det livsfarliga köket gick jag, och sparkade brutalt upp dörren till den vilda trädgården full med livsfarliga tigrar och lejon. Med en fallfärdig stol som mitt enda vapen motade jag bort dem och klättrade snabbt upp på taket, dök fram mot fönstret, klättrade igenom den löjligt lilla springan högt upp, undvek att trampa i min säng, och gick för att öppna dörren.

Jag är så jävla epic. Allvarligt. Sen var det bara att fixa håret (tog fem minuter) och skutta till tunnelbanan. Irrade runt lite i Notting Hill när jag väl kom dit för jag var inte helt hundra på vart jag skulle, men det gick bra, och, YES, jag fick jobbet. Det var i stort sett mitt direkt. Så efter att ha varit där en timme och styrt upp saker åkte jag till Picadilly Circus och köpte Brideshead Revisited på DVD för det hade jag ju lovat mig själv. Så jag är på ett fantastiskt humör nu. Fabulous, som Trams brukar säga.

That's enough of that shit.

Note to self: KOM IHÅG NYCKELN.

En turistig dag i London

Idag var så random så ni får lite bilder för att försöka förklara allt. Vi skulle iaf till London Library, men det sket sig då det visade sig att det inte var ett public library utan kostade typ cpmycket i medlemskap per år. Vi skulle sen försöka ta oss till ett som var i närheten, men blev distraherad av en spännande park. St James's Park visade det sig.


I parken såg vi någonting ännu mer spännande. Inte hästen, dock, den fann vi när vi började leta oss mot detta otroligt spännande föremål. I Doctor Who serie 2, säsong 1, avsnitt 1, beskrivs det som en stor rund transmitter. OM det säger er någonting.


Det var ju London Eye, såklart! Vi stod på samma sida av floden som Rose och Doktorn, men vi kunde inte riktigt räkna ut exakt var de stod. Jag ska nog kolla på DVDn och återvända någon dag. Jag gillar verkligen den där floden, för övrigt. Walking out from Cheapside, my fortunes for to seek, I passed along the river Thames, its waters did they reek. T'was there I met a pretty lass, she said her name was Nell... för att kinda citera Heath Ledger.

Vi såg oss omkring, undrandes vad vi skulle göra... och fick plötsligt syn på en till högst spännande sak. Dit måste vi bara gå...


Och sen slog det oss att det var ju Big Ben vi hade hittat! Liiite osmidigt av oss, men in our defense så såg vi faktiskt bara byggnaden bredvid och inte själv klocktornet. Men den var cool, så vi vandrade vidare bara för att se var vi hamnade.


Westminister Abbey! Bara sådär, POFF, dök det upp framför oss och var riktigt jävla coolt. Dock kunde vi inte gå in, men det var lugnt för det var snyggt som fan ändå. Vi fortsatte gå och såg en skylt mot ett public library, men när vi kom in visade det sig att där fanns en restaurang och själva biblioteket hade flyttats. Är det här är en sort komplott av något slag?

Sen hittade vi en till fin park där vi satte oss och käkade bisarrt goda muffins från en matkedja (jag var löjligt nära på att skriva mat med stora bokstäver) som heter Eat. Vi gillar dem. Efter det kände vi att nu började de roliga turistiga grejerna ta slut, så vi tog bussen till...


Trafalgar Square!!! För er som inte vet finns där Englands National Art Gallery, så vi gled in där och tittade på typ Leonardo da Vinci-tavlor och annat fräscht. Det var en bra dag. Av ett gäng kosmiska slumpar hade vi alltså råkat se typ alla turistiga saker som vi har planerat att se. Fast vi har en del kvar och har nog kommit på ytterligare grejer i farten, men ändå.

Och i två dagar nu har vi haft SJUKT bra väder, det är liksom galet varmt för att vara oktober. Och galet bra för att vara London, inget regn och lagom mycket blåst. Så vi har inget att klaga på.

