Fjällexkursion: there and back again

Som sagt, halva veckan avklarad, och nu hade vi äntligen kommit till det vi sett fram emot: själva fjällvandringen! Från Nikkaluokta hela vägen upp till Tarfala forskningsstation.

Lördag 4/8: Incredible nature

Jag gick upp tidigt för att droga mig med både ipren och alvedon och hinna packa ordentligt. 

Resan börjar...

Efter fem km.

 De första fem km var fett chill. Ingen jobbig väg, och snart var man framme vid en liten båthamn.

Lapdånalds.

Min favoritvy från hela resan tror jag.

Efter båtresan vandrade vi vidare!

Luncutsikt.

Bergen närmade sig.

Joachim ovanpå den nya bron.

Vi gick dock inte över bron, utan hade fått tydliga instruktioner om att gå förbi den. Vi övervägde att sätta en lapp på bron, typ "Bosse sa fel, gå över bron, mvh Gunilla", men det gjorde vi inte.

Väg, aka vattensamling.

Erika på väg för att fylla på vattenflaskan i jokken.

 Hur nice är det inte att kunna dricka vatten direkt ur en bäck btw? Fett nice.

Erika och Matilda kämpar på.

SNÖ! Avengers posar.

Vägen vi gått.

De orangea tälten långt bort tillhörde militären.

Tarfala forskningsstation.

Vi kom fram runt fyra på eftermiddagen, vilket vi själva tyckte var i mycket bra tid. Vi fick dessutom välja rum först och kunde sno åt oss ett fyrabäddsrum, vilket var betydligt bättre än de som kom efter (och för de som kom först, Stenis och Robert, som av någon anledning inte fick välja) som fick bo i ett åttabäddsrum med tre personer sovandes på madrasser på golvet. True story.

Dessutom kom vi långt före många andra, vilket tycker är imponerande med tanke på att jag var sjuk när jag vandrade!

Söndag 5/8: Top Model Tarfala

Sovmorgon! Frukosten var inte förrän klockan nio, så jag sov till åtta, något som vi inte fått göra på hela veckan. Dock var ens dygsnrytm rätt fuckade, så jag vaknade ändå före alarmet. Jag vet, cp...

Betydligt sämre väder.

 Vi delade upp oss i två grupper och min grupp gick på en blomexkursion. Jag orkade dock inte med regnet och kylan i mer än en timme (pga sjuk alltså, inte pga lat :P), så jag gick tillbaka till mitt rum och sov två timmar. Extremt välbehövligt.

Vi är så jävla norrut man kan komma och grädden är från Skånemejerier!?

Jag hade kitchen duty. Det var okej, för efteråt kunde jag sno en extra muffin. Gud, så goda muffins. Med jordgubbar på! Det gjorde det helt okej att maten varit majssoppa...

Måndag 6/8: Så ska det låta vs How do they do it

Om vädret varit bra hade det blivit en toppbestigning idag, meeen som ni kan se...

Jag tog en sån här bild varje morgon faktiskt. Lol.

 Så var vädret ännu sämre än dagen innan. Så, ingen toppbestigning. :(

Vi roade oss vid frukosten.

Joachim posar i Top Model Tarfala.

 Jag fick ta den bilden och lägga ut på internet som betalning mot att han använde min mobil (som hade täckning, fuck yeah Telia!) för att SMSa och ringa sitt ragg hela resan.

Joachim och Matilda redo för äventyr.

Tarfalasjön.

Ser ni glaciären? Ser ni moränryggen till höger om den? Vi gick upp för den. Och vidare in i dimman ovanför. Så ni vet ungefär hur vi gick.

Jag var jättesöt i stylish pannband.

Tarfalasjön från andra sidan.

Sprickor.

Ida orkade inte mer och gav upp.

Tarfalasjön långt där nere!

Berget till vänster kallas Drakryggen.

Vi gick tillbaka. Jesper som en liten prick där framme.

Jag posar glatt. Man ser mina fina rosa skosnören!

Ida var på otroligt dåligt humör.

Själv satt jag och frös, så jag satte mig tätt intill Ninni och Jonas och försökte omringa mig med väskor. Det hjälpte inte. "Kom hit och sätt dig, Ida!" sa jag. "Jag vill inte mysa", sa Ida. "Det skiter jag i!" skrek jag. "Nu kommer du hit och myser för helvete!". Till sist kom hon krypandes...

