(Kopierar det här från Feffo :P)
Alltså, åh, jag vill typ klaga hos min mamma, men jag vågar inte för jag vill inte höra massa "men gud, du måste ju ÄTA". No shit!? Liksom, det är inte medvetet eller nåt sånt, jag är bara väldigt, väldigt deppig och orkar typ inte äta något... jag menar, jag tvingar i mig nåt varje dag för det msåte jag ju, men jag är för trött för att vara seriös och kunna käka liksom en hel måltid.
Anyway, jag vill klaga om det här, men det går ju inte utan att låta helt emo eller självömkande eller "look at me! Look at me!". Så är det inte! Jag behöver bara höra någon säga att det är lugnt eller går över eller vad som helst. Jag menar, jag vet att det kommer gå över, men just nu känns det som att jag kanske vill veta hur lång tid man kan gå runt såhär. Ibland när jag är extremt nykär slutar jag äta ett par dagar, men då är det inget problem eftersom jag har så mycket extranergi så att jag klarar mig. Nu är jag ju superdepp och det är därför jag inte äter, så nu har jag varken energi eller matlust. Lite jobbigt. :/
Men problemet är alltså att jag trodde att det skulle gå över typ i fredags eftersom den värsta deppdagen egentligen var i torsdags, men så blev det inte, och nu börjar jag bli arg på mig själv. Det känns som att jag kan glömma att gå på idrotten imorgon (jag orkar varken psykiskt eller fysiskt) för att anstränga sig massa är kanske inte det bästa just nu. Och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva på min sjukanmälan där heller. Kanske huvudvärk, det brukar jag ha.
Så, eh, frågan är egentligen om någon annan också blir såhär überdeppig och slutar äta ibland och hur länge man kan hålla på så och klara sig på typ en drickyoghurt och en pizzabit en hel dag (poängen är alltså att så fort jag försöker äta så blir jag spyfärdig, även om jag var vrålhungrig innan) utan att det bli ohälsosamt?
Och tro mig, the minute jag börjar bli seriöst hungrig igen börjar jag äta, så det kommer inte hjälpa att säga åt mig själv. Jag måste ta det som det kommer.
That's enough of that shit.
söndag 4 mars 2007
You have been the one for me
(Det är slut. Slut, slut, slut, slut, slut, slut. Slut. Så, nu vet ni.)
Det är som är så jävla jobbigt med att gå vidare är ju att man måste tala om för sig själv att man faktiskt vill göra det. Jag vill inte. Jag vill ligga hemma, titta på The Little Engine That Could och gråta ihjäl mig, typ. Istället har jag försökt gå vidare till nästa steg, det där där man tror att man måste förändra allt, bli en ny människa, osv, osv, men ärligt talat är jag nog inte där än. Godsmackingly glourius, typ.
Precis som när jag är nykär har jag visst slutat äta också, vilket inte alls är bra nu. Liksom, när man är nykär behöver man inte äta för man är så full av eneri och allmänt happy happy att allt fungerar ändå. Så är det inte nu, snarare tvärtom: jag äter typ nada, får jättedåligt med energi, blir trött, gråter mer, blir tröttare, osv, osv. Det sitter nog någon sadistisk liten jävel någonstans och känner sig jävligt nöjd med vad den har tänkt ut.
Men tills vidare tänker jag ligga här och låtsas att allt är bra och hoppas att allt ska bli som det var. Sen får vi se när jag orkar börja gymma igen.
That's enough of that shit.
Det är som är så jävla jobbigt med att gå vidare är ju att man måste tala om för sig själv att man faktiskt vill göra det. Jag vill inte. Jag vill ligga hemma, titta på The Little Engine That Could och gråta ihjäl mig, typ. Istället har jag försökt gå vidare till nästa steg, det där där man tror att man måste förändra allt, bli en ny människa, osv, osv, men ärligt talat är jag nog inte där än. Godsmackingly glourius, typ.
Precis som när jag är nykär har jag visst slutat äta också, vilket inte alls är bra nu. Liksom, när man är nykär behöver man inte äta för man är så full av eneri och allmänt happy happy att allt fungerar ändå. Så är det inte nu, snarare tvärtom: jag äter typ nada, får jättedåligt med energi, blir trött, gråter mer, blir tröttare, osv, osv. Det sitter nog någon sadistisk liten jävel någonstans och känner sig jävligt nöjd med vad den har tänkt ut.
Men tills vidare tänker jag ligga här och låtsas att allt är bra och hoppas att allt ska bli som det var. Sen får vi se när jag orkar börja gymma igen.
That's enough of that shit.
måndag 26 februari 2007
This is how you remind me
Hur kan det vara såhär svårt att hitta svaren på vad det finns för nackdelar med snabb viktminskning? Iofs skulle jag säkert kunna improvisera ihop något som låter bra, men allt jag hittar på Google är typ sätt man INTE ska gå ner i vikt på eller dissar mot Atkinsmetoden: kan ingen bara säga vad som är dåligt med skiten rent generellt? Nu har jag liksom behövt be Drean om hjälp. -_-
Nu är jag hos Chriss och hon är i skolan och jag saknar Martin. Eller, egentligen saknar jag nog sällskap över huvud taget, men eftersom jag inte träffat Martin på ett tag och han är 60 mil bort så blev det så. Men om några timmar kommer Chriss hem och då är jag förhoppningsvis klar med mitt arbete.
Imorgon fyller jag år och blir arton. Det är ju skitläskigt, typ. Jag känner mig inte riktigt som arton. Jag känner mig nog mer som sexton, tror jag. Och när jag var sexton kände jag mig som fjorton och när jag var fjorton kände jag mig som tolv. Det är något med det här systemet som inte riktigt är bra, tycker jag.
Men jag måste återgå till de långsamma kolhydraterna.
That's enough of that shit.
Nu är jag hos Chriss och hon är i skolan och jag saknar Martin. Eller, egentligen saknar jag nog sällskap över huvud taget, men eftersom jag inte träffat Martin på ett tag och han är 60 mil bort så blev det så. Men om några timmar kommer Chriss hem och då är jag förhoppningsvis klar med mitt arbete.
Imorgon fyller jag år och blir arton. Det är ju skitläskigt, typ. Jag känner mig inte riktigt som arton. Jag känner mig nog mer som sexton, tror jag. Och när jag var sexton kände jag mig som fjorton och när jag var fjorton kände jag mig som tolv. Det är något med det här systemet som inte riktigt är bra, tycker jag.
Men jag måste återgå till de långsamma kolhydraterna.
That's enough of that shit.
måndag 19 februari 2007
When love becomes sacrificing
Är det någon som blir ihop nuförtiden? Jag bara undrar, för alla jag hör talas om gör slut med varandra. Eller ja, jag syftar på tre par just nu som jag fått höra talas om väldigt nyligen, men liksom, ni har väl hört talas om kedjereaktioner?