OCH! Jag har en till jobbintervju!! På onsdag, ett heltidsjobb som värvare för Concern Worldwide. Visste inte riktigt vilka de var förrän jag kollade på deras hemsida, men de verkar nice. En av deras kampanjer är ju Fair Trade, liksom, och det gillar jaag. Mycket bra att mina potentiella arbetsgivare inte är svenskar och kan läsa här. Jaja, nu borde jag sova så att jag ger ett bra intryck på Subway imorgon. God natt. ;)

That's enough of that shit.

Who's gonna stop me when I'm on a roll?

Så, nu sitter vi i vår nya lägenhet... som tekniskt sett är ett twin room, men jag tror vi tänker fortsätta kalla det för lägenhet för enkelhetens skull. Och för att det låter coolare. Vi har, som ni ser, en TV nu, och lite mer plats. Dock inget kök, så vi måste gå längst ner, längst in i huset för att komma till det. Jobbigt. Men vi tänkte införskaffa en brödrost (såg den snyggaste brödrosten EVER i Camden Town! Visar bild när vi köpt den, de hade stängt idag) och en vattenkokare så att vi kan käka frukost här i alla fall liksom.

När vi flyttat (de svinen kom in en timme för tidigt så vi fick packa i raketfart. Tror aldrig att någon har packat så snabbt någonsin alltså. Jag är stolt över oss) drog vi iaf ut och sprang och sen bestämde vi oss för att käka för vi var dödshungriga. Konsekventa som vi är googlade vi lite och hittade en restaurant i Camden Town som lät bra, så vi åkte dit. Vi hittade den dock inte, men vi hittade ett schysst kebabställe med god falafel (som var precis vad vi var ute efter) så vi var nöjda ändå. Ännu nöjdare blev vi efter att ha glidit runt och shoppat lite där, Camden Town is the shit! Dessutom känner man sig hemma ovh välkommen där, till skillnade från typ Harrods där folk hade en tendens att titta aaaningen snett på en. Camden Town is our town.

Eftersom vi ändå var tvungna att byta i King's Cross tänkte vi att då kunde vi ju lika gärna vara smidiga och kolla in Platform 9¾, tja, som ni SER av bilden liksom. Ja, Hanna, det är menat att du ska bli avundsjuk och gråta nu. Fast du kan trösta dig med att vi var jäkligt ensamma där och ingen Sirius kom utspringandes, om det känns bättre.

Sen var vi och handlade på det där 24 hours-Sainsburyt. De hävdar ju då att de har öppet jämt, vilket känns weird för de var ungefär precis som Coop Forum. Vem åker dit och handlar mitt i natten? Men jag klagar inte, jag kanske får för mig att göra det någon gång. Vi har i alla fall köpt det vi tror vi behöver (hade inte med mig receptet, så jag gissade lite :P) för pastagratäng som vi tänkte försöka laga sen. Vi var duktiga och köpte plastburkar typ Tupperware fast billigt så vi ska lägga våra rester där. Jag hoppas ni är stolta nu, mor och far!

Internet har varit lite muppigt här, typ noll mottagning, men det funkar ganska bra för mig sen jag startade om datorn så jag ska inte klaga. Harvey är bra. Känns lite sjukt att vi ska bo i det här rummet i sex månader till dock, känner att jag nog måste tapetsera väggarna lite för att det ska kännas som hemma, men annars tror jag nog jag kan trivas. Gärna få ett schysst jobb också. Yes yes.

That's enough of that shit.

Note to alla andra: Gissa var rubriken kommer ifrån... ;P

Subway is the way

YAY! De ringde ju från Subway. Ska komma dit på lördag på intervju och så får vi se. Kanske får ett deltidsjobb iaf (20-25 timmar i veckan!), så det är ju aasnice.

Det går bra nu, kompis, det går bra nu!

That's enough of that shit.

Edit: I Notting Hill också. Tänk er att jobba i Notting Hill. Ypperligt tillfälle att leta efter den före detta blå dörren.s

Hyran är betald idag...

