tisdag 26 april 2016

Review: Brisingr

Brisingr Brisingr by Christopher Paolini
My rating: 1 of 5 stars

Wow, det här blir inte bättre. Jag trodde verkligen att vid det här laget skulle Paolini blivit en halvbra författare men han är fan inte ett dugg bättre än vad han var när han var 15 eller 17 eller vad fan han nu var när han skrev den första. Jag bryr mig inte.

Det är så mycket som stör mig med den här boken/den här serien men just nu är det att INGENTING HÄNDER NÅGONSIN. Den här boken var 700 jävla sidor lång OCH INGENTING HÄNDE. Eller, typ, fyra saker hände, vilket alldeles för lite för så många sidor!! Vid ett tillfälle, inte ens halvvägs igenom, förklarar de vad Eragon ska göra FÖR RESTEN AV BOKEN och när jag insåg att jag just fått förklarat för mig allt som skulle hända tror jag att jag på riktigt skådades guds ansikte och det förändrade mitt liv. Det var en fruktansvärd gud och ett fruktansvärt liv.

Sen hände allt exakt som de karaktärerna berättat att det skulle med en slutfight intryckt de sista femtio sidorna för SÅKLART måste boken sluta så.

En annan grej som stör mig är att Eragon (och ibland Saphira) är en genuint DÅLIG person. Jag antar att Roran är det med. De dödar folk, konstant, utan ånger (eller ibland gråter Eragon lite över det men aldrig när det räknas). Boken börjar med att ERagon låter massa slavar dö så att han och Roran kan rädda Rorans flickvän. Fuck de oskyldig stackars slavarna, Roran måste få ligga. SEN bestämmer sig Eragon för att inte nämna för dem att flickvännens elaka far är vid liv och tillfångatagen han med, istället LJUGER han för Roran och Katrina och säger att han är död för annars ... jag vet inte varför han ljuget? Nånting om att annars skulle pappan hängas för vad han gjort vilket skulle få Roran och Katrina att göra slut så det är bättre att ljuga? VAD I HELVETE!? Vad ger Eragon rätter att bestämma det? Sen tar han bokstavligt bort snubbens fria vilja genom att på ett omständligt sätt komma på hans rätta namn och skickar iväg honom för att leva resten av sitt liv som Eragon bestämt.

OCH DET FORTSÄTTER HÄNDA. Så fort Eragon inte får sin vilja igenom hotar han med våld eller magiska krafter eller Saphira för att få som han vill och de andra karaktärerna är ALLTID på hans sida, säger alltid att han gjorde det rätta för ibland måste man ta svåra besluta. Jo, men du måste ju inte vara ett jävla kukhuvud för det? Allvarligt, om han är ett typexempel på drakryttare då vet jag inte om jag vill att de ska styra eller återskapas för de verkar vara hemska elitistiska människor som mobbar folk för att få sin vilja igenom.

Om det här slutade med att Eragon visar sig vara the bad guy och Galbatorix den bättre härskaren hade det kanske kunnat rädda den sista boken, men det kommer inte hända. Allting i serien hittils har varit fullkomligt förutsägbart (till och med de TVÅ avslöjandena om Eragons föräldrar), så jag tvivlar på att det är många chocker i sista boken. Som, i ärlighetens namn, inte ens borde skrivits för ploten i alla tre böckerna så far hade kunnat vara en enda händelserik bok i händerna på en mer kompetent författare, men neeej, vi måste sitta igenom hela kapitel där folk bara pratar eller springer eller flyger eller whatever.

Och det värsta är att jag bara har en bok kvar, så jag måste läsa ut hela jävla serien. FML.


True story.

söndag 24 april 2016

Självpublicering eller Varför skriver du egentligen?

Jag har varit inne på det här med att bli publicerad i ungefär två år nu, och en grej som hela tiden dyker upp är självpublicering. Första gången jag hörde talas om det var när jag läste Meg Cabots blogg, det här inlägget, där hon är ganska kritisk mot fenomenet. Naturally gjorde det mig kritisk mot det också även om jag inte kunde så mycket om utgivning alls då.

Anywaay, sedan dess är jag inte riktigt lika skeptisk, men jag måste ändå undra: har det alltid varit sån jävla hets på att självpublicera? När jag skickade ut Fyra tidsresor och en ukulele till förlagen för två år sedan hade jag inte ens fått mitt första refuseringsbrev förrän folk började fråga om jag skulle självpublicera som sista utväg. Eller det var inte ens en fråga, det var mer "jaja, men om förlagen säger nej, då självpublicerar du väl?".

Gör jag? Gör jag verkligen det?

Det kanske alltid varit sån hets på det sedan tidernas begynnelse, men jag tror nog att det blivit värre på senare år, helt enkelt därför att självpublicering blir lättare och lättare. Det finns massa tjänster för den som är intresserad av det, för att inte tala om hybridförlag eller bloggar och hemsidor där vem som helst kan lägga ut det de skrivit. Är din bok tillräckligt bra kanske ett förlag köper upp den efter att du självpublicerat och då är lyckan gjord.

Men grejen är att självpublicering handlar ju för fan inte bara om att ladda upp sin bok någonstans så att den blir tillgänglig online, ska du göra det ordentligt ligger det massa jobb bakom:
"You will have to pay someone to edit, print, market, publicize, sell, and design a cover for your book, as opposed to someone paying YOU for all this (which is how it works in traditional publishing).
But it will be a book!"
- http://www.megcabot.com/2010/04/faqs-from-the-book-festival/

Och jag tror inte folk fattar det? Jag har inga pengar eller energi eller tid att lägga på allt det där, ska något jag skrivit ges ut tycker jag det verkar tillräckligt jobbigt att skriva klart boken och redigera den, resten får gärna någon som är mer kompetent än jag göra. För den som har den energin eller möjligheten är det ju skitbra, men jag fattar inte varför ALLA förväntas göra det? På varenda blogg man läser står det antingen "jaja, säger förlagen nej får jag väl överväga självpublicering" och säger de det inte själva så kommer det någon och kommenterar med det.