Först har vi Paret Jag Inte Känner Särskilt Bra som gjorde slut för att ja, de ha väl växt ifrån varandra antar jag. Or did we just not grow together? för att citera en viss schlagerlåt och jag ska inte säga nåt om deras förhållande, för jag kände dem inte, men det ledde visst till att Paret Som Varit Ihop I Tre År började fundera på hur de ville ha det och då bestämde de sig för att göra slut, vilket chockade alla deras kompisar, liksom.
Det roliga här är ju att alla andra gör en så mycket större deal av det än vad de gör, typ, alla andra är "OMG, WHY? TELL ME! :O" och är beredda att trycka upp tröjor i stil med "Team Jolie/Aniston" för att visa var det står, istället för att typ acceptera att de kanske bara vill gå vidare. (Självklart spekulerar jag bara här, jag vet ju iiingenting ;P)
Fast det är inte så konstigt egentligen (här kommer min poäng alltså, så skit i allt jag sagt innan), för det som egentligen hänt är ju att någon sorts "ideal" har gått förlorat. Jag menar, jag kommer ihåg när de blev ihop och Vi Kompisar blev dissade och jag deppade och Bill Stjärnkvist sa att såna här förhållanden bara håller några månader i alla fall och att det inte gör något. Då var jag fjorton och det var ju en hel livstid sen, typ, och därför känns det ju helt skumt att de gjort slut. Och jag antar att folk som inte känt dem lika länge men hört talas om det här fantastiska förhållandet som, ehhh, satt en milstolpe för hela lajvvärlden och, ehh... ja, ni fattar va? :P Jag antar att de tycker att det är helt otänkbart, för de har ju känt dem som ett par hela den här tiden.
Men jag måste erkänna att jag faktiskt funderat lite på hur det skulle kunna ta slut mellan dem och det är ju i alla fall intressant att veta det i alla fall, om man nu vill se något positivt i det hela. Fast det kanske man inte vill, vad vet jag. Själv är jag glad så länge jag slipper bli dumpad själv och om det löser ut sig för Paret Som Varit Ihop I Tre År (jag nämner inga namn för det känns lite drygt, men de flesta vet nog vilka jag menar) utan att de typ dödar varandra eller nåt. Fast det tror jag inte.
That's enough of that shit.
Dagens ^^
Chriss kommer! ^^
Dagens :D
Jo, just det, sen har vi Paret Som Borde Gjort Slut För Länge Sen där den ena halvan tyvärr inte lever upp till rådande pojkvänskriterier vilket ledde till att den andra halvan tröttnade och gjorde slut den 13 februari. Om du läser det här vill jag bara säga att du är min idol som vågar göra slut på det där dagen innan Alla hjärtans dag och jag hoppas det styr upp sig för dig med! :D
Först har vi Paret Jag Inte Känner Särskilt Bra som gjorde slut för att ja, de ha väl växt ifrån varandra antar jag. Or did we just not grow together? för att citera en viss schlagerlåt och jag ska inte säga nåt om deras förhållande, för jag kände dem inte, men det ledde visst till att Paret Som Varit Ihop I Tre År började fundera på hur de ville ha det och då bestämde de sig för att göra slut, vilket chockade alla deras kompisar, liksom.
Det roliga här är ju att alla andra gör en så mycket större deal av det än vad de gör, typ, alla andra är "OMG, WHY? TELL ME! :O" och är beredda att trycka upp tröjor i stil med "Team Jolie/Aniston" för att visa var det står, istället för att typ acceptera att de kanske bara vill gå vidare. (Självklart spekulerar jag bara här, jag vet ju iiingenting ;P)
Fast det är inte så konstigt egentligen (här kommer min poäng alltså, så skit i allt jag sagt innan), för det som egentligen hänt är ju att någon sorts "ideal" har gått förlorat. Jag menar, jag kommer ihåg när de blev ihop och Vi Kompisar blev dissade och jag deppade och Bill Stjärnkvist sa att såna här förhållanden bara håller några månader i alla fall och att det inte gör något. Då var jag fjorton och det var ju en hel livstid sen, typ, och därför känns det ju helt skumt att de gjort slut. Och jag antar att folk som inte känt dem lika länge men hört talas om det här fantastiska förhållandet som, ehhh, satt en milstolpe för hela lajvvärlden och, ehh... ja, ni fattar va? :P Jag antar att de tycker att det är helt otänkbart, för de har ju känt dem som ett par hela den här tiden.
Men jag måste erkänna att jag faktiskt funderat lite på hur det skulle kunna ta slut mellan dem och det är ju i alla fall intressant att veta det i alla fall, om man nu vill se något positivt i det hela. Fast det kanske man inte vill, vad vet jag. Själv är jag glad så länge jag slipper bli dumpad själv och om det löser ut sig för Paret Som Varit Ihop I Tre År (jag nämner inga namn för det känns lite drygt, men de flesta vet nog vilka jag menar) utan att de typ dödar varandra eller nåt. Fast det tror jag inte.
That's enough of that shit.
Dagens ^^
Chriss kommer! ^^
Dagens :D
Jo, just det, sen har vi Paret Som Borde Gjort Slut För Länge Sen där den ena halvan tyvärr inte lever upp till rådande pojkvänskriterier vilket ledde till att den andra halvan tröttnade och gjorde slut den 13 februari. Om du läser det här vill jag bara säga att du är min idol som vågar göra slut på det där dagen innan Alla hjärtans dag och jag hoppas det styr upp sig för dig med! :D
torsdag 15 februari 2007
Begravningstal till Hoggy
Här, en svenskauppgift, jag ska hålla det här talet (ungefärligt) imorgon, och jag valde att skriva det till hoggy... ;P
"Vi vet alla varför vi är här idag, så jag tänker inte slösa någon tid på att berätta det. Vi vet varför vi alla kämpar mot gråten, och vi vet vad vi gått miste om.
Men jag vet en sak till, jag vet vad du skulle sagt om du var här idag. Du skulle citerat den vitaste man jag vet, på ett sätt som var så… du. ”I do not say, ’do not weep’, for not all tears are of evil”.
Det var därför du var så uppskattad, så du. För i en tid då folk hellre ger en känga än en hand, hellre säger ”sluta whina, ditt emo” än gråter ut med sina vänner, då fanns du där. Du hade alltid ett tröstande ord, alltid ett råd åt en vän, och i de fall då inget annat hjälpte fanns du där med en nybakad kladdkaka – oavsett tid på dygnet.
