Bi bi bi

En sak jag tänkt på dock, är att ibland hamnar man i situationer där det typ vore awkward att inte koma ut, men samtidigt ... så vet jag inte riktigt hur man ska göra. Som när några gamla klasskompisar frågade om jag hade pojkvän, och jag vart lite ställd. För hur gör man här? Jag sa nej, och mumlade sedan någonting om att jag inte hade flickvän heller, men jag vet inte om de hörde eller tänkte på det. Ska man liksom ta sig en liten paus där och ba "nej, och btw, sen vi sågs sist har jag insett att jag är bisexuell, så även om frågan om jag har pojkvän är irrelevant borde ni fråga om övriga partners också".

Om man gör det känns det nästan som man gör en stor grej av det, men om man INTE gör det känns det plötsligt som att man ljuger, eftersom ämnet faktiskt kommit upp. Om man kommit på att man vore lesbisk kunde man ju bara "nej, jag gillar inte pojkar", men frågan ÄR ju inte felställd av den välmenande personen som vill veta om ens civilstatus, men samtidigt är det inte hela frågan. Och när man ändå inte har något att rapportera, varför ens ta upp det?

Gifset shamelessly stolen from http://kazuos.tumblr.com

Annars, och det här har jag bara med för att jag just hittade den här amazingen gifen på tumblr, får jag väl helt enkelt göra så att nästa gång någon frågar "har du pojkvän?" ska jag hoppa upp på närmsta bord, dra igång bakgrundsmusiken, och ba: "jag tror du måste formulera om frågan, för jag är ..."

Vore ju om inte annat spektakulärt.

Egentligen handlar det väl bara om att jag är rädd att få en negativ reaktion. Att ba "varför frågar du inte om jag har flickvän?" och så frågar dem och man säger nej till det med och de ba "vad fan skulle jag då fråga om? Jaja, du är bi, good for you, men utan dirt bryr jag mig inte". Om någon frågade "har du pojkvän?" och jag faktiskt dejtade en tjej skulle jag inte direkt svara "nej" utan att också lägga till "men flickvän", så spelar det någon roll?

Ja, jo, det gör det iofs. Men det är svårt att ta upp och förklara lite casual när man bara försöker småprata.

True story.

Bi actually

Det här med att komma ut då. Jag tycker absolut inte att det är någonting som man har en skyldighet att göra, och det suger ju fett hårt att vi lever i ett samhälle som är så heteronormativt att man är straight tills motsatsen bevisat, men det har ändå råkat bli så att jag gjort det. Men ja, en preface om att om man av någon anledning inte känner att det är säkert att komma ut eller helt enkelt inte har någon lust, ja, då behöver man faktiskt inte det. Skit i folk som tycker att det typ "skadar kampen", man måste fan sätta sin egen hälsa först.

De flesta gånger jag "kommit ut" har det ju inte varit någon big deal. Nämnt det på Twitter någon gång, jag minns när vi var i Skottland nämnde jag det och Chriss sa någonting i stil med "ja, just det, när kom du på att du var det?". Inget sådär dramatiskt om att jag måste prata med folk om det eller så.

I december dock åkte jag hem till mina föräldrar för att se Love actually med min kära mor som vi alltid gör, och det var på vägen dit som jag mindes att jag varit kär i den där tjejen för några år sedan. Jag mindes det för att jag åkte förbi tågstationen som hon bodde vid, fast varför jag mindes det just då och inte alla andra gånger jag åkt förbi den vet jag inte.

Anyway, Love actually. Vi kommer till scenen i slutet där Bill Nighy's karaktär plötsligt får en insikt om att hans manager är "the fucking love of my life", och följande konversation utspelar sig mellan mig och min mor:

Mamma: "Jag önskar att jag också kunde få en sådan där insikt någon gång, det vore trevligt."

Jag: "Jaa... jag fick faktiskt det förut idag. Jag kom på att när jag gick basåret så var jag kär i en tjej där."

Mamma: "Jaha. *tystnad* Nu för tiden då, är du mest kär i tjejer eller killar?

Jag: "Båda. Eller ja, nu är jag i och för sig inte kär i någon.