Vilket osökt leder mig in på frågan Varför skriver du egentligen? När man menar att alla måste självpublicera om de får nej från förlagen känns det som att undertexten är att annars är ju allt ens arbete med boken förgäves. Om du inte får se den i tryckt form, om du inte får läsare, då var det inte värt någonting. Att skriva i sig har inget värde, att ha en hobby har inget värde, kan du inte tjäna pengar eller berömmelse på det, då är det värdelöst.

Pfft. Classic capitalism.

Jag har inget emot självpublicering (det finns ju de som gör jättehäftiga grejer med det), men det är ingenting för mig och jag börjar bli så trött på att det alltid ska tas upp som någonting man måste göra om allt annat skiter sig. NEJ. Tackar alla förlagen nej till ett manus så skriver jag ett fucking till och försöker med det. Om alla förlag i hela världen lägger ner och självpubliceringssidorna sprängs i luften och jag tvingas bo i en grotta utan wifi men med en laptop med word (extremt specifikt och trovärdigt scenario) kommer jag fortsätta skriva för min egen jävla skull, för det är därför jag skriver.

Så, eh, sluta hetsa med det tack.

True story.

tisdag 19 april 2016

Review: Dark Summit: The Extraordinary True Story of Everest's Most Controversial Season

Dark Summit: The Extraordinary True Story of Everest's Most Controversial Season Dark Summit: The Extraordinary True Story of Everest's Most Controversial Season by Nick Heil
My rating: 4 of 5 stars

"The more I learned about the particulars surrounding Sharp's death, the less controversial it seemed to be."

Det är typ den bästa sammanfattningen jag kan hitta av boken, någonting som jag verkligen håller med om efter att ha läst den. Innan hade jag bara läst kort på Wikipeida om Sharps död där den typ sammanfattades med "fyrtio personer gick förbi medan han låg döende", och det ... kanske är sant men det är också en förenkling. Det fanns folk som försökte hjälpa till, men det var för sent, och det var inte på en plats där det är lätt att hjälpa.

Boken i sig handlar inte bara om Sharp, och den ger mycket bakgrund om många andra klättrare, vilket jag gillade. När man läser mycket om bergsklättringsolyckor eller bergsklättring i allmänet, är det nice att få bara lite insikt i vad som driver folk till att göra någonting som de vet kan döda dem.

Den handlade däremot inte så mycket om David Sharp som jag trott, men det förklarades till viss del mot slutet, när de nämnde att hans föräldrar inte ville att folk skulle prata om honom. Boken är på det sättet en bra kompromiss, som fokuserar på omständigheterna kring hans död, men utan att gå allt för djupt in på hans privatliv.

View all my reviews

True story.

söndag 17 april 2016

A brief history of my mountain obsession

Ja, jag tänkte helt enkelt att vi skulle ta en titt på var allt gick fel, så att säga. För som ni vet, I don't know how to like things casually. Låt oss börja från början!

1802: britterna bestämmer sig för att kartlägga hela den indiska kontinenten i The Great Trigonometrical Survey (sexigt).

1856: GTS konstaterat att Mount Everest är 8840 meter högt (egentligen 8848 meter), det högsta berget i världen.

Thomas Montgomerie gör en sketch för GTS över några random toppar han hittar och eftersom de är i bergskedjan Karakorum och han inte kan deras namn kallar han dem för K1 och K2. K2 visar sig vara världens näst högsta berg och får aldrig något bättre namn eftersom det inte förtjänar det.

1953: Sir Edmund Hilary och Norgay Tenzing blir de första personerna i modern tid som står på toppen av Mount Everest.

Cuties
1954: Italienarna Achille Copagnoni och Lino Lacedelli blir de första personerna att bestiga K2.

1980-talet: bergsklättring blir mer och mer populärt och leder till en kommersialisering av klättrandet, framför allt på Mount Everest.

1996: åtta personer dör den 10 maj under en storm på Mount Everest, de flesta tillhörande Adventure Consultants som speciliserat sig på att hjälpa oerfarna klättrare upp på berget.

1997: Jon Krakauer, som var en del av Adventure Consultants expedition året innan för att skriva om kommersialiseringen av industrin släpper boken "Into Thin Air" om sina erfarenheter av Mount Everest 1996.

Bildkälla: http://www.amazon.co.uk/Into-Thin-Air-Jon-Krakauer/dp/1447200187
2008: Den dödligaste dagen i K2s historia, då 11 personer omkommer i sina försök att bestiga toppen.

2012: Dokumentärfilmen The Summit, om K2 2008, släpps.

2013: Cross Creek Pictures och Walden Media backar filmen Everest, en filmatisering av händelserna 1996.

2014: Everest börjar filma i de italienska alperna

15 oktober 2015: jag och Trams ser filmen Everest på bio. Jag ger den 3 av 5 stjärnor och skriver "Solid film om en misslyckad bestigning av berget. Fick mig att glömma alla drömmar jag någonsin haft om att bestiga det".

Bildkälla: http://www.botvfx.com/portfolio-items/everest-2015/
Taglinen är bullshit though, K2 och Annapurna är mkt farligare
16 oktober 2015: jag börjar läsa om olyckan på Wikipedia.

17 oktober 2015: jag fortsätter med att läsa om alla dödsfall på Mount Everest.

18 oktober 2015: jag läser om alla som någonsin dött på eight-thousanders.

1 februari 2016: jag använder ett pocketogram för att köpa Fredrik Strängs bok "K2 på liv och död" eftersom Into Thin Air inte fanns tillgänglig

5 februari 2016: jag ser filmen The Summit  på Netflix, om K2 2008

19 februari 2016: efter ett tips från en arbetskamrat ser jag Everest IMAX (om Everest i allmänhet) och Beyond the Edge (om första bestigningen av Everest) på Netflix.