Jag minns en tid förra året, du och jag hade inte setts på ett tag och jag trodde att nu har vi glidigt ifrån varandra för gott. Och trots att jag var ensam vågade jag inte riktigt ta upp kontakten med dig igen. Men till sist, en kväll när det var som värst, ringde jag dig och du bad mig komma över. Du sa att någon redan var där, men att vi nog skulle komma bra överens, och det är klart du hade rätt: varför skulle jag annars – åtta månader senare – kalla honom min pojkvän?
För sån var du, alltför ofta en vän till en vän. En vän som alltid fanns där,. även när man inte setts på ett tag. En vän som utan problem presenterade en för nya människor, som visste vem man skulle passa bra ihop med. En vän som trots den skit du fick ta förblev dig själv, och lät andra vara den de är.
Jag minns alla nätter vi hade uppesittartävlingar och såg solen gå upp utanför fönstret tillsammans, när det var du och jag mot världen. Jag minns när vi hade madrassrace i marmortrappan, och när vi åkte pulka inomhus. Våra föräldrar förstod oss aldrig, men det spelade ingen roll, för vi hade varandra, och det var bara det som räknades.
Grejen är den att vi har alla lärt oss något av dig. Allt ifrån de här oseriösa sakerna, som att inte stoppa fingrarna i brödrosten, eller att man aldrig ska kittla en sovande drake, till saker som att riktiga vänner ställer upp för en även om klockan är tre på natten.
Ja, du, för världen var du kanske bara en del, men för en del var du faktiskt världen. Och det är det som gör det så svårt att tänka sig att du bara var en hemsida."
That's enough of that shit.
"Vi vet alla varför vi är här idag, så jag tänker inte slösa någon tid på att berätta det. Vi vet varför vi alla kämpar mot gråten, och vi vet vad vi gått miste om.
Men jag vet en sak till, jag vet vad du skulle sagt om du var här idag. Du skulle citerat den vitaste man jag vet, på ett sätt som var så… du. ”I do not say, ’do not weep’, for not all tears are of evil”.
Det var därför du var så uppskattad, så du. För i en tid då folk hellre ger en känga än en hand, hellre säger ”sluta whina, ditt emo” än gråter ut med sina vänner, då fanns du där. Du hade alltid ett tröstande ord, alltid ett råd åt en vän, och i de fall då inget annat hjälpte fanns du där med en nybakad kladdkaka – oavsett tid på dygnet.
Jag minns en tid förra året, du och jag hade inte setts på ett tag och jag trodde att nu har vi glidigt ifrån varandra för gott. Och trots att jag var ensam vågade jag inte riktigt ta upp kontakten med dig igen. Men till sist, en kväll när det var som värst, ringde jag dig och du bad mig komma över. Du sa att någon redan var där, men att vi nog skulle komma bra överens, och det är klart du hade rätt: varför skulle jag annars – åtta månader senare – kalla honom min pojkvän?
För sån var du, alltför ofta en vän till en vän. En vän som alltid fanns där,. även när man inte setts på ett tag. En vän som utan problem presenterade en för nya människor, som visste vem man skulle passa bra ihop med. En vän som trots den skit du fick ta förblev dig själv, och lät andra vara den de är.
Jag minns alla nätter vi hade uppesittartävlingar och såg solen gå upp utanför fönstret tillsammans, när det var du och jag mot världen. Jag minns när vi hade madrassrace i marmortrappan, och när vi åkte pulka inomhus. Våra föräldrar förstod oss aldrig, men det spelade ingen roll, för vi hade varandra, och det var bara det som räknades.
Grejen är den att vi har alla lärt oss något av dig. Allt ifrån de här oseriösa sakerna, som att inte stoppa fingrarna i brödrosten, eller att man aldrig ska kittla en sovande drake, till saker som att riktiga vänner ställer upp för en även om klockan är tre på natten.
Ja, du, för världen var du kanske bara en del, men för en del var du faktiskt världen. Och det är det som gör det så svårt att tänka sig att du bara var en hemsida."
That's enough of that shit.
måndag 12 februari 2007
But I've got a confession: My own secret obsession
Har fortfarande inte hämtat mig efter torsdagens insikt, men har mer eller mindre kommit fram till att jag ju faktiskt har en annan besatthet som jag inte kunnat erkänna för mig själv: nördar. Alla mina pojkvänner (med ett remarkabelt undantag för Jojje) har varit nördar på ett eller annat sätt, liksom, varesig det är manga, datorer, Star Wars, eller vad som helst: nån sorts nördighet har de haft. Och tror ni det är en slump att jag och Martin har så många nördigheter gemensamt? I don't think so.
Imorse på bussen i Uppsala såg jag en nörd, och det var då jag verkligen insåg vad den här insikten betydde. Normalt sett skulle jag aldrig sett åt honom, för snygg var han inte! Han hade typ långt, tjockt brunblondt hår (ni vet, sådär som det blir när man blonderat svart hår, fast hans var nog naturligt), och en iPod som han antagligen lyssnade på en ljudbok i eller något, för han log med jämna mellanrum. Kläderna minns jag inte ens, så ordinary var de, och sen hade han självklart glasögon: precis lika osexigt som det låter.
Och ändå - ändå! - kunde jag inte slita ögonen ifrån honom! Jag sitter där, fullt medveten om att jag inte ens borde bevärdiga honom med en blick, och funderar på vilken nördighet som är hans största: ligger han närmare riktiga fakta eller tycker han det är mer fascinerande med att lära sig alla obetydliga delar på icke-existerande rymdskepp? Kysser han bra? Och ler han sådär om man ger honom komplimanger också?
"You're not my type - I'm human"... hur kan det där inte stämma? Folk dissar alltid killar med "han är inte min typ" för att de ska kunna gå ut med Calvin Klein-modeller, men jag gör precis tvärtom! Min lillasyster pratar om heta bröstmuskler och hockeyhunkar, jag säger "fuck that" och drömmer om lockigt hår och folk som kan citera "Ode to Spot" ordagrannt.
Dessutom vill jag bara ha riktiga nördar också, såna som är det på riktigt, liksom. Inga Seth Cohen-nördar som är superheta med converse och grejer (det bara är så: converse equals coolt), eller emonördar eller nördar med någon som helst stil, that doesn't work for me. Det ska vara tvättäkta nördighet, folk som handlar kläder en gång om året och helst låter deras mammor göra det medan de sitter hemma och känner igen sig i Napoleon Dynamite ännu en gång. Så fort en nörd skaffar någon som helst sorts stil tappar de ju charmen totalt.
Liksom, ja, vad ska jag säga: jag vet att jag klagar på Martin på alla de här punkterna, men faktum är att om han inte var sån skulle jag nog inte tycka om honom hälften så mycket som jag gör. Men ändå: det finns ju Clark Kent-nördarna också, de som verkar som världens waste med gener men som visar sig vara något helt annat när man väl fått av dem det där första lagret med kläder:
'Til something is more true than that,
That's enough of that shit.