Just ja, jag glömde helt bort mig i min kärlek
till Sebastian och Charles.
Vi har ju fått en lägenhet! :D :D
Den är större än där vi bor nu,
fast vi har inget eget kök eller badrum,
men vi kan leva med det för...
...VI HAR EN LÄGENHET!
I LONDON! :D

That's enough of that shit.

Note to self: Fota lägenheten så fort vi flyttat in (på torsdag!).

Sebastian contra mundum

Åååhh, vad vi älskar Hyde Park. Det är så vackert där så det är inte sant. Och stort. Men något som vi älskar ännu mer och som är ännu vackrare är Sebastian. Ååhh, vad vi älskar Sebastian.

Ehm, okej, making sense, no? Jag läste ut Brideshead Revisited igår. Verkligen läste. Från att vi kom hem runt sju till ett läste jag verkligen konstant förutom vid en kort paus då jag lagade middag. Jag är förundrad över att Trams stod ut med mig, speciellt när jag hela tiden envisades med att berätta om handlingen för henne eftersom den var så frusterande.

Seriöst, det är en helt fantastisk bok, men it gets to you. För mycket! När jag läst ut den så tror jag att jag grät i en kvart typ bara för att jag var så arg och den slutade så sorgligt och jag saknade min älskade Sebastian så mycket. Trams började läsa den och förstod efter trettio sidor varför jag älskar honom så mycket, och ser gråtfärdig ut efter drygt 130 sidor. Hon har 200 sidor misär kvar.

Men liksom, den är genialt skriven också. Språket är fantastiskt, stilen är ännu mer fantastisk. Allt skrivs ur Charles perspektiv och är fullt av fantastiska beskrivningar och liknelser, men det allra bästa är hur Charles känslor aldrig beskrivs när han får dåliga nyheter om Sebastian. Annars är det fullt av dem, men aldrig där och då är det nästan värre för då känner man det exakt själv för vi det laget känner man Charles så bra.

Jag dör. Förutom gråtande hade den här boken varit perfekt att läsa i engelska b och diskutera. Kanske inte för att min dåvarande klass hade haft så mycket intressant att säga om den, men för att JAG hade haft det. Och Camilla, min lärare, hade haft det. Nu sitter Trams och gnäller på att hon inte vill läsa vidare för att det är misär (det är inte ens lite misär där hon är! Det blir tusen gånger värre!), men hon måste för jag måste få diskutera den med någon!

Jag ringde och skällde ut mamma för att hon rekommenderat en TV-serie som slutar så dåligt till mig. Hon hade inget minne av det, men efter ett tag erkände hon att det kanske var så att den inte riktigt slutade som man ville. No shit!?

Nästa gång jag läser den - om jag någonsin orkar göra det igen för igår var verkligen ingenting jag vill genomlida igen - måste det bli under en dag. Efter de hundra första bra sidorna mår man konstant dåligt så om man inte läser vidare dör man fan lite inombords. Eller det kanske bara är jag?

That's enough of that shit.

Note to self: Lita aldrig mer på mamma.

Don't even tell me the bright side is that it was a bad day in London

Idag började dåligt. Jag borde ha anat det redan när jag vaknade och för första gången på två dagar inte drömt om en skådis. Om inte det väldigt tydliga tecknet på vad som komma skulle borde det ständigt ösandet regnet ha gjort mig misstänksam. Och kombinationen av de där två samt det faktum att vi köpt världens sämsta balsam samt en icke-fungerande hårspray borde VERKLIGEN ha varit tillräckligt för att lura mig tillbaka ner i sängen igen.

Tyvärr var jag inte så smart, utan vi gav oss ut och köpte världens minsta paraply och åkte iväg till svenska kyrkan. Visserligen verkade det som att dagen skulle bli bra när vi lyckades göra mer eller mindre felfria beställningar på Subway och hittade nämnda kyrka nästan omedelbart (fullt av trevliga svenskar var där också), och dum som jag var lät jag mig luras.