Mamma: "Okej."

Ridå, typ. Det var väldigt odramatiskt, och några timmar senare lyckades jag komma ut för min syster också, när hon var lite småfull i köket och jag minns inte exakt hur vi kom in på ämnet men vi pratade om greker och att jag borde dejta en, när jag nämnde att en tjej i min klass är grek och min syster ba "VA!? Är du lesbisk!?", mest på skämt, och jag sa att nej, bi. Hon var lite sådär "du kan ju inte vara bi om du inte provat", men jag citerade Magnus Betnér, "då kan man inte vara hetero om man är oskuld eller?", och då skrattade hon och sa nej, det kan man inte. Mamma och jag har aldrig pratat om det igen, men min syster har sedan dess berättat saker som att Paradise Hotel hade med en bikille i senaste säsongen, och att en av hennes kompisars pojkvän sagt att han inte trodde bisexualitet var en grej och hur sjukt hon tyckte det var.

Min pappa och min bror vet, tror jag, ingenting, och om inte ett ypperligt tillfälle infinner sig lär det förbli så tills jag eventuellt skaffar flickvän och det blir relevant att förklara det. Jag tror inte att någon av dem egentligen skulle ta det på ett dåligt sätt (well, inte jättedåligt i alla fall), men jag orkar liksom inte göra någon större grej av det. Det känns bra att mamma och min syster vet i alla fall, annars ... whatevs.

Vet inte hur många som egentligen bryr sig om det jag svamlar om under min temavecka, men det är terapeutiskt och fint för mig om inte annat. :D

True story.

Bisexuell

Jag tänkte att jag skulle prata lite om hur jag insåg att jag var bisexuell. Hade ni frågat mig för några år sedan hade jag ställt mig extremt skeptisk till idéen att upptäcka sin sexualitet så långt in i tjugoårsåldern, men jag har lärt mig mycket sedan dess. Om inte annat att sexualitet är flytande, även om jag inte riktigt är säker på hur flytande den ändå varit i mitt fall.

Som många andra skyller jag på tumblr. Säga vad man vill om sidan, men den är rätt duktig på att få tjejer att gilla andra tjejer (både rent sexuellt och genom att ta död på "jag är inte som andra tjejer"-mentaliteten). Jag har spenderat mycket tid med att dreggla över snygga skådespelare, men tumblr var nog första stället som jag såg precis samma sak med skådespelerskor. Någonstans har det ändå hjälpt.

Så för typ ett och ett halvt år sedan visste jag i alla fall att jag inte var hundra procent straight. Heteroflexible finns förstås, det finns alltid undantag liksom, men efter ett tag började jag inse att mina "jag är straight förutom för ..."-undantag började bli lite orimligt många för att jag skulle kunna påstå att jag faktiskt var straight. Efter det var frågan mest om jag var pan eller bi eller kanske någonting annat, men definitionen av bi är nog den jag tycker passar bäst in på mig: attraktion till det egna och andra kön. (Pan brukar definieras som attraktion oberoende av kön, och gränsen är väl hårfin egentligen)

Officiellt kom jag väl ut första gången på twitter kan jag tänka mig, men när vet jag inte: långt innan jag gjorde det på bloggy iaf. Min mamma kom jag ut för i december, men det får nog bli ett helt eget inlägg. vid det laget var jag iaf nöjd med tanken på min sexualitet förändrats och att det inte var något konstigt med det.

Frågan är dock: hade den det? Ju mer jag tänker på det, ju mer kan jag minnas att jag varit attraherad av tjejer långt innan jag förstod att jag var det. Jag var för fan kär i en tjej för typ fem år sedan (vi gick basåret ihop, hon var jättesnygg och cool, hon hade pojkvän), men jag var så jävla säker på att jag var straight att jag ba "neee" och ignorerade helt alla fantasier jag hade om att springa på henne random någonstans och att hon skulle kyssa mig till min förvåning och lycka. Eftersom hon hade pojkvän besparade jag mig iofs lite olycka genom att döda den crushen så snabbt som möjligt, men det är samtidigt så jävla stört hur heteronormativ man är när man bara "näe, jag kan inte vara kär i den här personen trots att jag uppenbart är det, jag är ju straight".