Imorse på bussen i Uppsala såg jag en nörd, och det var då jag verkligen insåg vad den här insikten betydde. Normalt sett skulle jag aldrig sett åt honom, för snygg var han inte! Han hade typ långt, tjockt brunblondt hår (ni vet, sådär som det blir när man blonderat svart hår, fast hans var nog naturligt), och en iPod som han antagligen lyssnade på en ljudbok i eller något, för han log med jämna mellanrum. Kläderna minns jag inte ens, så ordinary var de, och sen hade han självklart glasögon: precis lika osexigt som det låter.
Och ändå - ändå! - kunde jag inte slita ögonen ifrån honom! Jag sitter där, fullt medveten om att jag inte ens borde bevärdiga honom med en blick, och funderar på vilken nördighet som är hans största: ligger han närmare riktiga fakta eller tycker han det är mer fascinerande med att lära sig alla obetydliga delar på icke-existerande rymdskepp? Kysser han bra? Och ler han sådär om man ger honom komplimanger också?
"You're not my type - I'm human"... hur kan det där inte stämma? Folk dissar alltid killar med "han är inte min typ" för att de ska kunna gå ut med Calvin Klein-modeller, men jag gör precis tvärtom! Min lillasyster pratar om heta bröstmuskler och hockeyhunkar, jag säger "fuck that" och drömmer om lockigt hår och folk som kan citera "Ode to Spot" ordagrannt.
Dessutom vill jag bara ha riktiga nördar också, såna som är det på riktigt, liksom. Inga Seth Cohen-nördar som är superheta med converse och grejer (det bara är så: converse equals coolt), eller emonördar eller nördar med någon som helst stil, that doesn't work for me. Det ska vara tvättäkta nördighet, folk som handlar kläder en gång om året och helst låter deras mammor göra det medan de sitter hemma och känner igen sig i Napoleon Dynamite ännu en gång. Så fort en nörd skaffar någon som helst sorts stil tappar de ju charmen totalt.
Liksom, ja, vad ska jag säga: jag vet att jag klagar på Martin på alla de här punkterna, men faktum är att om han inte var sån skulle jag nog inte tycka om honom hälften så mycket som jag gör. Men ändå: det finns ju Clark Kent-nördarna också, de som verkar som världens waste med gener men som visar sig vara något helt annat när man väl fått av dem det där första lagret med kläder:
We ain't good-looking, but here's a surprise:
Nerds are great lovers in disguise
Nerds are great lovers in disguise
'Til something is more true than that,
That's enough of that shit.
söndag 11 februari 2007
Here I am in your life
Jag antar att det kommer en tid i varje förhållande då nånting fundamentalt sker och man inser att det är dags för den ena att gå vidare.
Åh, ursäkta, sa jag gå vidare? Jag menade förstås gå upp: imorgon ska Martin gå upp tidigt och gå till skolan och jag får ligga kvar i hans säng, i "hans" källare och sova lite längre, eftersom jag har sovmorgon.
Annars brukar vi gå upp samtidigt, menar jag.
That's enough of that shit.
Åh, ursäkta, sa jag gå vidare? Jag menade förstås gå upp: imorgon ska Martin gå upp tidigt och gå till skolan och jag får ligga kvar i hans säng, i "hans" källare och sova lite längre, eftersom jag har sovmorgon.
Annars brukar vi gå upp samtidigt, menar jag.
That's enough of that shit.
torsdag 8 februari 2007
It won't be long, marks my words: time has come for Revenge of the Nerds
Vafan, fucking insikter som bara hoppar på en när man absolut inte har tid eller SJÄLVINSIKT nog för att brottas med dem!
"Ja, det börjar någon ny sci fi-serie på sexan som han tänker tvinga mig att se på...
Han har liksom fått för sig att jag är into sånt bara för att jag gillar Star Wars, Star Trek, Stargate och Special Unit 2! Jävla fördomar han har..." whinade jag om vad jag och Martin ska göra på fredag.
"Ja, verkligen, bara för att man gillar Star Wars, Star Trek, Stargate och Special Unit 2 så betyder det ju inte att man gillar sci fi!!! Det är ungefär som att tro att nån som gillar Backstreesboys, Take That, Westlife och N'Sync gillar pojkband!!!" sa Svedski.
Men vafan, jag är väl inte sci fi-nörd! Jag är Star Wars-nörd, ja, men vem kan låta bli att vara det, liksom? Och sen är jag nörd på massa andra grejer, men science fiction? Nä, där går fan gränsen!
That's enough of that shit.
"Ja, det börjar någon ny sci fi-serie på sexan som han tänker tvinga mig att se på...
Han har liksom fått för sig att jag är into sånt bara för att jag gillar Star Wars, Star Trek, Stargate och Special Unit 2! Jävla fördomar han har..." whinade jag om vad jag och Martin ska göra på fredag.
"Ja, verkligen, bara för att man gillar Star Wars, Star Trek, Stargate och Special Unit 2 så betyder det ju inte att man gillar sci fi!!! Det är ungefär som att tro att nån som gillar Backstreesboys, Take That, Westlife och N'Sync gillar pojkband!!!" sa Svedski.
Men vafan, jag är väl inte sci fi-nörd! Jag är Star Wars-nörd, ja, men vem kan låta bli att vara det, liksom? Och sen är jag nörd på massa andra grejer, men science fiction? Nä, där går fan gränsen!
That's enough of that shit.
tisdag 6 februari 2007
Åtta bokstäver och börjar på Star...?
TVn har en tendens att bli det som keeps me going när saker håller på att gå över styr. Jag kommer hem, chillar med dåliga komediserier och Disney Channel fram till sex, äter snabbt och glor på Stargate, och sen brukar det vara en timme eller två till nästa program jag följer - som varierar lite från dag till dag, sen blir det nån timme till med plugg (för tillfället) och sen sova. Strikt schema som inte får brytas, så egentligen orsakar det bara mer stress i längden eftersom jag får så lite tid på mig att göra det som jag måste göra... men om jag struntar i att chilla med TVn så orkar jag inte göra det jag måste, och ja, you get the point.
I fredags när jag var med Wombat så kände jag lite att han nog är det som påminner mig om varför jag går upp på morgonen, tänk er när man han en riktigt besatthet liksom, man ägnar sig åt den ett par timmar om dagen (eller ännu mer om det är extremt), och sen kommer man ihåg alla de här andra sakerna man borde göra. Wombat är liksom sån, när jag träffas eller pratar med honom så får jag alltid lust att göra mer saker, och det är rätt bra ändå. Synd bara att det inte händer särskilt ofta nuförtiden. Det var fan lättare i högstadiet...