Det började gå riktigt illa när vi insåg att H&M inte sålde hårspray eller balsam, trots att vi var inne på två olika. Att få tag på något sådant och rädda mig från senare hårkriser var alltså inget mer än en väldigt vacker dröm, och när det ösregnar ute blir man inte tillräckligt distraherad av sådana drömmar bara för att man hittar en snygg halsduk för bra 6 pund. Vi tog bussen till Picadilly Circus istället, men där var det regnigt och jävligt (fast jag hittade en biograf som visar Appaloosa!), så vi tänkte att Notting Hill var nog ett bra ställe att åka och fika på.

HAH! It was not. Stället vi tänkte fika på var kallt och ofikigt (men säkert bra matställe), andra stället tog inte kort, tredje stället var lika amish-inspirerat och det var där någonstans jag började lacka ur ganska rejält. Trams, som känner mig, säger att det enda man kan göra då är att hålla käften och hålla med, så det var antagligen därför vi hamnade på Starbucks till sist. Och inte ens DET gjorde mig på bra humör! I was beyond saving.

Fast ändå inte. Eftersom de bygger om i tunnelbanan fick vi byta tåg på en station där det finns ett Sainsbury, som jag gissar är som typ Coop eller ICA eller så, som hävdar sig vara "24 hours", så vi tänkte att kanske, kanske kan vi köpa hårspray där (och chips. Jag hade blivit extremt sugen på chips.). Tyvärr hade de stängt. Vilket gör hela "24 hours"-grejen lite motsägelsefull. Vi hade dock hittat ännu en stor bokhandel, men den orkade vi inte gå in i, utan jag måste ha blivit gudomligt ledd in i någon minimarket (det är mycket möjligt eftersom jag och Trams just då pratade om hur det här uppenbarligen var ett test/straff från the G-man himself) där de sålde balsam, hårspray och chips (ja, inte bara, men de hade det i alla fall!).

Problemet var ju betalningen. Jag hade tagit hårsprayen och balsamen och tänkte att det vore fan i mig typiskt om de inte skulle ta kort där heller, amishfolket verkade ju tydligt ha tagit över stan. Gissa om jag blev lycklig och förvånad när de svarade att kort var okej så länge det blev över 5 pund - bara att lägga till chipsen så var det lugnt.

Sen har det blivit bättre. Åt svingod pizza till middag, ringde hem och pratade med mamma länge, och var ute och sprang (i omvänd ordning dock), så nu är jag på bra humör igen. Och Trams tycker om mig. Vilket är en klar fördel.

Och min dålig dag är över. Sedan 24 minuter tillbaka. Thank the G-man.

That's enough of that shit.

Note to self: Hitta pizzeria som kan fixa pommes frittes-pizza.

Vi har inget till övers för fransmännen

Igår var en spännande dag. Vi hittade till slut Forbidden Planet, som var sjukt nice och överbefolkat av Doctor Who-grejer. Säga vad man vill, men britter är stolta över sin serie. Och med all rätt, får vi väl tillägga.

Hur mycket vi än gillar dem finns det dock en annan nationalitet vi inte har lika mycket till övers för: fransmän. Vi var starving när vi kom ut från bokhandeln så vi letade upp närmsta café (regnade gjorde det nämligen också) vilket visade sig vara ett där det jobbade tre fransmän. Jag vet inte varför, men de bestämde sig för att hata oss med en gång. Kanske var det för att vi gick till kassan och beställde istället för att sätta oss och vänta på en meny, uppenbarligen drömde de om att deras café var en fin restaurang. In your dreams, säger jag bara. Tyvärr står det fransmännen 1 - Ell och Trams 0 eftersom de lyckades kräva oss på typ 2 pund mer än vad maten kostade och vi alltså betalade typ 140 kronor var för den. Fan vad det blev nudlar igårkväll säger jag bara.