Så clearly har jag varit bi längre än jag trott.

Men jag vet inte om jag alltid varit det? I tonåren funderade jag faktiskt på det där med bisexualitet, om det var någonting jag var, och då konstaterade jag iaf att jag inte var det. Någon gång vet jag att sa att jag ändå "skulle kunna tänka mig att ligga med en tjej" och min vän Malin påpekade att då kunde jag ju vara bisexuell men heteroemotionell. Vilket inte är omöjligt, men jag övergav den definitionen väldigt snabbt och såg mig själv som straight.

Kanske var jag det. Skulle jag gissa tror jag nog det var i sena tonåren som jag faktiskt började bli bi på riktigt, även om det dröjde länge innan jag fattade det. Men jag har ärligt talat ingen aning. Det kanske inte spelar någon roll heller, eftersom jag är nöjd med vad jag definierar mig som nu, men ibland kan jag ändå undra hur jag någonsin kunde tro att jag var straight när jag minns någon random tjej jag var jätteattraherad av långt tidigare (Ruslana från ESC t ex).

Det var i alla fall, typ, såhär det var för mig.

True story.

I guess at least it's better than any representation the Moff could come up with

Okay, so in English because this rant is gonna be too long for Twitter and some of my most interactive followers don't know Swedish.

Of course when I wrote the first draft of my story most characters were straight, but as I edited that changed. I switched the gender of a character and never removed the comment of how all they wanted out life was "fame and girls" and suddenly they were a lesbian. I added a subplot where one of my MCs run into a goddess and suddenly she was bi. I actively decided that my other other MC would be ace because there's not enough representation there. It just kinda happened, but it's very different from the very straight first draft.

And still I can't stop wondering if I'm doing enough, if I'm doing it right, if it actually matters since no one's gonna read it anyway (SHUSH, stupid inner self-hater. No time for you now).

With the bi MC I'm worried people will think that she's straight. In book one she kisses two people, one boy, one girl, and there's a blink-and-you'll-miss-it reference to a third girl (no one but me will see that, but whatevs). She's never described as bi though, because her sexuality is never discussed (aka I'm not doing this, it's just never mentioned).

In book two she's dating another boy, but quickly dumps him for an on and off-relationship with the boy from the first book. They will most likely end up together in book three. There's also a mention of her having had a crush on a girl a few years back. Basically, I'm takig the "show, don't tell" approach to her sexuality.

But is that enough? Should I say the B-word? Is it bad representation that she will in the end be with a dude? Is it bad that we don't see her with a girl (except for that one kiss) in the rest of the story? I know this is internalized biphobia, that she's not "bi enough", but I can't stop thinking it. (As for the boys, they are both mythological characters and switching their genders wouldn't really work)

Then there's the ace MC, and she's much harder to write. I mean, her sexuality. Mostly because she doesn't know she's ace yet. I wish I could do like Game of Thrones when they revealed that Varys is ace, but since she doesn't know yet it's hard. In book one there's a very quick mention, where the bi MC talks about how awesome being single is and says something like "and now you wonder about sex" and the ace MC thinks to herself that no, she was not wondering about that. Book two has her thinking about how everyone is bothering her to go out and have a one night stand now that she's single, but how she barely liked having sex with her ex, and the thought of doing it with someone else repulses her. I showed this to someone and was told it sounded more like her ex was really bad in bed, which I think is always the problem with ace characters. People are gonna think they just haven't experience good sex yet and it's just a matter of finding the right person.

I think I'll have to state out-right in book three that she has found the term ace and now identifites as it, or I suspect people (yeah, you mean those non-existing readers of yours, Ell? Are those the ones you're talking about) will just assume she's not ace. To be fair even if she says it herself there'll be people believing otherwise, since people don't believe ace is a real thing (and as we all know, neither is bisexuality. Hey, maybe my MCs will learn how to use their invisibility to do good in book three!).

I don't want to shoehorn in a reference to my character's sexuality for no real reason, but I also don't want to Dumbledore them, you know?