Förutom att tvåan dödar mig och att jag stannade hemma idag för att inte gå in i väggen (först tänkte jag bara sova lite och skippa tyskan, men sen bestämde jag mig för att stanna hemma hela dagen och styra upp lite grejer), är nog den intressantaste frågan varför bra Science Fiction måste vara så okreativ när det gäller namn: Star Trek, Star Wars, och nu Stargate, liksom, hallå orginalitet. Jag antar att åtta bokstäver och börjar på Star är the key tll en sucessful sci fi-serie: iaf en sån som utspelar sig i rymden (ja, vi behöver väl kanske inte gå in på tillägg som The Next Generation och SG-1, eller typ helt andra serier som Special Unit 2, för den utspelar sig faktiskt inte i rymden, de har bara coola vapen där). Jag måste nog undersöka det där mer.
För övrigt är O'Neill (spelad av ingen mindre än MacGyver! :D) i SG-1 så skön, han är typ som House fast lite mänskligare. Jag är lite småkär i honom, tror jag, men jag har bara sett två avsnitt, typ, så jag får vänta med att uttala mig för mycket (eller inte).
That's enough of that shit.
I fredags när jag var med Wombat så kände jag lite att han nog är det som påminner mig om varför jag går upp på morgonen, tänk er när man han en riktigt besatthet liksom, man ägnar sig åt den ett par timmar om dagen (eller ännu mer om det är extremt), och sen kommer man ihåg alla de här andra sakerna man borde göra. Wombat är liksom sån, när jag träffas eller pratar med honom så får jag alltid lust att göra mer saker, och det är rätt bra ändå. Synd bara att det inte händer särskilt ofta nuförtiden. Det var fan lättare i högstadiet...
Förutom att tvåan dödar mig och att jag stannade hemma idag för att inte gå in i väggen (först tänkte jag bara sova lite och skippa tyskan, men sen bestämde jag mig för att stanna hemma hela dagen och styra upp lite grejer), är nog den intressantaste frågan varför bra Science Fiction måste vara så okreativ när det gäller namn: Star Trek, Star Wars, och nu Stargate, liksom, hallå orginalitet. Jag antar att åtta bokstäver och börjar på Star är the key tll en sucessful sci fi-serie: iaf en sån som utspelar sig i rymden (ja, vi behöver väl kanske inte gå in på tillägg som The Next Generation och SG-1, eller typ helt andra serier som Special Unit 2, för den utspelar sig faktiskt inte i rymden, de har bara coola vapen där). Jag måste nog undersöka det där mer.
För övrigt är O'Neill (spelad av ingen mindre än MacGyver! :D) i SG-1 så skön, han är typ som House fast lite mänskligare. Jag är lite småkär i honom, tror jag, men jag har bara sett två avsnitt, typ, så jag får vänta med att uttala mig för mycket (eller inte).
That's enough of that shit.
måndag 5 februari 2007
Stick to the status quo
Hej.
Jag hatar matte.
Det var inte fan inte klart slut där, om ni trodde det.
Jag ska inte hata matte, jag är bra på matte. Jag hade MVG i nian, tentade av matte a och b (pluggade in hela b-kursen på fyra dagar) och fick VG på båda dem, och det finns ingen logik som helst i att jag ska behöva ha sån här ångest över ett prov i matte c. Ingen alls.
Förutom det faktum att jag skrev "?" på mitt förra provet och knappt klarade G: "det är uppenbart att du inte förstått någonting vi jobbat med den här terminen". Förutom det faktum att jag är bäst i mattegruppen och klarade vartenda tal i boken, det vill säga.
Och nu sitter jag här och dödar boken för att den inte gör som jag vill och fan ta derivator och logaritmer, jag orkar inte det här. Och jag undrar varförvarförvarför jag inte bara kan få vara bra på matte som jag var förut, när jag inte behövde plugga alls utan bara gjorde vad jag skulle på lektionerna och så var det chill. Dessutom vill jag gå och lägga mig, men jag måste plugga, vilket ju säkert är sjukt bra när man har järnbrist och allmänt uppfuckad hälsa just nu (och tusen andra skolarbeten att hålla på med).
Det här tar död på mig. Och efter provet på torsdag ska jag gymma och klippar håret och träffa Martin och sen se till att se så skitsnygg ut som möjligt för att göra det hela lite enklare, för jag kommer behöva muntra upp mig som fan.
That's enough of that shit.
Jag hatar matte.
Det var inte fan inte klart slut där, om ni trodde det.
Jag ska inte hata matte, jag är bra på matte. Jag hade MVG i nian, tentade av matte a och b (pluggade in hela b-kursen på fyra dagar) och fick VG på båda dem, och det finns ingen logik som helst i att jag ska behöva ha sån här ångest över ett prov i matte c. Ingen alls.
Förutom det faktum att jag skrev "?" på mitt förra provet och knappt klarade G: "det är uppenbart att du inte förstått någonting vi jobbat med den här terminen". Förutom det faktum att jag är bäst i mattegruppen och klarade vartenda tal i boken, det vill säga.
Och nu sitter jag här och dödar boken för att den inte gör som jag vill och fan ta derivator och logaritmer, jag orkar inte det här. Och jag undrar varförvarförvarför jag inte bara kan få vara bra på matte som jag var förut, när jag inte behövde plugga alls utan bara gjorde vad jag skulle på lektionerna och så var det chill. Dessutom vill jag gå och lägga mig, men jag måste plugga, vilket ju säkert är sjukt bra när man har järnbrist och allmänt uppfuckad hälsa just nu (och tusen andra skolarbeten att hålla på med).
Det här tar död på mig. Och efter provet på torsdag ska jag gymma och klippar håret och träffa Martin och sen se till att se så skitsnygg ut som möjligt för att göra det hela lite enklare, för jag kommer behöva muntra upp mig som fan.
School's out forever
School's out for summer
School's out with fever
School's out completely
School's out for summer
School's out with fever
School's out completely
That's enough of that shit.
torsdag 1 februari 2007
Du är gåtan som jag aldrig löser klart
Jag hade tänkt säga massa grejer, typ jag hatar min historia b-lärare, men det skiter jag i.
Den här helgen kommer bli bäst, jag och Martin firar ett halvår på lördag, så vi ska ha pokémon-maraton med filmerna och sen ska jag gå upp och baka kladdkaka på lördag morgon och grejer. Och så kommer vi vara ifred hos honom i Uppsala också, mkt nice.
Dessutom är det Melodifestivalen på lördag kväll också, vilket jag kom på typ imorse och sen blev jag skitglad. Schlagernörd for ever!
Och sen ringde Wombat mig på lunchen och sa att han kommer till Stockholm ikväll och undrade om han kunde hänga med mig till skolan imorgon. Så den här helgen kunde typ inte börjat bättre, och jag och Zackrid var helt sjukt glada och försökte förklara för Henric och Marcus att Wombat är en levande legend och det kommer bli precis som att vara tillbaka i Skolhagen för en dag, nästan.