Aaaand efter det var besattheten ett faktum. Sedan dess har jag köpt sex ytterligare böcker om bergklättring, Everest på DVD samt sett ett antal fler dokumentärer om berg och olyckor i allmänhet. Dessutom har jag fått mig en enabler i form av Li, som förutom att tipsa mig om böcker och dokumentärer också insisterar på att vi ska bestiga Haga kulle och har skapat en tumblr om berg, vilket inte direkt gjort saken bättre.

Nu är väl den stora frågan egentligen varför jag är så jävla besatt av berg? Om jag får parafrasera George Mallory är det väl helt enkelt because they're there.

True story.

lördag 16 april 2016

Review: Den Äldste

Den Äldste

My rating: 1 of 5 stars

Önskar typ att jag gett Eragon två stjärnor, BARA för att kunna ge den här ett sämre betyg, för den är SERIÖST sämre än ettan. HUR!? Om vi ska ursäkta att Paolini är dålig i den första på grund av hans låga ålder, vad har vi för ursäkt den här gången? Okej, han var bara 22 när den här kom ut, vilket inte är så gammalt tbh, men ändå ... hela ungt pojkgeni-grejen är bakom honom.

Den här boken var Rymdimperiet slår tillbaka och jag såg det fan inte komma. Jag visste att första boken var Star Wars, men jag visst inte att den skulle fortsätta med det. Men nej, större delen av boken spenderar Luke Eragon med att träna tillsammans med Yoda en vis alvsnubbe, men han måste avsluta sin träning lite för tidigt när han får en vision av att hans vänner är i fara, så han sticker iväg för att rädda dem och hamnar i en fight med en överlägsen fiende som berättar att hans pappa egentligen är Darth Vader Morzan och sen slutar det med att han lovar Leia Roran att de ska rädda hans sanna kärlek Han Solo Katrina som blivit kidnappad av ondingar.

Det som borde gjort den här boken bättre är att den har tre huvudpersoner, istället för bara Eragon, men tyvärr hjälper det inte för två av tre är ärligt talat bara dåliga människor. Eragon och Roran dödar folk utan att känna skuld för att uppnå sina mål och jag kanske har fel men jag tror att berättelsen är på deras sida, och menar att de gör rätt i det. Det är fucked up. Kanske kommer det ha en annan slutsats senare, men jag vet inte.

Not gonna lie, vid det här laget hejar jag mest på Galbatorix. Eller jag skulle, om inte hans namn var så fjantigt. Jag antar att den jag egentligen hejar på är Murtagh, vars namn bara är marginellt mindre fånigt. Men han är en tortured bad boy med en drake och antagligen massa angst, och vem gillar inte sånt? Jag kan förändra honom, det vet jag. Eller så kan jag joina honom och döda Eragon och Saphira, det vore nästan ännu mer tillfredsställande.

Och utöver allt annat så är alverna fucking furries. FURRIES. ALVER. Jag kan inte fatta den jävla skiten, varför tvingar du mig att läsa något sådant med mina egna ögon, Paolini? Varför? VARFÖR??? Bara för det ska jag inkludera den här skitfula bilden på dig i min recension:


Ta på dig den outfiten, gå och sätt dig i ett hörn OCH TÄNK PÅ VAD DU GJORT.

Tänker jag läsa resten av böckerna? Ja. Men först ska jag ta en paus och läsa om Mount Everest igen.


True story.

fredag 15 april 2016

It ain't easy being green

Eftersom jag äntligen är frisk och haft två dagar ledigt har jag ägnat dem åt några av de saker jag älskar mest i mitt liv: mina växter. Igår höll jag på nästan hela dagen med att plantera om alla växterna i lägenheten, någonting som jag skäms för att säga att jag aldrig gjort förut. JAG VET. Hur kan jag påstå att jag älskar mina växter och sen ta så dåligt hand om dem? Det blir skämskudde på det.



Såhär såg det ut och det är ju inte helt okej. Heh. Fick skära bort rötterna från de flesta av växterna med kniv och sen göra mitt bästa för att reda ut trasslet som kom fram. Hittills verkar ingen av växterna ha gett upp på livet av behandlingen, men vem vet? Inom ett par dagar kanske varenda en dött. Usch, vilken sorglig tanke.

Anyway, jag var inte klar bara för att jag planterat om alla! Jag planterade lite blommor i en blomlåda också, eftersom höstväxterna hade gett upp på livet nån gång i december typ.


Drömmen är ju att murgrönan ska slingra sig hela vägen runt balkongräcket, men misstänker att den kommer dö igen när hösten kommer. Kanske kan klä in den i säckväv eller nåt, jag vet inte ....


Såhär såg det för övrigt ut när jag var mitt upp i omplanteringen. Och det är inte ens hälften av mina växter. Mmm, växter.

Anyway, några av växterna fick flytta till större krukor och plötsligt insåg jag att jag behövde åka till IKEA och köpa en kruka till om alla skulle få plats. Jag hade lite annat jag tänkt införskaffa därifrån också, så idag begav jag mig dit, astaggad som vanligt. Älskar IKEA. Blev ännu gladare när jag insåg att jag kunde få vegansk mat där (de har nån sorts grönsaksbollar nu som är veganska), och sen totalkraschade hela min värld när jag kom fram till kassan och insåg att jag glömt mitt kort hemma. Det låg i regnjackan som jag hade när jag planterade om växterna, eftersom jag hela tiden blev tvungen att springa till Tempo och köpa mer jord.

Alltså, det var länge sen jag grät in public men det var fan nära där. Jag var så hungrig!! Det tar inte jättelång tid att åka hem och tillbaka till IKEA igen (kan väl göras på lite över en timme), men maaaaaat. När jag kom ut från IKEA hittade jag dock deras bistro där de säljer typ korv med bröd för 5 spänn och upptäckte att jag hade precis tillräckligt för två såna här:


De är också veganska! Det var faktiskt jättegott, och gav mig styrkan att åka hem och hämta mitt kort. Kunde även passa på att duscha några fler växter i badkaret när jag ändå var där, eftersom de har en tendens att bli lite dammiga efter ett par veckor. Heh.