Then I have plans on including a genderfluid character in book three, combining two gods into one. Basically, saying humans didn't realize it was the same person in different genders, and assumed it was two different gods. I think I'll stick to one name and change the pronouns accordingly whenever they change in the story, as to make it clear that it's not two different characters. As far as I can tell genderfluid people usually just go by one name, so I'll stick to that.

Oh, and yeah, and no magical body switching. That seems to be most of the representation genderfluid people get, and while I guess it would be fine once in a while, when all genderfluids are magically switching genitals then I see how it can become almost offensive. So she'll just be a girl some days and boy another, probably showing it off by wearing braids when a girl and having his hair slicked back while boy.

Still, I don't know enough about genderfluidity so I'm gonna have to do more research before I write that character. Weirdly it feels easier to show off someone's gender through your writing than sexuality, even though the fact that it's a god/goddess we're talking about might make it seem to "magical" and that way make it not great representation. Like, I don't want to accidentally hint that it's not something that is a thing in humans, by having it only appear in a non-human character.

Not to mention how the bad guys in book three might be lesbians (as the story is planned right now), and I'm afraid that might end up being queer coding since the only lesbian characters would then be bad guys, or working with the bad guy (the girl mentioned in book one). I mean, sure, it's not the only queer representation in the story, so it's not *that* bad, but it still might not be great? Although the first two villians are straight, so it's not only evil queer people.

It's just.... way harder than it should be, you know? Maybe I don't spend enough time worrying, maybe I spend too much time worrying, maybe I don't realize how much bad shit I've internalized that will show in my writing? (Like, a last edit of my first book included changing unneccesary binary comments, such as "I'm hot in both genders" to "I'm hot in every gender" or "women want me, men want to be me" to "women want me, men want me, and all ..." because up until that point I didn't realize that it was bad)

If you were expecting some big pay-off and some profound realization at the end of this rant, I'm sorry to disappoint. I'm still confused, so you're gonna have to tell me something profound about this instead so I don't have to.

True story.

QUILTBAG

Har insett att det är Stockholm Pride den här veckan och Pride är ju för HBTQAI+-personer och jag är ju en sån och jag bor i Stockholm så då känns det ju som att det vore kul med en temavecka den här veckan. Jaaa! Tema Pride, alltså, inte bara något random tema.

Det första blir nog på temat HBTQAI+ (eller quiltbag, som är förkortningen jag föredrar) och mitt skrivande, men det får bli ett separat inlägg på engelska eftersom jag från början tänkt mig det som en twitterrant.

True story.

You can't edit a blank page (men inte ska väl jag...)

Det verkar finnas två missuppfattningar om skrivande, som jag skulle vilja sammanfatta som följande:

1. Att skriva en bok är jättelätt och alla kan göra det

Den här missuppfattningen kommer från folk som typ göra NaNoWriMo och skriver 50,002 ord under november månad och första december skickar ut sitt manus till fyrtiotre olika förlag, inklusive några som bara ger ut poesi eller bara författare med bakgrund i Iran. Här har vi även folk som går runt och väntar på inspirationen som en dag ska få dem att skriva sig en liten bok under en särskilt inspirerade sommar som de sedan kan skicka iväg i augusti och få utgiven lagom till julrushen.

2. Att skriva en bok är jättesvårt och få förunnat

Den här missuppfattningen kommer från folk som är helt tvärtemot den första: de som tror att skrivandet är en magisk process få förunnad. Att de som har fått den magiska gåvan att kunna skriva kommer att sätta sig ner och skriva en fantastisk bok på första försöket (antagligen influerad av alkohol eller andra droger), den kommer omedelbart att bli utgiven eftersom alla förläggare kan se det geniala i boken, och kultursidorna kommer kissa på sig så upphetsade kommer de vara.

"Hemingway was fucking wrong. You shouldn’t write drunk."
- Matt Haig

Båda de här missuppfattningarna är fel eftersom de missar en enormt viktig del av skrivandet: redigerandet. Jag vet inte varför, men för mig har redigering alltid känts som något lite fult och smutsigt. Vi vet ju alla att en bra författare behöver inte redigera, det de skriver är underbart redan från början (jag hör alltså till missuppfattning nummer två, om ni inte förstod det redan). Eller så behöver man inte redigera för skrivandet är ju lätt: det är ju bara att trycka ut lite ord på ett papper så har man det.