Jag är glad idag. :)
That's enough of that shit.
Den här helgen kommer bli bäst, jag och Martin firar ett halvår på lördag, så vi ska ha pokémon-maraton med filmerna och sen ska jag gå upp och baka kladdkaka på lördag morgon och grejer. Och så kommer vi vara ifred hos honom i Uppsala också, mkt nice.
Dessutom är det Melodifestivalen på lördag kväll också, vilket jag kom på typ imorse och sen blev jag skitglad. Schlagernörd for ever!
Och sen ringde Wombat mig på lunchen och sa att han kommer till Stockholm ikväll och undrade om han kunde hänga med mig till skolan imorgon. Så den här helgen kunde typ inte börjat bättre, och jag och Zackrid var helt sjukt glada och försökte förklara för Henric och Marcus att Wombat är en levande legend och det kommer bli precis som att vara tillbaka i Skolhagen för en dag, nästan.
Jag är glad idag. :)
That's enough of that shit.
onsdag 31 januari 2007
They don't understand, what it's all about
Plugg, plugg, plugg... seriöst, den här veckan gör jag två grejer: glor på TV och pluggar. Försöker att vara dödsseriös inför matteprovet nästa vecka, så att om det går åt helvete så vet jag att det är läraren det är fel på och inte mig. Sen försöker jag catcha up på allt annat som jag ligger efter med: kost och hälsa-arbetet i idrott (börjar med det nääästa vecka...), bokrapporten om En världsomsegling under havet, och så tyskan på det. Orka.
Men det går mycket lättare nu när jag har en ny besatthet att tänka på - för er som inte redan räknat ut det rör det sig om Kim Possible den här gången. Ärligt talat har jag en stor del av min personlighet som alltid måste hållas sysselsatt med någon besatthet, annars känner jag mig uttråkad och ångestig och såna grejer, nu kan jag bara börja tänka på det jag har på hjärnan för tillfället, och sen är det chill med ångesten tills vidare.
Visserligen är det här en ganska mild version av hur det brukar vara, mitt huvud är inte helt och hållet fullt av KP, men det är ganska nära ändå. Jag har kommit på mig själv med att - upprepande gånger! - tänka "vad skulle Kim Possible gjort?" när jag inte pallat med saker, eller bara suckat och önskat att jag också fick koppla av med att rädda världen från Dr Drakken för lite omväxlings skull. Men värre än så är det inte.
Dessutom har jag räknat ut att en av anledningarna till att jag diggar KP så mycket (förutom att vi är rätt lika, som min brorsa påpekade: "har du blivit besatt av Kim Possible nu? Ja, ni är ju rätt lika varandra... men börja inte hoppa runt på massa lådor nu, bara för det!"), är att hela serien påminner lite om MAT-gänget. Viss humor är densamma, lite grövre i MAT-berättelserna kanske, och sen är det hela den här distansen till att de räddar världen hela tiden. Finns ju hur många serier som helst på temat "ungdom räddar världen", men jag har inte hittat någon serie förutom KP och MAT där de faktiskt påpekar hur enkelt det är för dem att göra det numera - KP är ju mer eller mindre kompis med sina ärkefiender, trots att de försöker döda henne hela tiden.
Och självdistans är ju skiten, som man säger!
That's enough of that shit.
Dagens ^^
Det var så JÄKLA skönt att träna idag.
Dagens :D
McDonalds har skitgoda nachos med dipsås för 15 spänn: garanterat vegetariskt.
Dagens >_<
Ooorka matte!
Men det går mycket lättare nu när jag har en ny besatthet att tänka på - för er som inte redan räknat ut det rör det sig om Kim Possible den här gången. Ärligt talat har jag en stor del av min personlighet som alltid måste hållas sysselsatt med någon besatthet, annars känner jag mig uttråkad och ångestig och såna grejer, nu kan jag bara börja tänka på det jag har på hjärnan för tillfället, och sen är det chill med ångesten tills vidare.
Visserligen är det här en ganska mild version av hur det brukar vara, mitt huvud är inte helt och hållet fullt av KP, men det är ganska nära ändå. Jag har kommit på mig själv med att - upprepande gånger! - tänka "vad skulle Kim Possible gjort?" när jag inte pallat med saker, eller bara suckat och önskat att jag också fick koppla av med att rädda världen från Dr Drakken för lite omväxlings skull. Men värre än så är det inte.
Dessutom har jag räknat ut att en av anledningarna till att jag diggar KP så mycket (förutom att vi är rätt lika, som min brorsa påpekade: "har du blivit besatt av Kim Possible nu? Ja, ni är ju rätt lika varandra... men börja inte hoppa runt på massa lådor nu, bara för det!"), är att hela serien påminner lite om MAT-gänget. Viss humor är densamma, lite grövre i MAT-berättelserna kanske, och sen är det hela den här distansen till att de räddar världen hela tiden. Finns ju hur många serier som helst på temat "ungdom räddar världen", men jag har inte hittat någon serie förutom KP och MAT där de faktiskt påpekar hur enkelt det är för dem att göra det numera - KP är ju mer eller mindre kompis med sina ärkefiender, trots att de försöker döda henne hela tiden.
Och självdistans är ju skiten, som man säger!
That's enough of that shit.
Dagens ^^
Det var så JÄKLA skönt att träna idag.
Dagens :D
McDonalds har skitgoda nachos med dipsås för 15 spänn: garanterat vegetariskt.
Dagens >_<
Ooorka matte!
onsdag 24 januari 2007
What's the sitch?
Jag är nörd, allright, men jag står iaf för det: efter att Martin nästan dödat mig med sina klagomål på min SMS-signal (som råkar vara en "kort" (bara några sekunder faktiskt!) inspelning från Meerkat Manor 2-reklamen på Animal Planet, den jätteglada, om någon vet vilken jag menar!), så bestämde jag mig idag för att byta till en coolare: kim-unikator-ljudet från Kim Possible.
Sen att typ ingen jag känner vet vad jag menar (förutom min syster som fick exakt samma idé idag) spelar ingen roll, min SMS-signal är kortare, mer SMSig (den är typ fyra pip, eller nåt sånt), och förhoppningvis kommer Martin sluta klaga. Dessutom känner jag mig sjukt cool.
Dessutom upptäckte jag att Kim Possible sänds 6.50 på vardagar (på Disney Channel!!! :D) och det slog mig att det vore ett ganska smidigt tillfälle att ändra mina morgonvanor med start fredag (då jag går till skolan nästa gång eftersom jag är sjuk nu), till att gå upp tidigare, typ 6.30, klä på mig och sen gör frukost och titta på det, och sen ha typ 40 minuter till på mig att fixa håret och sminka mig och sånt. Tro mig, jag kommer försent varenda morgon, om ändå med bara några minuter, så jag behöver styra upp mina morgonvanor!