Tvingades vänta en kvart på bussen när jag kom tillbaka till Fruängen, men det ligger ett Pressbyrån där så jag gick in och köpte glass för halva priset. DEN ÄR OCKSÅ VEGANSK!! Rice heter den och är (såklart) gjord på ris och den var rikigt nice. Isglass är inte riktigt min grej (förutom Twister, som såklart inte är vegansk), så känns bra att det iaf finns något annat att äta i sommar. ^^

Väl framme vid IKEA igen drack jag en kopp kaffe (eftersom mitt motto är drink coffee, put on some gangster rap and deal with it, så var det precis vad jag gjorde) innan jag äntligen kunde gå runt och titta. Älskar att vara på IKEA själv, för då kan jag gå runt bland alla fejklägenheter och titta hur länge jag vill. När jag är där med andra vill de bara gå och kolla på saker de redan tittat ut på internet, men det är ju roooligt att kolla i fejklägenheterna också!


Till sist kom jag fram till dagens viktigaste plats: växtavdelningen. Mmm, bästa stället i världen typ. Också en anledning till att gå själv på IKEA, för vanliga människor ser växtavdelningen som ett nödvändigt ont innan de får gå och betala, för mig är det själva höjdpunkten. Spelar ingen roll att benen värkte eftersom jag redan kommit upp i 10,000 steg, jag tar fan my sweet time när jag är bland växterna.

Det bästa är dock när man väl valt ut vilken växt man ska köpa den här gången och bär runt på den innan man kommer till kassorna. Detta är på fullaste allvar typ mitt happy place. Älskar att bära runt på växter och tänka på hur fint det ska bli när man kommer hem med dem.


Egentligen hade jag inte tänkt köpa någon växt idag, dels för att jag redan har fullt i lägenheten och dels för att jag köpte massa växter redan. Jag skulle bara köpa växttillbehör, meeen ... det var synd om mig pga hela "glömde pengarna hemma"-grejen och när jag hittade den här tomatplantan var jag tvungen att köpa den. Den ska stå på balkongen och där har jag inte fullt med växter än, så det var okej. Dessutom ville jag verkligen ha den.


Nu ser det ut såhär, typ (fast mindre skit på golvet). I balkonglådan till höger har jag sått persilja, som jag hoppas på att kunna ge marsvinen. Jag försökte det förra året eller om det var två år sen (måste nästan varit två år sen? Det var då jag skaffade balkonglådorna), men det blev inte så bra. Jaja, har bättre dränering i år (ett lager lecakulor täckt av säckväv), så vi får se.


I den svarta lådan har jag sått en sorts lupiner som heter Bluebonnets. De kommer ifrån Texas och var en troligtvis illegal present från min brevvän därifrån. Fan vet huruvida de kommer att trivas i det svenska klimatet, men man kan alltid hoppas!


Under dem chillar min lilla höst/vinteravdelning som obv inte får ta så mycket plats nu när det är fel årstid. Mycket glad över att granen överlevt dock, min första IKEA-gran dog eftersom jag hade den inne lite för länge.


Såhär fint är det på balkongen annars! Ok, inte jättesnyggt kanske för jag måste nog måla om bordet och kanske hitta något annat att ställa växterna på, men ändå. Kottepalmen har just fått några fula blad bortklippta så den får stå ute under dagarna i förhoppningen att det ska komma lite nya blad som är snyggare. I den vita krukan bredvid har jag plantera björkfrön som jag fick av Greenpeace och jag hoppas VERKLIGEN att de ska växa för jag älskar björkar.


Och till sist har jag även sått kryddor med hjälp av ett odlingsset. De får stå i köksfönstret tills de tagit sig, men sedan ska de nog också få flytta ut. Som sagt, jag har inte såå mycket plats i lägenheten för växter, så ju fler som kan leva på balkongen, desto bättre.

Okej, nu har jag spammat nog om alla mina älskade växter. Men växter är det bästa som finns så det är väl inte mitt fel att de är lätta att prata om? Nej, exakt. Nu ska jag äta middag och sen ska jag göra som alla andra denna fredagskväll, dvs jag ska se andra säsongen av Unbreakable Kimmy Schmidt på Netflix.

För females are strong as hell.

True story.

onsdag 13 april 2016

Toxic Shock Syndrome

I måndags var jag på besök i mitt tidigare tonår. Typ. Eller jag var i alla fall på återbesök på ett ställe där jag hängde väldigt mycket i mitt tidiga tonår, och jag hade tänkt skriva någonting fint och reflekterande om det men ärligt talat ... har jag inte så mycket att reflektera över? Det var rätt olikt hur det brukade vara på min tid och det är väl både bra och dåligt. Bra för att det aldrig någonsin skulle kunna bli som på min tid för där är fel personer och det är fel tid, men dåligt för att ... tja, utan det hade jag aldrig varit den jag är idag och hade jag varit ung idag, vem fan hade jag blivit då? Jag vet inte.

Hur som helst var jag inte där för att vara nostalgisk, det var mest en bonus. Jag var där för att göra reklam för MultiCon, för tyvärr har vi inte fått så många deltagare som vi hoppats på. Inte på nivån "vi måste lägga ner hela skiten", utan mer på "men vi som utökat årets platser och allting, vad tråkigt att inte fler kan komma". Eller typ: vad tråkigt att inte fler känner till det, för jag tror det finns skitmånga som skulle älska att vara där, men de vet inte att det finns (typ mitt fjortonåriga jag!!!). Har visserligen inga läsare på den här bloggen men ni får jättegärna sprida ordet där ni kan. :P

Annars ... annars har jag kommit en bit på vägen med hur jag ska redigera Standing But Not Operating. Jag behåller den i tredje person dåtid tills vidare och jag tror inte jag ska utöka med fler än en persons perspektiv som jag övervägde, men jag har kommit på ett bättre flow för berättelsen. Ett sätt att behålla alla mina favoritscener men utan att de känns helt random placerade i random kapitel.