Mitt skrivande blir ju inte bra förrän efter att det blivit ordentligt redigerat, så är det bara. Manuset jag skickade ut existerat i typ sex olika versioner, som skiljer sig åt olika mycket (femte och sjätte versionen är mest bara småsaker, stavfel och en mening här och där som ändrats, mellan tredje och fjärde versionen har jag däremot lagt till ett antal nya subplots på ca 10k ord var) beroende på hur mycket jag behövde jobba med dem. Att skicka ut version 1.1 hade varit en fruktansvärd idé, för innan version 1.6 (eller 1.7, eftersom jag pga lite förvirring inte har någon version 1.3) var det inte klart.

Jag ville bara illustrera inlägget med något fint men wow

Samtidigt känns det lite fake. Vore jag en riktigt författare skulle jag ju inte behöva ändra så mycket. En riktig författare kanske måste kolla upp lite stavfel ibland, ändra någon meningsuppbyggnad här och där, men att skriva om sådär mycket? Ändra nästan varenda mening eftersom den inte är bra? Är man ens bra på att skriva då, eller fuskar man inte bara?

Jag vet ju att det inte är så. Books don't get written, they get rewritten. Men ändå. Kanske är det för att jag i gymnaiset någon gång försökte argumentera mot att tvingas läsa Kafka eftersom han inte ville att hans böcker skulle läsas och de inte var redigerade, och citerade Stephen King (eller iaf min dåvarande missuppfattning om att redigeringsprocessen innebar att man tog bort 20% text och la till 40%. King sa inte alls det, utan att andra utkastet är första utkastas minus 10%), och min lärare i svenska (som jag verkligen beundrade) fnös lite föraktfullt och konstaterade att "nu är väl Stephen King inte någon fantastiskt författare direkt". Budskapet var tydligt: en riktig författare redigerar inte. Deras verk är awesome redan från början. (Vilket är ridiculous för Kafka skrev ju för fan inte ens KLART alla sina böcker, hur kan man ens argumentera för att han inte hade behövt redigera dem? Allvarligt talat...).

Men det är svårt att skaka av sig känslan av att om det man skriver bara blir något sånär läsbart först efter en ordentlig mängd redigeringar, då är det kanske inte särskilt bra ändå.

"Hemingway was also right."

True story.

Skrivkramp

Unpopular opinion time: jag tror verkligen inte på writer's block, eller skrivkramp som det heter på svenska. Eller, faktum är att skrivkramp kan jag tro på, men någon "block" känns som bullshit. Kramp kan vara en metafor: som när man får håll när man springer. Det är inte kul, det gör ont som fan, men det enda man kan göra är att springa vidare. Möjligen kan man gå en liten bit tills det känns bättre och sedan springa vidare, men att stanna och ba "nej, jag har håll, detta är över"... vad hjälper det?

Samma sak med skrivkramp. Vissa dagar är det ett helvete att skriva, men man måste göra det ändå. I alla fall om man vill bli bättre. Precis som med löpning: jag har kanske inga ambitioner med min löpning mer än att springa ett maraton någon gång (men inte att vara snabbast eller tävla), men jag kommer aldrig kunna springa ett maraton om jag bara tränar när det är roligt och jag omedelbart känner mig motiverad. För de dagarna är få, I'll tell you.

Nej, man måste springa vidare även när man har håll och även de dagarna då det går riktigt långsamt och man måste gå upp för den där sista backen, och på samma sätt måste man skriva de dagar när alla orden låter som bajs och man inte ens kommer ihåg de enklaste grammatiska reglerna och ens karaktärer uppför sig helt absurt. För om man inte gör det så blir man ju aldrig bättre. Det är klart, ibland kanske man tar en kortare löprunda än man först planerat, men ibland är det så att när man väl börjat springa inser man att man nog orkade springa längre än man först trodde. Så dagen när man sa att det var okej att bara skriva 500 ord kanske man plötsligt sprutar ur sig 1500 ord för att inspirationen plötsligt infann sig.