Jag vill minnas att det var på måndagskvällen som Joachim satt och läste högt ur en Camilla Läckberg-bok (vi gillar att driva med hennes fans), men efter att ha konstaterat att den var skitdålig föreslog Jesper att han skulle läsa ur hans bok i stället (Korparna av Tomas Bannerhed). Det var mest på skämt först, men Joachim var bra på att läsa och boken var spännande, så det slutade med att han fick ha högläsning i typ en timme varje kväll. Det var mysigt! Vi hade värsta bokdiskussionerna också.

Tisdag 7/8: TV shop

Dagen vi spenderade i ett regnmoln.

Man ser fan inte ens bergen.

Alltså jag skojar inte, det var sådär typ hela dagen, och det regnade KONSTANT.

Trots det delade vi upp oss i två grupper igen, och den här gången fick min grupp glaciärvandra! Något jag verkligen sett fram emot.

Sofia ser seriös ut när vi förbereder oss.

Jag lärde mig aldrig hans namn, så jag kallade honom 'Tom Hardy' pga lite lik.

Berg och glaciär.

Klassisk biogeolunch: kallt och jävligt.

Okej, det var kallt och sög, men när käkade ni senast lunch på 100 meter tjock is?

För att ta sig hem fick man glida ner för snöfältet.

Erika och Simon var trötta efter en lång dag.

Vacker solnedgång.

Onsdag 8/8: Amazing Race-finalen

Det var dags att vandra hem. 23 km, genom en annan väg än den vi tagit sist. Med andra ord: ingen båtresa, men ett strukturlandskap som uppenbarligen skulle vara ballt att se.

Varje morgon, sa jag ju.

Fint, eller hur? Man tänker saker som "yes, vi har alltid tur när vi ska vandra långt". Idiotiskt, really.

Rummet vi sov i.

 I fönstret skymtar man branten vi gick upp för.

Plötsligt la jag märke till hur sorglig flaggstången var.

Glaciären till vänster? Den vi vandrade på dagen innan.

Klasskompisar som chillar.

Den första etappen var en 2 km lång brant. Det var ett helvete att ta sig upp för. Tänk Frodo och Sam på väg upp för bergen i Mordor, så var det! Jonas dök dock upp och bara "varje steg framåt är ett steg närmare hem", vilket var otippat inspirerande.

Sen gick jag iväg för att leta efter de som kom sist, och hittade dem smått ur kurs. Jag ledde dem rätt igen och sprang tillbaka, bara för att höra att resten av klassen gett sig av. Argt kastade jag på mig min tiokilospackning och skyndade efter dem.

SNÖ!

 Jag hittade dem vandrandes över ett snöfält, och tänkte att "FUCK YOU GUYS!", så jag bokstavligt talat sprang för dem ner för snön. Det var askuuul.

De andra är som små myror där uppe.

Renvaktarstugan där vi åt lunch.

Lunchutsikt.

Sen har jag inga mer bilder, trots att det var nästan 13 km kvar att gå. Varför, you may ask. Därför att precis när vi började gå igen började det hagla. Vilket sedan blev ett ösregn. Av någon anledning räknade jag inte med det, så jag tog aldrig på mig mina regnbyxor. KUL LIV.

Dessutom gick jag typ hela vägen ensam, för killarna jag paktat med (Joachim, Jesper och Simon) var alldeles för snabba, och tjejerna (Erika och Matilda) betydligt långsammare. Det var iofs helt okej, för jag lyssnade på musik, men i alla fall.

Efter typ en timme tog jag upp min mobil och märkte att den var dygnsur och att skärmen flimrade. Kastade ner den i väskan och deklarerade för mig själv: SCHRÖDINGERS MOBIL, och tillät mig inte att tänka på den förrän jag kommit tillbaka Nikkaluokta och bytt om till torra kläder.