Fast sen stack vi till British Museum och det var så nice så att man glömde bort dem. Fransmännen alltså, inte nudlarna. Trams hade hur som helst bestämt sig för att vi skulle se allt, så det gjorde vi. Vet inte hur många timmar vi spenderade där inne, men det var många, och det var niice. Mest för att vi lite känner att vi inte lär oss något nu sen vi slutade gymnasiet. Inte för att vi saknar proven eller så, gud nej, men det hade ju sin charm att ibland få lära sig saker. Men det gjorde vi igår, typ.

Det bästa var att den onda smileyn som jag såg och fotograferade sist vi var där fanns kvar! Så jag tog en ny bild på den eftersom den förra vet jag inte var den är. Den är så cool. Jag ska försöka göra den till en internetkändis så nördar åker dit bara för att se smileyn. Ha ha ha, liksom. The evil smiley of the british museum.

Nu hör jag hur disken ropar på mig från andra sidan bordet. "Diska mig, diska mig!". Eftersom Trams diskat två dagar i rad och gjorde frukosten imorse börjar det tyvärr kännas som min tur. Hon är dessutom upptagen med att ringa och kolla om vi kan få titta på lägenheter snart. Vår egen lägenhet. Jag blir fett lycklig.

För övrigt är Brideshead Revisited så stört bra. Det är enormt irriterande att ingen jag känner läst boken så jag har INGEN att diskutera den med. Jag brukar försöka förklara de sjukaste grejerna (Sebastian är ett jävla cp, det är bara att acceptera) för Trams, men det är inte samma sak som att hon skulle läsa den också! Får skynda mig att läsa klart så hon kan börja.

That's enough of that shit.

Interesting trivia: Macca fyller 22 idag. Gratta henne om ni får chansen!

Vem behöver fötter anyway?

Jag har aldrig haft såhär ont i mina fötter någonsin. Seriöst. Jag sa redan igår att jag inte skulle ha högklackat mer, men sen passade det så bra till min outfit, och saker ledde till en annan och för att summera har jag galet ont i fötterna. Trams har också ont, så vi har lidit tillsammans.

Dagens utflykt gick i alla fall till Harrods. Vi kände oss inte särskilt välkkomna där, typ, men faaan vad mycket grejer det fanns. Vi gick runt där i flera timmar, och kom ut med choklad för... jag tänker faktiskt inte säga hur mycket. FÖR mycket.

Sen försökte vi hitta Forbidden Planet, som är typ SF-bokhandeln där vi vill shoppa och söka jobb. Gick dock dåligt eftersom jag inte läste kartan ordentligt, så vi gick runt skitlänge och letade. Faktum var att det visade sig att vi gått åt helt fel håll, så vi hamnade till slut vid Piccadilly Circus istället, då gav vi upp och stack hem. Lika bra för jag kunde knappt gå. Och ändå gav jag mig ut och sprang när vi kom hem. Illa.

Vi har lämnat in Trams mobil på upplåsning också, eftersom den uppenbarligen var operatörslåst till Telia. Var ju ett problem. Men vi skulle hämta ut den imorgon, och hon har lånat min gamla (tänkte att det kunde vara bra att ha med en i reserv så att jag kan ha mitt Telia-kort där) så det fungerar ganska bra. Fast tekniska prylar, Trams och London verkar inte vara ett vinnande koncept.

Imorgon ska vi försöka hitta den där bokhandeln och chilla lite på British Museum. Trams ska för en gångs skull ta med kameran. Jag är för övrigt nöjd med dagen, trots att jag typ inte har några cash kvar (mitt jävla kort ville inte fungera så jag fick köpa mitt veckokort med pengar - DYRT!), så har jag ändå äntligen hittat en hyffsat snygg kopia av Brideshead Revisited (och ingen med nya filmen på framsidan!), så jag ska njuta lite av den tänkte jag. Fast nu vill Trams sova, så det blir kanske inte förrän imorgon. Jaja. Vi lyckades se Stargate Atlantis på Harvey och en film om en detektiv som är gay. Fett bra.