För man måste tvinga ur sig det. Det kanske inte blir bra, men som man säger: don't get it right, get it written för you can't edit a blank page. Och det är så jävla mycket lättare att skriva om någonting än att skriva det första gången (books don't get written, they get rewritten).

Här kommer mina favoritcitat om writer's block och varför det är bullshit. Sluta använda det som en ursäkt, sluta var en delicate little writer flower som vissa dagar bara inte kan prestera, för vi vet alla att det är bullshit. Du vill inte skriva, du har ingen lust, du har kört fast, och tja ... det är okej ibland. Vissa dagar är det okej att inte springa, vissa dagar är det okej att inte skriva, men sluta skyll på någon sorts diffus "writer's block" (jag kan ha fel, men det känns som att när alla tidningar börjar skriva om hur Rowling hade skrivkramp så blev det plötsligt aspoppis att börja prata om det. Grejen var ju bara den att hon aldrig hade skrivkramp, hon tog ett beslut att ta ledigt ett tag eftersom hon just skaffat familj).

Här kommer mina favoritcitat om skrivkramp/writer's block:

"I once read a major author’s comments on writer’s block and the work of writing. This author advised that you should just write anyway: Write three pages on a “good” day when the words are flowing and everything’s perfect; write three pages on a “bad” day when you can’t put two words together to save life or limb. Look back at the bulk of it a couple weeks later, you won’t be able to tell which bits were written on the “good” day and which on the “bad” day."

- Jennifer RR Mueller

"Writer’s block? I’ve heard of this. This is when a writer cannot write, yes? Then that person isn’t a writer anymore. I’m sorry, but the job is getting up in the fucking morning and writing for a living."

- Warren Elli

"All writing is difficult. The most you can hope for is a day when it goes reasonably easily. Plumbers don’t get plumber’s block, and doctors don’t get doctor’s block; why should writers be the only profession that gives a special name to the difficulty of working, and then expects sympathy for it?"

- Philip Pullman

"I’ve often said that there’s no such thing as writer’s block; the problem is idea block. When I find myself frozen–whether I’m working on a brief passage in a novel or brainstorming about an entire book–it’s usually because I’m trying to shoehorn an idea into the passage or story where it has no place."

- Jeffery Deave

"There’s no such thing as writer’s block. That was invented by people in California who couldn’t write." 

- Terry Pratchett

"Writer’s Block is just an excuse by people who don’t write for not writing."

- Giando Sigurani 

Basically, pull up your big girl panties and write it.

True story.

"IKEA, that's good."

En sak som stört mig sedan jag flyttade in i min lägenhet är att jag inte kunnat utnyttja sovalkoven som finns. Jag älskar min säng, men en säng med någon form av sängstomme får inte plats där. Tanken på utrymmet jag potentiellt skulle kunna ha om jag fick in sängen där har varit lockande, men kärleken till min säng har vunnit. Fram tills nu.

Så idag var min kära bror snäll nog att följa med till IKEA så att jag kunde möblera om min lägenhet. Bröder är fan bra att ha ibland (även när de smäller igen dörren på grannar som kommer och stör när man är mitt uppe i en kris, då är de fantastiska).

Förut stod en likadan vit bokhylla där, men vi gillar svart.

Jag köpte till ett extra hyllplan till min Billy-hylla. Det kostade 150 fucking kronor, medan en helt ny Billy kostar 599. Wtf IKEA?

Stackars marsvinen är helt förstörda efter alla förändringar.

Jag ville dock inte ha en till Billy, utan en Kallax, före detta Expedit, eftersom jag ville använda den som en sorts rumsavdelare. Masonitbakdelen på Billy är liksom inte snygg nog för att vända åt något håll, och en Kallax är så pass bred att man kan ställa böcker med ryggen åt båda sidorna (förutom folianterna, som därför står längst ned). Älskar Kallax, ska fan ha femhundra Kallax-bokhyllor när jag flyttar någonstans större.