När jag kom till Nikkaluokta, halv fyra ungefär (90 minuter innan jag räknat med att komma fram), hade jag hållt mig uppe hela vägen med att tänka att killarna iaf skulle tagit ett sexbäddsrum åt oss. Sexbäddsrummen hade toalett, dusch, och framför allt torkskåp, vilket gjorde de överlägsna fyrbäddsrum som inte hade något av det. Tyvärr var rummen ännu inte lediga, utan vi fick vänta lite på dem. Jag fick iofs bara vänta typ fem minuter, och inte tjugofem, som de snabbaste fick, så det var inte så illa. Och vi fick hade två jävla sexbäddsrum, så alla vi som hade stressat för att komma dit (jag kom in på åttonde plats) fick ett sånt. Matilda och Erika kom en halvtimme (eller var det en timme?) senare, så då fick också bo med oss. Väldigt nice faktiskt, att vår pakt höll.

Min mobil hade iaf fått vatten under skärmen, men fungerade hyffsat felfritt hela kvällen. Tills runt niotiden, när den plötsligt började flimra. Blev tillsagd på skarpen att stänga av den och ge fan i den resten av natten, men jag trodde inte den skulle hämta sig. Jag menar, den var riktigt jävla blöt.

Mooses.

Ninni köpte en älg som vi roade oss med efter att ha ätit. Nivån på humorn var otroligt hög...

Jag har sagt det flera gånger: mitt nya happy place kommer att vara när man kommit tillbaka till Nikkaluokta och kunde ta på sig torra kläder igen. Att ha vandra i över en timme med dygnsura jeans och kängor är inte det roligaste...

Torsdag 9/8: hem

Gud, det var ju igår. Det känns som otroligt mycket längre tid sen. Jag vaknade i alla fall och upptäckte en fantastisk sak: min mobil hade återhämtat sig! Skärmen uppför sig precis som den ska och all fukt är borta. FUCK YEAH NOKIA, är allt jag säger.

Jag firade genom att ta en paparazzibild på Jesper.

Det var en nice morgon i Nikkaluokta.

Vi fick dessutom sova ut, för utcheckningen var 12 och det var först då vår buss skulle gå. Allt var med andra ord jävligt chill den morgonen.

Resten av dagen var bara resan hem. Det är så weird att tänka sig att det tog oss nästan en vecka att komma upp dit, men vi åkte hem igen på bara några timmar. Det var faktiskt helt värt att ta flyget (och billigare än tåget också), för jag hade inte orkat sätta mig på ett jävla nattåg då.

Och det var nog allt! Idag skulle jag egentligen gått på Skogsröjet med min bror, men han tar med sin nya flickvän istället för jag är pank och dödstrött. Istället ska jag åka hem till mina föräldrar och käka middag med min syster och så ska hon färga mitt hår. Jag har fått så mycket skit för att jag INTE har lila hår längre, för då funkar det inte att kalla mig Plupp och det om något ville ju klassen göra i Norrland. Jävla cpn.

På måndag bär det av igen, men den här gången mot västkusten där vi ska spendera nästan tre veckor (18 dagar). Då kommer jag dock ha med mig laptop, så ni kommer att hållas lite mer uppdaterade. Vilket jag vet att ni alla vill.

All in all, trots att jag blivit myggbiten, dränkt, varit sjuk, haft panik över en trasig mobil och FORTFARANDE har ont i fötterna efter senaste vandringen så har jag haft så jävla kul. Det var definitivt värt all skit. Nästa år ska vi bestiga Kebnekaise!

True story.

Fjällexkursion: från Stockholm till Nikkaluokta

Hahahah, herregud, jag har tagit 197 bilder under den här exkursionen, så, ehh, det här kanske blir två eller tre blogginlägg. Alla bilder kommer såklart inte med, but still, det är mycket att ta med...

Vi får väl ta det i kronologisk ordning då!

Måndag 30/7: Expedition Robinsson

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg började vi vid Bodagrottorna!

Sofia på väg ner.

Jag klättrade ner i ett hål. Jag tror Jesper tog en bild på mig uppifrån sen...

Joachim och jag klättrade ner i ett annat hål! :D

Efter lunchen där åkte vi som sagt vidare, och gick på en sjukt jobbig vandring i en backe.

Men utsikten när man kom ner var fin!

Som redan nämnts avslutades måndagskvällen med middag på Docksta vandrarhem tillsammans med Trams. Det var väldigt trevligt! Ibland är det roligt att låtsas att vi inte bor fett långt ifrån varandra och bara kan käka middag lite spontant (spontant, förutom att det var planerat två månader i förväg...).