Inga subplots än så länge, men jag ska fundera lite på det och sen börja omskrivningen. Nu är det faktiskt samma tid på året som berättelsen utspelar sig och då är det ju faktiskt alltid lättare att skriva. Dags att börja anteckna väderlek så att man får det extra trovärdigt. Mmmyes. För första gången på flera veckor känner jag mig riktigt taggad på att skriva! Good times.

True story.

söndag 10 april 2016

Review: Eragon

Eragon (The Inheritance Cycle, #1)Eragon by Christopher Paolini
My rating: 1 of 5 stars

Jag läste inte den här för att jag trodde jag skulle gilla den. Jag läste den för att jag ville ha någonting som var high-fantasy, någonting med drakar, och jag var på dåligt humör när jag letade efter något att läsa så jag ville inte ha någonting bra. Och boken levererade, så kanske borde den få en extra stjärna bara därför. Eller inte.

Missförstå mig inte, jag har hatat den här serien i flera år. Det var faktiskt när jag läste Eragon-hatbloggar som jag upptäckte Temeraire-serie, en av mina favoriter, så där har vi en annan anledning att ge den en extra stjärna. Och nu när ni vet att jag är den sortens person som hatläser böcker eller läser hatbloggar av saker jag inte ens vet någonting om (fast jag har sett filmen - två gånger), då borde du veta vad du kan förvänta dig av den här recensionen och huruvida du vill läsa den eller inte.

Den här boken har så många problem, och JA, varenda ett kan förklaras med att författaren var 15 när han skrev den, men det betyder INTE att de inte är problem. Ni behöver inte berätta någonting för mig som jag redan vet, och ni kommer inte få mig att ändra åsikt ang: att publicera unga författare. Vilket är att man inte ska göra det. Ärligt talat, jag skrev inte bättre än Paolini när jag i hans ålder, jag kanske till och med var värre, men jag publicerade åtminstone inte min skit och bad folk betala pengar för det!

Okej, låt mig lista några dåliga saker: namnen, språket, handlingen, karaktärerna, världsbygget ... okej, så typ allt. Namnen är antingen stulna eller jättefjantiga (den legendariske draken Brian!!! Galbatorix den superonda och mäktiga!!!) och det finns ingen som helst känsla av en gemensam språkstam för något av boken. De är bara generic fantasynamn med apostrofer på random ställen, blandat med helt normala namn som Evan och Fredric. Ooookeeeeeeej. Språket är så basic och överdramatiskt, det antingen under- eller överbeskriver det som händer, det finns inga mellanting. Antingen får vi läsa femtio stycken om hur man gör en sadel, eller så får vi bara ord "mat" för att beskriva någonting som karaktärerna äter (i alla fall i början, men eftersom man bokstavligt talat kan se Paolini utvecklas som författare under bokens gång så blir det utförligare beskrivningar av mat längre fram). Han klarar uppenbarligen inte av att hantera mer än tre karaktärer per scen, så om det någonsin riskerar att bli fler ser han till att någon dör, svimmar eller skickas iväg. Världsbygget hade kunnat vara bra, förutom att LESS IS MORE. Man behöver inte varenda klimat som existerar i sin fiktiga värld, och man behöver inte alla standardraser och man behöver inte ge sina karaktärer varenda magisk förmåga under solen. Man måste inte.

Men det värsta, enligt min ödmjuka åsikt (skoja bara, alla mina åsikter är skitdryga) är att den är så jävla tråkig. Då och då händer någonting intressant ... varpå Eragon omedelbart svimmar eller försvinner ur ploten på annat vis. Vi spenderar större delen av tiden med att följa honom på en roadtrip eller ser hur han utforskar städer - med sin drake på säkert avstånd någon annanstans, för gudarna förbjude att vi får lära känna den enda coola saken i hela boken. Så fort någon gör något coolt är Eragon inte där och bevittnar det, så istället får personen komma tillbaka och berätta om hur häftigt det var. Så himla spännande i en bok, verkligen. När någonting spännande väl händer beskrivs det också med den tråkigaste prosan som är möjlig, så att man i stort sett somnar medan man försöker bry sig. Och så vidare och så vidare ...

Med allt det sagt ....... så tänker jag fortsätta läsa. Av en enda anledning: jag är på riktigt intressad av hur Paolinis skrivande utvecklas under seriens gång. Han blev äldre och äldre med varje bok, och med tanke på hur mycket tid som gått mellan den här och sista boken i serien så måste han blivit bättre. Kanske till och med bra? Jag vet inte, men jag vill ta reda på det. Förvänta er bara inte att jag ska gilla det.


True story.

lördag 9 april 2016

Frisk-ish

Efter att ha varit sjuk i nästan TVÅ VECKOR är jag finally tillbaka på jobbet. Är lite snuvig och inte helt pigg, men mår tillräckligt bra för att orka vara här. Faktiskt jävligt skönt. Jag vill inte vara nån workaholic eller så, men efter två veckor när den enda man pratat med är kassören på Tempo (som troligtvis börjar undra vad man håller på med när man glider in ungefär samma tid varje dag, i samma sunkiga outfit, och köper ingefära och en påse med Jätten choklad) är det rätt gött att vara ute bland folk.

Jag försöker också komma igång med genomläsningen av NaNo 2015. Jag hade nog kunnat läst klart den redan förra veckan och påbörjat redigeringen för jag har ju inte haft 45 graders feber och legat helt utslagen, meeen ... jag har inte haft nån lust. Hela mars har varit extremt dåligt både när det gäller löpning och skrivande, och jag misstänker starkt att de hänger ihop. Innan jag börjar springa på riktigt igen kan jag nog inte börja skriva.

Eller så är det bara en ursäkt. NaNo 2015 är så tråkig! Och dålig! Jag fattar inte varför för den har så mycket going for it, intressanta karaktärer, spännande plot, cool setting, ändå tycker jag bara den faller platt. Jag överväger starkt att ändra från tredje person dåtid till första person nutid ... men jag vet inte riktigt. Den har ett limited POV så första person skulle kanske vara bra där, men samtidigt är min huvudperson rätt knepig och svår att lära känna - jag undrar om man ändå inte får bäst grepp om henne när det är tredje person. Eller så är det bara jag som är så van vid att skriva i det perspektivet att jag automatiskt glider tillbaka dit.