En på Twitter frågade om det var bokkaraktärer eller om jag höll koll på mina vänner.

Och nu ser man hur fint sängen står på plats! Den gled in ungefär lika enkelt som när två obildad fjortonåringar försöker ha kuk-i-fittan-sex för första gången, dvs det krävdes så inihelvete med våld. Väggjäveln är helt enkelt inte rak, så även om sängen går in galant längst in, så var det lite knepigare vid den yttre delen av väggen. Med med lite vilja, våld och vaselin går allt så jag och min bror kastade oss på den tills den helt enkelt stod där den skulle.

Irriterande oskarp bild

Så mycket space. Är så lycklig. Vet inte vad jag sa med allt space till dock. Titta på typ.

"Wear it like armor and it can never be used to hurt you"
- Tyrion Lannister

När jag var hemma och lämnade bilen samt min gamla säng passade jag även på att använda mina föräldras skrivare och skriva ut mina refuseringar, som jag sedan tryckte fast bredvid datorskärmen. Så kan jag titta på dem och bli motiverad, precis som Stephen King.

True story.

Precis som med floristiken satsar jag på femhundrasjuttiofjärde gången gillt

Jag hade en känsla av att det skulle komma en till refusering den här veckan. Det har kommit en varannan vecka den senaste tiden, och jag är en person som gärna ser mönster i min tillvaro, så det kändes som att det skulle passa om en kom intrillande den här veckan.

Vilket det just gjorde. Från det sista av de förlagen som jag inte haft så höga förhoppningar på, vilket innebär att de två refuseringar som återstår kommer bli jobbiga. Men nu vet jag ju i alla fall ungefär när jag kan förvänta mig dem, det bör väl göra väntan lite uthärdligare. Kanske?

Om det inte dyker upp ett en felaktig vecka förstås. Då kanske det är ett ja. Eller så är det det värsta av allt: en refusering som bryter mönstret. Det kan aldrig sluta väl.

True story.

I'm the captain of my fandom, I'm the master of my canon

Ibland känns skrivandet som att man är i en minifandom bestående av en själv och ens ego. Det är för det mesta rätt nice, för man vet att man skriver de bästa fanfictionsen (eftersom allt man skriver är canon), all meta är korrekt, och ingen kan komma och säga ett ens headcanons är fel för de är ju faktiskt word of god.

Nackdelen är att man inte har någon att fangirla med. Typ när man kommer på en awesome grej att skriva senare i berättelsen, eller när man äntligen lyckas lösa det där plotproblemet som man jobbat på. Det man vill göra är ju att skrika om hur fantastiskt det är och berätta för någon annan så att de kan fangirla med en, meeen det kan man ju inte. För det finns bara en själv och ens ego.

Man kan förstås lösa det på olika sätt. Man kan skriva om det på internet, men jag vet inte. Av någon anledning har jag ingen lust att skriva för detaljerat om själv storyn någonstans. Ett smakprov här och där, sure, men typ detaljerade saker? Nee. Dels öppnar man upp sig själv för kritik, och kritik på någonting som knappt ens är skrivet är inte alltid bra. Dels faller man lätt in i en fälla där man pratar mer om sitt skrivande än vad man skriver på det, och det är inte heller särskilt bra.

Annars kan man prata om det i hundra år med sina kompisar. Vilket är en bra grej, ibland, för man kan få så sjukt bra input på det man skriver (det var under en brainstormingsession med Zackrid för tre-ish år sedan som titeln till mitt manus uppfanns). Det dåliga är att ens kompisar kanske lackar ur på en för att man bara pratar om en enda sak, ni vet, det där som alltid händer när man tjatar om en fandom de inte är med i.

Om man blir rik kanske man kan hyra någon stackars som måste lyssna på ens eviga tjat om ens skrivande....

True story.

Don't be a weirdo

Å ena sidan hatar jag folk som pratar om sina karaktärer som riktiga personer och uppför sig som att de själva inte har någon kontroll över vad de skriver (se Meg Cabot's Author Do's and Don't's punkt 2: Don't be a weirdo) ...