Tisdag 31/7: Amazing Race

Tisdag bjöd - som också bloggats om tidigare - på en vandring genom Skuleskogens nationalpark. Rekommenderar det STARKT faktiskt, för det var otroligt fint nästan hela vägen.

Jonas undersöker ett vattenfall.

Vi hängde lite på ett klapperstensfält.

 Klapperstensfält: stora fält med rundade stenar som en gång utgjort strandkanten, men som pga landhöjningen (eller som man ska säga: strandförskjutningen) inte längre är strandkant. Rundade stenar pga att vågorna svallat dem. Typ.

Mer klapperstensfält. Det här är ändå bara en liten del.

En ryska som skrek argt på mig vid ett tillfälle. X)

 När man såg det här, den så kallade Slåttdalsskrevan, tänkte man typ "jaha, var det allt?", för det var ju fint, men absolut inte så coolt som man fått höra att det skulle vara.

40 meter höga klippväggar.

Sen kom man en bit längre fram och såg det här, och bara "okej, värt". Jag låg och vilade där en stund medan resten av klassen kollade på utsikten, och varenda gång det kom en person så att de kunde se hela skrevan var deras reaktion allt "wow!". Allvarligt, är ni i närheten så gå runt det, det är värt.

Utsikten ovanför skrevan (som man ser till höger).

Hur jävla amazing är inte utsikten här!? Hanna sa att det var bättre än Grand Canyon. Jag kan nästan tro det.

Man kan se skrevan långt där borta.

Rast vid sjön. De flesta badade fötterna, Simon badade kängorna.

Matilda chillar vattnet.

 Det fanns även ett litet hus där med en gästbok, där jag skrev ett inlägg i stil med "vi har vandrat långt, var är alla? Jag hör ljud utanför...". Oerhört moget!

Bro.

Vattenfall.

Mer vattenfall.

Här stannade vi och åt lunch.

Det var när vi satt här och väntade och alla dök upp i små grupper som vi tyckte det började kännas som Amazing Race, något som vi fortsatte att tjafsa om resten av resan. Efter det här gav vi oss av för att paddla kanot, men jag tog inte med mobilen av säkerhetsskäl (åh, om jag bara vetat vad som komma skulle...). Men jag bloggade mer utförligt om det!

Campingstuga.

Det var Harry Potters födelsedag.

Ingen verkar ha gillat vår otroligt vackra kladdkakstårta...

Onsdag 1/8: Fångarna på Fortet

Den första riktigt chill dagen! Vi skulle bara på ett studiebesök hos Boliden... någonting. De sysslar med gruvverksamhet. Tror jag. Jag lyssnade verkligen inte...

Fentonreaktor. Vad fan det nu är.

Vatten. Någonting om grus. Ehhh...

Klasskompisar.

Sara äter lunch.

Högst upp på grushögen fanns gamla däck. Som jag såklart hoppade på.

Vi ankom till Jokkmokk ("när jag var liten trodde jag Jokkmokk var ett påhittat namn" - "du, min mamma kommer från Korpilombolo", och så var man tvungen att lyssna på världens sämsta låt...) där vi konstaterade att det inte finns kikärtor norr om Polcirkeln, då pizzeriorna serverade "vegetarisk mat" för 100 kr, och det varken fanns falafel eller hummus.

Joachim försöker blända in med infödingarna.

De gillade sina renar.

Vandrarhemmet.

En av mina Twitterföljare bara "det ser ut som huset i Texas Chain Saw Massacre". TACK FÖR DEN.

Torsdag 2/8: I shouldn't be alive

Det var äntligen dags för den 24 km långa vandringen genom Muddus nationalpark! Såg vi fram emot det? Njaej. Det skulle finnas ett ballt vattenfall där, så det såg vi förstås delvis fram emot.

Jonas är seriöst klädd. Jag skrattade, men jag tror han skrattade sist...

Vi fick sällskap av en tjej som hade pluggat biogeo några år tidigare, och som nu jobbar på länsstyrelsen i Jokkmokk (tror jag). Det är bra med att åka på exkursioner: man träffar massa gamla biogeo, och inser att man nog kommer få ett kul jobb i framtiden. På universitetet finns ju mest gamla biologer, och där vill man ju inte fastna.