Fast om det är så måste jag ju acceptera att jag skrivit en ganska dålig story. Jag fick en insikt tidigare idag, och jag tror bristen på subplots kan vara en anledning till det. Det finns egentligen bara en enda plot i berättelsen och jag tror det gör den väldigt tråkig och enkelspårig, men det passar på något sätt ihop med min huvudperson. Hon fastnar väldigt lätt i ett spår. Så jag antar att det är upp till mig, den fantastiska författaren, att tvinga in på henne en subplot eller två som kan ge berättelse lite mer djup.

Eller så slänger jag allting åt helvete och skriver något annat. Fast det kommer jag nog inte göra ...

True story.

torsdag 7 april 2016

Review: Middagsmörker

Middagsmörker Middagsmörker by Charlotte Cederlund
My rating: 4 of 5 stars

Ah, den problematiska boken. Problematisk är ett bra ord för om man inte gillar någonting kan man säga att det är problematiskt och sen behöver man inte förklara vad som stör en. Den här boken är problematisk för den handlar om samer men är inte skriven av en samisk person. Men är det automatiskt problematiskt? Är det kulturell appropriering att skriva om en kultur utöver sin egen? Jag är verkligen  inte säker. Det jag är säker på är att jag läst en bok om samer och deras kultur, INTE en bok som lånar element från dem och sen försöker låtsas att det är egna, super-originella fantasyelement. Den undviker inte det faktum att samer har blivit mycket diskriminerade genom historien och att de fortfarande blir det idag. Den gör ett jävligt mycket bättre jobb än Frost i den avdelningen i alla fall. Men jag är inte same, så jag har inte "TF" som det så fint heter.

Moving on ... jag gillade den, förstås. Det var intressant att få följa Aílis resa och se hur hon handskas inte bara med en del av hennes kulturarv som hon aldrig tidigare fått utforska, men också magiska krafter hon inte ens visste existerade. Det är en hel del för en person att hantera, speciellt när hela ens värld vänts uppochner. Boken lyckas hantera sorg och att hitta nya vänner och att skapa ett nytt liv på ett bra och trovärdigt sätt.

Det finns egentligen bara två saker att klaga på: sättet so Aíli introduceras till de magiska aspekterna av handlingen händer lite väl fort, och att boken innehåller lite för många klassiska young adult-tropes. Nu är tropes nödvändigtvis inte dåliga och de är inte heller dåligt skrivna i boken, men vi har sett dem så många gånger innan att det hade varit kul om boken undvikit några av dem iaf.

Med det sagt är jag jättetaggad på det faktum att det kommer två till böcker i serien och jag kan knappt vänta förrän jag får läsa dem! Kanske, om jag får drömma, kommer de till och med innehålla ett berg eller två ...


True story.

onsdag 6 april 2016

Mars i bilder

Fucking mars. Jag svär att jag var sjuk hela jävla månaden, fast i olika omgångar. EN gång var jag frisk nog att ge mig ut och springa. EN GÅNG. Jag trodde äntligen att jag var frisk igen men sen drabbades jag av nån jävla influensa och har varit sjuk sedan förra söndagen. FÖRRA SÖNDAGEN. Jag klättrar i stort sett på väggarna av frustration, och utanför är det mer eller mindre vår. Tänker mörda någon snart.

Aja ... gjorde jag någonting förutom att vara sjuk? We'll see.


Jag hade det jävligt gött en kväll. Godingar är inte lika gott som Gifflar men de är VEGANSKA så jag är bara tacksam att jag kan äta dem. Prisa alla gudar osv.


Stickade klart vantarna jag hållit på med sedan december ... De blev inte helt symmetriska men jag är nöjd ändå tror jag.


Var supernöjd med min nail art den veckan. Använde en svamp för att dutta på mörkblått och grönt över svarta naglar. Blev speciellt nöjd med det blå, trots att det knappt syntes.


Eftersom jag varit sjuk har jag druckit mycket av mina nyttigaste smoothie. En liten bit ingefära, typ 1 dl spenat, 1,5 dl apelsinjuice och så en banan eller kiwi beroende på vad som finns hemma. Mycket nyttigt och gott. Verkar dock inte hjälpa så bra ...


Fick äntligen mitt eget ex av Chriss fantastiska bok! Ni kan läsa min amazing recension här.


Var på Rabén & Sjögrens bokfrukost och lyssnade på bland annat Chriss som berättade om sin bok. Det var fett nice! De har fler bokfrukostar under våren för den som vill lyssna, fast obv har ni ju missat er chans att lyssna på deras bästa debutant.


Melfestfinal, så det var party hemma hos Li och Erfa! Här är drinklistan som var amazing. Jag gjorde även min egen som var vatten + en lime. Kallade den för Put Your Lime On Me.


Fast först drack jag såklart en Bada nakna on the beach. Den var god men så himla söt att jag fick donera den till Chriss.


Mer nail art med svamp. Gjorde det mest enkelt för mig pga var sjuk. Vill minnas att detta var dagen jag gick hem från jobbet pga höll på att svimma liksom.


Trams och jag gick på bio, men innan dess gled vi in på en Akademibokhandeln för att se om vi kunde hitta Chriss bok. Det kunde vi!


Hade det gött med en bra bok.


Levlade upp som vuxen när jag skruvade upp massa IKEA-grejer som jag innan dess satt upp med dubbelhäftande tejp. Tejpen hade dock en ovana att lossna och believe me, det finns roligare grejer att vakna till mitt i natten än att hundra bestick faller ner och skramlar. Det hände på riktigt bara mitt i natten, aldrig när jag var borta dagtid. En fucking konspiration.


Tog enligt mig själv typ världens bästa bild på Fíli som tar en morgontupplur efter att ha ätit lite frukost. Ingen annan verkar hålla med mig dock. Jaja. Han är söt.