Och så försöker jag - omoralisk som jag är ;P - ladda ner samtliga avsnitt och filmer från nämnda serie, bara för att den är så cool!
That's enough of that shit.
Sen att typ ingen jag känner vet vad jag menar (förutom min syster som fick exakt samma idé idag) spelar ingen roll, min SMS-signal är kortare, mer SMSig (den är typ fyra pip, eller nåt sånt), och förhoppningvis kommer Martin sluta klaga. Dessutom känner jag mig sjukt cool.
Dessutom upptäckte jag att Kim Possible sänds 6.50 på vardagar (på Disney Channel!!! :D) och det slog mig att det vore ett ganska smidigt tillfälle att ändra mina morgonvanor med start fredag (då jag går till skolan nästa gång eftersom jag är sjuk nu), till att gå upp tidigare, typ 6.30, klä på mig och sen gör frukost och titta på det, och sen ha typ 40 minuter till på mig att fixa håret och sminka mig och sånt. Tro mig, jag kommer försent varenda morgon, om ändå med bara några minuter, så jag behöver styra upp mina morgonvanor!
Och så försöker jag - omoralisk som jag är ;P - ladda ner samtliga avsnitt och filmer från nämnda serie, bara för att den är så cool!
That's enough of that shit.
måndag 22 januari 2007
10 things I hate about Uppsala
Här kommer en skitbra lista!
- Uppsala är Sveriges fjärde största stad
Varför hatar jag det för? Man kan ju tänka sig att en storstadstjej som jag ska älska det, men det är just det som är problemet: Uppsala är ingen storstad! Det är en skitliten jäkla stad, och om det är Sveriges fjärde största - hur litet är det här jäkla landet egentligen!? Man får ju klaustrofobi för mindre... - It's me, my bike and the snowlady
Okej, jag vet att växthuseffekten är skitdålig och att man borde cykla mer, och så vidare, men ärligt talat - allt jäkla cyklande går mig rejält på nerverna. Man står halv åtta och väntar på bussen, det är flera decimeter med snö, och ändå ser man minst tio jäkla cyklister glida förbi en under de två minuter som man står där och väntar, som om det vore nåt jäkla tour de france! Hurtiga människor på morgonen är det värsta jag vet, och det blir fan inte bättre när man väl kommit in till själva "stan" och står vid Centralen och väntar, tänk er IKEA under readagarna en bra lördag efter löning typ - fast cyklar! Jag blir tokig... - Den feta magneten som hela stan är byggd på
Jaså, ni har aldrig hört talas om den? Nej, det har inte jag heller, ärligt talat, men jag tror inte det kan finnas någon annan förklaring till att så fort jag kommer dit tappar jag helt all koll på väderstreck och hela grejen, stadsjäveln fuckar bokstavligt talat upp hela min inre kompass, vilket är jäkligt jobbigt eftersom jag ändå har ett rätt bra lokalsinne! Visserligen har jag inte lyckas gå vilse - än så länge - men det är ju lite jobbigt när man inte vet om man är på väg åt rätt håll eller inte och måste lita på Martin, lix. Hah, så dum är jag ju inte. -_- - Hört talas om extrema väderförhållanden?
Ja, alltså, om det regnar i Stockholm - då öser det ner i Uppsala. Om det öser ner i Stockholm - då haglar det i Uppsala. Om det haglar i Stockholm - ja, you get it. Det är alltså skitmysigt att komma dit och typ behöva gå 200 mil i regnet, eller sitta fast i snökaoset i en livsfarlig buss, eller nåt. - Deras ghetto heter Gottsunda
Och det där är det ungefär lika farligt som i en chipspåse. Om man bortser från chipsen alltså, så roligt är det inte där. Inte blir det bättre av att allt stänger klockan 20.00 (utom pizzerian) där, så kommer man senare kan man ju glömma att få mat, eller vad man nu kan tänkas behöva... från Willy's. - Man tar bussen till stan
...och plötsligt är man fattig som fan. 20 spänn ska de jäklarna ha för en enkel biljett, och sen finns det ingen vettig förklaring på hur länge de räcker heller - vilket är en rejäl bitch, måste jag säga. Räcker de bara för en busstur, eller? Om de äntligen skulle ta och styra upp det där får de gärna fixa barnbiljetter också, orka betala sådär jäkla mycket! - Sjung om studentens lyckliga dar
Eller skjut dem, välj själv. Överallt ser man den där grejen som av någon anledning kallas "nationer" som jag inte fattar ett skit av, förutom att Martin av någon outgrundlig anledning skrivit in sig i Göteborgs nation. Hur dum får man bli, egentligen - Stockholm ftw! Inte blir det bättre av att varje nation har ett litet hang-out någonstans i stan så när man minst anar det ploppar det upp små landskapssköldar och skrämmer skiten ur en. Tänk om jag helt plötsligt skulle hamnat i Värmland, lix!? - Ja må han leva i 300 år
Seriöst, nu, Uppsala, snubben är inte ens född i stan, och ni är ändå helt galna över det här med att han skulle fyllt 300 år om han nu levt. Vadå "skullt fyllt om han levt" - det finns väl inte en jävel som lever så länge för det första? För det andra så I don't give a shit, ärligt talat, den lilla tid som mina lärare i lågstadiet terroriserade mig med kunskap om hans whatever var tillräckligt för att få mig att inse att "nej, det här skiter jag i!". För det tredje var han ful som stryk, och för det fjärde var han kort. - En fallossymbol som tågnamn? Varför inte!
Mest av allt hatar jag nog Upp-"jag väntar inte på någon!"-tåget, och det är väl ingen hemlighet att det röda "lilla" tåget har sitt ondskans högsäte i just Uppsala, och därför kan man ju bara förutsätta att det följdaktligen är Uppsalas fel att man a) missar det jäkla tåget varje gång man tar pendeltåget eftersom det alltid är sent och Upptåget waits for nobody, b) hamnar på Arlanda i typ en och en halv timme och tvingas stå där och mer eller mindre frysa ihjäl pga "omständigheter" som man inte ens får förklarade för sig, och c) ibland måste vänta alltför länge i Upplands Väsby när det tågfan strular - och don't even get me started on Upplands Väsby, är allt jag säger. - Att det tar minst två timmar att ta sig dit - om man inte har flyt
(Vilket man aldrig har!) Jag vill att Martin ska bo i Stockholm istället och typ gå på KTH och kunna få ett jobb. Inte bli insektsälskare i en skitstad som det tar tid att åka till så att man bara hinner träffas på helgerna, för jag vill träffas mer! Okej, jag erkänner att Uppsala är närmare och bättre än typ Lund eller Luleå, men fortfarande: borta bra, men Stockholm bäst!