Askasfallet, eller nåt sånt. Det första fallet iaf.

 På vägen mot Muddusfallet delade sig plötsligt vägen vi gick i två. Efter några diskussioner bestämde vi oss för att dela upp oss: jag, Joachim, Matilda och Robert tog vad vi trodde var en omväg, medan Simon och Jesper gick den branta, men antagligen snabba vägen. Min grupp ångrade oss dock snart och gick tillbaka för att ta samma väg som dem. När vi kom till ett ställe där två stigar gick ihop - antagligen stigen vi först valde och den vi i slutändan tog - ser vi att det står något skrivet på marken. "LOL?" gissar jag. "COLA!" utbrister Joachim. Ett tydligare tecken på att Simon (som alltså är seriöst colaberoende) och Jesper varit där och lämnat ett meddelanden fanns inte. Jag ångrar att jag inte fotade det, för det var hilarious. X)

Någon form av bär hade upphittats. Jag suckade.

Muddusfallet! Ashäftigt.

Simon äter lunch framför fallet.

Vi vandrade vidare och hittade skelett.

Bro.

Träd?

 Till Muddusfallet var det 7 km, något vi gick på ungefär två timmar. Vägen dit var kuperad, men det var fint. Nästa 7 km? Not so nice. Faktum är att de var hemska. Det var mer mygg än jag någonsin sett i mitt liv - OCH JAG HADE BARA SHORTS OCH LEGGINGS PÅ MIG - och skittråkig natur. Dessutom var det varmt, och man hade ingen aning om var vi var, hur länge vi skulle behöva gå, eller någonting: bara att det skulle ta nästan lika lång tid att gå tillbaka och därför inte var värt det.

En sjö.

 Till sist - efter två timmar av mygg - ser vi en sjö. Där sitter en man och har gjort upp en eld, och vi frågade om vi möjligen kunde få stå i hans rök ett tag för att hålla myggen borta. "Slå er ner", sa han. Sedan erbjöd han oss myggmedel och berättade att man utan problem kunde dricka vattnet i sjön. Vilket var gudomligt, för  innan dess hade jag varit tvungen att ransonera mitt vatten och nu kunde man plötsligt dricka hur mycket som helst.

Man och sjö.

Vi satt och pratade med honom i typ en halvtimme. Han berättade att han var reporter på SR (tror jag det var) som behövde lite space efter att ha haft sin syster på besök och därför vandrade runt där. Han berättade också om Tornefinskan, som var hans modersmål, och hur det pratades i trakten. Det gjorde det faktiskt värt att gå de två timmarna i myggen!

Han gick dock, lagom till att nästa grupp studenter dök upp. Det visade sig att vi skulle ha väntat på dem vid ett vägskäl tidigare på vägen, meeeen det hade vi aldrig gjort med tanke på hur mycket mygg det var. När vi varit där i en timme hade en så stor del av klassen - samt en lärare - dykt upp, så vi kände att det var dags att ge oss på den sista etappen, ungefär 9 - 10 km.

En kanyon.

Fin utsikt.

 Man stannade till i en sekund, tog två foton, och sprang vidare för att undvika myggen.

Luleälven.

Min uppskattning om att vi skulle kunna gå den sista etappen på ca 2,5 timmar var mer eller mindre perfekt. När jag sa att "vi är framme om typ en timme" så hade jag fan rätt på minuten, om man bortser från att vi virrade bort oss i skogen i några minuter. På de några minuterna hann Erika och Matilda (team roomates i Amazing Race Biogeo) gå förbi Team Fag and fagha och Team Gigolos, så att vi kom in som tredje och fjärde team (Robert och Stenis, som inte har ett teamnamn, vann, som alltid).

Vi var alltså framme vid bussen 18.30. Nästa par (som faktiskt ÄR ett par) kom fram en halvtimme senare. En halvtimme efter dem kom en lärare. De sista var inte framme vid bussen förrän 21.00, så vi kom alltså inte iväg förrän strax efter nio. Nästan tre timmars väntan för de som kom först med andra ord, och vi var inte tillbaka i Jokkmokk förrän typ tio. Då orkade man liksom inte ens äta middag.