Men sova var det ja. London is still nice. God natt.

That's enough of that shit.

Edit: Nu är det några jävla hundar som skäller utanför fönstret. Igår var det polisbilar. Finns fan inget som en lugnt natt i Willesden Green.

Vill ni ha ett tips om London? Ta med hårtork.

Idag började inte bra. Först vaknade jag av att rummet såg ut som skit och hade något vagt minne av att jag kanske eventuellt kan ha kastat ner grejerna från sängen till golvet igår kväll. Sen skulle vi ut och springa, men fick först ge oss ut för att questa en hårtork. Det tog två timmar för att hitta en, uppenbarligen har brittiska kvinnor superhår som torkar av sig självt. Inte kul.

Sen fick jag en kris när jag insett att jag glömt nästan alla mina BHar hemma och har typ tre med mig. Varav en har jag haft ett par dagar. Så mamma ska skicka hit resten, hoppas jag. Hon lät lite bitter när jag ringde dock.

Fast efter det blev det bättre. Vi åkte till Charing Cross Road och käkade världens godaste pizza, och som om inte det var nice nog så finns där en grotesk mängd bokhandlar. Bland annat Foyles, som var fantastiskt stort med fantastiska mängder böcker. Jag fick behärska mig för att inte köpa allt jag såg, men kom ändå ut med tre stycken. Varav två handlade om Clint Eastwood. Fantastiskt. :D

Sen har vi mest styrt upp grejer, bland annat äntligen fixat nya nummer, fast Trams mobil visade sig vara operatörslåst till Telia, så det sket sig. Sen har vi gjort ett seriöst schema på allt vi ska göra (mkt bra), och typ chillat lite. Försökt lära oss de jäkla mynten, till exempel, något som går dåligt. Alla ser ju likadana ut fast det finns typ fjorton värden! Som är jäkligt otydliga.

Vi träffade på en svensk kille på cafét inne på Foyles också. Vi satt där med vår apelsinjuice och plötsligt dök han upp och frågade om vi var svenskar - han påstod att han kände igen oss på våra typiskt svenska suckar. Iaf så var han trevlig så det var ganska kul, men det känns ju som att vi kom hit för engelsmännen. Men ändå. :P

That's enough of that shit.

Note to self: Lisa fyller år imorgon. Kom ihåg att skicka grattis-SMS.

Take your Oyster card, and shove it up your ***hole...

Den dumma bilden fick inte med det psykotiska regnet som dök upp från ingenstans när vi tvingades vänta skitlänge när vi gått till fel ställe vi trodde vi skulle bo på. Men det var galet. Man har ju hört om det regniga London, men det där var blåsigt och ösregnigt, så det var nästan bara löjligt. Och där satt vi i typ en timme (vilket jag redan gnällt på*).

Men det har inte gått någon nöd på oss. Eftersom vi gick upp fyra idag landade vi ju här när klockan var mentalt 12-14 för oss (14 för mig, 12 för Trams), men i lokal tid var hon bara strax innan nio. Nu är hon alltså halv tio, och det känns som typ två på natten. Men vi tvingar oss att vara uppe till elva. Hur som helst har det resulterat i att vi har haft en lång dag. Väldigt lång. Oändligt lång.

Och oändligt nice. Vi har hunnit med en del. Fixat frukost (vi har bokat Bed & Breakfast, men har inte hört något om någon frukost, såå), köpt tunnelbanekort (Oyster-cards), käkat typ tre gånger eller något (som sagt, uppfuckat dygn), och allmänt styrt och så. Sen när vi kände att vi fixat allt viktigt (okej, inte jobb, men att typ få tag på lägenhet på en dag tycker vi är bra) bestämde vi oss för att dra ut och se någon charmerande del av vår nya stad.