That's enough of that shit.
Nu styr jag upp det här
Jag effektiviserar typ allt i mitt liv nu, har jag kommit fram till. "Oj vad gay" tänker ni. "Nej, tvärtom" säger jag (varför vet jag inte, jag bara gör det).
I höstas lärde jag mig till exempel att om jag ska hänga med till Martin och sova i Uppsala på söndagar så måste jag på något sätt forsla mina idrottskläder till skolan dagen därpå, och efter att ha misslyckats med att ta en avstickare förbi mig och sen åka till Uppsala utan att komma allt för sent så insåg jag att jag var nog tvungen att tänka tvärtom: inte "hur ska jag få idrottskläderna till Uppsala och sen skolan" utan "hur ska jag ha idrottskläderna i skolan på söndagar". Lösning: numera tar jag med mig idrottskläderna på fredagar så slipper jag oroa mig (och om jag inte sover i Uppsala slipper jag tänka på dem ändå).
Ett annat intressant problem är ju alla grejer man behöver använda på morgonen, typ smink, deo, hårspray, och sånt där. Tandborste, typ. Det blir ju lite omständigt att behöva plocka ner allt det där varje gång man ska iväg, speciellt som sånt kan uppstå helt improviserat ibland och då är det ju sjukt jobbigt att komma ihåg det där varje gång - dessutom blir ens tandborsta ju helt sjukt äcklig varje gång man har den i väskan bara sådär. Lösning: skaffa dubbel uppsättning av allting och ha en liten hårspray i väskan jämt (för man vet aldrig när man behöver det!).
Dessutom har jag kommit fram till att det är otroligt deprimerande att behöva komma hem efter helgen och upptäcka att ens rum ligger i ruiner efter en vecka av "hmm, vart ska den här vara? Skitsamma jag lägger den på golvet"-tänkade. Jag menar, man blir inte peppad till att göra något alls av det: allra minst att faktiskt ta itu med det och städa. Lösning: städa på torsdagar, innan jag sticker iväg för helgen. Då kan man dessutom inte skjuta på det hur länge som helst!
Tyvärr spelar det ju ingen roll hur väl man planerar och tänker ut bussar och har sig (det slog mig att det är tre byten mellan Uppsala och skolan - fattar ni hur mycket som kan gå fel när man åker med fyra olika bussar och tåg!?), för helt plötsligt kör den där jäkla Uppsala-bussen i typ tre kilometer i timmen, och då kan man inte gå fram till chauffören och bara "du, jag städade faktiskt rummet i torsdags - kör fortare!". Och inte fan blir det bättre av att det är reklam för Carl von Linné överallt eftersom hela Uppsala såklart kommer vara i extas hela året eftersom han var en så otroligt fantastisk nörd (precis som alla andra där!), som... som... nej, nu jävlar blir det en Uppsala-diss!
That's enough of that shit.
Veckans ^^
Jag tror jag ska försöka orka mig igenom veckan genom att tänka på helgen: Martins familj är bortresta, nämligen.
Veckans ^^ #2
SMHI säger att det ska vara snö hela veckan och förutom att det är för jävligt eftersom det är så cepekallt överallt så slipper man iaf det oändliga mörkret som försökt vinterdeprimera ihjäl en: och det är rätt bra!
Dagens >_<
Det var såklart tvunget att vara sån där smältbar snö som gör att man tvingas gå runt med blöta skor hela dagen. Jag HATAR blöta skor! Andra människor kanske tycker att det är obehagligt, men det finns nog INGEN som lider så hårt av det som jag gör!
I höstas lärde jag mig till exempel att om jag ska hänga med till Martin och sova i Uppsala på söndagar så måste jag på något sätt forsla mina idrottskläder till skolan dagen därpå, och efter att ha misslyckats med att ta en avstickare förbi mig och sen åka till Uppsala utan att komma allt för sent så insåg jag att jag var nog tvungen att tänka tvärtom: inte "hur ska jag få idrottskläderna till Uppsala och sen skolan" utan "hur ska jag ha idrottskläderna i skolan på söndagar". Lösning: numera tar jag med mig idrottskläderna på fredagar så slipper jag oroa mig (och om jag inte sover i Uppsala slipper jag tänka på dem ändå).
Ett annat intressant problem är ju alla grejer man behöver använda på morgonen, typ smink, deo, hårspray, och sånt där. Tandborste, typ. Det blir ju lite omständigt att behöva plocka ner allt det där varje gång man ska iväg, speciellt som sånt kan uppstå helt improviserat ibland och då är det ju sjukt jobbigt att komma ihåg det där varje gång - dessutom blir ens tandborsta ju helt sjukt äcklig varje gång man har den i väskan bara sådär. Lösning: skaffa dubbel uppsättning av allting och ha en liten hårspray i väskan jämt (för man vet aldrig när man behöver det!).
Dessutom har jag kommit fram till att det är otroligt deprimerande att behöva komma hem efter helgen och upptäcka att ens rum ligger i ruiner efter en vecka av "hmm, vart ska den här vara? Skitsamma jag lägger den på golvet"-tänkade. Jag menar, man blir inte peppad till att göra något alls av det: allra minst att faktiskt ta itu med det och städa. Lösning: städa på torsdagar, innan jag sticker iväg för helgen. Då kan man dessutom inte skjuta på det hur länge som helst!
Tyvärr spelar det ju ingen roll hur väl man planerar och tänker ut bussar och har sig (det slog mig att det är tre byten mellan Uppsala och skolan - fattar ni hur mycket som kan gå fel när man åker med fyra olika bussar och tåg!?), för helt plötsligt kör den där jäkla Uppsala-bussen i typ tre kilometer i timmen, och då kan man inte gå fram till chauffören och bara "du, jag städade faktiskt rummet i torsdags - kör fortare!". Och inte fan blir det bättre av att det är reklam för Carl von Linné överallt eftersom hela Uppsala såklart kommer vara i extas hela året eftersom han var en så otroligt fantastisk nörd (precis som alla andra där!), som... som... nej, nu jävlar blir det en Uppsala-diss!
That's enough of that shit.
Veckans ^^
Jag tror jag ska försöka orka mig igenom veckan genom att tänka på helgen: Martins familj är bortresta, nämligen.
Veckans ^^ #2
SMHI säger att det ska vara snö hela veckan och förutom att det är för jävligt eftersom det är så cepekallt överallt så slipper man iaf det oändliga mörkret som försökt vinterdeprimera ihjäl en: och det är rätt bra!
Dagens >_<
Det var såklart tvunget att vara sån där smältbar snö som gör att man tvingas gå runt med blöta skor hela dagen. Jag HATAR blöta skor! Andra människor kanske tycker att det är obehagligt, men det finns nog INGEN som lider så hårt av det som jag gör!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)