Hård dag, och någonting säger mig att biogeo inte kommer att göra om den resan igen. Det var nice att gå till vattenfallet, men det smartaste hade nog varit att gå tillbaka igen efter det, för myggvägen var så inte värd det. Mina ben blev smått legendariska efter det, eftersom jag hade säkert hundra myggbett på varje ben. Jag skojar inte ens, jag räknade hur många som var på baksidan av ett lår, och kom upp i fyrtio stycken. SÅ INTE KUL. Speciellt inte när alla kliade samtidigt...

Fredag 3/8: Dirty jobs

Fan vad dåligt man mådde den här morgonen. Jag hade varit småförkyld sedan måndagen, men vandringen genom Muddus tog typ död på mig. Var jätteförkyld och allmänt febrig och livet SÖG.

Min spork gick av, jag spillde dressig på bussgolvet, och allt... sög.

Lunchutsikt.

Klasskompisar äter lunch.

Planen var att hälsa på LKAB och sen åka ner i Kirunagruvan, vilket såklart verkade askul. När vi satte oss för att lyssna på en introduktion kände jag mig dock så jävla dålig så jag visste inte om jag ens skulle orka. Lyckligtvis kunde jag ta en ipren och näspray, och kände mig plötsligt betydligt bättre. I alla fall så pass att jag skulle orka åka buss ner i en gruva. :P

Fika 540 meter under marken.

 Plus att vår guide var astrevlig och hela tiden kollade så att jag mådde bra. Medan de andra lallade runt i muséet så satte jag mig på bussen igen, men det var faktiskt ganska nice för jag snackade med busschauffören som berättade om vad som händer när det brinner i gruvan och sånt. Väldigt intressant!

Jag trooor att det är öppet för turister att åka på en tur ner i gruvan, och om ni skulle ha vägarna förbi Kiruna rekommnderar jag det. Det var faktiskt ascoolt!

Utsikt vid Nikkaluokta.

 Sen kom vi till Nikkaluokta, där vi skulle spendera en natt innan vi gav oss iväg mot Tarfala. En vandring på 18 km (plus en båtresa på 6 km) var inte alls vad jag kände mig sugen på när jag mådde så dåligt, men jag ville heller inte bli ensam kvar i Nikkaluokta.

Mer utsikt.

Det var bara att hoppas på det bästa helt enkelt. Och jag tror det här får räcka som del ett av resan, och så gör jag ett separat inlägg om Tarfala-delen. För det här är, om ni inte insett det, ungefär hälften av vad vi gjort. Det har varit en intensiv resa!

True story.

Vad jag haft på hjärnan sen igår

"Det roliga är att man inte kan ta tåget till Korpilombolo."

Imorgon kommer ett monsterinlägg med bilder och berättelser, men just nu ska jag njuta av lite falafel (det finns fan inga kikärtor norr om polcirkeln!) och Vänner.

True story.

Så ska det låta: Tarfala

Idag vandrade vi upp i bergen (dock verkar det inte bli någon toppbestigning, tråååkigt!), så Joachim och jag roade oss med att sjunga fjällvarianter av Disneysånger. "Känn en doft av jordnötter, den sveper tyst förbi..." var den första, baserad på det faktum att man inte får äta nötter på stationen. Efter det sjöng vi diverse schlagers, och självklart När vindarna viskar mitt namn, för... vad annars ska man sjunga i fjällen? :P

Dock tror jag den bästa (och det här har till och med våra klasskompisar, som vanligen inte uppskattar vår skönsång, hållit med om) var den här:

Du tror att i Fjällens vatten, är sjögräset alltid grönt

Du drömmer att vandra upp där, det är inte mödan lönt

Se dig omkring i dalen, här finns ingen ytlighet

Du kan bara bli besviken, det framgår med tydlighet!

Woohooh!

Berget är högt, berget är högt

Här finns det renar, och massa stenar

Berget är hööögt!

Och varför ligga på en strand?

Här finns en morän som bildat en rand!

Björkar som savar, och massa lavar

Berget är höööögt!

Sånt där man roar sig med i bergen...

True story.

That's why they call me Bad Company, and I can't deny it

Det gick visst att blogga ändå ! Sweet. Då behöver ni inte sakna mig så mycket.