Typ Notting Hill. Jag gav mig fan på att inte gå därifrån förrän jag fotat en blå dörr, även om det inte var den blå dörren, och sen gled vi runt där och var allmänt kära i stadsdelen. Notting Hill är så gaaalet snyggt alltså. Att vi dessutom hade sprungit in i en bokhandel och jag kanske råkade köpa tre böcker av Alexandre Dumas hör inte hit (det var 3 för 4,99, dvs typ 60 spänn, FETT VÄRT) gjorde oss inte på mindre bra humör. Sedan gick vi fett långt genom Kensington Palace Garden och Kensington Park, så när vi till sist hittade en tunnelbanestation var vi helt döda. Fast då hade vi redan sett ett antal skyltar till olika museum och tänkt att de kan vi nog tänka oss att gå till typ imorgon eller något.

Det går bra. Mycket bra. Vi ska fixa bra kontantkort (det verkar vara mer acceptabelt med kontantkort här än i Sverige) så att vi kan ringa hem för typ 4 pence (dvs typ 50 öre/minuten) imorgon, skriva ut och kopiera våra CVs så att vi har något att lämna, och sen ska vi kanske söka jobb eller skjuta på det ett tag till eftersom vi nog garanterat klarar oss ett tag ändå. Och så ska vi kanske svänga förbi svenska kyrkan och se om de annonserar ut något kul.

That's enough of that shit.

*den som läste förra inlägget och såg att jag klagade på att Trams svenska tagits över av demoner och inte förstod någonting, gjorde helt rätt. Jag gjorde världens snyggaste typo och ansåg uppenbarligen att svenska språket var samma sak som Trams väska, som det då egentligen handlade om.

Nu sitter jag och fryser i ett regnigt London

Nej, jag bloggar inte från planet, men jag orkar inte fota några nya bilder, så there you go. Resan har gått bra, eller tja, så bra som den kunde gå. Trams ville döda mig på flygplatsen för att hon var hungrig, sen ville jag döda henne när vi fick vänta i en timme på att någon skulle komma och hämta oss hit där vi bor. Dessutom är hennes svenska stört tung och stört jobbig, jag är övertygad om att den är besatt av djävulen.

Men det verkar gå bra iaf! Uppenbarligen är det inget problem att få en long term-lägenhet via de vi bor hos nu, så lägenhetsproblemet verkar ha löst sig innan det ens kommit till.

Nu ska vi dra ut och shoppa lite essentials. Typ varsin filt (svinkallt här ju!), nya SIM-kort (de som vill kan få numret), hårspray, hårtork, mat, och sånt där som behövs. Även om klockan är två här så är den mentalt typ sex-sju för oss eftersom vi varit uppe så länge, så, ja, det blir kanske inte så mycket mer idag.

JO. Trams har inte en ordentlig laddare till sin dator med sig, så nu är vi fast med enbart min. Greeeat. Vi kan alltså inte titta på film eftersom min dator inte har CD-uttag, och, tja, ungefär tusen andra grejer man skulle vilja göra. Men förhoppningsvis kan hennes föräldrar skicka nämnda sladd fort som fan. Hatar sladdar.

That's enough of that shit.

To a great mind, London is but the next big adventure

WOOAAAH-WOOOAAH!

Nu sitter vi här på Arlanda, jag utnyttjar mitt Tre-simkort lite innan det slutar fungera, och, tja, SNART ÅKER VI! FUCKING AWESOME!!! :D :D :D :D

Vi är båda fett taggade och har käkat en näringsrik frukost bestående av croissant, kaffe/choklad, och självklart färskpressad apelsinjuice (mkt gott och nyttigt!). Det är typ... 45 minuter tills vi åker enligt klockan på Harvey, så vi ska väl försöka roa oss tills dess. Det är fortfarande mörkt som fan ute dock, fast nu är hon ändå över sex, så det börjar bli dags för solen att gå upp.

Sen lämnar vi Sverige!!! LONDON, BABY! :D :D :D :D :D :D

See yaa, suckers!

That's enough of that shit.