Jag gjorde mig redo för Chriss releastefest och hade såklart bokinspirerade naglar! De är också superenkla att göra, allt som behövs är vitt nagellack, tidningspapper och nån form av alkohol (typ alsolsprit). Doppa tidningspapper i alsolspriten, tryck ner på vita naglar och när det torkat lägger man bara på ett topplack. Dooone.


Åkte ner till Malmö. Var inte superpigg när jag kom fram efter att ha vaknat fyra på morgonen, men efter att köpt falafel för 25 spänn blev livet bättre. Själva festen kan ni läsa om häär.


Vi gick till nån sorts Delicatooutlet????? Visste inte att det var a thing men det är det. Jag köpte en jättestor låda med chokladbollar som jag åtnjöt tillsammans med gratiste på hotellrummet. Det var fett värt.


Morgonen därpå åt vi hotellfrukost. SÅÅ VÄRT. De hade till och med soyghurt??? Insåg dock att croissanterna most likely inte var veganska men då hade jag redan tagit dem och det är fan syndigt att slänga mat. Och det här var på långfredagen, då är det inte okej att synda.


Fortsatte läsa böcker om bergsklättringsolyckor. Jag hade Into Thin Air nära till hands så att jag kunde slå upp saker i den som jag kände mig osäker på. Sådär som man gör ...


Sedan blev jag sjuk och det var jätteirriterande!!! Dag två rensade jag ur garderoben och lyckades göra mig av med allt det här. Det kändes jävligt gött faktiskt.


Dag fyra blev det ännu värre när jag plötsligt fick för mig att klippa mitt eget hår???? Har aldrig gjort någonting sådant förut men låter rimligt att jag skulle göra det när jag har feber och grejer ändå ....


Såhär blev det. Jättemycket kortare än innan, vilket både är fett skönt (lätt att styla), men också irriterande för hallå, skulle inte jag spara ut mitt hår? Det går inte bra det här. Oh well ...

Det var mars. Förhoppningsvis är jag frisk lagom till nästa vecka och efter det tänker jag fan inte bli sjuk igen. Jag vägrar. Nu är det fucking krig, immunförsvarsjävel ...

True story.

tisdag 5 april 2016

Review: Queen of Babble Gets Hitched

Queen of Babble Gets Hitched Queen of Babble Gets Hitched by Meg Cabot
My rating: 1 of 5 stars

Blesh, nej, det här är inte en bra bok. Okej, jag vet att de flesta Meg Cabot-böcker följer samma mönster och jag är okej med det. Jag förväntar mig inga mästerverk eller något, men det här är oförlåtligt dåligt.

Jag vet inte ens var jag ska börja? Sättet som Sharis lesbiskhet behandlades i andra boken var inte bra men det var, antar jag, i all välmening, men i den här är det ett tillfälle där Shari är på väg att säga "jag är lesbisk" och Lizzie AVBRYTER HENNE, för det är för jobbigt att höra ordet "lesbisk". What the shit, och det här är en karaktär som jag ska relatera till? Det är ännu värre än så, för Shari blev egentligen bara lesbisk för att Lizzie skulle kunna bli ihop med Chaz - Sharis expojkvän - utan att det får några konsekvenser. Faktum är att Shari är en så bra vän att hon försökt para ihop Lizzie och Chaz i flera månader. För, som vi alla vet, lesbiska har ingenting bättre att göra med sin tid än att försöka para ihop sina straighta vänner med varandra.

Och ja, SJÄLVKLART blir Lizzie och Chaz ihop. För Chaz minns att Lizzie vill ha is vid sidan av sitt vin och det gör inte Luke. Och kommer ni ihåg när Lizzie berättade för Luke att hennes röm var att arbeta med att fixa till bröllopsklänningar och han köpte en jätteny och häftig symaskin till henne i julklapp? Jag menar har ni någonsin hört talas om någonting så sjukt ogenomtänkt??? Jag dog nästan för jag skämdes så mycket å hans vägnar. Jag menar VEM STÖTTAR SIN FLICKVÄNS DRÖMMAR PÅ DET SÄTTET???? Vilken hemsk jävla skithög. Det är synd att han inte omedelbart lev påkörd av en buss eller något. Jag menar, herregud. Lizzie gav honom a SLEEK LEATHER WALLET. Okej. Det är typ den mest fantastiska gåvan jag hört talas om i hela mitt liv och han friade inte ens. Och han glömde isen. Men han visste om att hon gillade Cola Light men det var bara för att Chaz sa det så det räknas inte. Han borde ha vetat bara genom att se in i hennes ögon och se djupet av hennes själ. Eller nåt.

Och liksom ... okej, hon är kär i Chaz, vi fattar. Hon kan inte bryta sin förlovning för att ... ja, varför inte egentligen? Ingenting i den här boken hänger ihop. Hon säger ja till Lukes frier men sen kräver hon att de bor i olika lägenheter tills de gift sig. Va??? Jag är helt för att par håller sig självständiga, men varför ska man vänta tills man gift sig med att bo ihop???? Det är en sitdålig idé, don't do it. Framför allt inte om ni just bestämt er för att det inte fungerar att bo ihop!? Och sen är hon otrogen med Chaz för Chaz var där för henne när hennes farmor dog (varför uppför sig amerikaner alltid som att det är no big deal att flyga till Europa och tillbaka? Eller fiktiva amerikaner iaf, jag ve tinte hur de riktiga är. Men liksom ... det är en lång flygtur??? Det är inte rimligt att förvänta sig att någon ska göra det för en bara för att spenderade 24 timmar ihop, ens om de älskar dig), men om kan ändå inte bryta förlovningen för att ........... jag vet inte. Jag inser att det såklart är jobbigt att göra det över telefon, men vid den här tidpunkten vet ALLA att det inte blir något bröllop, så varför låtsas?

När man pratar att alla vet, varför har Lizzies vänner inga intressen förutom att gifta sig och Lizzies kärleksliv? Alla i hennes liv bara "lol vi vet att du gillar Chaz ahaahaha du borde ligga med honom ooopps no jag menar älskade med honom eftersom du ogillar fula ord". Skaffa en jävla personlighet. Eller åtminstone gör om det till EN karaktär istället för typ fem identiska kopior???? Vad är ens poängen????