Vi har som alltid väldigt roligt på exkursionen. Första dagen (är det onsdag redan? Är det bara onsdag? Jag fattar inget...) åt vi lunch vid Bodagrottorna, vilket var kul för man fick ägna sig åt lite grottforskning. Jag blev lite sådär att jag tvunget skulle klättra ner i varenda grotta jag såg, även när lärarna bara "okej, nu samlas vi här för genomgång". Vadfan, jag är vuxenish, jag kan ta ansvar för min egen brist på utbildning...

Mindre kul när de plötsligt bara "nu ska vi ut och gå i typ två timmar", och man bara hade räknat med typ en halvtimme. Lyckligtvis blev det bara typ en och en halv, men det var sjuk terräng vid det berget, så det kändes längre.

Till sist kom vi fram till Docksta, till ett ganska sunkigt vandrarhem. Det var dock helt okej den kvällen för Trams kom dit och joinade oss och åt middag! Eftersom jag alltid kallar henne "min norrlänning" när jag pratar med mina klasskompis blev de jätteförvånade när hon presenterade sig som "Trams" och fattade inte alls varför. Sent igår kom Matilda och bara "men alltså vad heter hon egentligen!?". Komplicerade smeknamn, ha ha ha.

Igår i stort sett började vi dagen med en fem timmar lång vandring genom Skuleskogens nationalpark. Det var jättefint där, så det var värt att gå hela vägen. Jag kommer lägga upp bilder på allt coolt (klapperstensfält, Slåttdalsskrevan, utsikten...) när jag kommer hem, för Hotmail vill inte...

Vi hade vid det laget börjat skämta om att resan är som Expedition Robinsson och att vi (jag, Matilda, Erika och Joachim) hade en pakt. När vi anlände till slutet av vandringsleden och alla kom dit vid olika tider eftersom vi fick gå i "egen takt", insåg vi att vi hade tänkt helt fel: resan är ju snarare Amazing Race.

Det tänkandet spårade totalt ur när vi åkte vidare för att paddla kanot längsmed Öreälven. Jag och Joachim parade upp, totalt båtovana som vi är, och efter att ha skrattat för gott åt lärarna som välte med en gång hann karma ifatt oss och vi fastnade på en sten. Vi hade ganska rejäl dödsångest där ett tag, men till sist lyckades Joachim knuffa loss oss, och så paddlade vi därifrån som att våra liv hängde på det.

Efter det började vi dock arbeta som ett team och klarade oss riktigt bra! Vi spanade in dem framför oss och konstaterade att "här kommer ett problemområde, hur ska vi hantera det?". Vi kände oss asgrymma, och körde om åtminstone några andra tävlanden i Amazing Race Biogeo (dock högst oklart om de var medvetna om att de tävlade).

Vi tog en kort paus för att kolla på... något (jag lyssnade som vanligt inte), och när lärarna bara "då åker vi då", sprang jag och Joachim till vår kanot och kastade oss i vattnet (bokstavligt, i Joachims fall, det var fan bara ett mirakel som gjorde att han inte välte hela kanoten) och paddlade därifrån skrikandes "AMAZING RACE, BITCHES".

Dock blev vi snabbt omkörda av Stenis och Robert, som genom något sinnessjukt teamwork paddlade assnabbt. Den riktiga tävlingen, mellan team Fag & faghag (aka jag och Joachim) och team Manwhores ("Gigolos heter det!", aka Simon och Jesper), blev om vilka som skulle komma tvåa.

Det visar sig att ingen av oss har något som helst båtvett, så i våra försök att komma först drog vi oss inte för att köra in i varandra, försöka knuffa varandra ur kanoterna, eller försöka sno det andra lagets åror. Teamet bakom oss hade uppenbarligen asgarvat åt oss och hoppats att någon skulle välta i, men det gjorde vi inte.

Jag kan dock gladeligen upplysa er om att Joachim och jag kom på andra plats, vilket bara visar vad lite teamwork och psykotiskt beteende kan åstadkomma. Dock, pga vissa andra team, var jag dygnsur när jag kom upp på land, så bussresan till campingen var inte sådär jätteangenäm.

Nu är vi på väg till Skellefteå eller Bolliden eller nåt för att studera gruvor. Typ. Hur som helst blir det mycket buss och lite äventyr idag, vilket är lika bra, för jag mår inte så bra. Har haft halsont sen i måndags som vägrar gå över. :(

Men jag har roligt iaf!

True story.