... å andra sidan så känns det ju verkligen som att historien redan finns någonstans, färdigskriven, och att ens jobb som författare bara är att hitta den och skriva ner det på papper.

Det är ju obviously inte så, men ibland, när jag helt random lägger till en detalj i boken och två dagar senare inser att den ju perfekt passar in med någonting som jag skrivit långt tidigare, så känns inte skrivarprocessen så enkel som "me author, me come up with story".

Typ den här veckan. Jag skrev in mig själv i ett hörn där jag mer eller mindre behövde ge en av mina karaktärer någon sorts magiska eldkrafter. Eftersom jag varit lite otydlig ditintills (aka, inte bestämt mig) med vad hennes krafter var så passade det att lägga till dem där och då. Det var först en dag senare som jag kom på att jag i och med det antyder (om man tänker efter) att hon kan ha använt de krafterna för att bränna ihjäl en karaktär i bok ett. Det står ingenstans att hon gjorde det, och det är egentligen inte viktigt för historien, men hon hade motiv och möjlighet, och det var ingenting jag planerade när jag gav henne förmågan att kontrollera eld.

Eller, i ett mer straightforward ögonblick, när jag skrev första utkastet och meningen var att en karaktär skulle få ett magiskt svärd. Jag tänkte att det här var tvunget att hända, eftersom karaktären är hämtad ur en myt och får ett magiskt svärd i myten, genom att dra det ur en stock när ingen annan kan. Så, jag skriver en scen där han har chansen att dra ett svärd ur en stock, men samtidigt som jag skriver kan jag inta låta bli att tänka "shit, vad förutsägbart, ska han verkligen ha det här svärdet?". Jag börjar på en mening om hur han sträcker sig efter svärdet, med den fulla intentionen att avsluta den med att han drar ut det, och ... tja, alltså för att citera Magnus Betnér: "jag har så svårt för auktoriteter att jag inte ens lyssnar på mig själv".

Så den rebelliska delen av mig skrattade rått (men tyst, jag minns att jag satt i en datasal bland folk och skrev) och skrev att han inte kunde göra det. Det här försatte ju både mig och karaktärerna i en spännande situation, för ingen av oss visste ju vem svärdet skulle gå till nu. Efter lite debatt bestämde jag mig för att ge det till en av mina huvudpersoner, och let's be real, det blev en bättre historia av det.

Men det var fortfarande jag som skrev det och jag som hittade på det. Å andra sidan, om jag hade mina historier planerade in i minsta detalj och aldrig tillät historien att ta oväntade och oplanerade vändningar lite då och då så tror jag inte att jag skulle skriva. Att berätta historien för mig själv är nästan roligare än att berätta den för andra.

True story.

Born to run

Nu har jag varit sjuk i ett par dagar (typ sen i fredags), och gör det jag alltid gör när jag är sjuk: läser om att springa. Vet inte varför, men jag är jävligt duktig på att motivera mig själv rent träningsmässigt, FÖRUTSATT ATT JAG ÄR SJUK OCH INTE KAN SPRINGA. Det är verkligen en fantastisk skitdålig egenskap, kan jag upplysa er om.

Fast jag måste sluta se ner på mig själv och min träning: även om det här löpåret inte varit så bra som jag hoppats på (det är tveksamt om målet på 75 mil går att uppnå. Absolut inte omöjligt, men tveksamt) är det mitt bästa löpår på väldigt länge. Kanske någonsin. Jag är bara några veckors träning från att kunna springa en mil utan att stanna, och jag tänker klara det innan slutet av sommaren om jag så ska dö på kuppen (det lär jag inte göra, även om det kanske kommer kännas så). Det längsta jag sprungit utan att stanna tidigare är 7 eller om det kanske till och med var 8 km, men det var tre år sedan. Det längsta jag sprungit utan att stanna i år är visserligen "bara" 6 km, men jag har sprungit så långt som 8,4 km när jag kört intervaller. I'm fucking close.

Jaja, det är alltid trevligt att kunna kombinera två av ens favorithobbys: läsa och springa (skriva och springa går också utmärkt att kombinera, fast på ett helt annat sätt).

True story.