Jag är mest irriterade på att Lizzie får ett frikot ur fängelset på slutet. För självklart visar det sig att perfekta prins Luke inte var perfekt (jämfört med perfekte icke-prinsen Chaz!!! För han amerikan!!! Och amerikanska pojkar är automatiskt mer pålitliga än de där misstänksamma europeerna!!!) neeeeeej han var en cheating cheater som LJÖG. Och eftersom han gjorde det så var det okej att Lizzie var otrogen. Och hon behöver aldrig erkänna det eller ens berätta för Luke för oh my gods tänk om något hon gjorde ha en konsekvens det vore ju för jävligt. Alltså karaktärerna i Cabots böcker riktade mot tonåringar skulle aldrig komma undan med den här siten, det är det som stör mig. De skulle behövt erkänna vad de gjort i slutet för tt få snubben, men Lizzie gör aldrig det. Allting slutar så jävla perfekt och hon får till och med gifta sig med Chaz på slutet trots att han sa att han aldrig ville gifta sig.

Men det innebär iofs att Chaz plötsligt är tillgänglig och Lizzie har noll intresse av killar som hon faktiskt kan få så jag antar att de kommer göra slut inom två veckor eller så. Om Lizzie dumpat båda snubbarna och fokuserat på sin karriär hade det kanske varit ett acceptabelt slut på boken, men poängen är inte att du ska vara lycklig med det du gör, det är att du ska vara liklig med den du älskar. För ingenting i livet är värt någonting om inte en man är där med dig. The end.

View all my reviews

True story.

måndag 4 april 2016

Review: Queen of Babble in the Big City

Queen of Babble in the Big City Queen of Babble in the Big City by Meg Cabot
My rating: 2 of 5 stars

Jag kom ihåg att jag inte gillade den här lika mycket som den första, och eftersom jag börjat inse att den första inte är särskilt bra ... tja, jag hoppades helt enkelt inte för mycket på den här. Och den var inte bra.

Ärligt talat, för det mest så gillar jag helt enkelt inte Lizzie? Det kulminerar när hon inte får sin förlovningsring från Luke. NI HAR DEJTAT I SEX MÅNADER. DU ÄR 22!!! JAG VET ATT DU JOBBAR MED BRÖLLOPSKLÄNNINGAR MEN ÄR NÅN PÅ RIKTIGT SÅHÄR BESATT AV ATT GIFTA SIG?????

Och varför uppför sig alla som att Lukes present är fruktansvärd? Hon berättade att hon var seriös med att jobba med kläder så han köpte en symaskin till henne, det är ju asschysst? Ja, okej, hans pappa hade sönder den gamla men det betyder inte att det inte är en genomtänkt present jag menar wtf????? Det verkar på riktigt som att boken tycker att Lizzie har rätt och Luke fel, och ... jag håller helt enkelt inte med om det.

Det var awesome att Shari dumpade sin pojkvän för en tjej dock, men det är så uppenbart skriven av en straight person och därför hanteras det inte på det bästa sättet. Vi får se vad som händer i tredje boken, som jag aldrig läst.

View all my reviews

True story.

lördag 2 april 2016

Review: Babbeldrottningen

Babbeldrottningen Babbeldrottningen by Meg Cabot
My rating: 4 of 5 stars

Jag tror den här boken är en av mina största guilty pleasures. Jag spenderade dagen med att läsa om den för jag har varit sjuk en vecka och har slut på nya böcker men jag blir craaazy om jag spenderar dagen med att bara titta på TV så jag behöver läspauser, och i alla fall, det här är typ tredje gången jag läst boken och jag tänker inte låtsas som att det är en fantastisk bok eller nåt (kanske inte ens en bra bok), men jag gillade den ändå.

Fast jag hade glömt hur fettfobisk och misogynistisk den är. Ooops ...

View all my reviews

True story.

fredag 1 april 2016

Review: Left For Dead: My Journey Home from Everest

Left For Dead: My Journey Home from Everest Left For Dead: My Journey Home from Everest by Beck Weathers
My rating: 3 of 5 stars

Så det här är inte Into Thin Air. Och Beck Weathers är ganska ärlig med det från början: varför skriva en bok om vad som hände när så mycket redan sagt? Jag förstår hans poäng, fast resultatet är att boken inte fokuserar på Everest-delen av berättelsen.

Ärligt talat är titeln ganska missledanden, för den fokuserar inte på resan hem från Everest heller, den fokuserar på resan dit. Vad var det som fick honom att börja bestiga berg och varför gav han sig på Everest? Svaret är, något förvånand, depression. Beck Weathers har lidit av depression och självmordstankar större delen av sitt liv, och bergsklättringsbesattheten var ett sätt att distrahera sig själv från det.

Vilket såklart tagit hårt på hans familj, och det är till största delen vad boken handlar on. Hur är det att leva med någon som är deprimerad men vägrar medge det, ens för sig själv. Den är faktiskt brutalt ärlig i den aspekten, och även om det inte var vad jag ville ha ut av boken, så var den intressant.

Det den saknar, i min mening, är någon sorts slutkläm. Vi får se lite av vad som hände första året efter Everst (med ganska äckliga beskrivningar av kroppselar som faller av ... ärligt talat, vid ett tillfälle fick jag läsa om ett helt stycke och sen skrek jag OH MY GODS GROSS och sprang runt i lägenheten tills jag lugnat ner mig och kunde läsa vidare), men depressionsdelen försvinner helt. Blev han "botad" efter Everest? Är han fortfarande deprimerad men har lärt sig att hantera det på ett mer hälsosamt sätt? Jag tror att boken vill att vi ska tro att han blev magiskt botad, men jag tror inte att det fungerar så och det hade var nit nice att få veta mer om det.

Men oavsett så var det en intressant läsning. Den var oväntat rolig.


True story.